Jag, som brukade hata och förakta mig själv oerhört mycket, började tycka om mig själv. Förr plågade och klandrade jag mig själv om saker inte gick som jag hade tänkt mig. Men nu tycker jag bara om mig själv och är lycklig. Jag älskar den här känslan av frihet.
– Studera engelska utan stress och ha roligt – det är allt! Minji Lee – sabbatsårsgemenskap/sabbatsårsresenär / 12 veckors sabbatsår |
# Det kändes som om jag knuffades ut från en klippa, och jag var oerhört stressad eftersom jag inte kunde hitta någon utväg.
Jag ville leva som en människa och ville verkligen leva, så jag ansökte om rådgivning inför sabbatsåret.
Rådgivningen var rolig. Nej, egentligen var jag irriterad. Någon som jag inte riktigt kände eller litade på fortsatte att be mig prata om mig själv. Men den personen anpassade sig bäst av alla till mitt sätt att prata och kunde hålla samtalet igång även när jag gjorde på mitt eget sätt, så senare tyckte jag att det var roligt (även om det också kändes jobbigt).
När jag först hörde talas om planen var jag inte särskilt entusiastisk. Det var då jag insåg:Att även om jag kände att jag skulle dö just då, var jag ännu räddare för att lämna min trygghetszon. Jag ville faktiskt inte rasera den persona – mina falska föreställningar – som jag mödosamt hade byggt upp under nästan tio, eller snarare femton år, och möta mig själv.
Efter rådgivningen gav rådgivaren mig en läxa, och då kändes det som om jag knuffades ut från en klippa utan att kunna hitta någon utväg, så jag var oerhört stressad.
# Jag var så trött och överväldigad av omgivningen, men de där resorna fick mig att känna mig levande.
Även under förberedelserna bröt jag ständigt ihop psykiskt. Jag hade aldrig varit utomlands och hade aldrig studerat engelska.Dessutom hade jag bara pratat engelska en enda gång, när jag hoppade in och jobbade i en närbutik och använde några enkla engelska fraser med ett äldre utländskt par.
Under den tiden tänkte jag flera gånger om dagen: ”Klarar jag verkligen det här?”, ”Tänk om jag åker dit och blir bestulen på mina organ...?” och ”Varför gjorde jag det här...?” Då var jag så rädd för andras blickar och människor i allmänhet att jag blev helt frånvarande när jag kom till folktäta platser och inte kunde samla mig.
Jag var tvungen att vara bra på allt och lyckas med allt, vilket gjorde det ännu värre. Därför var det första steget alltid svårt. Jag kunde inte ens drömma om att bana min egen väg. Mina ideal var alltid höga och verkligheten såg alltid annorlunda ut, och varje gång det hände plågade jag mig själv.
Men det som fick mig att bryta ihop ännu mer var min dåvarande pojkvän. När jag bestämde mig för att åka och berättade det blev han en boja, och jag började tvivla ännu mer: ”Är det här verkligen så viktigt för mig att jag är beredd att lämna allt omkring mig?” Svaret var alltid: ”Jag vet inte.”
Efter rådgivningen insåg jag att människor instinktivt säger ”Jag vet inte” när de redan känner till slutsatsen men inte tycker om den. Jag visste också hur det förhållandet skulle sluta, men ville blunda för det bara för att jag inte tyckte om slutsatsen.
Då var jag helt enkelt livrädd. Jag är en person med en stark rädsla som bottnar i okunskap, och jag tog alltid hänsyn till andra och brydde mig om dem. Självklart fanns det inget ”jag” i den processen. Jag var helt utestängd. Brukar man inte säga att man är huvudpersonen i sitt eget liv? I mitt liv hade jag alltid bara varit en statist – varken en birollsinnehavare eller huvudpersonen.
När jag ser tillbaka verkar det vara en dum tanke, men då kändes det som det bästa och mest självklara valet. I det tillståndet kom jag ändå till Filippinerna. Jag visste ingenting. Jag var ensam och mobilen fungerade inte, och jag tror att jag svor alla svordomar jag kunde.
