Ärligt talat tror jag att jag ofta undrade: ”Finns det någon anledning för mig att leva?” Det kändes som om det inte fanns någon anledning att leva och att min existens saknade mening. Jag var alltid full av negativa tankar. Jag sökte till det här programmet i desperation, när jag inte hade någonstans kvar att ta vägen. När jag bodde på Jeju kände jag mig mycket mer avslappnad än tidigare, kanske för att jag alltid var omgiven av naturen – utan ångest eller bekymmer. Jag tycker verkligen att jag fick vila ordentligt. – Hyeopjae på Jeju, där vill jag bo :: En plats med smaragdgrönt hav / sju veckors sabbatsår |
– Vad fick du ut av att delta i programmet för sabbatsår, eller vad var bra med det?
Den främsta anledningen till att jag gick med i programmet var att få bo på Jeju, resa, träffa olika människor och utvecklas som person. Oavsett om jag vaknade på morgonen, städade eller vilade gav det mig ett stort lugn att titta ut över det jadegröna havet vid Hyeopjae och ön Biyangdo. Jag kände varken stress eller oro. När jag träffade alla möjliga människor insåg jag att jag bara är en person bland många, trots att jag tidigare hade tyckt att jag var sämre än andra. Eftersom jag hjälpte gästerna i rollen som personal kände jag dessutom stor tillfredsställelse.Ibland kunde det kännas obekvämt att umgås med människor, men jag tycker att det positiva övervägde.
Till sist handlade det om min egen utveckling. Jag tycker att jag gjorde framsteg i min strävan efter att utvecklas och hitta ett större inre lugn. Ärligt talat trodde varken personalen jag jobbade med eller ägaren på mig när jag sa att jag skulle bestiga Hallasan, men till slut överträffade jag mina egna gränser. Det var verkligen tufft ... Det jag insåg när jag besteg Hallasan var att processen är viktigare än resultatet. Genom att fokusera på varje ögonblick under vandringen tror jag att jag lyckades ta mig till Baengnokdam. Slutligen var alla de här fina upplevelserna och insikterna möjliga tack vare gästerna.
– Människor jag träffade genom programmet för sabbatsår
Egentligen var jag väldigt blyg. Men eftersom det var jag som behövde ta kontakt med gästerna här försökte jag vara så vänlig som möjligt. Jag blev inte nära vän med alla gäster, men det finns några som jag fortfarande håller kontakten med och har lovat att träffa igen. Jag är glad~ Det finns fler människor som jag känner eller kommer att lära känna. Jag hann också bli väldigt fäst vid systrarna och bröderna i personalen som jag bodde med, och vi bestämde oss för att träffas igen längre fram.
– Vilka råd vill du ge till dem som ska delta i programmet för sabbatsår?
När jag först kom till pensionatet hade jag en massa fantasier och förväntningar. Då sa en av systrarna i personalen, som redan var där, rakt ut till mig: ”Jag vet inte vad du har föreställt dig ...” Det är förstås inte dåligt eller fel att ha sådana förväntningar. Jag vill bara säga att verkligheten definitivt kommer att skilja sig från det du föreställer dig. Var beredd på att det kan bli ganska fysiskt krävande. Pensionaten drivs förstås på olika sätt, men det här är definitivt inte bara ett upplägg där boende och mat ingår och du kan resa runt i lugn och ro. Trots det går tiden verkligen fort, och nu när jag ser tillbaka saknar jag Jeju och livet som personal. Det är tydligt att de glada stunderna var fler.
– Kan du jämföra tiden före och efter att du deltog i programmet för sabbatsår?
Innan jag gick med i programmet för sabbatsår, alltså fram till att jag bestämde mig för att ta studieledigt och skickade in min ansökan, tror jag ärligt talat att jag ofta tänkte: ”Finns det någon anledning för mig att leva?” Det kändes som om det inte fanns någon anledning att leva och att min existens saknade mening. Jag var alltid full av negativa tankar. Jag sökte till programmet i desperation, när jag inte hade någonstans kvar att ta vägen. När jag bodde på Jeju kände jag mig mycket mer avslappnad än tidigare, kanske för att jag alltid var omgiven av naturen – utan ångest eller bekymmer. Jag tycker verkligen att jag levde bekvämt. Ibland, när jag åkte in till stan, kände jag tydligt: ”Jaha, jag har saktat ner tempot”, men där levde jag enkelt utan oro eller bekymmer.
