Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Befriad från andras åsikter #En möjlighet att verkligen reflektera över mig själv #Det är bara handling som ger resultat
Jag oroade mig alltid för hur andra såg på mig. Tänk om de känner så här? Tänk om de tror det? Jag är inte en sådan person. Tänk om de missförstår mig? Min uppmärksamhet riktades mot andra i stället för mot mig själv i nuet.Jag befann mig i en annan tidsdimension, inte i nuet.Jag gick miste om nuet och tappade bort mig själv. -Medicinskt volontärarbete i Kambodja med behandling av barn, något som vem som helst kan göra / Yang Hyowons sabbatsårsgrupp ”gapper” / fyra veckors sabbatsår |
# Jag tycker att det här volontärarbetet passar mycket bra för vårdpersonal och vårdstudenter.
# Jag började känna oro inom mig.
Under den första veckan, efter att ha kommit fram i gryningen, hade jag svårt att sova – jag var till hälften upprymd och till hälften rädd. Eftersom jag inte hade någon rumskamrat var det oerhört skrämmande för mig att gå ut ur rummet ensam på morgonen.I samma stund som jag klev ut kändes de utländska vänner jag skulle träffa så främmande, och det skrämde mig.Jag tror att jag stod och tvekade framför dörren i över 30 minuter. Efter mycket funderande öppnade jag dörren och gick ut.
Jag gick ner till första våningen och var rädd för att någon skulle komma ner och möta mig vid matbordet. Om någon som kom nerför trappan fick ögonkontakt med mig skulle jag behöva hälsa – tänk om personen inte svarade? Tänk om jag inte fick fram ett ljud? Tänk om personen inte hörde mig för att jag pratade så tyst? Alla dessa tankar gjorde mig ännu räddare.
Till slut höll jag huvudet nerböjt och åt hastigt. Sedan gick jag tillbaka till mitt rum och kom nog inte ut på hela dagen. Jag hade ingen aptit och oroade mig för hur jag skulle klara den kommande månaden. När den dagen var över hade vi introduktion nästa dag tillsammans med andra nyanlända utländska vänner som jag.
Personen som satt bredvid mig frågade helt obekymrat: ”Är du från Korea? Du kom fram i gryningen, eller hur?” och ställde fler liknande frågor. Jag var så spänd att jag bara kunde svara: ”Ja.”Framför allt hade jag aldrig hört så mycket engelska förut, så rädslan för att inte förstå fyllde huvudet och jag kunde inte tänka klart.
Jag svarade bara ”ja” och började känna mig orolig för att de skulle tro att jag inte var intresserad.Så jag frågade lite för sent: ”Kom du också fram i går?” och vännen svarade: ”Ja.” Herregud. Nu är hon inte alls intresserad av mig. De andra vännerna var likadana.
# Jag kände en märklig känsla när jag såg utländska vänner ställa underliga frågor.
Introduktionen hölls på engelska och jag satt tyst och förstod bara hälften. Till skillnad från mig ställde de andra vännerna många frågor.Bland dem fanns några frågor som fick mig att undra varför de ställdes. Jag ska ge ett exempel.När de förklarade att det i Kambodja är oartigt att lämna mat på tallriken,
”Är det okej att lämna mat på tallriken på en restaurang?”
När jag såg vännen som ställde frågan tänkte jag: ”Varför skulle man ställa en så självklar fråga? De måste bara säga vad som faller dem in.”
Självklart är det tillåtet – det är ju jag som betalar. Nu när jag ser tillbaka inser jag att det var en fråga man kunde ställa.Men jag skulle aldrig ha ställt en sådan fråga.Jag oroade mig för att det skulle uppfattas som absurt att bara ställa en sådan fråga. Som väntat log den lokala samordnaren och sa att man självklart får lämna mat, men att man när man blir bjuden bara bör ta så mycket som man tänker äta, så att inget blir kvar.Tack vare det blev förklaringen mer konkret.
Jag hade aldrig ställt sådana frågor och hade inte heller kunnat komma på dem. Därför väckte det en märklig känsla i mig att se de utländska vännerna ställa sådana underliga frågor.Jag har hört att Kambodjas reningssystem inte är särskilt bra – kan man då dricka vatten eller smoothies på restauranger och kaféer? Och så vidare.Genom att ställa ganska specifika frågor till samordnaren fick jag oväntad information.
