Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Jag upptäckte en ny sida av mig själv och växte #Jag fick meningsfulla relationer och började tycka om Jeju #Jag hade en drömlik tid på Jeju
På flyget tillbaka från de drömlika 43 nätterna och 44 dagarna på Jeju började jag gråta. Nästa dag sov jag djupt, vaknade och stirrade tomt framför mig … Så tillbringade jag två dagar – jag lyssnade på musiken jag brukade höra där, läste brev och tittade på foton som människor jag älskar hade skrivit, grät och somnade. När jag öppnade dörren och klev ut kändes det som om det klara Hyeopjaehavet och Biyangdo låg precis där. På sätt och vis var tiden kort, men kanske var det därför Jeju slog sig så djupt ner i mig.
– Jeju! Gap year-vistelse – För dig som behöver läka / Lee So-young, medlem i gap year-kollektivet / 8 veckors gap year |
Min egen berättelse om ett sabbatsår
När jag kom fram till Jeju hade det redan blivit mörkt. Jag tog fel buss och kom fram till Hyeopjae långt senare än planerat. Jag var omtöcknad och det kändes inte verkligt. Det var varmt på Jeju. Vid mitt första besök i slutet av oktober sov jag i den övre våningssängen med fönstret öppet, lyssnade på vågorna vid Hyeopjae och såg och hörde fiskebåtarnas ljus efter hårstjärt som jag somnade.
Det svåraste med att till en början arbeta som personal var morgnarna när det var dags att ta farväl av dem jag hade skrattat och haft trevligt med dagen innan. Ibland följde jag gäster från andra våningen ner till entrén på första våningen, för att dra ut på avskedet, och tog foton. När dörren stängdes bakom gästerna och den sista gästen hade checkat ut kändes det tomt och ensamt i ena halvan av hjärtat. Eftersom vi inte städade på vardagarna verkade ensamheten slå ännu hårdare.
Galchigryta, momguk, nudlar med kött, färsk sashimi, Hallasansoju och Jejus opastöriserade probiotiska makgeolli var livets stora njutningar på Jeju. I Seoul tyckte jag att biografer fanns överallt och att det var lätt att gå på bio, men från Hyeopjae tog det hela två timmar att ta sig till en biograf. Jag kände mig till och med tacksam över att ha fått se Interstellar på en liten skärm.
Hyeopjae hade inte den typiska salta, fiskiga havsdoften. Det kändes som om jag sällan kände den där havsdoften på de flesta stränderna på Jeju. Utan någon lukt och med storslagna vyer som vecklade ut sig framför mina ögon varje dag kändes varje dag ännu mer drömlik.
Livet på Jeju kändes varmare tack vare ägaren, de två andra i personalen och människorna vars ansikten jag såg varje dag. Oväntade möten och kontakter, och berättelserna och minnena jag delade med dem, blev alla värdefulla tillgångar för mig. Fram till dess hade jag vagt föreställt mig att jag plötsligt skulle bli en mogen person när jag fyllde trettio. Men genom samtal med gästernainsåg jag att en sådan dramatisk mognad inte bara sker av sig själv – det är snarare upp till mig att forma mig själv utifrån det jag har upplevt.Livet på Jeju i en och en halv månad var förstås inte alltid drömlikt och glädjefyllt, men även stunderna då jag tog mig igenom svårigheter gav större lärdomar än ansträngningarna på fastlandet.
När jag kunde rita Biyangdos silhuett med fingret och slutna ögon var det dags att ge sig av. Jag såg långsamt tillbaka på spåren jag lämnat efter mig, skrev brev och ordnade foton. Men avskedet kändes som alltid främmande. Jag hade bokat ett tidigt flyg, så medan alla andra sov lämnade jag pensionatet tidigt tillsammans med en vän som jag hade arbetat med. När den kalla gryningsluften fyllde näsan flimrade de gångna dagarna förbi som en film.