Efter att jag kommit fram till skolan bröt jag ihop igen. Jag trodde verkligen att jag hade blivit såld någonstans. Först då kom rådgivarens ord tillbaka till mig: ”Åk bara. Tänk inte, åk bara.” ... Hahahahaha... Puh... Sammanbrottet var bara början. När jag kom in i rummet bröt jag ihop igen. Pupillerna vidgades när jag såg de fruktansvärt nedgångna lokalerna, och när jag öppnade väskan bröt jag ihop en gång till. (Jag var till och med ensam i rummet.)
Eftersom bagaget överskred gränsen på 500 gram hade jag hällt över schampo och balsam i handbagaget, men schampot hade läckt ut. Jag slängde några saker som legat i väskan, och medan jag tvättade väskan blev jag så upprörd att jag började snyfta utan att märka det. Just då hatade jag rådgivaren så mycket. Nästa dag letade jag överallt men såg inte en enda koreaner, och under dagen flyttade en rumskamrat in. Hon var en 39-årig taiwanesisk kvinna. Jag förstod vad hon sa, men kunde inte svara, vilket var väldigt frustrerande.
Och den kvällen hörde jag koreanska för första gången. Två män skällde ut rumskamraten, och då tänkte jag: ”Nåja, jag är ändå bättre än de där människorna. Varför pratar de illa om henne bakom hennes rygg?”... Då kunde jag inte föreställa mig vilken lyckoträff min första rumskamrat var, eller vilket sammanbrott den nya rumskamraten skulle ge mig.
I tre veckor var jag helt förstörd. Jag kunde inte äta, sova, prata eller komma nära andra koreaner. Jag hade ont i kroppen, internet var långsamt och saker som duschen och lukterna fick mig att tro att jag höll på att bli galen.Efter en månad började jag lära mig att släppa taget och finna distans, och efter två månader, när jag hade vant mig helt vid Filippinerna, förlängde jag vistelsen med ytterligare en månad.
Då tyckte folk att det var väldigt överraskande och reagerade oftast med: ”Du?” Jo, verkligen. I två månader hade jag gått omkring och gjort scener. MenNär jag reste runt i två månader och provade nya saker hörde jag hur sprickor bildades i ramen inom mig, och det var så roligt.
Jag var så trött och överväldigad av omgivningen, men de där resorna fick mig att känna mig levande. Det insåg jag på bara två månader.
# I två månader pressade jag mig själv.
Till och med den person jag kände och såg i Korea var en blandning av illusioner som jag själv hade skapat. Mitt ursprungliga jag, som jag mötte i ett främmande land, var mycket mer – nej, utan jämförelse – ett hemskt, bortskämt barn. Hon hade alla egenskaper jag hatade, och när jag tänker tillbaka kanske det var därför jag avskydde människor som liknade mig så mycket att jag kände äckel, men ändå tog hand om dem.
Hur som helst var jag barnsligare än jag hade trott. (Ah, en sak stämde: när jag mötte mitt inre såg jag alltid mitt nioåriga jag sitta hukat med ryggen vänd, fångat i mörkret.) Jag klagade på allt, var inte ordentlig, vägrade ens röra vid något om det inte såg någorlunda rent ut och var fruktansvärt kräsmagad.
Först då insåg jag hur prydlig och bekväm miljö jag hade levt i. Tidigare, när jag bodde hos min moster i Seoul eller på andra platser utanför hemmet, brukade jag säga till mamma: ”Mamma... jag skulle inte kunna bo på ett sådant ställe. Vet du hur bekväm och fin min miljö är?” Men det här var något helt annat.
Filippinerna. Visst, nu kryper myror över huvudet på mig, och det är inget problem att dela bostad med ödlor. En sak rådgivaren sa till mig var: ”De lever lyckliga på sitt eget sätt, trots att det är obekvämt. Se noga efter.” Då svarade jag: ”Om de hade haft det gott ställt skulle de vara precis som vi.”
