Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Positiv energi och en mer regelbunden livsstil #Värdefulla relationer, tröstande mat och bättre kunskaper i engelska #Tog mig tid för självreflektion
– Praktik på en vietnamesisk icke-statlig organisation för att utvecklas till expert inom utbildningsutveckling Kim Soyeon, deltagare i sabbatsår – fyra veckors sabbatsår
|
# Det jag verkligen gillar är att man jobbar hårt på vardagarna och får gott om vila på helgerna.
Jag är vanligtvis väldigt aktiv och gillar att träffa nya människor, så jag avskyr verkligen att ha tråkigt dag efter dag. Men,Efter examen fick jag inte de betyg jag hade hoppats på och bestämde mig för att söka till universitetet igen. Sedan kom jag att tillbringa dagarna med att vila och plugga utan tydliga mål eller motivation.
Sedan hittade jag Korean Gap Year. Först funderade jag på att söka volontärarbete. En period på över en månad kändes väldigt lång, och volontärarbete verkade mindre bindande och friare än en praktikplats.
Men efter att ha rådgjort med verksamhetsledaren och funderat mycket på egen hand valde jag praktikplatsen hos den ideella organisationen. Där skulle jag få användning för den engelska jag hade byggt upp under studierna i Storbritannien, och det var ett projekt där jag kunde bidra lite inom det utbildningsområde som jag vill studera senare.
Och Vietnam – Hanoi! Jag har rest till många länder med min familj, fler än tio, men jag hade aldrig varit i Vietnam. Dessutom reser min pappa ofta dit i jobbet, så jag var nyfiken på landet och drogs starkt till det av flera skäl... Jag var inte helt övertygad, men med en månad kvar till veckan då julhelgen inföll bestämde jag mig, fortfarande lite tveksam, för att åka till Vietnam.
I Vietnam mötte jag fina människor – värdefulla kontakter, dyrbara minnen, läkande mat, roliga stunder och möjligheter till varierande upplevelser. Med lite ansträngning kunde jag dessutom förbättra mina engelskkunskaper. Jag lärde mig att lyssna och visa empati när människor berättar saker, och jag tyckte om att jag började leva ett mer regelbundet liv. Det jag verkligen gillade var att man jobbade hårt på vardagarna och fick ordentligt med vila på helgerna. Maten var dessutom så god att jag blev lycklig.
# Jag kände mig verkligen nöjd, som om jag hade blivit en del av den lokala organisationen.
När jag för första gången satte min fot i Hanoi hade jag bara en enda tanke: att få visumet, hämta bagaget, gå ut och snabbt träffa taxichauffören.
Eftersom jag flera gånger hade låtit chaufförer vänta medan jag studerade utomlands (…) sa jag till mig själv att jag absolut skulle komma ut i tid den här gången. Jag väntade vid visumdisken på att de skulle ropa upp mitt namn, men ingen ropade upp det på en timme. Till slut var jag den allra sista, med ett rött kvittoliknande visum i handen, och kom en timme för sent till boendet med taxi.
Det första jag såg var en kvinna som just höll på att gå in i boendet. Jag trodde att alla skulle sova eftersom det var sent på kvällen, men jag undrade ändå... och mycket riktigt var hon koreanska.Då hälsade vi stelt på varandra och pratade artigt en stund, men det visade sig att hon var jämnårig med mig.
Där inne såg jag en annan koreansk man och någon som verkade vara personal. De hjälpte mig båda att flytta mitt bagage, och den första kvällen lärde vi tre koreaner känna varandra, pratade om allt möjligt och ställde frågor för att bryta den stela stämningen.Eftersom det blev sent när vi pratade var jag lite orolig och försiktig när jag packade upp, så att jag inte skulle väcka mina rumskamrater.
Nästa morgon vaknade jag halvsovande av att det var liv och rörelse i rummet. Egentligen hade jag kunnat sova längre eftersom det var min första dag, men jag tyckte att jag åtminstone borde hälsa kort på mina rumskamrater. Vad jag menade med ”kort”...Det slutade med att jag presenterade mig och ställde en massa frågor, vilket piggade upp mig. Jag kände mig verkligen glad över att ha kommit in i gemenskapen på den lokala organisationen. Den dagen vilade jag efter introduktionen med den lokala kontaktpersonen.
