Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Övervann rädslan för människor och återfick självkänslan #Fick värdefulla erfarenheter och vänner för livet #Kände det djupa värdet av att möta människor
Gap Year PrAnledning till att delta i programmet Att kalla det ett tillfälle eller en anledning vore att ta i; jag hade helt enkelt tagit studieledigt och ville lite vagt lämna Seoul. Inte åka någonstans på en kort resa, utan bo någon annanstans än i Seoul. Och så upptäckte jag programmet Gap Year Stay. När jag hade hittat det tänkte jag till och med: ”Är det här ett tecken ovanifrån som säger att jag ska lämna Seoul och prova att bo någon annanstans?”
Saker jag ville förändra under mitt gap year, eller målen med gap year Målet var tydligt.Låt oss se hela Gyeongju! Jag bestämde mig för att skynda mig ut och utforska ordentligt så fort arbetsdagen var slut. Jag ville bli någon som inte verkade ha bott hela sitt liv i Seoul. Det var allt. Och efter jobbet skyndade jag mig verkligen ut och vandrade omkring en hel del. Jag besökte de kolumnformade klipporna, dit turister sällan åker, och när jag kände att jag hade sett de flesta platserna i Gyeongju åkte jag till och med till Pohang. Än i dag förvånar det mig att någon som jag – som behöver lång tid för att omsätta tankar i handling och ältar ovidkommande saker – strövade omkring i Gyeongju utan minsta tvekan. Till och med min mamma blev förvånad över att jag, som är för lat för att gå till närbutiken framför huset, åkte hela vägen till Pohang.
Min egen gap year-berättelse Till en början var jag inte särskilt sugen på att åka till Gyeongju. Gyeongju – platsen man besöker på skolresor under högstadiet och gymnasiet. Jag hade aldrig varit där under mina 23 år, så jag var ännu mindre intresserad. Jag ville hellre åka till platser som folk inte brukade besöka; jag kände inget särskilt behov av att åka till en plats som alla redan hade besökt under skoltiden.
Anledningen till att jag sökte till gap year-programmet i Gyeongju var också att jag ville bo någon annanstans. Det fanns även ett Gap Year Stay i Busan, och Paris fanns också med bland programmen, men jag ville inte åka utomlands och jag hade bott i Busan i ungefär en månad. Så, lite antiklimaktiskt, valde jag Gyeongju.
Tre dagar efter ankomsten tänkte jag: ”Vad glad jag är att jag kom hit.”
De första tre dagarna var verkligen utmattande. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, och arbetet var jobbigt och svårt eftersom det var första gången. Sedan, tre dagar senare, en dag då jag inte hade morgonpass, litade jag på mina två starka ben och promenerade till Anapji. Sedan gick jag vidare till Cheomseongdae, Gyochon Village, Oreung och Poseokjeong. Varje plats jag passerade fick mig att längta efter att se vad som väntade härnäst. Jag gick i ungefär sex timmar, men det första jag sa när jag kom tillbaka till pensionatet var inte ”Jag är trött” eller ”Det här är jobbigt”, utan”Jag gillar att jag hinner se mer på mina lediga dagar.”Så var det. Från den dagen utforskade jag Gyeongju med en inställning präglad av nyfikenhet och öppenhet.
Jag insåg också att det verkligen är värdefullt att träffa människor. Även om jag inte har levt särskilt länge eller tillbringat många år,hade jag blivit sårad av människor många gånger.Därför tvekade jag mycket inför att börja med nya saker, och min självkänsla var betydligt lägre än tidigare. För mig var arbetet på ett pensionat och umgänget med gäster något jag började med efter att ha övervunnit mycket rädsla. Ochbelöningen för att ha övervunnit den rädslan var mycket större och mer givande än jag hade kunnat föreställa mig.Även efter att programmet var slut och jag hade återvänt till Seoul har jag hållit regelbunden kontakt med människor, och personalen som drev programmet tillsammans med mig har blivit vänner för livet.
När jag tänker på mig själv om 30 år, eller på min ålderdom, har jag alltid en tanke: Jag ska definitivt bo vid havet. Det är som ett löfte till mig själv. Därför drömde jag om Busan och bodde där till och med en kort tid, men havet i Busan var ganska annorlunda än jag hade föreställt mig. Det kändes mer som ett resmål än en plats att slå sig ner på, och det var inte alls den sortens plats som skulle bli en gåva till min andfådda ålderdom efter ett liv i högt tempo. Ändå levde den där löfteslika önskan kvar, och när jag kom till Gyeongju hörde jag att det finns stränder i närheten. Jag fick höra att de ligger långt från centrum och att turister inte brukar åka dit, vilket gjorde mig ännu mer sugen på att besöka dem.
