Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Erfarenhet av att bo ensam och stärkt självförtroende #Fina människor och en läsvana #En värdefull tid för självreflektion
Under en månad som kunde kännas både lång och kort gjorde jag många saker på egen hand. Om någon bad mig att just nu åka och bo ensam någon annanstans i ytterligare en månad skulle det vara svårt, eftersom det finns många saker jag inte hann göra under den tiden.Om någon efter ett tag frågade mig ”Vill du åka iväg igen?” tror jag att jag skulle fråga tillbaka om det kunde bli längre än en månad den här gången. |
En tid för eftertanke medan jag blickar ut över havet – ett sabbatsår i Busan
Choi Ji-won – sabbatsårsfamilj, deltagare
Ett sabbatsår på fyra veckor
Just nu är Sydkorea ett land där
60 000 högstadie- och gymnasieelever hoppar av skolan varje år, 346 000 personer i tjugoårsåldern går sysslolösa utan drömmar och andelen som byter jobb inom ett år efter att ha börjat arbeta har nått 40 procent,75 procent av universitetsstudenterna är missnöjda med studentlivet, och över 80 procent av de anställda säger att de inte känner sig lyckliga.Trots att många säger åt dem att drömma vill vi lösa problemet med bristen på praktiska metoder och stöd genom att även föra sabbatsåret till Sydkorea.
”Sabbatsår” (gap year)innebär att ta en paus från studier eller arbete, eller att hitta en balans mellan dem, och ägna sig åt olika aktiviteter som volontärarbete, resor, praktik, utbildning och företagande,för att skapa sig en riktning framåt. Det är en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och på andra håll.
#Jag var nyfiken på hur det skulle vara att bo ensam på en obekant plats.
När jag gick i skolan var jag alltid sugen på att ta studieledigt. När jag funderade på det, strax före tentorna, hittade jag information om sabbatsårsprojektet när jag surfade på nätet och ansökte.
Jag ville inte direkt förändra mig själv genom sabbatsåret.Jag ville bara lämna vanan att ta enkla extrajobb eller stanna hemma på lovet bakom mig och bo ensam på en obekant plats för att se hur det skulle vara.
#Jag tänkte: ”Jag har verkligen kommit till ett fantastiskt ställe.”
Efter att jag hade ansökt till projektet och blivit antagen såg jag fram emot varje dag och undrade vilka aktiviteter jag skulle få göra. När deltagardagen närmade sig och jag tog KTX-tåget ner till Busan kände jag en ovanlig spänning och oro.
Även om jag vanligtvis bodde hemifrån låg hemmet inte särskilt långt bort, så jag kunde enkelt åka fram och tillbaka när jag ville. Det här var första gången jag bodde ensam utan någon jag kände. När jag kom till vandrarhemmet såg jag att det inte liknade något annat vandrarhem jag hade bott på. Det var så stort att man kunde kalla det ett litet hotell – det kunde rymma nästan hundra personer när alla var där.
Den första dagen gick jag och lade mig tidigare än vanligt för att kunna gå upp tidigt nästa morgon. Jag var orolig och tänkte att jag skulle få fullt upp med aktiviteter här. Men i verkligheten var det få aktiviteter för personalen, och många dagar fanns det inga alls.Jag tyckte verkligen att jag hade kommit till ett fantastiskt ställe. Föreståndaren var trevlig, och alla i personalen jag arbetade med råkade vara i samma ålder som jag, så jag kom bra överens med alla.
#Om någon efter ett tag frågade ”Vill du åka iväg igen?” tror jag att jag skulle fråga tillbaka om det kunde bli längre än en månad den här gången.
Det ställe jag besökte oftast var varuhuset. I början av resan regnade det kraftigt på grund av monsunen, och senare var hettan så intensiv att jag inte gärna gick ut. För mig var varuhuset det perfekta stället. Där fanns allt man kunde roa sig med – biograf, bokhandlar, restauranger och kaféer – och jag gick särskilt ofta till bokhandeln.
Det som överraskade mig i Busan var att många av bokhandlarna jag besökte hade bord och stolar där man kunde sitta och läsa bekvämt. När jag brukar gå till en bokhandel hittar jag bara några få sittplatser eller får sätta mig på golvet för att läsa, men här fanns lampor och laddare som gjorde det riktigt bekvämt. Tack vare det läste jag många böcker under den här perioden, trots att jag knappt hade läst något på flera år.Man kanske tänker: ”Vad gör du i Busan om du inte besöker turistattraktionerna?” Men att få tid att läsa böcker var också till stor hjälp för mig, utöver att ströva omkring länge på olika håll.