Barnen som inte skäms för att inte veta något, utan fyller på sin kunskap genom att ställa frågor.Deras lista med frågor innehöll många saker som jag inte ens skulle våga tänka på. Frågor som överrumplade mig.
Jag bara lyssnar och tar in. Jaha. När jag inte vet något kan jag inte ens fråga rakt ut. Jag är upptagen med att fråga vänner i närheten, och om jag inte ens klarar det hänger jag med utan att klaga.
Jag avundades deras uppriktighet så mycket.
Efter introduktionen, på väg till lunchen i en tuk-tuk, skämtade de andra med varandra och sa saker till samordnaren som: ”Den där byggnaden är enorm – där bor väl bara extremt rika människor”, och sa vad de än kom att tänka på. Jag förblev tyst.
Jag funderade på hur jag skulle säga det på engelska, och det kändes också konstigt att plötsligt öppna munnen efter att ha varit tyst så länge. Så tyst. Vi gick till en fin restaurang som serverade khmermat (kambodjansk mat). Inredningen var stilfull och rätterna så exotiska att jag ville föreviga dem på bild, men jag kunde inte förmå mig. Jag tog några bilder på inredningen, lite försiktigt.En annan vän sa att vi borde fotografera maten och bad oss vänta en stund.Jag avundades deras uppriktighet så mycket.
Varför kan jag inte ens göra som jag vill? Efter lunchintroduktionen kände jag mig så patetisk och frustrerad över att ha varit tyst under hela måltiden. Jag var så arg på mig själv för att jag fortfarande inte kunde agera som jag ville att jag lade mig på sängen och grät, överväldigad av tanken på hur jag skulle tillbringa resten av tiden.
Medan jag låg och grät tyst för mig själv kom den lokala samordnaren in. Jag hade i förbifarten nämnt att jag ville åka till Siem Reap den veckan, och hen frågade om jag ville följa med gruppen som skulle dit. Jag var så tacksam över att Mey kom ihåg det och tog hand om mig. I salongen på andra våningen träffade jag Camilla från Italien. Hon var väldigt vänlig. Mitt humör blev snabbt bättre.
Jag tycker om att vara tillsammans med andra. Det är bara processen att komma nära som skrämmer mig. Det är okej om vi blir nära, men tänk om de till slut börjar ogilla mig?När jag ser tillbaka fanns det ingen som ogillade mig när jag tog första steget. Jag har bara minnen av att i förväg ha varit rädd och dragit mig undan med tanken: ”Jag kommer nog inte överens med den personen.”
Efter det samlade jag mod till mig och tog själv kontakt med några utländska vänner, och alla var så vänliga.Jag lade alla tankar åt sidan – kommer de att gilla mig, kommer de att hata mig, ska jag säga något, tänk om de ignorerar mig – och uttryckte mig försiktigt för dem. Då blev jag glad. Det är bara genom att handla som man kan få resultat. Då får man veta hur det verkligen ligger till.
Jag hade bara förväntat mig att få göra sådant som en skuggläkare, men de gav mig möjlighet att öva på riktiga människor, till exempel genom att byta förband och ge injektioner.
Dagen efter arbetsterapin, två dagar efter att jag kommit till Kambodja, åkte jag äntligen till det lokala sjukhuset för mitt första volontärpass. All vårdpersonal visade stort intresse för mig, eftersom jag var den enda asiaten. De hade erfarenhet av volontärarbete i Korea och ville åka dit igen. De visade mig till och med bilder på sjukhusen där de hade arbetat som volontärer och foton med sina koreanska vänner. De bemötte mig varmt.
De sa att eftersom det var en stor rond varje tisdag och torsdag morgon, skulle det inte finnas särskilt mycket att göra under ungefär en timme efter att jag kommit till sjukhuset.De presenterade mig också för de boende på sjukhuset. Det kändes väldigt bekvämt. Även utan att jag ansträngde mig var alla öppna och raka mot mig.
Jag åkte dit med inställningen att jag bara skulle få följa en läkare, men de gav mig möjlighet att öva på riktiga människor, till exempel genom att byta förband och ge injektioner.Jag minns när de först frågade: ”Vill du prova en gång?” Då tänkte jag: ”Jag? Vågar jag?” Tänk om jag skadar patienten? Jag minns inte alls hur man går till väga – kan jag inte bara titta på? Situationen var verkligen skrämmande.
