Jag är nöjd med att programmet jag deltar i fortfarande befinner sig i ett utvecklingsskede, så att jag kan prova olika saker på egen hand och hoppas på resultat. Det är fortfarande på experimentstadiet, men om det lyckas tror jag att jag kommer att känna stor tillfredsställelse. – Praktik inom socialt företagande i Uganda, skapad tillsammans med studenter från Harvard / 24 veckors sabbatsår |
– Officiellt språk:Engelska / Många använder även lokala språk.
▷ Engelskkunskaper före deltagandet: Kunde bara hälsa.
▷Under deltagandetGanska svårt
När det gäller vardaglig engelska går det att förstå genom att använda gester och fråga om ord man inte känner till, så samtal är inget problem. Men eftersom min engelska inte är flytande finns det begränsningar i arbetssituationer.
▷Mina personliga råd om språkanvändning under sabbatsårsprogrammet:Det är praktiskt att kunna tala det lokala språket flytande, men de flesta kan inte det. Särskilt i Afrika varierar språken mellan länderna, och många regioner har egna lokala språk. I mitt fall används engelska som gemensamt språk i Uganda, så jag studerade konversationsengelska på egen hand innan jag gick med i programmet. Det går bra att använda engelska i vardagen, och lokalbefolkningen uppskattar när man använder lite av det lokala språket.
– Typ av boende:Ett familjehem där alla har ett eget rum.
▷Mina råd till framtida volontärer om boendet
Det lokala boendet är mindre bekvämt än boendet i Korea, men kan räknas till de bästa boendena i Kumiområdet. Tidigare fanns vattenkranen på gården, så man hämtade vatten i hinkar och bar in det i huset. Men vattenpumpen reparerades nyligen och nu kan man använda vattenkranen inomhus. I hus med sämre förhållanden finns det ingen vattenkran alls, så där använder man brunnar eller köper vatten i dunkar av försäljare.
– Måltider:Oftast köper jag mat, men lagar ibland själv.
▷ Mina råd till framtida volontärer om måltider
Eftersom jag bor i ett familjehem kan jag laga så mycket jag vill och äta efter eget tycke. Det finns inte många lokala maträtter som känns avskräckande, så jag äter dem ofta.
– Saker som är besvärliga att vara utan:Redan innan jag kom hit tänkte jag att det skulle vara svårt att få tag på många saker i Afrika, så det var inget jag tyckte var särskilt problematiskt att sakna. Men om jag måste välja en sak skulle jag säga att en vattenkokare vore användbar. Eftersom man inte bor här bara en kort period vore det bra med en mångsidig vattenkokare som är praktisk att använda på flera sätt.
– Saker som är jobbiga att ha med / bra att ha:Det mest onödiga jag tog med mig är en Wi-Fi-router. Jag vet fortfarande inte varför jag tog med den, men det finns nästan inga Ethernetkablar i Uganda, så det finns ingenstans att använda den. Det mest användbara jag tog med mig är myggmedel. Det finns så många myggor här att man hela tiden blir attackerad om man inte är under ett myggnät. Det känns lite klibbigt, men om man sprayar det på kroppen håller sig myggorna borta.
– Vilket personligt mål hade du när du deltog i programmet?
Jag fick veta att människor i Afrika lätt utsätts för sjukdomar och får sina liv hotade på grund av bristen på rent dricksvatten, så jag ville volontärarbeta i Afrika åtminstone en gång i livet. Medan jag bara gick och tänkte på det insåg jag att jag kanske aldrig skulle åka om jag inte agerade, så jag började genast söka information om volontärarbete i Afrika. Genom Korea Gapyear fick jag veta om en organisation som arbetar för att förbättra tillgången till dricksvatten i Afrika och ansökte. Just nu testar och utvecklar vi ett vattenreningsfilter, så vi har ännu inte påverkat den lokala vattensituationen. Mitt mål är att det pågående projektet ska lyckas, så att vi kan dela ut prisvärda vattenfilter till fattiga hushåll och förbättra tillgången till dricksvatten.
– Är du nöjd med hur Korea Gapyear-programmet hjälper dig att uppnå dina personliga mål?
Programmet jag deltar i pågår fortfarande, så jag är nöjd med att kunna prova olika saker på egen hand och hoppas på resultat. Det är fortfarande på experimentstadiet, men om det lyckas tror jag att jag kommer att känna stor tillfredsställelse.
