Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Fick en mer positiv inställning till livet; vidgade sina perspektiv #Strävan efter meningsfullt arbete; återvunnet självförtroende #Upplevde lycka genom relationer med andra
Jag kan inte storslaget säga att mitt liv förändrades helt av mitt sabbatsår, men min inställning och syn på livet blev mer konkret och positiv, och mer färg tillfördes mitt tidigare monotona liv. Det är fortfarande oklart vad jag ska göra när jag återvänder till Korea, men vad det än blir vill jag ägna mig åt meningsfullt och värdefullt arbete.
– Volontärarbete i Bangkok i Thailand, en varm stad där icke-statliga organisationer från hela världen samlas / Park So-yeon, medlem i Gap Year Tribe / 12 veckors sabbatsår |
I dag i Sydkorea,
hoppar 60 000 grundskole- och gymnasieelever av skolan varje år; 346 000 personer i tjugoårsåldern går sysslolösa eftersom de saknar drömmar; och andelen som slutar inom ett år efter att ha fått jobb har stigit till över 40 procent,är 75 procent av universitetsstudenterna missnöjda med studielivet, och över 80 procent av de anställda uppger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt dem att drömma, men för att lösa det här problemet, som saknar praktiska metoder och stöd, vill vi också introducera ”sabbatsår” i Sydkorea.
”Sabbatsår”syftar på en period då man pausar eller balanserar studier och arbete och ägnar sig åt olika aktiviteter, som volontärarbete, resor, praktik, utbildning och företagande,för att hitta en riktning framåt. Det är en kultur som rekommenderas i USA, Europa, Japan och på andra håll.
# När jag väl bestämde mig för att lämna företaget tvivlade jag mycket på om det var oansvarigt att börja så här mitt under den nuvarande sysselsättningskrisen, så jag sköt till och med upp min uppsägning.
Jag hade turen att få jobb direkt efter examen och arbetade på företaget i nästan två år. Innan mer tid gick och jag började ångra mig ville jag prova på en utmaning. Först bestämde jag mig för att säga upp mig för att börja på en forskarutbildning, och eftersom det var ett område jag verkligen ville ägna mig åt planerade jag att genast börja förbereda mig.
Men när jag väl bestämde mig för att säga upp mig tvivlade jag mycket på om det var oansvarigt att börja så här på den här arbetsmarknaden, så jag sköt upp uppsägningen. Medan jag funderade fick jag lyckligtvis höra talas om sabbatsår, och det fanns ett program som passade det område jag var intresserad av. Efter mycket övervägande bestämde jag mig för att delta.
När jag sa: ”Jag vill studera mer och ägna ett år åt att prova på sådant jag alltid velat göra. Projekten jag arbetade med håller nu på att avslutas ett efter ett, och de brådskande tjänsteresorna är över … Jag ska berätta att jag säger upp mig”, förväntade jag mig faktiskt att bli utskälld,men en äldre kollega sa uppriktigt: ”Ja. Om du inte gör det nu kanske du aldrig får chansen. Du började arbeta alldeles för ung och har slitit hårt. Gör det du vill och studera det du vill; det är inte för sent att börja om. Du har arbetat hårt.” De uppriktiga orden gav mig mod att sätta i gång.
#Tack vare barnen verkade alla kunna uppskatta engelskalektionerna varje dag.
Under de tre månader jag tillbringade med barnen hände mycket. I en av klasserna fanns ett litet barn med en utvecklingsstörning,och jag blev djupt rörd när jag såg hur alla klasskamrater tog hand om barnet, som om de hade enats om det, utan att någon behövde be dem.När de lekte hjälpte barnen barnet i sin närhet, och under talövningarna viskade de svar för att hjälpa till.Tack vare barnen verkade alla kunna uppskatta engelskalektionerna varje dag.
En annan gång var några av barnen i färd med att göra läxor tillsammans. Ett av dem gick inte tillbaka till boendet på centret ens när läxorna var klara. När jag frågade varför han inte gick hem svarade han: ”Mamma sa att hon skulle komma i dag. Så mamma ska följa mig tillbaka till boendet i dag.” Han satt framför centret och stirrade ut mot gatan, och det gjorde ont i hjärtat. Jag undrade hur länge han hade väntat. Sedan dök barnets mamma upp,och den lille pojken, som vanligtvis inte ens tyckte om att kramas med mig, sprang i full fart fram till sin mamma, klamrade sig fast vid henne och ville bli ompysslad. När jag såg det tänkte jag att barn fortfarande är barn, hur modiga de än verkar vara. Det var så hjärtskärande att jag fortfarande minns den scenen tydligt..