Till slut tog jag ut mina lediga dagar i följd och åkte till Gyeongjus kolumnformade klippor. Vågar jag säga det? Det är den bästa kustpromenad jag någonsin har gått. Verkligen! Längs kuststigen kan man strosa i lugn och ro och känna doften av havet, och man kan sitta på ett kafé med utsikt över havet och titta på stranden i timmar utan att märka hur tiden går. Om någon säger att de ska till Gyeongju skulle jag framför allt rekommendera dem att först gå till Wave Sound Path.
Om någon frågade mig om jag var glad att jag åkte till Gyeongju skulle jag utan tvekan säga att det verkligen var värt det. Jag fick själv en oerhört värdefull upplevelse, och även om det bara var en månad tycker jag att jag lärde mig mycket. ”Gap Year Stay” handlar inte bara om att resa någonstans. Man får olika uppgifter, och i början hade jag svårt att acceptera det. Men stoltheten och känslan av att ha lyckats när jag övervann det och slutförde uppgifterna var större än något annat. När gäster jag träffade under programmet lämnar pensionatet och sedan skriver till mig på KakaoTalk saker som ”Jag hade det jättebra” eller ”Vi måste ses när du är tillbaka i Seoul”, känner jag mig stolt över att jag blev en betydelsefull kontakt för dem.
När jag väger samman de dagar jag har levt och de dagar jag har kvar, var det en verkligt underbar månad, trots att det bara var en månad. Även nu när jag skriver den här rapporten blir jag rörd av de oförglömliga minnena och relationerna. Jag hoppas att den här känslan får mitt liv att genljuda djupt.
Det jag tyckte om med gap year-programmet jag deltog i Ungefär vid den här tiden förra året sa jag att jag skulle ta det koreanska historiecertifikatet och pluggade i ungefär två månader, men slutade sedan eftersom jag kände att det inte behövdes för att få jobb. Under programmet pratade jag dock med två män från Filippinerna, och när de frågade varför kung Munmus grav ligger nära havet kunde jag inte svara alls. Jag skämdes verkligen över mig själv då. När jag fick höra ”Hur kan en korean inte kunna koreansk historia?” bestämde jag mig för att jag måste skriva provet för det koreanska historiecertifikatet i maj när jag kommit tillbaka till Seoul.
Om du jämför tiden före och efter att du deltog i gap year-programmet? Innan jag åkte till Gyeongju tänkte jag, eftersom jag hade tagit studieledigt, att jag borde plugga engelska. Jag behövde ta några certifikat. Jag var väldigt förvirrad och tänkte på allt jag borde göra. Med den inställningen gick jag på en engelskakurs och tog också ett datorcertifikat.HaMen nästa tanke var att jag, när jag nu hade gjort det här, borde göra något annat härnäst. Det var så jag tänkte.
Men när jag drev programmet i Gyeongju”Kände jag att jag lärde mig mer än av att plugga just nu” Det började jag känna. Att bara driva programmet innebar att jag gjorde det jag ville, och efter att ha återvänt till Seoul kunde jag också se det arbete eller de studier jag planerar som något jag verkligen vill göra.
Om jag skulle betygsätta mitt gap year med stjärnor? 1. Erfarenhet ★★★★☆ Som jag nämnde ovan säger de flesta att det är en speciell upplevelse att arbeta på ett pensionat. Det gjorde mig väldigt stolt och jag kände hur min självkänsla började återhämta sig.
2. Lärande ★★★★☆ Finns det någon större lärdom än den man får genom att själv uppleva saker? Jag tycker att jag lärde mig mycket bara genom att träffa människor och prata med dem. Dessutom är Gyeongju en stad med tusenårig historia, så där lär man sig historia vare sig man vill eller inte!
3. Boendemiljö ★★★☆☆ Boendet var inte ett hem, så det var förstås oundvikligen lite obekvämt. Jag sov inte ensam i ett rum, och om du har lätt för att vakna skulle det vara ännu mer obekvämt. Däremot är det en bra miljö för resande.
4. Säkerhet ★★★☆☆ Trots att gästhuset låg nära centrum började butikerna i Gyeongju stänga för dagen före klockan 21. Vid 22-tiden låg gatorna i mörker. Därför brukade jag komma hem före klockan 20 under den månad jag drev programmet.