# Kontoret hade en familjär stämning, så jag tror att det var mycket lättare för mig att komma in i arbetet.
På fredagen besökte jag den lokala organisationens kontor, där jag skulle arbeta.Fredagens schema tog slut ganska tidigt, men de andra volontärerna arbetade fortfarande, så jag tog en tupplur ensam och ringde hem för att höra hur familjen mådde. När kvällen kom återvände de en efter en, och jag lärde känna volontärerna bättre medan vi åt kött utomhus.
Lördagen var dagen för en stadsrundtur.Så var det. Vi besökte Hanois sevärdheter tillsammans med guiderna, och jag minns särskilt äggkaffet på Cafe Giang och Hoan Kiem-sjön i de gamla kvarteren.
På måndagen hälsade jag formellt på personalen på den lokala organisationen och fick arbetsuppgifter. Det som verkligen överraskade mig var attalla var så vänliga och att kontoret hade en familjär stämning, så jag tror att det var mycket lättare för mig att komma in i arbetet.
På den lokala organisationen fanns en internationell volontär som brukade arbeta tillsammans med mig, och hen promenerade till kontoret varje dag. Självklart gick jag också de 35–40 minuterna till och från jobbet. Det var inte bara motion, utan jag fick också se Hanois gatubild förändras lite i taget, så jag gick gärna sträckan utan att tycka att det var jobbigt.
I slutet av november fick jag möjlighet att besöka Vietnams konstmuseum tillsammans med elever från en skola som stöds av den lokala organisationen. Det är ett av landets främsta museer, och även om besöket var kort gjorde det starkt intryck på mig att få vara tillsammans med vietnamesiska elever.
Till en början tvekade eleverna att prata med mig, och eftersom jag inte kunde vietnamesiska särskilt bra vågade jag inte ta kontakt med dem,men när jag själv tog initiativet började de genast ställa frågor, hälsade på mig på koreanska och medan vi pratade insåg jag att de var riktigt bra på engelska.
Senare bad de till och med om min Facebook-profil, och jag gick därifrån full av energi från deras ungdomliga entusiasm. Den dagen åkte jag motorcykel för första gången. En anställd som följde med oss gav mig vänligt nog skjuts från boendet till skolan. Trots att luften i Hanoi var dålig kände jag mig uppfriskad och fri under hela färden där jag satt baktill på motorcykeln.
Vardagslivet är förstås viktigt, men jag kan väl inte utelämna maten i en recension?För en person som älskar matlagning och mat var Vietnam ett nästan ofattbart, dolt matparadis. Jag kan fortfarande känna den underbara umamismaken dröja sig kvar på läpparna.
#Mina tips på platser att besöka i Hanoi
– Hoan Kiem-sjön (de gamla kvarteren) – Man kan tänka på den som Hanois motsvarighet till tunnelbanestationen Gangnam, Myeong-dong eller Express Bus Terminal-marknaden.
– IPH (Indochina Plaza Hanoi) – ett större komplex med restauranger, biograf, kaféer, butiker och en stormarknad... det känns som ett litet COEX. Jag var där så ofta att det inte är någon överdrift att säga att jag tillbringade två tredjedelar av min tid i Hanoi på IPH. Där kan man köpa vardagsvaror, och det finns några koreanska restauranger, vilket är toppen. De andra restaurangerna är också riktigt goda. Åh, vad jag saknar det..
Lotte Centre (Lotte-varuhuset + Lotte Mart)
Royal City
Goda matställen – prova bun cha och mien luon (ål med vermicelli) från gatuköken. Banh xeo på den vietnamesiska restaurangen Quan An Ngon är också otroligt gott. Vietnamesisk mat är fantastisk!!
#Mina tips inför sabbatsåret
#Man får massor av härliga vibbar när man kommer till Hanoi.
Efter att ha gått ut gymnasiet i juli och bestämt mig för att inte börja på universitetet i år saknade jag motivation. Jag upplevde personligen en tredubbel kombination av studier, oregelbundna rutiner och bitande kyla.
I Hanoi får man massor av positiv energi: fina människor – värdefulla kontakter, dyrbara minnen, mat som får en att må bra, roliga stunder, möjligheter till varierande upplevelser och chansen att förbättra sin engelska med lite ansträngning.
Till sist avslutar jag med bilder fyllda av minnen av människor jag håller kära. Den här resan hjälpte mig att återfå ett sunt sinnelag och påminde mig om hur viktiga relationer är. Jag kommer att bevara den i mitt minnesalbum som dagar jag kommer att sakna med värme.
Jag är verkligen tacksam mot Korea Gap Year, min familj och lokalbefolkningen för att de gjorde den här möjligheten möjlig.