När jag insåg att inte bara det där barnet, utan förmodligen alla barn på centret, hade det så, blev jag ännu mer ledsen och fäst vid dem.
Området där centret ligger var för bara några år sedan ett farligt kvarter dit inte ens taxibilar gärna körde. Det var fullt av brott som rån och narkotikahandel. Föräldrar lämnade sina barn ensamma medan de gick till jobbet för att försörja sig, och barnen drev omkring på gatorna. Med hjälp av icke-statliga organisationer fick barnen utbildning, och de vuxna lärde sig hantverk och andra färdigheter så att de kunde få tryggare jobb.
Varje år började dessutom några barn på internationella skolor tack vare sponsring, och några åkte utomlands för att studera. Nu har de barnen kommit tillbaka och arbetar återigen på centret, där de undervisar i engelska.Jag hade läst i böcker och hört i dokumentärer att ”det som verkligen behövs är inte bara pengar, utan sätt att tjäna pengar och små saker som kan förändra deras liv”, men när jag bodde på en plats där sådant arbete faktiskt utförs insåg jag hur viktigt det är.
#Jag vill ägna mig åt meningsfullt och värdefullt arbete, vad det än må vara.
I juni är det lärarnas dag, och till skillnad från i Korea finns det ett evenemang där barnen ger lärarna blommor och framför en wai (en bugning). Jag kom dit utan att veta att det var lärarnas dag och blev oväntat rörd. Dessutom sprang barnen fram i slutet av lektionerna varje dag för att ge mig high-fives och kramar. Jag var så tacksam mot dem att jag undrade om jag verkligen förtjänade all den kärleken.
I Bangkok var jag utlänning, lärare, student och resenär. Jag fick mycket kärlek, gav mycket kärlek, lärde mig mycket och hade en lycklig tid utan en enda ånger – så mycket att jag inte kan säga att någon av rollerna var bäst.
Jag kan inte storslaget hävda att mitt liv förändrades helt av mitt sabbatsår, men min inställning till och syn på livet blev mer konkret och positiv, och mer färg tillfördes det som hade varit ett monotont liv. Det är fortfarande oklart vad jag ska göra när jag återvänder till Korea, men jag vill ägna mig åt meningsfullt och värdefullt arbete, vad det än må vara.
Tips till dig
(Boende)
Jag vill säga: kom inte hit och förvänta dig ett koreanskt hus på landet. Även om jag är väldigt orädd var den första veckan en ren chock och skräckupplevelse. Självklart vande jag mig snabbt och lärde mig till och med hälsa på de små ödlorna som smög sig in i duschen.
Bangkok är visserligen en glittrande stad och ett paradis för resenärer, men slumområdet är en helt annan värld. På dagen är det ett lugnt kvarter där alla verkar vänliga och trygga, men efter solnedgången måste man vara ganska försiktig. Jag råkade aldrig ut för någon fara eftersom jag inte går ut ensam när det är mörkt, men mina thailändska vänner, taxichaufförer och andra lokalbor sa gång på gång åt mig att vara försiktig.
(Måltider)
Du kommer aldrig att bli serverad så kallad äcklig mat, som insekter – något som är ovanligt för koreaner. Det handlar bara om att vissa rätter kanske inte faller dig i smaken. Jag undviker ingen mat förutom sådant jag är allergisk mot, så jag åt gärna det som serverades. Men vissa rätter passar inte koreanska smaklökar, till exempel soppor fulla av koriander eller väldigt starka rätter med massor av thailändsk chili. Då behöver man inte tvinga i sig maten och bli stressad.
Det kan räcka med att köpa en eller två sidorätter på den lokala marknaden och äta dem med ris för att måltiden ska bli god. Oavsett om det gäller boendet eller maten är det viktigaste att ha inställningen ”acceptera det bara”. Om du gör det kommer du verkligen att märka att du kan acceptera det och äta med glädje.