De frågade mig tillbaka: ”Varför vill du inte prova? Jag hjälper dig – försök.” Självklart gick mitt första försök helt åt skogen.Jag tyckte synd om patienten i onödan och ville inte visa dem hur klumpig jag var igen. Det jag egentligen var mest rädd för var att de skulle tycka att jag var helt hopplös.
Så småningom blev jag tillräckligt van för att kunna byta förband, menjag kunde inte förmå mig att prova att ge injektioner igen förrän min sista volontärdag. De fortsatte fråga om jag ville prova, men jag var för rädd. Till slut blev resultatet att jag inte gjorde det.
För första gången hade jag den här sortens oro.
Och veckan därpå övade jag under en annan läkare. Jag fick mycket skäll. Jag hade aldrig blivit utskälld så förut, så det var väldigt obehagligt. Jag blev mycket modfälld. Jag var så rädd för att behöva träffa den läkaren igen. Hur skulle jag kunna visa mig i morgon? Varje gång jag kom att tänka på situationerna där jag hade övat så klumpigt mådde jag illa och kroppen skakade. Det kändes så skamligt att tänka tillbaka på det.
På vägen tillbaka från sjukhuset till studenthemmet,bestämde jag mig för att uthärda illamåendet och möta situationen. Jag satte på röstinspelaren på mobilen och började säga mina tankar högt medan jag gick.För första gången hade jag den här sortens oro.Varför kan jag inte acceptera min sårbara sida? Varför kan jag inte erkänna mig själv sådan jag är?
Varför förnekar jag att jag är en sådan person och vill leva i en villfarelse? Varför försöker jag inte möta verkligheten? Är det för att jag har levt så? Även när jag bodde i Kambodja verkar det, när jag ser tillbaka, inte ha funnits många tillfällen då jag levde med självförtroende.
Jag var alltid upptagen av andras blickar: Tänk om de känner så här? Tänk om de tror så? Jag är inte en sådan person. Tänk om de missförstår? Mitt fokus låg kvar hos andra, inte hos den jag var i nuet.Jag vistades i en annan tidsdimension, inte i nuet.Jag gick miste om nuet och tappade bort mig själv.
Fortsätt till del 2< Klicka
Jag oroade mig alltid för hur andra såg på mig. Tänk om de känner så här? Tänk om de tror det? Jag är inte en sådan person. Tänk om de missförstår mig? Min uppmärksamhet riktades mot andra i stället för mot mig själv i nuet.Jag befann mig i en annan tidsdimension, inte i nuet.Jag gick miste om nuet och tappade bort mig själv. -Medicinskt volontärarbete i Kambodja med behandling av barn, något som vem som helst kan göra / Yang Hyowons sabbatsårsgrupp ”gapper” / fyra veckors sabbatsår |
# Jag tycker att det här volontärarbetet passar mycket bra för vårdpersonal och vårdstudenter.
# Jag började känna oro inom mig.
Under den första veckan, efter att ha kommit fram i gryningen, hade jag svårt att sova – jag var till hälften upprymd och till hälften rädd. Eftersom jag inte hade någon rumskamrat var det oerhört skrämmande för mig att gå ut ur rummet ensam på morgonen.I samma stund som jag klev ut kändes de utländska vänner jag skulle träffa så främmande, och det skrämde mig.Jag tror att jag stod och tvekade framför dörren i över 30 minuter. Efter mycket funderande öppnade jag dörren och gick ut.
Jag gick ner till första våningen och var rädd för att någon skulle komma ner och möta mig vid matbordet. Om någon som kom nerför trappan fick ögonkontakt med mig skulle jag behöva hälsa – tänk om personen inte svarade? Tänk om jag inte fick fram ett ljud? Tänk om personen inte hörde mig för att jag pratade så tyst? Alla dessa tankar gjorde mig ännu räddare.
Till slut höll jag huvudet nerböjt och åt hastigt. Sedan gick jag tillbaka till mitt rum och kom nog inte ut på hela dagen. Jag hade ingen aptit och oroade mig för hur jag skulle klara den kommande månaden. När den dagen var över hade vi introduktion nästa dag tillsammans med andra nyanlända utländska vänner som jag.