Den här upplevelsen på Jeju varen tid då jag upptäckte nya sidor av mig själv.Fram till dess hade jag trott att jag blev lyckligare av att umgås med människor jag redan kände och kände mig bekväm med än av att träffa nya människor.När jag arbetade på ett pensionat insåg jag hur förväntansfull och glad jag blir av nya möten.Jejus landskap och mat var underbara, men i slutändan var det människorna som betydde mest. De jag saknar mest och vill träffa igen är människorna jag lämnade kvar på Jeju. Jag tror att jag snart återvänder till Jeju. Även om jag kanske inte kan känna på samma sätt som när jag bodde där länge och arbetade på pensionat vill jag säga till Jeju att jag är tacksam för att ön gav mig möjligheten att växa och reflektera.
Om du jämför tiden före och efter att du deltog i gap year-programmet?
Jag hade inte rest så mycket ensam tidigare, och att tillbringa en och en halv månad på en helt okänd plats var ett stort äventyr och en utmaning för mig. Men att dela en enkel vardag med människorna jag träffade där och hitta glädje i små saker gav mig mer tillfredsställelse än jag hade väntat mig. En liten blomma vid vägkanten, en nedfallen tallkotte, dagg på ett morotsfält, moln som passerar över månen – sådant som jag tidigare skyndade förbi fångar nu min uppmärksamhet lite längre.
Berätta om din personliga resrutt under gap year-perioden (platser och reseschema du rekommenderar, rutt).
Jag tycker inte om att fylla schemat till bredden; jag föredrar att ta det lugnt och stanna på en plats, så Daepyeong-ri passade mig bra. Jag älskade den stillsamma och avslappnade stämningen i Daepyeong-ri, och solnedgången vid Baksugijeong kändes annorlunda än den vid Hyeopjae. Handam-promenaden längs kusten, som fortsätter längs Gwakji Beach, är så vacker att ord inte kan beskriva den. Saebyeol Oreum, silvergräset på Darangshi Oreum och soluppgången vid Jimi Oreum – och den östra kusten med Seoubong–Gimnyeong–Woljeong-ri–Hado-ri – ligger alla nära varandra men har var sin speciella charm. Jag rekommenderar att övernatta en natt på Udo. Snötäckta Hallasan var verkligen vackert. Västkusten – Hyeopjae–Geumneung–Wollyeong-ri–Sinchang-ri – är det område jag tycker allra mest om.
På flyget tillbaka från de drömlika 43 nätterna och 44 dagarna på Jeju började jag gråta. Nästa dag sov jag djupt, vaknade och stirrade tomt framför mig … Så tillbringade jag två dagar – jag lyssnade på musiken jag brukade höra där, läste brev och tittade på foton som människor jag älskar hade skrivit, grät och somnade. När jag öppnade dörren och klev ut kändes det som om det klara Hyeopjaehavet och Biyangdo låg precis där. På sätt och vis var tiden kort, men kanske var det därför Jeju slog sig så djupt ner i mig.
– Jeju! Gap year-vistelse – För dig som behöver läka / Lee So-young, medlem i gap year-kollektivet / 8 veckors gap year |
Min egen berättelse om ett sabbatsår
När jag kom fram till Jeju hade det redan blivit mörkt. Jag tog fel buss och kom fram till Hyeopjae långt senare än planerat. Jag var omtöcknad och det kändes inte verkligt. Det var varmt på Jeju. Vid mitt första besök i slutet av oktober sov jag i den övre våningssängen med fönstret öppet, lyssnade på vågorna vid Hyeopjae och såg och hörde fiskebåtarnas ljus efter hårstjärt som jag somnade.
Det svåraste med att till en början arbeta som personal var morgnarna när det var dags att ta farväl av dem jag hade skrattat och haft trevligt med dagen innan. Ibland följde jag gäster från andra våningen ner till entrén på första våningen, för att dra ut på avskedet, och tog foton. När dörren stängdes bakom gästerna och den sista gästen hade checkat ut kändes det tomt och ensamt i ena halvan av hjärtat. Eftersom vi inte städade på vardagarna verkade ensamheten slå ännu hårdare.
Galchigryta, momguk, nudlar med kött, färsk sashimi, Hallasansoju och Jejus opastöriserade probiotiska makgeolli var livets stora njutningar på Jeju. I Seoul tyckte jag att biografer fanns överallt och att det var lätt att gå på bio, men från Hyeopjae tog det hela två timmar att ta sig till en biograf. Jag kände mig till och med tacksam över att ha fått se Interstellar på en liten skärm.
