Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
30-årig kvinna, vuxen.Jag har blivit.
Jag har blivit en kvinna i trettioårsåldern – något som jag trodde aldrig skulle hända när jag var ung ... (Grattis!!) Jag älskar min ålder som den är nu. Jag är inte lika orolig som jag var i tjugoårsåldern, jag känner mig själv lite bättre och jag är fortfarande i en ålder med många möjligheter. Men precis som för alla kan de förväntningar och krav som samhället ställer på kvinnor i den här fasen kännas tyngre och mer betungande än väntat.
Någon kanske tycker att mina bekymmer är meningslösa, men vi vet hur desperat viktiga de bekymren är för den som upplever dem. Därför ska jag, medvetet som kvinna i trettioårsåldern, 'Kvinnors bekymmer som förföljer dem hela livet'Jag ska prata om det.
* För enkelhetens skull delar den här artikeln in kön i manligt och kvinnligt. Om du har en annan könsidentitet, läs gärna texten med det i åtanke. |
1. Bekymmer som känns allvarligare för att du är kvinna: relationer
* Här omfattar ”relationer” allt från kärleksrelationer och vänskap till familjeband.
Kvinnor tenderar att vara mer känsliga när det gäller relationer. Ur ett evolutionärt perspektiv säger många forskaregenerellt att kvinnor är mer ”relationsorienterade'De menar att detta har sitt ursprung i föreställningen att män sedan forntiden jagade djur eller fisk med hjälp av sin överlägsna rumsuppfattning, medan kvinnor samlade frukt och grödor med hjälp av minnet. Insamlandet krävde att man byggde gemenskaper och delade idéer och information, så kvinnor utvecklade oundvikligen förmågan och känsligheten att skapa och upprätthålla relationer. Kanske är det därför kvinnors funderingar kring relationer ofta känns ganska ihärdiga och detaljerade.
Det en kvinna anser vara viktigast i en ”relation” är ”hur mycket dekänner sig förbundna med varandra och hur nöjda de är'Det är därför. Så även om en väninna våndas över och klagar på sin pojkväns brister, kan hon dagen därpå, efter att ha utbytt massor av kärlek med honom, tycka att personen som svor så hårt tillsammans med henne dagen innan är världens största idiot. Så även om det inte alltid är logiskt, får en kvinna styrkan och hoppet att hålla relationen vid liv och gå vidare om hon känner sig nöjd med den.
Därför,Visa empati i stället för att försöka lösa problemetDet är därför det gamla rådet fungerar.
Det är förstås verkligen viktigt att fundera över hur man bygger hälsosamma relationer. Vi tillbringar en stor del av livet med att träffa människor, göra saker tillsammans och ibland gå skilda vägar. Menproblemen uppstårnär du försöker bekräfta ditt eget värde alltför mycket genom dina relationer.Till exempel när du hela tiden frågar andra vem du är och bara känner dig lugn när de bekräftar dig. Då gör du alltför många misstag innan du hunnit granska ditt inre ordentligt eller se situationen objektivt.
att vara alltför mån om vad andra tycker,
att klandra dig själv för problem i relationen,
att investera så mycket i relationer att det blir överväldigande,
att vara överdrivet misstänksam,
att bli alltför otålig i relationer,
att inte kunna släppa en dålig relation,
att bli besatt av en enda person eller relation ...
Faktum är att det största offret för de här misstagen är ”mitt hjärta”, och det är därför det är problematiskt. När depression, oro, frustration, sorg och smärta slår till på en gång faller mitt hjärta sönder som en kaka. Vi upplever det särskilt i början av tjugoårsåldern, eftersom vi då är ovana vid att skapa och upprätthålla relationer och ännu inte har kommit fram till vad vi vill ha ut av dem. Genom de här misslyckandena borde vi lyssna mer till den som kallas ”jag”, men när jag ser äldre väninnor eller vänner som efter att ha blivit så djupt sårade av sådana misslyckanden stänger sitt hjärta för gott efter tjugoårsåldern, för att de inte vill bli sårade igen, kan jag förstå känslan och ibland blir jag ledsen. Självklart är det deras liv, så jag respekterar det, men eftersom jag har en tendens att lägga mig i,den potential vi har att utvecklas och bli rikare genom relationerkänns det som om de stänger den möjligheten lite ...
Men det finns en sak vi måste ta upp: kommer en bra relation nu nödvändigtvis att vara bra hela livet? Och kommer en dålig relation nu att förbli dålig för alltid? Absolut inte, varken det ena eller det andra. Absolut inte!! Oavsett om du föredrar en liten umgängeskrets eller en större,är det i slutändan ett livslångt arbete att skapa hälsosamma relationerRelationer är inte heller bara en enda sak, utan finns i många olika former, och de förändras dessutom över tid.