5. Fritid ★★★★★ Det är verkligen ett fantastiskt ställe att resa ensam på, utan att behöva oroa sig för vad andra tycker. Ganska många kommer hit på egen hand, och det fanns fler platser där man kunde tillbringa tid ensam än jag hade väntat mig. Jag gillar att promenera och cykla, så jag trivdes väldigt bra. Vid turistmålen finns det i allmänhet välanlagda cykelvägar, promenadstråken är fint utformade och särskilt nattvyerna är så vackra att man inte kan låta bli att fotografera dem. |
Gap Year PrAnledning till att delta i programmet Att kalla det ett tillfälle eller en anledning vore att ta i; jag hade helt enkelt tagit studieledigt och ville lite vagt lämna Seoul. Inte åka någonstans på en kort resa, utan bo någon annanstans än i Seoul. Och så upptäckte jag programmet Gap Year Stay. När jag hade hittat det tänkte jag till och med: ”Är det här ett tecken ovanifrån som säger att jag ska lämna Seoul och prova att bo någon annanstans?”
Saker jag ville förändra under mitt gap year, eller målen med gap year Målet var tydligt.Låt oss se hela Gyeongju! Jag bestämde mig för att skynda mig ut och utforska ordentligt så fort arbetsdagen var slut. Jag ville bli någon som inte verkade ha bott hela sitt liv i Seoul. Det var allt. Och efter jobbet skyndade jag mig verkligen ut och vandrade omkring en hel del. Jag besökte de kolumnformade klipporna, dit turister sällan åker, och när jag kände att jag hade sett de flesta platserna i Gyeongju åkte jag till och med till Pohang. Än i dag förvånar det mig att någon som jag – som behöver lång tid för att omsätta tankar i handling och ältar ovidkommande saker – strövade omkring i Gyeongju utan minsta tvekan. Till och med min mamma blev förvånad över att jag, som är för lat för att gå till närbutiken framför huset, åkte hela vägen till Pohang.
Min egen gap year-berättelse Till en början var jag inte särskilt sugen på att åka till Gyeongju. Gyeongju – platsen man besöker på skolresor under högstadiet och gymnasiet. Jag hade aldrig varit där under mina 23 år, så jag var ännu mindre intresserad. Jag ville hellre åka till platser som folk inte brukade besöka; jag kände inget särskilt behov av att åka till en plats som alla redan hade besökt under skoltiden.
Anledningen till att jag sökte till gap year-programmet i Gyeongju var också att jag ville bo någon annanstans. Det fanns även ett Gap Year Stay i Busan, och Paris fanns också med bland programmen, men jag ville inte åka utomlands och jag hade bott i Busan i ungefär en månad. Så, lite antiklimaktiskt, valde jag Gyeongju.
Tre dagar efter ankomsten tänkte jag: ”Vad glad jag är att jag kom hit.”
De första tre dagarna var verkligen utmattande. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, och arbetet var jobbigt och svårt eftersom det var första gången. Sedan, tre dagar senare, en dag då jag inte hade morgonpass, litade jag på mina två starka ben och promenerade till Anapji. Sedan gick jag vidare till Cheomseongdae, Gyochon Village, Oreung och Poseokjeong. Varje plats jag passerade fick mig att längta efter att se vad som väntade härnäst. Jag gick i ungefär sex timmar, men det första jag sa när jag kom tillbaka till pensionatet var inte ”Jag är trött” eller ”Det här är jobbigt”, utan”Jag gillar att jag hinner se mer på mina lediga dagar.”Så var det. Från den dagen utforskade jag Gyeongju med en inställning präglad av nyfikenhet och öppenhet.
Jag insåg också att det verkligen är värdefullt att träffa människor. Även om jag inte har levt särskilt länge eller tillbringat många år,hade jag blivit sårad av människor många gånger.Därför tvekade jag mycket inför att börja med nya saker, och min självkänsla var betydligt lägre än tidigare. För mig var arbetet på ett pensionat och umgänget med gäster något jag började med efter att ha övervunnit mycket rädsla. Ochbelöningen för att ha övervunnit den rädslan var mycket större och mer givande än jag hade kunnat föreställa mig.Även efter att programmet var slut och jag hade återvänt till Seoul har jag hållit regelbunden kontakt med människor, och personalen som drev programmet tillsammans med mig har blivit vänner för livet.
När jag tänker på mig själv om 30 år, eller på min ålderdom, har jag alltid en tanke: Jag ska definitivt bo vid havet. Det är som ett löfte till mig själv. Därför drömde jag om Busan och bodde där till och med en kort tid, men havet i Busan var ganska annorlunda än jag hade föreställt mig. Det kändes mer som ett resmål än en plats att slå sig ner på, och det var inte alls den sortens plats som skulle bli en gåva till min andfådda ålderdom efter ett liv i högt tempo. Ändå levde den där löfteslika önskan kvar, och när jag kom till Gyeongju hörde jag att det finns stränder i närheten. Jag fick höra att de ligger långt från centrum och att turister inte brukar åka dit, vilket gjorde mig ännu mer sugen på att besöka dem.