Men nu tänker jag ofta annorlunda. För dem är den här miljön deras värld, och de lever och finner glädje på sitt eget sätt. Redan då tyckte jag att mina lärare var så fascinerande. Som kvinnor uthärdade de att bli ignorerade eller orättvist behandlade och gick vidare. I sin värld och på sitt eget sätt fann de glädje även i de små sakerna.
Dessutom, genom en berättelse om en av lärarnainsåg jag: ”Aha, något som verkar självklart för mig och som jag aldrig ens tänkt kunde vara konstigt – precis som jag kände mig vilsen här kan deras syn på vår kultur eller miljö verka konstig för dem.” Även efter att jag kommit hit fortsatte jag att leta efter spår av Korea, samtidigt som jag höll mig på avstånd och såg mig själv som en främling på den här platsen.
Med andra ord vilade jag inte under de två månaderna då jag anpassade mig här – jag arbetade.
(I två månader pressade jag mig själv. ”Jag är på sabbatsår, så jag måste hitta mig själv!” brukade jag säga.)
Efter de två utmattande månaderna sa jag till rådgivaren:
”Jag känner att jag nu kan uppleva Filippinerna fullt ut.”
#Jag som brukade hata och avsky mig själv så intensivt har börjat tycka om mig själv.
Då var jag så lycklig och nöjd över att vara i Filippinerna och få vara mig själv.Genom att dyka med tuber insåg jag många saker, framför allt att ”jag kan göra vad som helst” och att det finns ”en annan värld under mina fötter”. Jag hoppar över de detaljerade beskrivningarna, men när jag tittade upp mot ytan under vattnet kände jag en sådan tacksamhet och glädje över att leva och vara på sabbatsårsresa – det ögonblicket tror jag aldrig att jag kan sudda ut ur minnet.
Ungefär när jag började komma särskilt nära en äldre koreansk vän kunde jag möta mig själv lättare och mer helhjärtat. Samtidigt sa mitt ex att han ville göra slut. Förr skulle jag, så fort jag gjorde slut med en pojkvän, inte ha stått ut med den känslomässiga stressen och sagt att jag genast skulle åka tillbaka till Korea. Men även om jag grät och hade hjärtesorg när det tog slut, klarade jag mig bättre än väntat.
Jag var märkligt samlad. Och jag hörde den inre röst som jag tidigare inte skulle ha lyssnat på eller brytt mig om: ”Det är okej. Du gjorde ditt bästa; det är inte ditt fel. Sluta ta hand om alla andra och var fri.” Jag hade alltid haft rollen att ta hand om andra i mina relationer, samtidigt som jag ville lämna den rollen, vara fri och själv bli omhändertagen.
En sak till.Jag som brukade hata och avsky mig själv så intensivt har börjat tycka om mig själv. Förr plågade och klandrade jag mig själv om saker inte gick som jag hade tänkt mig. Men nu tycker jag helt enkelt om mig själv och är lycklig.
#Just nu älskar jag den här känslan av frihet så mycket.
Den här platsen i Filippinerna är det första landet på mitt sabbatsår, min första gång utomlands och min första resa utanför hemlandet. De fyra månaderna var så händelserika att jag grät mycket, men jag var också verkligen lycklig. Efter veckans presentation och en helg åker jag härifrån nästa fredag.
Jag har förändrats mycket. Jag är inte längre den som låtsas vara stark; jag har blivit starkare, och den sårade nioåringen inom mig har blivit en femtonårig ung kvinna som hälsar mig med ett strålande leende.
Nu kan jag se världen med andra ögon, och jag har lärt mig att i viss mån hantera stressen som kommer av att försöka och utmana mig själv. Jag har alltid varit ganska känslig, har välutvecklade sinnen och uttrycker mig genom rummet.