Så det löser ingenting att stänga sitt hjärta, och det hjälper inte heller att hålla fast vid någon och säga ”förändras inte”. I stället behöver vi tänka ännu mer målmedvetet ...Det jag bör fundera över i mina relationerär
”Vilken sorts relation vill jag ha?”
”Vilken sorts relation får både ’mig’ och den andra personen att växa?”
”Hur skapar jag en relation där jag kan vara lycklig precis som jag är?”
”Vad är det som får ’mig’ att känna mig obekväm ...?”
SärskiltOm du känner att du håller på att bli alltför fäst vid en relation bör du pausa den ett tag och betrakta den på avstånd.Whether by being physically apart, becoming mentally independent, or other means. There was even a case where a junior who had a bad relationship with their parents improved things simply by going abroad for three months of language study and taking a gap year. During that time they could think more objectively about what was wrong and what they were hoping for from the relationship, and through that period both the junior and the parents developed independence from each other.
To give detailed counseling about relationship issues, the cases are so varied that even staying up all night wouldn't be enough.
So, to summarize the core points,Be sure to check the 'direction' of your relationshipsThat's it!
People feel happiest when their relationships are satisfying. So this means we should be grateful for the precious people beside us now, form various kinds of relationships, and give enough thought to building healthy relationships.
2. An inevitable worry because of being a woman: aging
I stopped reading because I felt like I couldn't breathe. (I brought this feeling because I couldn't be the only one to experience it, hah) Fortunately, there isn't a single person around me who would label me an old maid, and my parents still tell me that women lose out by marrying and that I should marry late. So this stress, which shouldn't even exist in this world... suddenly made me depressed while writing.
PersonallyFor women, all worries about aging begin with 'Menstruation (period)I think they begin with it.I do. Because all concerns are closely related to the role of the uterus.
When I first got my period, my worry was 'Oh shit. How do I even talk about this?' These days awareness has changed a lot (it should have!!) but when I was young, having breasts and getting your period felt less like a blessing and more like a femininity that had to be hidden and was shameful if revealed. I fretted about whether I would grow into a brazen adult woman until I could say the word 'sex' without flinching.
So when you reach an age where you can confidently discuss your femininity, you realize there are so many issues related to the uterus: late periods, severe cramps, contraception, too heavy or too light menstrual flow, infertility, and even pregnancy... Now you're at an age where you must seriously consider uterine health. At this time the stark comparison that media and prejudice create between young, beautiful (able to 'produce' children) women and older women who can't have children... ultimately the (age) pressure around marriage and pregnancy gives women a 'social role as a womanit instills the fear that this 'social role as a woman' might come to an end.
As you get older, you then begin to worry that your periods will stop. The so-called When I was of childbearing age, I used to wish my monthly period would stop quickly, butmenopause (complete cessation of menstruation*)When it approaches, I anxiously wait each month, wondering if my period will really stop.Having often heard stories about mothers' menopausal depression from people around me, I have worried in advance about my mother's menopause as well.
*These days menopause is sometimes called the completion of menstruation (the end of periods). It can be seen as a movement to change perceptions so that menopause is accepted more positively.
Menopause (the completion of menstruation) is, for women, 'death's experience. If previously women feared their social roles would be cut off, menopause becomes a biological 'confirmation' that they are no longer considered women. So how agonizing it must be to have to accept while alive that the body is dying. In Park Beom-shin's novel Eun-gyo there is a depiction of the complex emotions of a man who cannot get an erection. In that passage I felt the fear and loneliness of women in menopause (the completion of menstruation). Of course, a woman is not ceasing to be a woman simply because she has reached menopause. Rather, it is that some bodily function disappears according to the order of nature, and having laughed and cried with menstruation for about thirty years, it is hard to let it go peacefully as one might wish.
So if I have one wish,
I hope society views women's reactions not simply as 'spinster hysteria' born of jealousy of youth and beauty, but as an instinctive refusal to accept death,and would accept it a bit more philosophically.
And
we who have female bodiesmust contemplate life and death in advance,and
aside from women's biological functions,we must realize how important it is to find a beautiful and authentic self.
Knowing how beautiful this very moment is and how joyful it is to be oneself is something we can begin doing now. So don't wait—start finding your true self now.
3. Today's Issue for Women: Gender Discrimination
In the 1960s a wind of freedom blew across Europe. This wave of change, called the '68 movement', was a movement of European youth opposing the old order. Through it, minorities who previously could not speak—women, homosexuals, and people with disabilities—had the chance to come into society. The '68 movement' may be dismissed in Europe as a story from over fifty years ago, but seeing minority rights for women, homosexuals, and people with disabilities being discussed in our society, it seems that in Korea the '68 movement' is only just beginning.
