Jag avslutade kursen med en blandning av lätt tomhet och glädje. Som i slutet av vilken kurs som helst utbytte vi Facebookuppgifter och kontaktinformation med de nya vänner vi hade fått. De här två veckorna rymde både en del smärta, frustration och glädje, men nu när de är över känner jag att alla dessa minnen har blivit näring för min utveckling. Hur som helst känner jag stor tacksamhet och glädje över att ha fått uppleva detta. – De 5 hemligheterna bakom deras popularitet i Australien :: Bartenderskola / två veckors sabbatsår |
– Officiellt språk:Engelska
Min engelsknivå före deltagandet varEnkla vardagssamtal
Vid deltagandet:Vissa svårigheter
– Saker som var besvärliga att vara utan:Inga
– Saker som var praktiska att ha med sig:Adapter
– Vilka personliga råd skulle du ge framtida deltagare om vad de bör ta med sig?
Det mesta finns att köpa på plats och priserna skiljer sig inte särskilt mycket. I stället för att dras med av rykten och köpa på sig för många nödvändigheter rekommenderar jag att resa med lätt packning och köpa saker när du har bestämt var du ska bo.
– Bland Korea Gapyears många program, varför bestämde du dig för att tillbringa ditt sabbatsår på Bartenderskolan?
Jag hade alltid varit intresserad av cocktail- och kaffekultur, och eftersom jag kunde lära mig genom praktiskt arbete utomlands och få ett certifikat valde jag det här programmet.
– Bartenderskolans programVilken inverkan hade det på dina drömmar?
Ett av mina framtida mål är att öppna ett eget ställe, och jag tror att det kommer att vara till stor hjälp att få lära mig den australiska servicekulturen och färdigheterna på plats.
– Hur var Bartenderskolans program upplagt och sammansatt?
Större delen av den första veckan ägnades åt att lära sig och testa de barfärdigheter som behövdes. Den andra veckan var upplagd kring att lära sig och testa färdigheter inom kaffe, restaurang och andra områden.
– Vilka råd skulle du som tidigare deltagare ge till dem som ska delta i sabbatsårsprogrammet?
Även om du slarvar med andra förberedelser bör du se till att förbereda dig språkligt. Särskilt hörförståelsen …Den skiljer sig en hel del från hörförståelsen på de prov du brukade göra, så förbered dig noga.
– Berätta om din egen resrutt under sabbatsåret.
Eftersom själva staden är en turistattraktion är det bra att ha en guidebok, men även utan en sådan rekommenderar jag att utforska hela staden.Det rekommenderar jag, och personligen föreslår jag Victoria Market. Där samsas varor från hela världen, inte bara från Australien.
– Min berättelse om sabbatsåret i Melbourne
Måndagen den 28 april. Eftersom jag hade kommit dagen innan och kollat var det låg gick jag inte vilse och kom inte för sent. Jag kom fram ungefär 15 minuter före kursstart klockan 9.00. När jag såg mig omkring lade jag märke till människor som nyregistrerade sig, sådana som redan hade registrerat sig och väntade lugnt, och många andra. Det som överraskade mig lite var att det, förutom jag, nästan inte fanns några asiater – de flesta var lokalbor. För säkerhets skull kontrollerade jag att min registrering var korrekt, men till min bestörtning fanns mitt namn inte på listan. Oavsett om det berodde på pappersarbete eller ett administrativt problem kontrollerade jag flera gånger, men kunde inte hitta mitt namn. På stapplande engelska visade jag passet för personalen och bad dem kontrollera, men fick bara negativa besked. Jag kontaktade snabbt den ansvariga för sabbatsårsprogrammet, och tillsammans lyckades vi precis reda ut situationen … Det blev en händelserik start redan från början.
Därför kom jag ungefär 15 minuter för sent till lektionen. Som tur var hade Dan, instruktören, redan sett mig sitta där, så det blev inga problem när jag anslöt till lektionen. Själva kursinnehållet var inte svårt. Eftersom vi hade fått läroboken i förväg kunde jag läsa på innan, och när jag inte förstod eller missade något förklarade Dan det och ledde lektionen vidare. Under lektionerna hade vi rollspelsövningar där vi spelade bartendrar medan de andra var gäster. Eftersom alla hade förståelse för att jag inte var så bra på engelska kunde jag njuta av lektionerna.