På grund av vandrarhemmets karaktär träffade jag också många människor. De flesta var resenärer med programmet Naeil-ro som bara stannade en eller två dagar. Om våra tider på boendet inte sammanföll träffades vi ofta inte, men ju längre jag stannade, desto fler människor hann jag träffa, även om det bara var några åt gången.
Jag är vanligtvis väldigt blyg och tycker att det är svårt att inleda samtal, men stämningen här gjorde att jag kunde prata avslappnat med folk. På så sätt fick jag lära känna olika människors tankar. Vandrarhemmet ordnade fest varje vecka, men det blev så trångt varje gång att personalen av utrymmesskäl var tvungen att hålla sig utanför – vilket var lite synd.
Under en månad – lång eller kort, beroende på hur man ser det – gjorde jag många saker på egen hand. Om någon bad mig att just nu åka och bo ensam någon annanstans i ytterligare en månad skulle det kännas övermäktigt, eftersom det finns så mycket jag inte hann göra.Om någon efter ett tag frågar ”Vill du åka iväg igen?” tror jag att jag skulle svara med att fråga om det kunde bli längre än en månad den här gången.
# Mitt eget resmål!
Jag rekommenderar kustpromenaden Igidae. Gångvägarna är väl utbyggda och utsikten är fantastisk. Den ligger nära stationen Kyungsung University–Pukyong National University, så det är också enkelt att gå ut och äta.
# Mitt tips!
(Språk)
Eftersom det var ett projekt inom landet fanns det inget större språkproblem, men det var ganska många utländska gäster. Det är viktigt att kunna prata lite för att kunna umgås med dem!
(Boende)
Boendet var verkligen jättestort, så det kändes aldrig trångt eller obekvämt.
(Måltider)
Vi lagade mat tillsammans med personalen, men jag kunde inte göra någonting … Jag fick bara hjälpa till lite vid deras sida.
(Packning)
Jag behövde använda en bärbar dator under tiden jag deltog, så jag tog med en. Som väntat var den ganska stor och besvärlig att bära. Jag var också orolig för att någon skulle ta den … men jag kunde använda den när jag hade tråkigt, och den klarade uppgifter som är svåra att göra på en telefon. Det var praktiskt att ha den, men också lite opraktiskt.
Eftersom jag var i Busan var det lätt att få tag på allt. Saker jag hade glömt kunde jag köpa på Daiso eller ersätta med sådant som fanns på vandrarhemmet.
(Proffstips)
Först tänkte jag att en månad skulle vara väldigt kort. Men en månad på egen hand kändes lång. Nu när jag ser tillbaka gick den över innan jag visste ordet av … Ändå hade jag så mycket tid att jag hann läsa flera böcker under månaden, trots att jag inte hade läst på ungefär tre år. Man kan inte umgås med främlingar varje dag, så det är bra att ta med något som man kan sysselsätta sig med på egen hand.
#Jag tycker att jag bodde här en månad som en lokalbo i Busan, inte som en vanlig turist.
Under sabbatsårsprojektet var jag ute varje dag. Jag är egentligen hemmakär och behöver vara hemma fem–sex dagar i veckan, så den här aktiviteten var verkligen jobbig för mig. Att gå ut varenda dag … Med tiden kom jag på mig själv med att tänka: ”Har det redan gått så långt? Jag måste skynda mig ut!” Det blev en vana att gå ut varje dag. Men eftersom jag var ute så mycket hade jag ofta ingenstans att gå.
Jag har alltid tyckt om att strosa omkring ensam. Att gå på bio ensam när jag gick i lågstadiet var första gången jag bestämde mig för att tillbringa tid på egen hand. Sedan dess kan man säga att om jag träffar vänner 4 gånger, tillbringar jag tid ensam ungefär 6 gånger. Det är ungefär så fördelningen ser ut — jag är en riktig hemmamänniska som till och med tycker att det är jobbigt att gå ut en gång i veckan. Men jag tycker faktiskt om att strosa omkring ensam …
Hur som helst tycker jag själv att det är lite märkligt, men efter att jag kom hit strosade jag verkligen omkring mycket. Senare höll värmeböljan i sig i flera dagar, så jag kunde inte strosa omkring så mycket som jag hade tänkt.Jag tycker verkligen att jag tillbringade en månad här som en lokalbo i Busan, snarare än som en vanlig turist.
Mitt sabbatsår är |
Erfarenhet★★★★★
Lärande★★★★☆
Miljö★★★★☆
Säkerhet★★★★★
Fritid★★★★★
Det var verkligen svårt att tillbringa en månad på en obekant plats och umgås med främlingar, men oron lättade när jag träffade många trevliga människor. En annan stor fördel är att jag kan ägna mycket tid helt åt mig själv.