Tidigare brukade jag lura och begränsa mig själv eftersom jag var annorlunda än andra, men nu kan jag använda min känslighet och mitt sätt att uttrycka mig på ett positivt sätt. Förr trodde jag att jag upplevde rummet genom känslor, men nu kan jag känna hur jag blir ett med rummet.
Just nu älskar jag den här känslan av frihet så mycket.
#Mina personliga resmål i Filippinerna
Bohol – 2 nätter, 3 dagar
Vi åkte utan guide: första dagen gjorde vi en tur för att se eldflugor, andra dagen hyrde vi bil med chaufför och hade en aktiv dag med linbana, hopp, cykel på lina och fyrhjuling, och sista dagen gjorde vi två dyk på vägen tillbaka. Det var väldigt givande och roligt, och jag fick uppleva så mycket.
Och dykningen. Rådgivaren avrådde från det, men det gjorde ett så starkt intryck på mig och förändrade mig så mycket att jag verkligen vill rekommendera det. Jag gjorde mest dykutflykter =)
# Mina tips för sabbatsåret
(Språk)
Oavsett om du kan orden eller inte rekommenderar jag inte en engelsk-koreansk ordbok. Det går bra att plugga glosor, men det är bättre att inte memorera dem alltför mekaniskt. Det bästa är faktiskt att tjata på läraren tills du börjar använda orden naturligt.
Uttalet vi känner till, lärarnas uttal och användningen har i alla fall olika accenter. Gissa inte på ord du inte kan; det är bäst att fråga läraren direkt och be hen hitta på exempelmeningar.
(Måltider)
Maten är i allmänhet kraftigt kryddad. Maten i skolans matsal är mildare, men den som är van vid mild mat kommer att bli chockad. Den är oftast söt och salt. Men den friterade maten är bäst.
(Att ta med)
Om du är känslig rekommenderar jag verkligen att du tar med våtservetter, toalettpapper, bindor och en egen filt.Det rekommenderar jag. Till en början blev jag helt ställd av den unkna lukten från toalettpappret här. Jag ville inte ens att sängkläderna skulle nudda huden, så första natten sov jag inrullad i en filt. Det är också bra för den mentala hälsan att bekanta sig med Filippinerna i förväg.
(Ett ord till deltagarna)
Förvänta dig ingenting. Hitta inte på särskilda fantasier eller föreställ dig att något kommer att förändras om du lämnar Korea, och måla inte upp en bild av livet efter att du åkt. Ett berg är ett berg och vatten är vatten.Följ bara med strömmen, så kommer du naturligt att lära känna dina egna förändringar och dig själv.
Mitt sabbatsår var
Upplevelse ★★★★★
Eftersom det var min första gång utomlands vill jag ge upplevelsen fem stjärnor, oavsett om den var bra eller dålig. Det var landet där jag fick mitt eget uppvaknande.
Lärande ★★★★☆
Jag pluggade inte engelska här. Jag går det allmänna programmet, men hoppade av alla lektioner i stor grupp och ägnade varje lektion åt att prata och umgås med lärarna – ungefär som IPS. Det är bäst när det gäller livsvisdom, särskilt om att släppa taget och acceptera.
Miljö ★☆☆☆☆
Det var här jag för första gången insåg hur fin och ren miljön jag bodde i i Korea var, och hur petig och krävande jag kan vara. Vattnet lämnar kalkavlagringar. Oj, jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle stöta på så enorma kackerlackor.
Säkerhet ★★☆☆☆
Det är inget särskilt tryggt land. Det är riskabelt. Använd aldrig mobilen på gatan, och använd helst bara tygkassen (miljökassen) inne på skolan. Bär ingenting i händerna. Jag rekommenderar också en väska med lås om möjligt.
Fritid ★★★★☆
Det beror på vad du gör av den. För mig var hela veckan min egen tid efter anpassningsperioden. Även under lektionerna kan det bli både fritid och lärande om du lyckas övertala lärarna att hjälpa dig.
Hem
