Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Återfick självkänslan och kärleken till mig själv #En läkande upplevelse med räddade djur; volontärarbete #Kände skönheten i att göra det jag älskar
|
”Varför tar ingen hand om de här barnen? Jag tänkte att det vore fint om någon kunde ta hand om dem, men sedan insåg jag att jag själv kunde vara den personen. Då bestämde jag mig för att starta ett center för just det.” Det är en enkel perspektivförändring, men beslutet måste ha varit svårt att fatta. Jag kände stor respekt och var glad över att få arbeta tillsammans med sådana människor.
Vilda djur i en enkel vardag: volontärarbete med hemlösa djur i Tokushima, Japan / Yoo Hyowons mellanår / 8 veckors mellanår |
I maj förra året, under en ovanligt lång ledighet under den gyllene veckan, hamnade jag i det som ofta kallas en ”krisperiod”. Enligt mina ursprungliga planer borde jag ha rest runt i Europa, tagit studieledigt eller åtminstone varit i full gång med att förbereda mig inför en praktikplats jag ville ha. Men då hade jag gett upp Europaresan, gick planlöst i skolan trots att jag inte ville vara där och kände att jag inte åstadkom någonting.
Var det för att jag kände mig ledig i maj, en tid då jag vanligtvis hade fullt upp med skolan?
”Mamma, kan du låna mig 300 000 won? Du, kan du låna mig 100 000 won?” Med deras hjälp bestämde jag mig för att åka, satt på flygplatsen i tre timmar och begav mig sedan till Seoul. Så började min allra första spontana soloresa.
När jag kom fram till Seoul var det första jag tänkte på rådgivning inför ett mellanår. Med darrande röst, som om jag när som helst kunde börja gråta, bad jag om att få boka en tid så snart som möjligt. Därmed hade min resa under mellanåret börjat. Ett fyrbäddsrum helt för mig själv, ölen jag drack den kvällen kändes ovanligt stark och höll mig vaken och orolig ända till morgonen. Jag tillbringade dagen med att äta ensam och fördriva tiden på en främmande plats. Till slut klev jag nervöst ut från utgång 4 på Sadang station. I två timmar konfronterade jag de sår jag hade försökt undvika, och med tårarna rinnande nerför kinderna lovade jag mig själv att ägna tid bara åt mig själv.
Därefter sökte jag ivrigt till projektet ”21 lyckliga dagar – hitta mig själv på Jeju”, med stöd av Korea Gap Year och Jejus provinskontor. Under de 21 dagarna deltog jag i ytterligare tre rådgivningssamtal. Jag ägnade mycket tid åt att reflektera över mig själv. När jag upptäckte sidor hos mig som jag inte kände till och insåg hur hård jag hade varit mot mig själv, kände jag både sorg och en stark känsla av att vara överväldigad. Utan minsta tvekan bestämde jag mig för att ta ett mellanår när projektet var slut. Enligt rekommendationen jag fick under rådgivningen ägnade jag den här terminen åt två planer för mellanåret: att studera engelska i Filippinerna och att volontärarbeta med hemlösa djur i Japan.
# Min självkänsla var låg eftersom jag inte kunde älska mig själv, och jag var så upptagen med att oroa mig för vad andra tyckte att jag inte visste vad jag egentligen gillade.
Mitt främsta mål under mellanåret var att upptäcka vad jag verkligen tyckte om och stärka min låga självkänsla. Genom rådgivningen inför mellanåret insåg jag att jag alltid försökte vara en bra person för andra, men inte var snäll mot mig själv. Min självkänsla var låg eftersom jag inte kunde älska mig själv, och jag var så upptagen med att oroa mig för vad andra tyckte att jag inte visste vad jag egentligen gillade. Jag var missnöjd med den jag var och ville förändras, och därför bestämde jag mig för att delta.
Ett annat mål var att trösta mitt trötta jag och ge mig själv tid att vila. Jag ville slippa pressen att alltid vara upptagen och låta mig själv återhämta mig från den mentala utmattningen av att umgås med människor.
# De sa att jag kanske skulle känna att djuren läkte mig, snarare än att jag läkte dem.
Under min första vecka i Tokushima kom jag på mig själv med att tänka: ”Vad är det egentligen jag ska känna här?” Det enda jag gjorde var att promenera med hundarna. Jag undrade hela tiden: ”Vad kan jag egentligen lära mig av att upprepa samma sak och gå samma runda med samma hundar varje dag?”
När rådgivarna rekommenderade den här aktiviteten sa de att volontärarbete med hemlösa djur får en att känna att man inte bara hjälper djuren, utan också läker själv genom dem. Med tiden började jag förstå vad de menade. Till en början blev jag upprörd när hundarna drog i kopplen under promenaderna, eftersom jag insåg att det berodde på deras revirinstinkt. Men när de blyga hundarna så småningom började slappna av och öppna sina hjärtan kände jag en djup tacksamhet.