If you ask why I brought this up,I want to talk about gender discrimination,but it's such a difficult subject that I find it hard to speak.
To begin with my own story... Igrew up hearingthat opportunities are equal for everyone.was what teachers and adults told me as I was growing up.So I thought that if I worked hard I would be recognized. Butwhen I entered society, opportunities were not as fair as I had thought.
Jag arbetade en gång på en offentlig institution. Arbetsplatsen var stor och hade funnits länge, så precis som på andra håll var 97 % av cheferna och direktörerna över sektionschefsnivå män. (Det var redan för fem år sedan ... undrar om det har blivit bättre nu?) Ändå fanns det ganska många kvinnor bland personalen på sektionschefsnivå och lägre, så jag tyckte att det var en rätt kvinnovänlig organisation. Men eftersom jag var den yngsta kvinnan där fick jag göra ärenden som mina manliga kollegor slapp – koka kaffe, kopiera, ta emot gäster, servera drycker på företagsmiddagar och så vidare. Ändå visste jag inte ens att det här var former av könsdiskriminering.
En gång skvallrade en manlig anställd om en kvinnlig chef som han inte tyckte om. Det chockerande var att han blandade in grova sexuella trakasserier i det han sa, och att personen det handlade om hörde det. På den tiden var stämningen bland företagets högre chefer (strängt taget de som hade tydligare befogenheter och ansvar, på chefsnivå och högre)'Det är okej att en man snackar skit om någon med sexuella anspelningar, men man får inte förolämpa sin chef!'Det var reaktionen. Trots att den högre chefen grät mer av sexuell skam än av att ha blivit förolämpad. Det var första gången jag kände att världen jag levde i var väldigt märklig. Den här märkliga känslan blev verklig för mig när en manlig sektionschef en dag saom en kvinnlig anställd som ville vara ledig under graviditeten: 'Hon ska vara ledig, och eftersom företaget har så mycket att göra kan vi inte ens ersätta henne med någon annan.'Han kallade den kvinnliga anställda självisk.
Åh, hur bra jag än arbetar blir jag en förrädare mot företaget så fort jag blir gravid ...
Enligt den chefens logik borde man antingen sluta arbeta för att få en lycklig familj eller avstå från barn för karriärens skull. Ärligt talat (suck), det gör mig ledsen att kvinnor måste välja mellan en lycklig familj och en framgångsrik karriär. Män tvingas inte välja mellan en lycklig familj och en framgångsrik karriär!!
Nuförtiden publiceras många sensationella artiklar om sexism och sexuella trakasserier ... Mina erfarenheter skulle förmodligen betraktas som en väldigt vanlig(?) form av sexism. Det som oroar mig är att otaliga händelser som inte uppfattades som sexism kan ha passerat obemärkta utan att jag visste om det, och att jag kanske inte heller kommer att märka dem i framtiden.
Men det positiva är att saker och ting tydligt och gradvis blir bättre. Att frågor om kvinnohat och sexism uppmärksammas på ett sensationellt sätt är ett tecken på att vi befinner oss i en övergångsperiod. Såhur vi lever våra liv nuavgör hur våra liv kommer att se ut om 10 eller 20 år.Det vill säga, vi måste komma ihåg att våra liv just nu är oerhört viktiga.
Så om det är en sak jag verkligen vill säga till alla kvinnor, även mig själv ...
Ge inte upp din frihet att leva som kvinna.
Tröttna inte.
Fortsätt framåt.
Även om det är svårt, res dig igen.
Låt oss tro mer på att morgondagen blir ljusare. 1990-talet var faktiskt bättre än 1970-talet, och är inte dagens läge bättre än på 1990-talet? Om vi tar vara på våra föregångares arv och njuter av livet i dag, kommer våra ansträngningar att göra det möjligt för våra döttrar och nästa generation att leva liv som de kan vara stolta över som kvinnor.
'Det finns inget enda rätt svar på livet~ Det sätt du lever på just nu är det rätta svaret~'
Det var vad min mamma alltid sa till mig när jag klagade över att livet var svårt. Eftersom den jag är i dag är resultatet av mina egna intensiva funderingar och överväganden, och eftersom det är det bästa sättet för mig att leva, menade hon att jag skulle acceptera mig själv med glädje. Rådet innefattar förstås förmodligen också att respektera och uppmuntra andras liv på samma sätt.
Så till alla som läser det härJag hoppas att ni inte låter oron skrämma er för mycket, att ni inte tvekar, utan litar på era egna val med självförtroende och älskar er själva.Det var mitt sista budskap!
Av redaktören Orangju
|
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