Hej då~
– Praktik på en vietnamesisk icke-statlig organisation för att utvecklas till expert inom utbildningsutveckling Kim Soyeon, deltagare i sabbatsår – fyra veckors sabbatsår
|
# Det jag verkligen gillar är att man jobbar hårt på vardagarna och får gott om vila på helgerna.
Jag är vanligtvis väldigt aktiv och gillar att träffa nya människor, så jag avskyr verkligen att ha tråkigt dag efter dag. Men,Efter examen fick jag inte de betyg jag hade hoppats på och bestämde mig för att söka till universitetet igen. Sedan kom jag att tillbringa dagarna med att vila och plugga utan tydliga mål eller motivation.
Sedan hittade jag Korean Gap Year. Först funderade jag på att söka volontärarbete. En period på över en månad kändes väldigt lång, och volontärarbete verkade mindre bindande och friare än en praktikplats.
Men efter att ha rådgjort med verksamhetsledaren och funderat mycket på egen hand valde jag praktikplatsen hos den ideella organisationen. Där skulle jag få användning för den engelska jag hade byggt upp under studierna i Storbritannien, och det var ett projekt där jag kunde bidra lite inom det utbildningsområde som jag vill studera senare.
Och Vietnam – Hanoi! Jag har rest till många länder med min familj, fler än tio, men jag hade aldrig varit i Vietnam. Dessutom reser min pappa ofta dit i jobbet, så jag var nyfiken på landet och drogs starkt till det av flera skäl... Jag var inte helt övertygad, men med en månad kvar till veckan då julhelgen inföll bestämde jag mig, fortfarande lite tveksam, för att åka till Vietnam.
I Vietnam mötte jag fina människor – värdefulla kontakter, dyrbara minnen, läkande mat, roliga stunder och möjligheter till varierande upplevelser. Med lite ansträngning kunde jag dessutom förbättra mina engelskkunskaper. Jag lärde mig att lyssna och visa empati när människor berättar saker, och jag tyckte om att jag började leva ett mer regelbundet liv. Det jag verkligen gillade var att man jobbade hårt på vardagarna och fick ordentligt med vila på helgerna. Maten var dessutom så god att jag blev lycklig.
# Jag kände mig verkligen nöjd, som om jag hade blivit en del av den lokala organisationen.
När jag för första gången satte min fot i Hanoi hade jag bara en enda tanke: att få visumet, hämta bagaget, gå ut och snabbt träffa taxichauffören.
Eftersom jag flera gånger hade låtit chaufförer vänta medan jag studerade utomlands (…) sa jag till mig själv att jag absolut skulle komma ut i tid den här gången. Jag väntade vid visumdisken på att de skulle ropa upp mitt namn, men ingen ropade upp det på en timme. Till slut var jag den allra sista, med ett rött kvittoliknande visum i handen, och kom en timme för sent till boendet med taxi.
Det första jag såg var en kvinna som just höll på att gå in i boendet. Jag trodde att alla skulle sova eftersom det var sent på kvällen, men jag undrade ändå... och mycket riktigt var hon koreanska.Då hälsade vi stelt på varandra och pratade artigt en stund, men det visade sig att hon var jämnårig med mig.
Där inne såg jag en annan koreansk man och någon som verkade vara personal. De hjälpte mig båda att flytta mitt bagage, och den första kvällen lärde vi tre koreaner känna varandra, pratade om allt möjligt och ställde frågor för att bryta den stela stämningen.Eftersom det blev sent när vi pratade var jag lite orolig och försiktig när jag packade upp, så att jag inte skulle väcka mina rumskamrater.
Nästa morgon vaknade jag halvsovande av att det var liv och rörelse i rummet. Egentligen hade jag kunnat sova längre eftersom det var min första dag, men jag tyckte att jag åtminstone borde hälsa kort på mina rumskamrater. Vad jag menade med ”kort”...Det slutade med att jag presenterade mig och ställde en massa frågor, vilket piggade upp mig. Jag kände mig verkligen glad över att ha kommit in i gemenskapen på den lokala organisationen. Den dagen vilade jag efter introduktionen med den lokala kontaktpersonen.
# Kontoret hade en familjär stämning, så jag tror att det var mycket lättare för mig att komma in i arbetet.
På fredagen besökte jag den lokala organisationens kontor, där jag skulle arbeta.Fredagens schema tog slut ganska tidigt, men de andra volontärerna arbetade fortfarande, så jag tog en tupplur ensam och ringde hem för att höra hur familjen mådde. När kvällen kom återvände de en efter en, och jag lärde känna volontärerna bättre medan vi åt kött utomhus.