(Proffstips)
Du bör förstås inte använda thailändska under lektionerna, men det är bra att lära sig några grundläggande thailändska hälsningsfraser och vardagsuttryck för skolan, personalen på centret och vardagen! Du kanske vill äta något särskilt eller besöka vissa platser, och det vore synd att gå miste om det för att du inte kan göra dig förstådd.
Mitt sabbatsår:
Upplevelse★★★★★
Jag oroade mig mycket innan jag sa upp mig och började volontärarbeta, men i samma stund som jag satte i gång blev upplevelsen så lycklig att jag glömde alla bekymmer. Folk sa ofta att jag skrattade mycket mer när jag bodde tillsammans med barnen. När jag försökte le i Korea kändes det onaturligt, men när jag ser på bilderna från Thailand tycker jag att mitt leende har blivit mycket mer naturligt.
Lärande★★★★★
Jag lärde mig mycket av att bo tillsammans med barnen, och på fritiden gick jag också på en thailändsk språkskola. När jag såg barnens oförställda jag började jag reflektera och funderade mycket på hur jag kunde göra lektionerna roliga, vilket vidgade mina vyer.
Miljö★★★☆☆
När jag först kom dit var det som varmast, med temperaturer över 40 grader – så varmt att till och med smink höll på att smälta. Eftersom det ligger nära hamnen hamnar man på stora vägar där tunga lastbilar kör bara man går en liten bit, vilket ibland kan vara farligt. Vid kraftiga regn svämmade vägen framför skolan över upp till halva smalbenet, så vi fick kavla upp byxorna för att ta oss fram. Jag kan skratta åt det nu, men det var verkligen hemskt att gå genom vattenfyllda gator.
Säkerhet★★★☆☆
Faktum är att de flesta utlänningar man ser i området är volontärer, så det är osannolikt att man skulle bli utsatt för brott, men det finns miljörelaterade risker.
Fritid★★★★☆
Jag lärde mig dyka till viss del. Jag tog till och med flyg och buss på egen hand till en annan stad för att gå på en väns bröllop, och jag gick och lärde mig thailändska varje dag, så jag tycker att jag utnyttjade min fritid riktigt väl.
Jag kan inte storslaget säga att mitt liv förändrades helt av mitt sabbatsår, men min inställning och syn på livet blev mer konkret och positiv, och mer färg tillfördes mitt tidigare monotona liv. Det är fortfarande oklart vad jag ska göra när jag återvänder till Korea, men vad det än blir vill jag ägna mig åt meningsfullt och värdefullt arbete.
– Volontärarbete i Bangkok i Thailand, en varm stad där icke-statliga organisationer från hela världen samlas / Park So-yeon, medlem i Gap Year Tribe / 12 veckors sabbatsår |
I dag i Sydkorea,
hoppar 60 000 grundskole- och gymnasieelever av skolan varje år; 346 000 personer i tjugoårsåldern går sysslolösa eftersom de saknar drömmar; och andelen som slutar inom ett år efter att ha fått jobb har stigit till över 40 procent,är 75 procent av universitetsstudenterna missnöjda med studielivet, och över 80 procent av de anställda uppger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt dem att drömma, men för att lösa det här problemet, som saknar praktiska metoder och stöd, vill vi också introducera ”sabbatsår” i Sydkorea.
”Sabbatsår”syftar på en period då man pausar eller balanserar studier och arbete och ägnar sig åt olika aktiviteter, som volontärarbete, resor, praktik, utbildning och företagande,för att hitta en riktning framåt. Det är en kultur som rekommenderas i USA, Europa, Japan och på andra håll.
# När jag väl bestämde mig för att lämna företaget tvivlade jag mycket på om det var oansvarigt att börja så här mitt under den nuvarande sysselsättningskrisen, så jag sköt till och med upp min uppsägning.
Jag hade turen att få jobb direkt efter examen och arbetade på företaget i nästan två år. Innan mer tid gick och jag började ångra mig ville jag prova på en utmaning. Först bestämde jag mig för att säga upp mig för att börja på en forskarutbildning, och eftersom det var ett område jag verkligen ville ägna mig åt planerade jag att genast börja förbereda mig.