Under en månad som kunde kännas både lång och kort gjorde jag många saker på egen hand. Om någon bad mig att just nu åka och bo ensam någon annanstans i ytterligare en månad skulle det vara svårt, eftersom det finns många saker jag inte hann göra under den tiden.Om någon efter ett tag frågade mig ”Vill du åka iväg igen?” tror jag att jag skulle fråga tillbaka om det kunde bli längre än en månad den här gången. |
En tid för eftertanke medan jag blickar ut över havet – ett sabbatsår i Busan
Choi Ji-won – sabbatsårsfamilj, deltagare
Ett sabbatsår på fyra veckor
Just nu är Sydkorea ett land där
60 000 högstadie- och gymnasieelever hoppar av skolan varje år, 346 000 personer i tjugoårsåldern går sysslolösa utan drömmar och andelen som byter jobb inom ett år efter att ha börjat arbeta har nått 40 procent,75 procent av universitetsstudenterna är missnöjda med studentlivet, och över 80 procent av de anställda säger att de inte känner sig lyckliga.Trots att många säger åt dem att drömma vill vi lösa problemet med bristen på praktiska metoder och stöd genom att även föra sabbatsåret till Sydkorea.
”Sabbatsår” (gap year)innebär att ta en paus från studier eller arbete, eller att hitta en balans mellan dem, och ägna sig åt olika aktiviteter som volontärarbete, resor, praktik, utbildning och företagande,för att skapa sig en riktning framåt. Det är en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och på andra håll.
#Jag var nyfiken på hur det skulle vara att bo ensam på en obekant plats.
När jag gick i skolan var jag alltid sugen på att ta studieledigt. När jag funderade på det, strax före tentorna, hittade jag information om sabbatsårsprojektet när jag surfade på nätet och ansökte.
Jag ville inte direkt förändra mig själv genom sabbatsåret.Jag ville bara lämna vanan att ta enkla extrajobb eller stanna hemma på lovet bakom mig och bo ensam på en obekant plats för att se hur det skulle vara.
#Jag tänkte: ”Jag har verkligen kommit till ett fantastiskt ställe.”
Efter att jag hade ansökt till projektet och blivit antagen såg jag fram emot varje dag och undrade vilka aktiviteter jag skulle få göra. När deltagardagen närmade sig och jag tog KTX-tåget ner till Busan kände jag en ovanlig spänning och oro.
Även om jag vanligtvis bodde hemifrån låg hemmet inte särskilt långt bort, så jag kunde enkelt åka fram och tillbaka när jag ville. Det här var första gången jag bodde ensam utan någon jag kände. När jag kom till vandrarhemmet såg jag att det inte liknade något annat vandrarhem jag hade bott på. Det var så stort att man kunde kalla det ett litet hotell – det kunde rymma nästan hundra personer när alla var där.
Den första dagen gick jag och lade mig tidigare än vanligt för att kunna gå upp tidigt nästa morgon. Jag var orolig och tänkte att jag skulle få fullt upp med aktiviteter här. Men i verkligheten var det få aktiviteter för personalen, och många dagar fanns det inga alls.Jag tyckte verkligen att jag hade kommit till ett fantastiskt ställe. Föreståndaren var trevlig, och alla i personalen jag arbetade med råkade vara i samma ålder som jag, så jag kom bra överens med alla.
#Om någon efter ett tag frågade ”Vill du åka iväg igen?” tror jag att jag skulle fråga tillbaka om det kunde bli längre än en månad den här gången.
Det ställe jag besökte oftast var varuhuset. I början av resan regnade det kraftigt på grund av monsunen, och senare var hettan så intensiv att jag inte gärna gick ut. För mig var varuhuset det perfekta stället. Där fanns allt man kunde roa sig med – biograf, bokhandlar, restauranger och kaféer – och jag gick särskilt ofta till bokhandeln.
Det som överraskade mig i Busan var att många av bokhandlarna jag besökte hade bord och stolar där man kunde sitta och läsa bekvämt. När jag brukar gå till en bokhandel hittar jag bara några få sittplatser eller får sätta mig på golvet för att läsa, men här fanns lampor och laddare som gjorde det riktigt bekvämt. Tack vare det läste jag många böcker under den här perioden, trots att jag knappt hade läst något på flera år.Man kanske tänker: ”Vad gör du i Busan om du inte besöker turistattraktionerna?” Men att få tid att läsa böcker var också till stor hjälp för mig, utöver att ströva omkring länge på olika håll.