Personen som satt bredvid mig frågade helt obekymrat: ”Är du från Korea? Du kom fram i gryningen, eller hur?” och ställde fler liknande frågor. Jag var så spänd att jag bara kunde svara: ”Ja.”Framför allt hade jag aldrig hört så mycket engelska förut, så rädslan för att inte förstå fyllde huvudet och jag kunde inte tänka klart.
Jag svarade bara ”ja” och började känna mig orolig för att de skulle tro att jag inte var intresserad.Så jag frågade lite för sent: ”Kom du också fram i går?” och vännen svarade: ”Ja.” Herregud. Nu är hon inte alls intresserad av mig. De andra vännerna var likadana.
# Jag kände en märklig känsla när jag såg utländska vänner ställa underliga frågor.
Introduktionen hölls på engelska och jag satt tyst och förstod bara hälften. Till skillnad från mig ställde de andra vännerna många frågor.Bland dem fanns några frågor som fick mig att undra varför de ställdes. Jag ska ge ett exempel.När de förklarade att det i Kambodja är oartigt att lämna mat på tallriken,
”Är det okej att lämna mat på tallriken på en restaurang?”
När jag såg vännen som ställde frågan tänkte jag: ”Varför skulle man ställa en så självklar fråga? De måste bara säga vad som faller dem in.”
Självklart är det tillåtet – det är ju jag som betalar. Nu när jag ser tillbaka inser jag att det var en fråga man kunde ställa.Men jag skulle aldrig ha ställt en sådan fråga.Jag oroade mig för att det skulle uppfattas som absurt att bara ställa en sådan fråga. Som väntat log den lokala samordnaren och sa att man självklart får lämna mat, men att man när man blir bjuden bara bör ta så mycket som man tänker äta, så att inget blir kvar.Tack vare det blev förklaringen mer konkret.
Jag hade aldrig ställt sådana frågor och hade inte heller kunnat komma på dem. Därför väckte det en märklig känsla i mig att se de utländska vännerna ställa sådana underliga frågor.Jag har hört att Kambodjas reningssystem inte är särskilt bra – kan man då dricka vatten eller smoothies på restauranger och kaféer? Och så vidare.Genom att ställa ganska specifika frågor till samordnaren fick jag oväntad information.
Barnen som inte skäms för att inte veta något, utan fyller på sin kunskap genom att ställa frågor.Deras lista med frågor innehöll många saker som jag inte ens skulle våga tänka på. Frågor som överrumplade mig.
Jag bara lyssnar och tar in. Jaha. När jag inte vet något kan jag inte ens fråga rakt ut. Jag är upptagen med att fråga vänner i närheten, och om jag inte ens klarar det hänger jag med utan att klaga.
Jag avundades deras uppriktighet så mycket.
Efter introduktionen, på väg till lunchen i en tuk-tuk, skämtade de andra med varandra och sa saker till samordnaren som: ”Den där byggnaden är enorm – där bor väl bara extremt rika människor”, och sa vad de än kom att tänka på. Jag förblev tyst.
Jag funderade på hur jag skulle säga det på engelska, och det kändes också konstigt att plötsligt öppna munnen efter att ha varit tyst så länge. Så tyst. Vi gick till en fin restaurang som serverade khmermat (kambodjansk mat). Inredningen var stilfull och rätterna så exotiska att jag ville föreviga dem på bild, men jag kunde inte förmå mig. Jag tog några bilder på inredningen, lite försiktigt.En annan vän sa att vi borde fotografera maten och bad oss vänta en stund.Jag avundades deras uppriktighet så mycket.
Varför kan jag inte ens göra som jag vill? Efter lunchintroduktionen kände jag mig så patetisk och frustrerad över att ha varit tyst under hela måltiden. Jag var så arg på mig själv för att jag fortfarande inte kunde agera som jag ville att jag lade mig på sängen och grät, överväldigad av tanken på hur jag skulle tillbringa resten av tiden.
Medan jag låg och grät tyst för mig själv kom den lokala samordnaren in. Jag hade i förbifarten nämnt att jag ville åka till Siem Reap den veckan, och hen frågade om jag ville följa med gruppen som skulle dit. Jag var så tacksam över att Mey kom ihåg det och tog hand om mig. I salongen på andra våningen träffade jag Camilla från Italien. Hon var väldigt vänlig. Mitt humör blev snabbt bättre.