Men när jag väl bestämde mig för att säga upp mig tvivlade jag mycket på om det var oansvarigt att börja så här på den här arbetsmarknaden, så jag sköt upp uppsägningen. Medan jag funderade fick jag lyckligtvis höra talas om sabbatsår, och det fanns ett program som passade det område jag var intresserad av. Efter mycket övervägande bestämde jag mig för att delta.
När jag sa: ”Jag vill studera mer och ägna ett år åt att prova på sådant jag alltid velat göra. Projekten jag arbetade med håller nu på att avslutas ett efter ett, och de brådskande tjänsteresorna är över … Jag ska berätta att jag säger upp mig”, förväntade jag mig faktiskt att bli utskälld,men en äldre kollega sa uppriktigt: ”Ja. Om du inte gör det nu kanske du aldrig får chansen. Du började arbeta alldeles för ung och har slitit hårt. Gör det du vill och studera det du vill; det är inte för sent att börja om. Du har arbetat hårt.” De uppriktiga orden gav mig mod att sätta i gång.
#Tack vare barnen verkade alla kunna uppskatta engelskalektionerna varje dag.
Under de tre månader jag tillbringade med barnen hände mycket. I en av klasserna fanns ett litet barn med en utvecklingsstörning,och jag blev djupt rörd när jag såg hur alla klasskamrater tog hand om barnet, som om de hade enats om det, utan att någon behövde be dem.När de lekte hjälpte barnen barnet i sin närhet, och under talövningarna viskade de svar för att hjälpa till.Tack vare barnen verkade alla kunna uppskatta engelskalektionerna varje dag.
En annan gång var några av barnen i färd med att göra läxor tillsammans. Ett av dem gick inte tillbaka till boendet på centret ens när läxorna var klara. När jag frågade varför han inte gick hem svarade han: ”Mamma sa att hon skulle komma i dag. Så mamma ska följa mig tillbaka till boendet i dag.” Han satt framför centret och stirrade ut mot gatan, och det gjorde ont i hjärtat. Jag undrade hur länge han hade väntat. Sedan dök barnets mamma upp,och den lille pojken, som vanligtvis inte ens tyckte om att kramas med mig, sprang i full fart fram till sin mamma, klamrade sig fast vid henne och ville bli ompysslad. När jag såg det tänkte jag att barn fortfarande är barn, hur modiga de än verkar vara. Det var så hjärtskärande att jag fortfarande minns den scenen tydligt..
När jag insåg att inte bara det där barnet, utan förmodligen alla barn på centret, hade det så, blev jag ännu mer ledsen och fäst vid dem.
Området där centret ligger var för bara några år sedan ett farligt kvarter dit inte ens taxibilar gärna körde. Det var fullt av brott som rån och narkotikahandel. Föräldrar lämnade sina barn ensamma medan de gick till jobbet för att försörja sig, och barnen drev omkring på gatorna. Med hjälp av icke-statliga organisationer fick barnen utbildning, och de vuxna lärde sig hantverk och andra färdigheter så att de kunde få tryggare jobb.
Varje år började dessutom några barn på internationella skolor tack vare sponsring, och några åkte utomlands för att studera. Nu har de barnen kommit tillbaka och arbetar återigen på centret, där de undervisar i engelska.Jag hade läst i böcker och hört i dokumentärer att ”det som verkligen behövs är inte bara pengar, utan sätt att tjäna pengar och små saker som kan förändra deras liv”, men när jag bodde på en plats där sådant arbete faktiskt utförs insåg jag hur viktigt det är.
#Jag vill ägna mig åt meningsfullt och värdefullt arbete, vad det än må vara.
I juni är det lärarnas dag, och till skillnad från i Korea finns det ett evenemang där barnen ger lärarna blommor och framför en wai (en bugning). Jag kom dit utan att veta att det var lärarnas dag och blev oväntat rörd. Dessutom sprang barnen fram i slutet av lektionerna varje dag för att ge mig high-fives och kramar. Jag var så tacksam mot dem att jag undrade om jag verkligen förtjänade all den kärleken.
I Bangkok var jag utlänning, lärare, student och resenär. Jag fick mycket kärlek, gav mycket kärlek, lärde mig mycket och hade en lycklig tid utan en enda ånger – så mycket att jag inte kan säga att någon av rollerna var bäst.