Hyeopjae hade inte den typiska salta, fiskiga havsdoften. Det kändes som om jag sällan kände den där havsdoften på de flesta stränderna på Jeju. Utan någon lukt och med storslagna vyer som vecklade ut sig framför mina ögon varje dag kändes varje dag ännu mer drömlik.
Livet på Jeju kändes varmare tack vare ägaren, de två andra i personalen och människorna vars ansikten jag såg varje dag. Oväntade möten och kontakter, och berättelserna och minnena jag delade med dem, blev alla värdefulla tillgångar för mig. Fram till dess hade jag vagt föreställt mig att jag plötsligt skulle bli en mogen person när jag fyllde trettio. Men genom samtal med gästernainsåg jag att en sådan dramatisk mognad inte bara sker av sig själv – det är snarare upp till mig att forma mig själv utifrån det jag har upplevt.Livet på Jeju i en och en halv månad var förstås inte alltid drömlikt och glädjefyllt, men även stunderna då jag tog mig igenom svårigheter gav större lärdomar än ansträngningarna på fastlandet.
När jag kunde rita Biyangdos silhuett med fingret och slutna ögon var det dags att ge sig av. Jag såg långsamt tillbaka på spåren jag lämnat efter mig, skrev brev och ordnade foton. Men avskedet kändes som alltid främmande. Jag hade bokat ett tidigt flyg, så medan alla andra sov lämnade jag pensionatet tidigt tillsammans med en vän som jag hade arbetat med. När den kalla gryningsluften fyllde näsan flimrade de gångna dagarna förbi som en film.
Den här upplevelsen på Jeju varen tid då jag upptäckte nya sidor av mig själv.Fram till dess hade jag trott att jag blev lyckligare av att umgås med människor jag redan kände och kände mig bekväm med än av att träffa nya människor.När jag arbetade på ett pensionat insåg jag hur förväntansfull och glad jag blir av nya möten.Jejus landskap och mat var underbara, men i slutändan var det människorna som betydde mest. De jag saknar mest och vill träffa igen är människorna jag lämnade kvar på Jeju. Jag tror att jag snart återvänder till Jeju. Även om jag kanske inte kan känna på samma sätt som när jag bodde där länge och arbetade på pensionat vill jag säga till Jeju att jag är tacksam för att ön gav mig möjligheten att växa och reflektera.
Om du jämför tiden före och efter att du deltog i gap year-programmet?
Jag hade inte rest så mycket ensam tidigare, och att tillbringa en och en halv månad på en helt okänd plats var ett stort äventyr och en utmaning för mig. Men att dela en enkel vardag med människorna jag träffade där och hitta glädje i små saker gav mig mer tillfredsställelse än jag hade väntat mig. En liten blomma vid vägkanten, en nedfallen tallkotte, dagg på ett morotsfält, moln som passerar över månen – sådant som jag tidigare skyndade förbi fångar nu min uppmärksamhet lite längre.
Berätta om din personliga resrutt under gap year-perioden (platser och reseschema du rekommenderar, rutt).
Jag tycker inte om att fylla schemat till bredden; jag föredrar att ta det lugnt och stanna på en plats, så Daepyeong-ri passade mig bra. Jag älskade den stillsamma och avslappnade stämningen i Daepyeong-ri, och solnedgången vid Baksugijeong kändes annorlunda än den vid Hyeopjae. Handam-promenaden längs kusten, som fortsätter längs Gwakji Beach, är så vacker att ord inte kan beskriva den. Saebyeol Oreum, silvergräset på Darangshi Oreum och soluppgången vid Jimi Oreum – och den östra kusten med Seoubong–Gimnyeong–Woljeong-ri–Hado-ri – ligger alla nära varandra men har var sin speciella charm. Jag rekommenderar att övernatta en natt på Udo. Snötäckta Hallasan var verkligen vackert. Västkusten – Hyeopjae–Geumneung–Wollyeong-ri–Sinchang-ri – är det område jag tycker allra mest om.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