När jag städade och tog hand om gästerna tänkte jag: ”Jaha, jag kan hjälpa andra. Jag är någon som gör nytta.” Jag pratade med gästerna och funderade mycket på vilken riktning jag skulle välja. Jag började också tänka: ”Jag borde leva lite mer positivt.” I framtiden kanske jag kan ta kontakt med främlingar mer självsäkert, utan att tveka. Till sist gick jag upp lite i vikt.
– Berätta om din resrutt under sabbatsåret
Jag var intresserad av Olleleden och planerade därför att gå många delar av den. Jag gick inte så många sträckor, men jag vandrade ungefär tre–fyra etapper. Jag besteg också Hallasan och besökte Biyangdo, som man kan se från Hyeopjae-stranden.
– Min berättelse om sabbatsåret på Jeju
Hej~ Jag heter Kang Daye och tillbringade två månader på ett pensionat på Jeju genom Korea Gapyears program ”Där vill jag bo”. När jag först såg programmet och skickade in min ansökan tror jag egentligen bara att jag tänkte saker som ”Jag vill prova det här någon gång”, ”Det kanske blir roligt” och ”Det vore härligt att resa och bo på Jeju”. Men jag minns att jag var väldigt orolig och nervös två–tre dagar innan jag skulle åka. Jag lät bli att söka information om pensionatet i förväg. Jag litade bara på Korea Gapyear eftersom jag inte ville skapa mig några förutfattade meningar eller fördomar innan jag hade upplevt det själv. Men så fort jag gick ombord på färjan till Jeju tänkte jag ”Ska jag bara åka hem igen?” dussintals gånger.
Som tur var hjälpte ägaren till pensionatet mig mycket med att komma in i det, trots att jag hade varit orolig. Systern i personalen som jag bodde med hjälpte mig också mycket att vänja mig vid den nya miljön. Jag hade verkligen tur. Jag var på Jeju i mars och april. De två månaderna på Jeju gav mig många minnen, erfarenheter och möten med människor. Under tiden jag arbetade som personal på Jeju träffade jag en stor variation av människor, människor jag aldrig skulle ha mött om jag inte hade varit där. Man skulle kunna kalla det ödet! Ägaren, systrarna och bröderna i personalen som jag bodde med och gästerna jag träffade varje dag – från personer i tjugoårsåldern som var yngre än jag till par över sjuttio – hade alla olika yrken och egna berättelser.
Även om vi träffades som personal och gäster lyssnade vi på varandras berättelser och delade med oss av våra egna. Det blev en upplevelse där vi utbytte berättelser. I samtalen fick jag lära mig om problem som jag inte hade varit medveten om, och jag erkände också för mig själv att jag kände en viss stolthet över att ha fått andra erfarenheter i så ung ålder. Om jag hade gått i skolan hade jag kanske fått höra att ”21-åringar är bara nybörjare” och känt press över att vara sen och behöva göra något snabbt. Men på Jeju insåg jag att det inte är för sent att börja om med något, inte ens när man är 30, och att jag fortfarande kan få många olika erfarenheter och prova saker. Dessutom kunde jag träffa många fler människor än i skolan, där kretsen av människor man möter är begränsad.
ⓒKoreaGapyear
För det andra hade jag havet vid Hyeopjae, som jag kunde se varje morgon, solnedgångarna, alla stjärnor på natten och Biyangdo. Jag levde hänförd av den vackra naturen och utsikten. Även när jag blev trött av städningen fick jag ny energi av att titta ut över det jadegröna havet vid Hyeopjae. Tillsammans med gästerna beundrade jag solnedgången, som färgade himlen orange genom fönstret, och på kvällen gick jag upp på takterrassen för att titta på stjärnorna. Jag fick uppleva lugn och ro. Jag hade inte mycket pengar och min situation var inte den bästa, men jag kände mig inte fattig. Jag var tacksam över att ännu en dag hade gått bra tillsammans med gästerna, utan oro eller bekymmer. Jag tillbringade dagarna med att skratta åt små, vardagliga saker och kände mig lyckligare än tidigare. Ibland, när jag åkte in till stan, slog det mig så tydligt: ”Jaha, jag har saktat ner tempot”, och jag blev orolig för att komma tillbaka. Men under tiden på Jeju levde jag utan oro, bekymmer eller stress och hade bekymmersfria, sköna dagar som hörde till de lyckligaste i mitt liv.