Eftersom jag inte kunde kommunicera med dem kunde jag bara betrakta dem med kärlek och ta hand om dem. Men jag blev alltid rörd när hundarna kände igen mig, reagerade på min röst och hälsade varmt på mig. Med tiden började jag komma ihåg hundarnas ansikten och även namnen på några av dem. Även om jag inte mindes namnen kunde jag komma ihåg deras personligheter, och så småningom började jag fästa mig vid var och en. Promenaderna, som tidigare hade känts tråkiga, blev allt roligare.
Varje hund har sin egen personlighet, ibland beter de sig riktigt tokigt och humöret skiftar från dag till dag. Jag lovade mig själv att donera pengar till hundarna och adoptera en av dem när jag får en stabil inkomst i framtiden.
De två månaderna jag tillbringade här visade mig att tiden verkligen inte är kort. Under volontärarbetet hände så mycket. En gång sprang en av hundarna bort och försvann. Jag såg också en hund bli övergiven utanför centret. Jag hittade hunden som hade sprungit bort och fick till och med se en hund bli adopterad. Det känns som om jag fick uppleva allt som kan hända här. Det var en period som påminde mig om hur dyrbart livet är och vilket ansvar vi har för det.
# Jag insåg att människor som gör det de älskar är vackra.
Det jag märkte under volontärarbetet var att arbetet var mer krävande än jag hade väntat mig. Jag har personligen bättre uthållighet än jag trodde och brukar klara tuffa scheman bra, men redan första dagen som volontär hade jag ont i musklerna i hela kroppen. Personalen och organisatörerna där tog sällan ledigt, eller hade bara en ledig dag i veckan, men de log alltid och utförde i tysthet ännu tyngre arbetsuppgifter. Jag tänkte att jag ville följa deras exempel.
När jag såg dem insåg jag att människor som gör det de älskar är vackra. Jag älskar verkligen hundar, men det är inget jag skulle vilja ha som yrke. Men när jag såg organisatörerna där kunde jag känna att de tog hand om djuren med en kärlek som kom djupt inifrån, och då förstod jag att jag ville ägna mig åt något jag verkligen älskar.
Jag såg en gång en video där det förklarades varför de som driver centret bestämde sig för att starta det. När jag hörde anledningen kändes det som att få en hammare i huvudet. De berättade att de hade tänkt: ”Varför tar ingen hand om de här djuren? Jag önskar att någon kunde ta hand om dem.” Sedan bestämde de sig för att starta centret med tanken att ”en av de personerna borde vara jag, och jag borde vara den som tar hand om dem”.
Det var en enkel förändring av tankesättet, men jag kände stor respekt när jag tänkte på hur svårt det måste ha varit att fatta beslutet, och jag var glad över att få vara tillsammans med sådana människor.
|
”Varför tar ingen hand om de här barnen? Jag tänkte att det vore fint om någon kunde ta hand om dem, men sedan insåg jag att jag själv kunde vara den personen. Då bestämde jag mig för att starta ett center för just det.” Det är en enkel perspektivförändring, men beslutet måste ha varit svårt att fatta. Jag kände stor respekt och var glad över att få arbeta tillsammans med sådana människor.
Vilda djur i en enkel vardag: volontärarbete med hemlösa djur i Tokushima, Japan / Yoo Hyowons mellanår / 8 veckors mellanår |
I maj förra året, under en ovanligt lång ledighet under den gyllene veckan, hamnade jag i det som ofta kallas en ”krisperiod”. Enligt mina ursprungliga planer borde jag ha rest runt i Europa, tagit studieledigt eller åtminstone varit i full gång med att förbereda mig inför en praktikplats jag ville ha. Men då hade jag gett upp Europaresan, gick planlöst i skolan trots att jag inte ville vara där och kände att jag inte åstadkom någonting.
Var det för att jag kände mig ledig i maj, en tid då jag vanligtvis hade fullt upp med skolan?
”Mamma, kan du låna mig 300 000 won? Du, kan du låna mig 100 000 won?” Med deras hjälp bestämde jag mig för att åka, satt på flygplatsen i tre timmar och begav mig sedan till Seoul. Så började min allra första spontana soloresa.
När jag kom fram till Seoul var det första jag tänkte på rådgivning inför ett mellanår. Med darrande röst, som om jag när som helst kunde börja gråta, bad jag om att få boka en tid så snart som möjligt. Därmed hade min resa under mellanåret börjat. Ett fyrbäddsrum helt för mig själv, ölen jag drack den kvällen kändes ovanligt stark och höll mig vaken och orolig ända till morgonen. Jag tillbringade dagen med att äta ensam och fördriva tiden på en främmande plats. Till slut klev jag nervöst ut från utgång 4 på Sadang station. I två timmar konfronterade jag de sår jag hade försökt undvika, och med tårarna rinnande nerför kinderna lovade jag mig själv att ägna tid bara åt mig själv.