Jag tycker om att vara tillsammans med andra. Det är bara processen att komma nära som skrämmer mig. Det är okej om vi blir nära, men tänk om de till slut börjar ogilla mig?När jag ser tillbaka fanns det ingen som ogillade mig när jag tog första steget. Jag har bara minnen av att i förväg ha varit rädd och dragit mig undan med tanken: ”Jag kommer nog inte överens med den personen.”
Efter det samlade jag mod till mig och tog själv kontakt med några utländska vänner, och alla var så vänliga.Jag lade alla tankar åt sidan – kommer de att gilla mig, kommer de att hata mig, ska jag säga något, tänk om de ignorerar mig – och uttryckte mig försiktigt för dem. Då blev jag glad. Det är bara genom att handla som man kan få resultat. Då får man veta hur det verkligen ligger till.
Jag hade bara förväntat mig att få göra sådant som en skuggläkare, men de gav mig möjlighet att öva på riktiga människor, till exempel genom att byta förband och ge injektioner.
Dagen efter arbetsterapin, två dagar efter att jag kommit till Kambodja, åkte jag äntligen till det lokala sjukhuset för mitt första volontärpass. All vårdpersonal visade stort intresse för mig, eftersom jag var den enda asiaten. De hade erfarenhet av volontärarbete i Korea och ville åka dit igen. De visade mig till och med bilder på sjukhusen där de hade arbetat som volontärer och foton med sina koreanska vänner. De bemötte mig varmt.
De sa att eftersom det var en stor rond varje tisdag och torsdag morgon, skulle det inte finnas särskilt mycket att göra under ungefär en timme efter att jag kommit till sjukhuset.De presenterade mig också för de boende på sjukhuset. Det kändes väldigt bekvämt. Även utan att jag ansträngde mig var alla öppna och raka mot mig.
Jag åkte dit med inställningen att jag bara skulle få följa en läkare, men de gav mig möjlighet att öva på riktiga människor, till exempel genom att byta förband och ge injektioner.Jag minns när de först frågade: ”Vill du prova en gång?” Då tänkte jag: ”Jag? Vågar jag?” Tänk om jag skadar patienten? Jag minns inte alls hur man går till väga – kan jag inte bara titta på? Situationen var verkligen skrämmande.
De frågade mig tillbaka: ”Varför vill du inte prova? Jag hjälper dig – försök.” Självklart gick mitt första försök helt åt skogen.Jag tyckte synd om patienten i onödan och ville inte visa dem hur klumpig jag var igen. Det jag egentligen var mest rädd för var att de skulle tycka att jag var helt hopplös.
Så småningom blev jag tillräckligt van för att kunna byta förband, menjag kunde inte förmå mig att prova att ge injektioner igen förrän min sista volontärdag. De fortsatte fråga om jag ville prova, men jag var för rädd. Till slut blev resultatet att jag inte gjorde det.
För första gången hade jag den här sortens oro.
Och veckan därpå övade jag under en annan läkare. Jag fick mycket skäll. Jag hade aldrig blivit utskälld så förut, så det var väldigt obehagligt. Jag blev mycket modfälld. Jag var så rädd för att behöva träffa den läkaren igen. Hur skulle jag kunna visa mig i morgon? Varje gång jag kom att tänka på situationerna där jag hade övat så klumpigt mådde jag illa och kroppen skakade. Det kändes så skamligt att tänka tillbaka på det.
På vägen tillbaka från sjukhuset till studenthemmet,bestämde jag mig för att uthärda illamåendet och möta situationen. Jag satte på röstinspelaren på mobilen och började säga mina tankar högt medan jag gick.För första gången hade jag den här sortens oro.Varför kan jag inte acceptera min sårbara sida? Varför kan jag inte erkänna mig själv sådan jag är?
Varför förnekar jag att jag är en sådan person och vill leva i en villfarelse? Varför försöker jag inte möta verkligheten? Är det för att jag har levt så? Även när jag bodde i Kambodja verkar det, när jag ser tillbaka, inte ha funnits många tillfällen då jag levde med självförtroende.
Jag var alltid upptagen av andras blickar: Tänk om de känner så här? Tänk om de tror så? Jag är inte en sådan person. Tänk om de missförstår? Mitt fokus låg kvar hos andra, inte hos den jag var i nuet.Jag vistades i en annan tidsdimension, inte i nuet.Jag gick miste om nuet och tappade bort mig själv.
Fortsätt till del 2< Klicka
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