Lördagen var dagen för en stadsrundtur.Så var det. Vi besökte Hanois sevärdheter tillsammans med guiderna, och jag minns särskilt äggkaffet på Cafe Giang och Hoan Kiem-sjön i de gamla kvarteren.
På måndagen hälsade jag formellt på personalen på den lokala organisationen och fick arbetsuppgifter. Det som verkligen överraskade mig var attalla var så vänliga och att kontoret hade en familjär stämning, så jag tror att det var mycket lättare för mig att komma in i arbetet.
På den lokala organisationen fanns en internationell volontär som brukade arbeta tillsammans med mig, och hen promenerade till kontoret varje dag. Självklart gick jag också de 35–40 minuterna till och från jobbet. Det var inte bara motion, utan jag fick också se Hanois gatubild förändras lite i taget, så jag gick gärna sträckan utan att tycka att det var jobbigt.
I slutet av november fick jag möjlighet att besöka Vietnams konstmuseum tillsammans med elever från en skola som stöds av den lokala organisationen. Det är ett av landets främsta museer, och även om besöket var kort gjorde det starkt intryck på mig att få vara tillsammans med vietnamesiska elever.
Till en början tvekade eleverna att prata med mig, och eftersom jag inte kunde vietnamesiska särskilt bra vågade jag inte ta kontakt med dem,men när jag själv tog initiativet började de genast ställa frågor, hälsade på mig på koreanska och medan vi pratade insåg jag att de var riktigt bra på engelska.
Senare bad de till och med om min Facebook-profil, och jag gick därifrån full av energi från deras ungdomliga entusiasm. Den dagen åkte jag motorcykel för första gången. En anställd som följde med oss gav mig vänligt nog skjuts från boendet till skolan. Trots att luften i Hanoi var dålig kände jag mig uppfriskad och fri under hela färden där jag satt baktill på motorcykeln.
Vardagslivet är förstås viktigt, men jag kan väl inte utelämna maten i en recension?För en person som älskar matlagning och mat var Vietnam ett nästan ofattbart, dolt matparadis. Jag kan fortfarande känna den underbara umamismaken dröja sig kvar på läpparna.
#Mina tips på platser att besöka i Hanoi
– Hoan Kiem-sjön (de gamla kvarteren) – Man kan tänka på den som Hanois motsvarighet till tunnelbanestationen Gangnam, Myeong-dong eller Express Bus Terminal-marknaden.
– IPH (Indochina Plaza Hanoi) – ett större komplex med restauranger, biograf, kaféer, butiker och en stormarknad... det känns som ett litet COEX. Jag var där så ofta att det inte är någon överdrift att säga att jag tillbringade två tredjedelar av min tid i Hanoi på IPH. Där kan man köpa vardagsvaror, och det finns några koreanska restauranger, vilket är toppen. De andra restaurangerna är också riktigt goda. Åh, vad jag saknar det..
Lotte Centre (Lotte-varuhuset + Lotte Mart)
Royal City
Goda matställen – prova bun cha och mien luon (ål med vermicelli) från gatuköken. Banh xeo på den vietnamesiska restaurangen Quan An Ngon är också otroligt gott. Vietnamesisk mat är fantastisk!!
#Mina tips inför sabbatsåret
#Man får massor av härliga vibbar när man kommer till Hanoi.
Efter att ha gått ut gymnasiet i juli och bestämt mig för att inte börja på universitetet i år saknade jag motivation. Jag upplevde personligen en tredubbel kombination av studier, oregelbundna rutiner och bitande kyla.
I Hanoi får man massor av positiv energi: fina människor – värdefulla kontakter, dyrbara minnen, mat som får en att må bra, roliga stunder, möjligheter till varierande upplevelser och chansen att förbättra sin engelska med lite ansträngning.
Till sist avslutar jag med bilder fyllda av minnen av människor jag håller kära. Den här resan hjälpte mig att återfå ett sunt sinnelag och påminde mig om hur viktiga relationer är. Jag kommer att bevara den i mitt minnesalbum som dagar jag kommer att sakna med värme.
Jag är verkligen tacksam mot Korea Gap Year, min familj och lokalbefolkningen för att de gjorde den här möjligheten möjlig.
Hej då~
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