Därefter sökte jag ivrigt till projektet ”21 lyckliga dagar – hitta mig själv på Jeju”, med stöd av Korea Gap Year och Jejus provinskontor. Under de 21 dagarna deltog jag i ytterligare tre rådgivningssamtal. Jag ägnade mycket tid åt att reflektera över mig själv. När jag upptäckte sidor hos mig som jag inte kände till och insåg hur hård jag hade varit mot mig själv, kände jag både sorg och en stark känsla av att vara överväldigad. Utan minsta tvekan bestämde jag mig för att ta ett mellanår när projektet var slut. Enligt rekommendationen jag fick under rådgivningen ägnade jag den här terminen åt två planer för mellanåret: att studera engelska i Filippinerna och att volontärarbeta med hemlösa djur i Japan.
# Min självkänsla var låg eftersom jag inte kunde älska mig själv, och jag var så upptagen med att oroa mig för vad andra tyckte att jag inte visste vad jag egentligen gillade.
Mitt främsta mål under mellanåret var att upptäcka vad jag verkligen tyckte om och stärka min låga självkänsla. Genom rådgivningen inför mellanåret insåg jag att jag alltid försökte vara en bra person för andra, men inte var snäll mot mig själv. Min självkänsla var låg eftersom jag inte kunde älska mig själv, och jag var så upptagen med att oroa mig för vad andra tyckte att jag inte visste vad jag egentligen gillade. Jag var missnöjd med den jag var och ville förändras, och därför bestämde jag mig för att delta.
Ett annat mål var att trösta mitt trötta jag och ge mig själv tid att vila. Jag ville slippa pressen att alltid vara upptagen och låta mig själv återhämta mig från den mentala utmattningen av att umgås med människor.
# De sa att jag kanske skulle känna att djuren läkte mig, snarare än att jag läkte dem.
Under min första vecka i Tokushima kom jag på mig själv med att tänka: ”Vad är det egentligen jag ska känna här?” Det enda jag gjorde var att promenera med hundarna. Jag undrade hela tiden: ”Vad kan jag egentligen lära mig av att upprepa samma sak och gå samma runda med samma hundar varje dag?”
När rådgivarna rekommenderade den här aktiviteten sa de att volontärarbete med hemlösa djur får en att känna att man inte bara hjälper djuren, utan också läker själv genom dem. Med tiden började jag förstå vad de menade. Till en början blev jag upprörd när hundarna drog i kopplen under promenaderna, eftersom jag insåg att det berodde på deras revirinstinkt. Men när de blyga hundarna så småningom började slappna av och öppna sina hjärtan kände jag en djup tacksamhet.
Eftersom jag inte kunde kommunicera med dem kunde jag bara betrakta dem med kärlek och ta hand om dem. Men jag blev alltid rörd när hundarna kände igen mig, reagerade på min röst och hälsade varmt på mig. Med tiden började jag komma ihåg hundarnas ansikten och även namnen på några av dem. Även om jag inte mindes namnen kunde jag komma ihåg deras personligheter, och så småningom började jag fästa mig vid var och en. Promenaderna, som tidigare hade känts tråkiga, blev allt roligare.
Varje hund har sin egen personlighet, ibland beter de sig riktigt tokigt och humöret skiftar från dag till dag. Jag lovade mig själv att donera pengar till hundarna och adoptera en av dem när jag får en stabil inkomst i framtiden.
De två månaderna jag tillbringade här visade mig att tiden verkligen inte är kort. Under volontärarbetet hände så mycket. En gång sprang en av hundarna bort och försvann. Jag såg också en hund bli övergiven utanför centret. Jag hittade hunden som hade sprungit bort och fick till och med se en hund bli adopterad. Det känns som om jag fick uppleva allt som kan hända här. Det var en period som påminde mig om hur dyrbart livet är och vilket ansvar vi har för det.
# Jag insåg att människor som gör det de älskar är vackra.
Det jag märkte under volontärarbetet var att arbetet var mer krävande än jag hade väntat mig. Jag har personligen bättre uthållighet än jag trodde och brukar klara tuffa scheman bra, men redan första dagen som volontär hade jag ont i musklerna i hela kroppen. Personalen och organisatörerna där tog sällan ledigt, eller hade bara en ledig dag i veckan, men de log alltid och utförde i tysthet ännu tyngre arbetsuppgifter. Jag tänkte att jag ville följa deras exempel.
När jag såg dem insåg jag att människor som gör det de älskar är vackra. Jag älskar verkligen hundar, men det är inget jag skulle vilja ha som yrke. Men när jag såg organisatörerna där kunde jag känna att de tog hand om djuren med en kärlek som kom djupt inifrån, och då förstod jag att jag ville ägna mig åt något jag verkligen älskar.
Jag såg en gång en video där det förklarades varför de som driver centret bestämde sig för att starta det. När jag hörde anledningen kändes det som att få en hammare i huvudet. De berättade att de hade tänkt: ”Varför tar ingen hand om de här djuren? Jag önskar att någon kunde ta hand om dem.” Sedan bestämde de sig för att starta centret med tanken att ”en av de personerna borde vara jag, och jag borde vara den som tar hand om dem”.
Det var en enkel förändring av tankesättet, men jag kände stor respekt när jag tänkte på hur svårt det måste ha varit att fatta beslutet, och jag var glad över att få vara tillsammans med sådana människor.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