– Vilken var den mest minnesvärda händelsen under din praktik på plats genom Korea Gapyear?
En dag åkte vi ut på fältet för att undersöka lera till filter, tillsammans med en amerikan och en lokal medarbetare. Den lokala medarbetaren sa att han behövde betala sin sons skolavgifter, så på vägen stannade vi vid en grundskola. Eleverna där verkade fascinerade av en ”mujungu” (ett ord som används i Afrika om personer med vit hud). De tittade inte på tavlan utan sneglade hela tiden på amerikanen och mig. En person som verkade vara rektor visade oss runt, och vi besökte flera klassrum. Amerikanen sa till flickorna att inte ge upp och att fortsätta studera tills de tog examen. Det beror på att kvinnors och flickors mänskliga rättigheter är så svaga lokalt att många inte får gå i skolan. Han sa många uppmuntrande saker och förklarade att Uganda kan förändras om eleverna som går där nu studerar hårt.
– Hur brukar du tillbringa din fritid under sabbatsårsprogrammet?
På fritiden äter jag oftast middag med ugandiska grannar, tittar på film på min bärbara dator och tar det lugnt. Det finns också många volontärorganisationer i Uganda, så det är ett bra tillfälle att träffa volontärer från hela världen. Ibland träffar jag volontärer från andra länder eller från Korea, äter tillsammans med dem eller reser på helgerna. Afrikas natur är så vidsträckt och vacker att den tar andan ur en. Till en början bestod det mesta av arbetet på plats av fysiskt arbete, så jag lärde mig arbetsuppgifterna och anpassade mig till de lokala förhållandena. Nu har jag vant mig vid arbetet och genomför projektet utan problem.
– Berätta om någon särskilt ugandisk kultur som gjorde intryck på dig när du bodde i Uganda.
Kollektivtrafiken i Uganda har inga fasta avgångstider. Bussar och ”bongo”-taxibilar avgår först när de är fulla med passagerare. När jag först kom till Uganda och reste från Kampala, huvudstaden, till Kumi åkte jag med en långfärdsbuss. Vi väntade i ungefär två timmar på passagerare och avgick först mellan klockan nio och elva på förmiddagen. Räkna alltid med väntetid på passagerare innan du åker kollektivt.
Polygami är också vanligt i Uganda. Under en helgdag bjöd en ugandisk vän in mig till sitt hem, och hans far hade två fruar. Det var verkligen nytt för mig att se de två kvinnorna laga mat och prata tillsammans, och jag blev förvånad över att en sådan livsstil var möjlig.
– Vad bör framtida deltagare absolut känna till innan de kommer?
Du kanske föreställer dig att Uganda har stora, ganska utvecklade afrikanska städer med många bekvämligheter. Men Kumiområdet där programmet äger rum är lantligt, även sett till ugandiska förhållanden, och saknar många bekvämligheter. Programmet innefattar också mycket fysiskt arbete, och enligt min uppfattning är arbetsförhållandena tuffa.
Lokalbefolkningen ber dessutom ofta utlänningar om pengar, vilket kan vara irriterande. Miljön är definitivt mindre bekväm än i Korea, och det är inte säkert att du får ut så mycket av vistelsen. Det är bättre att komma hit och lägga livet i Korea bakom sig. Om du inte är beredd på arbetsförhållandena kan du lätt ångra dig, så det är viktigt att komma hit med en fast beslutsamhet.
– Hur planerar du att genomföra resten av sabbatsårsprogrammet? (Saker du absolut vill se, höra och uppleva)
Det har gått nästan tre månader sedan jag började programmet, men ännu syns inga resultat eftersom det tar lång tid att tillverka ett enda filter. Jag hoppas dock att kunna nå resultat så snabbt som möjligt medan projektet fortsätter. Jag vill också volontärarbeta i utbildningsprogram för lokala barn och ge direkt hjälp. Jag planerar att samarbeta med lokala ideella organisationer för att utforma och genomföra program under skolloven.
Jag vill också uppleva hur det är att leva bland lokalbefolkningen i Afrika, så jag planerar att besöka en lokal medarbetares familj. De ekonomiska klyftorna i Afrika är stora, och fattiga familjer lever under mycket svåra förhållanden. I Korea får man inte möjlighet att uppleva hur sådana lokala familjer lever, så genom den här erfarenheten vill jag dela deras svårigheter och få en förståelse för dem.
Hem