Men man kan ju inte ha praktiska lektioner hela tiden … När de ibland tog upp sådant som inte ens stod i boken och bara förklarade muntligt kunde jag inte alltid förstå, hur mycket jag än koncentrerade mig och försökte lyssna. Varje gång hjälpte min kinesiska vän Jingjing mig från sin plats bredvid … Jag har fortfarande inte glömt hur tacksam jag är mot henne.En vecka gick och helgen kom, men jag kunde inte koppla av ordentligt eftersom jag hade misslyckats på slutprovet … Jag hade inget annat val än att plugga intensivt. Senare fick jag veta att ganska många andra elever också hade blivit underkända.
Jag hade trott att alla hade klarat provet eftersom de inte verkade bry sig särskilt mycket efteråt, men så var det inte. På sätt och vis visar det här kanske skillnaden i värderingar mellan människor här och koreaner. I Korea tar man sig an varje prov med full kraft, och att bli underkänd ses som att hamna efter. Men här betraktar man det som en bagatell. Kanske handlar det om ett slags lugn. Dan, läraren, verkade inte heller särskilt bekymrad över att några hade blivit underkända. Jag kände mig fånig – det var bara jag som var så förtvivlad och frustrerad, och när jag tänkte på allt arbete jag lagt ner kände jag mig märkligt tom.
Hur som helst, för att komma till saken: efter att ha pluggat under helgen klarade jag med knapp marginal omprovet veckan därpå. Veckan efter handlade lektionerna om annat än bararbete. Vi gick igenom kaffe – hur man använder maskinen, arbetsgången och så vidare. Instruktören byttes ut, men eftersom även dessa lektioner var inriktade på praktiska övningar och jag hade arbetat länge på kaféer i Korea var de lättare än alla tidigare lektioner. Även om deras system skilde sig lite åt var grundmetoderna desamma. Sedan kom restauranglektionerna: hur man dukar bord, placerar gafflar och skedar, tar emot beställningar och så vidare. På sätt och vis var det nog den svåraste delen.
Rätterna på menyn var obekanta, och kanske för att beställningssättet inte är något man ofta ser i vårt land var det svårt att memorera vad som förväntades och ta till sig sådant som lokalborna betraktar som självklart. Det positiva var att Philip, instruktören, uppskattade min inställning på lektionerna och gav mig vänligt individuell vägledning. Han uppmuntrade mig hela tiden och sa att jag skulle klara det bra. När kaffe- och restauranglektionerna var över hade vi en lektion om livsmedelshygien. Den innehöll en kurs i livsmedelssäkerhet, men eftersom den var svår att öva på separat bestod den mest av teori och förklaringar med några enklare praktiska övningar. Därför var den något svårare att förstå än de andra ämnena.
Och så kom den sista dagen och det efterlängtade slutprovet! Jag klarade de praktiska delarna mycket bra och fick högre poäng än alla andra på proven, men på teoriprovet gick det inte lika bra trots att jag hade förberett mig ordentligt. Frågorna handlade inte om enkel utantillinlärning, utan var anpassade till det lokala livet. Jag kände mig lite nedslagen och orolig när schemat närmade sig sitt slut. I hemlighet oroade jag mig för att inte klara det den här gången heller, men till min förvåning fick alla ett intyg på att de hade slutfört kursen. När jag såg frågande ut förklarade Jingjing, som hade blivit min vän, lugnt att även om jag inte hade fått bra resultat på det skriftliga provet berodde det bara på språket. Instruktörerna menade att jag genom mina praktiska prestationer hade visat att jag förstått tillräckligt och kunde agera på rätt sätt.
Jag avslutade kursen med en blandning av tomhet och glädje. Som i slutet av vilken lektion som helst utbytte jag Facebookuppgifter och kontaktinformation med de nya vänner jag hade fått.
De här två veckorna rymde både en del smärta, frustration och glädje, men nu när de är över känner jag att alla dessa minnen har blivit näring för min utveckling. Framför allt känner jag stor tacksamhet och glädje över att ha fått uppleva detta.
Hem