Till slut tog jag ut mina lediga dagar i följd och åkte till Gyeongjus kolumnformade klippor. Vågar jag säga det? Det är den bästa kustpromenad jag någonsin har gått. Verkligen! Längs kuststigen kan man strosa i lugn och ro och känna doften av havet, och man kan sitta på ett kafé med utsikt över havet och titta på stranden i timmar utan att märka hur tiden går. Om någon säger att de ska till Gyeongju skulle jag framför allt rekommendera dem att först gå till Wave Sound Path.
Om någon frågade mig om jag var glad att jag åkte till Gyeongju skulle jag utan tvekan säga att det verkligen var värt det. Jag fick själv en oerhört värdefull upplevelse, och även om det bara var en månad tycker jag att jag lärde mig mycket. ”Gap Year Stay” handlar inte bara om att resa någonstans. Man får olika uppgifter, och i början hade jag svårt att acceptera det. Men stoltheten och känslan av att ha lyckats när jag övervann det och slutförde uppgifterna var större än något annat. När gäster jag träffade under programmet lämnar pensionatet och sedan skriver till mig på KakaoTalk saker som ”Jag hade det jättebra” eller ”Vi måste ses när du är tillbaka i Seoul”, känner jag mig stolt över att jag blev en betydelsefull kontakt för dem.
När jag väger samman de dagar jag har levt och de dagar jag har kvar, var det en verkligt underbar månad, trots att det bara var en månad. Även nu när jag skriver den här rapporten blir jag rörd av de oförglömliga minnena och relationerna. Jag hoppas att den här känslan får mitt liv att genljuda djupt.
Det jag tyckte om med gap year-programmet jag deltog i Ungefär vid den här tiden förra året sa jag att jag skulle ta det koreanska historiecertifikatet och pluggade i ungefär två månader, men slutade sedan eftersom jag kände att det inte behövdes för att få jobb. Under programmet pratade jag dock med två män från Filippinerna, och när de frågade varför kung Munmus grav ligger nära havet kunde jag inte svara alls. Jag skämdes verkligen över mig själv då. När jag fick höra ”Hur kan en korean inte kunna koreansk historia?” bestämde jag mig för att jag måste skriva provet för det koreanska historiecertifikatet i maj när jag kommit tillbaka till Seoul.
Om du jämför tiden före och efter att du deltog i gap year-programmet? Innan jag åkte till Gyeongju tänkte jag, eftersom jag hade tagit studieledigt, att jag borde plugga engelska. Jag behövde ta några certifikat. Jag var väldigt förvirrad och tänkte på allt jag borde göra. Med den inställningen gick jag på en engelskakurs och tog också ett datorcertifikat.HaMen nästa tanke var att jag, när jag nu hade gjort det här, borde göra något annat härnäst. Det var så jag tänkte.
Men när jag drev programmet i Gyeongju”Kände jag att jag lärde mig mer än av att plugga just nu” Det började jag känna. Att bara driva programmet innebar att jag gjorde det jag ville, och efter att ha återvänt till Seoul kunde jag också se det arbete eller de studier jag planerar som något jag verkligen vill göra.
Om jag skulle betygsätta mitt gap year med stjärnor? 1. Erfarenhet ★★★★☆ Som jag nämnde ovan säger de flesta att det är en speciell upplevelse att arbeta på ett pensionat. Det gjorde mig väldigt stolt och jag kände hur min självkänsla började återhämta sig.
2. Lärande ★★★★☆ Finns det någon större lärdom än den man får genom att själv uppleva saker? Jag tycker att jag lärde mig mycket bara genom att träffa människor och prata med dem. Dessutom är Gyeongju en stad med tusenårig historia, så där lär man sig historia vare sig man vill eller inte!
3. Boendemiljö ★★★☆☆ Boendet var inte ett hem, så det var förstås oundvikligen lite obekvämt. Jag sov inte ensam i ett rum, och om du har lätt för att vakna skulle det vara ännu mer obekvämt. Däremot är det en bra miljö för resande.
4. Säkerhet ★★★☆☆ Trots att gästhuset låg nära centrum började butikerna i Gyeongju stänga för dagen före klockan 21. Vid 22-tiden låg gatorna i mörker. Därför brukade jag komma hem före klockan 20 under den månad jag drev programmet.
5. Fritid ★★★★★ Det är verkligen ett fantastiskt ställe att resa ensam på, utan att behöva oroa sig för vad andra tycker. Ganska många kommer hit på egen hand, och det fanns fler platser där man kunde tillbringa tid ensam än jag hade väntat mig. Jag gillar att promenera och cykla, så jag trivdes väldigt bra. Vid turistmålen finns det i allmänhet välanlagda cykelvägar, promenadstråken är fint utformade och särskilt nattvyerna är så vackra att man inte kan låta bli att fotografera dem. |
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
.png&w=1080&q=75)