Jag kan inte storslaget hävda att mitt liv förändrades helt av mitt sabbatsår, men min inställning till och syn på livet blev mer konkret och positiv, och mer färg tillfördes det som hade varit ett monotont liv. Det är fortfarande oklart vad jag ska göra när jag återvänder till Korea, men jag vill ägna mig åt meningsfullt och värdefullt arbete, vad det än må vara.
Tips till dig
(Boende)
Jag vill säga: kom inte hit och förvänta dig ett koreanskt hus på landet. Även om jag är väldigt orädd var den första veckan en ren chock och skräckupplevelse. Självklart vande jag mig snabbt och lärde mig till och med hälsa på de små ödlorna som smög sig in i duschen.
Bangkok är visserligen en glittrande stad och ett paradis för resenärer, men slumområdet är en helt annan värld. På dagen är det ett lugnt kvarter där alla verkar vänliga och trygga, men efter solnedgången måste man vara ganska försiktig. Jag råkade aldrig ut för någon fara eftersom jag inte går ut ensam när det är mörkt, men mina thailändska vänner, taxichaufförer och andra lokalbor sa gång på gång åt mig att vara försiktig.
(Måltider)
Du kommer aldrig att bli serverad så kallad äcklig mat, som insekter – något som är ovanligt för koreaner. Det handlar bara om att vissa rätter kanske inte faller dig i smaken. Jag undviker ingen mat förutom sådant jag är allergisk mot, så jag åt gärna det som serverades. Men vissa rätter passar inte koreanska smaklökar, till exempel soppor fulla av koriander eller väldigt starka rätter med massor av thailändsk chili. Då behöver man inte tvinga i sig maten och bli stressad.
Det kan räcka med att köpa en eller två sidorätter på den lokala marknaden och äta dem med ris för att måltiden ska bli god. Oavsett om det gäller boendet eller maten är det viktigaste att ha inställningen ”acceptera det bara”. Om du gör det kommer du verkligen att märka att du kan acceptera det och äta med glädje.
(Proffstips)
Du bör förstås inte använda thailändska under lektionerna, men det är bra att lära sig några grundläggande thailändska hälsningsfraser och vardagsuttryck för skolan, personalen på centret och vardagen! Du kanske vill äta något särskilt eller besöka vissa platser, och det vore synd att gå miste om det för att du inte kan göra dig förstådd.
Mitt sabbatsår:
Upplevelse★★★★★
Jag oroade mig mycket innan jag sa upp mig och började volontärarbeta, men i samma stund som jag satte i gång blev upplevelsen så lycklig att jag glömde alla bekymmer. Folk sa ofta att jag skrattade mycket mer när jag bodde tillsammans med barnen. När jag försökte le i Korea kändes det onaturligt, men när jag ser på bilderna från Thailand tycker jag att mitt leende har blivit mycket mer naturligt.
Lärande★★★★★
Jag lärde mig mycket av att bo tillsammans med barnen, och på fritiden gick jag också på en thailändsk språkskola. När jag såg barnens oförställda jag började jag reflektera och funderade mycket på hur jag kunde göra lektionerna roliga, vilket vidgade mina vyer.
Miljö★★★☆☆
När jag först kom dit var det som varmast, med temperaturer över 40 grader – så varmt att till och med smink höll på att smälta. Eftersom det ligger nära hamnen hamnar man på stora vägar där tunga lastbilar kör bara man går en liten bit, vilket ibland kan vara farligt. Vid kraftiga regn svämmade vägen framför skolan över upp till halva smalbenet, så vi fick kavla upp byxorna för att ta oss fram. Jag kan skratta åt det nu, men det var verkligen hemskt att gå genom vattenfyllda gator.
Säkerhet★★★☆☆
Faktum är att de flesta utlänningar man ser i området är volontärer, så det är osannolikt att man skulle bli utsatt för brott, men det finns miljörelaterade risker.
Fritid★★★★☆
Jag lärde mig dyka till viss del. Jag tog till och med flyg och buss på egen hand till en annan stad för att gå på en väns bröllop, och jag gick och lärde mig thailändska varje dag, så jag tycker att jag utnyttjade min fritid riktigt väl.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