För det tredje reste jag till många olika platser. Min första lediga dag tänkte jag att jag borde se många sevärdheter, så jag gick Olleledens etapp 10. Jag trodde att det skulle ta fem–sex timmar, men eftersom jag hamnade utanför leden tog det sju–åtta timmar. Det blåste fortfarande i början av våren, så jag minns att den dagen var riktigt, riktigt jobbig. Jag glömmer inte heller den strapatsrika utflykten då jag åkte i bilen med en gäst som jag hade lärt känna och besökte fyra–fem platser.
Jag hade haft med en bestigning av Hallasan på min önskelista redan innan jag kom till Jeju, men fortsatte att skjuta upp den. Tre dagar innan jag lämnade Jeju gjorde jag till slut en nio timmar lång vandring och fick se Baengnokdam. Jag överträffade allas förväntningar genom att nå Baengnokdam, och endorfinkicken jag kände då är oförglömlig. Jag lovade mig själv: ”Det här är sista gången jag bestiger Hallasan”, ...
Till sist gav den här upplevelsen mig tid att reflektera över mig själv och fundera på framtiden. Jag städade toaletter – något jag aldrig hade gjort hemma – bäddade åt andra och tog ut matavfallet.
Allt annat var så bra, men jag minns att jag på skämt klagade för systern i personalen över hur jobbigt det var att städa. Jag insåg verkligen att ingenting i världen är lätt. ”Där vill jag bo” kan verka handla helt enkelt om att resa och bo på Jeju, men jag tycker att verkligheten är att man måste betala ett motsvarande pris för att få njuta av fördelarna. Även sysslor som jag inte trodde skulle vara särskilt jobbiga visade sig inte vara lätta när jag väl gjorde dem. För första gången på 21 år insåg jag det på riktigt.
Som jag nämnde tidigare gav den här upplevelsen mig modet att känna att det inte finns något jag inte kan göra i min ålder. Bara en vecka efter att jag kom hem ville jag därför prova att arbeta med blommor. Jag ringde impulsivt en florist och frågade om de sökte personal, och gjorde sedan en veckas provjobb i butiken. Om jag hade gått i skolan tror jag inte att jag ens hade kommit på tanken, än mindre vågat prova. När jag lyssnade på ägaren och gästerna fick jag också med mig praktiska lärdomar om livet: att man i min ålder bör prova olika saker och erfarenheter man är intresserad av – går det bra är det toppen, och går det inte så får man acceptera det. Innan programmet planerade jag att bara vara studieledig en termin, men nu finns det fler saker jag vill göra, så jag funderar på att förlänga ledigheten.
När jag var på Jeju kände jag mig orolig över att jag behövde planera min framtid snabbt eftersom jag var studieledig. Jag ägnade därför mycket tid åt att fundera på vilka områden jag var intresserad av, vilket slags arbete jag borde välja och om jag skulle skriva antagningsprov till universitetet för att läsa det, byta huvudämne eller byta lärosäte. Jag var så upptagen med att bestämma vad jag skulle göra att systern i personalen som bodde med mig till och med sa: ”Du behöver inte tvinga dig själv att göra något sådant.” En dag pratade jag med en manlig gäst i min ålder. Han sa att han var intresserad av design, och jag berättade att jag också var intresserad av det området. Han svarade ungefär: ”Du är bara lite intresserad, utan någon riktig passion eller ansträngning.” När han frågade: ”Har du gjort något för att du är intresserad av det området?” minns jag att jag blev helt tagen på sängen.Det handlade verkligen bara om ett enkelt intresse, och jag hade aldrig funderat på om jag faktiskt hade gjort något för att komma närmare det.
Efter den dagen insåg jag vad jag hade försummat. Jag hade alltid sagt att jag var intresserad, men insåg att jag aldrig på allvar hade försökt göra något åt det. En kort period kände jag mig förvirrad, men det var tydligt att det var något jag behövde ta itu med. Det var en sådan upplevelse där mina vyer vidgades och mitt tänkande utvecklades indirekt genom gästerna.
Hem
.png&w=1080&q=75)