På grund av vandrarhemmets karaktär träffade jag också många människor. De flesta var resenärer med programmet Naeil-ro som bara stannade en eller två dagar. Om våra tider på boendet inte sammanföll träffades vi ofta inte, men ju längre jag stannade, desto fler människor hann jag träffa, även om det bara var några åt gången.
Jag är vanligtvis väldigt blyg och tycker att det är svårt att inleda samtal, men stämningen här gjorde att jag kunde prata avslappnat med folk. På så sätt fick jag lära känna olika människors tankar. Vandrarhemmet ordnade fest varje vecka, men det blev så trångt varje gång att personalen av utrymmesskäl var tvungen att hålla sig utanför – vilket var lite synd.
Under en månad – lång eller kort, beroende på hur man ser det – gjorde jag många saker på egen hand. Om någon bad mig att just nu åka och bo ensam någon annanstans i ytterligare en månad skulle det kännas övermäktigt, eftersom det finns så mycket jag inte hann göra.Om någon efter ett tag frågar ”Vill du åka iväg igen?” tror jag att jag skulle svara med att fråga om det kunde bli längre än en månad den här gången.
# Mitt eget resmål!
Jag rekommenderar kustpromenaden Igidae. Gångvägarna är väl utbyggda och utsikten är fantastisk. Den ligger nära stationen Kyungsung University–Pukyong National University, så det är också enkelt att gå ut och äta.
# Mitt tips!
(Språk)
Eftersom det var ett projekt inom landet fanns det inget större språkproblem, men det var ganska många utländska gäster. Det är viktigt att kunna prata lite för att kunna umgås med dem!
(Boende)
Boendet var verkligen jättestort, så det kändes aldrig trångt eller obekvämt.
(Måltider)
Vi lagade mat tillsammans med personalen, men jag kunde inte göra någonting … Jag fick bara hjälpa till lite vid deras sida.
(Packning)
Jag behövde använda en bärbar dator under tiden jag deltog, så jag tog med en. Som väntat var den ganska stor och besvärlig att bära. Jag var också orolig för att någon skulle ta den … men jag kunde använda den när jag hade tråkigt, och den klarade uppgifter som är svåra att göra på en telefon. Det var praktiskt att ha den, men också lite opraktiskt.
Eftersom jag var i Busan var det lätt att få tag på allt. Saker jag hade glömt kunde jag köpa på Daiso eller ersätta med sådant som fanns på vandrarhemmet.
(Proffstips)
Först tänkte jag att en månad skulle vara väldigt kort. Men en månad på egen hand kändes lång. Nu när jag ser tillbaka gick den över innan jag visste ordet av … Ändå hade jag så mycket tid att jag hann läsa flera böcker under månaden, trots att jag inte hade läst på ungefär tre år. Man kan inte umgås med främlingar varje dag, så det är bra att ta med något som man kan sysselsätta sig med på egen hand.
#Jag tycker att jag bodde här en månad som en lokalbo i Busan, inte som en vanlig turist.
Under sabbatsårsprojektet var jag ute varje dag. Jag är egentligen hemmakär och behöver vara hemma fem–sex dagar i veckan, så den här aktiviteten var verkligen jobbig för mig. Att gå ut varenda dag … Med tiden kom jag på mig själv med att tänka: ”Har det redan gått så långt? Jag måste skynda mig ut!” Det blev en vana att gå ut varje dag. Men eftersom jag var ute så mycket hade jag ofta ingenstans att gå.
Jag har alltid tyckt om att strosa omkring ensam. Att gå på bio ensam när jag gick i lågstadiet var första gången jag bestämde mig för att tillbringa tid på egen hand. Sedan dess kan man säga att om jag träffar vänner 4 gånger, tillbringar jag tid ensam ungefär 6 gånger. Det är ungefär så fördelningen ser ut — jag är en riktig hemmamänniska som till och med tycker att det är jobbigt att gå ut en gång i veckan. Men jag tycker faktiskt om att strosa omkring ensam …
Hur som helst tycker jag själv att det är lite märkligt, men efter att jag kom hit strosade jag verkligen omkring mycket. Senare höll värmeböljan i sig i flera dagar, så jag kunde inte strosa omkring så mycket som jag hade tänkt.Jag tycker verkligen att jag tillbringade en månad här som en lokalbo i Busan, snarare än som en vanlig turist.
Mitt sabbatsår är |
Erfarenhet★★★★★
Lärande★★★★☆
Miljö★★★★☆
Säkerhet★★★★★
Fritid★★★★★
Det var verkligen svårt att tillbringa en månad på en obekant plats och umgås med främlingar, men oron lättade när jag träffade många trevliga människor. En annan stor fördel är att jag kan ägna mycket tid helt åt mig själv.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
