Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
▶ Gå till del 1 av Sohee Lees berättelse om sabbatsåret (klicka)
# [Maj, gyllene ledigheter] Ringer Busans stadshus.
I maj var ledigheterna långa, och eftersom klämdagarna också blev lediga fick jag ledigt från skolan.
Det gav mig ungefär två veckor till, och jag bestämde mig för att åka till Busan och träffa mamma och pappa.
'Vad ska jag hitta på den här gången?'
Jag började fundera på roliga idéer och kom ihåg att min målning hade visats upp hos Busans stadsförvaltning tidigare. Därför bestämde jag mig för att kontakta dem innan jag åkte dit den här gången.
”Hej. Jag heter Sohee Lee och målade Busan-bilden förra gången. Jag ska besöka Busan igen – om jag målar ännu en Busan-bild, skulle den kunna visas upp?”
”Det vill vi gärna! Kontakta oss när som helst om du målar något~! ^^”
Det var otroligt att något som hade varit så svårt första gången gick så pass lätt andra gången. Jag började drömma om vad mer jag skulle kunna göra.
Så nästa steg var...
(Ring ring~)
'Hej. Du har kommit till Busans stadshus. Vad kan jag hjälpa dig med?'
'Hej. Jag heter Sohee Lee och är universitetsstudent som målar resebilder. Jag ringer för att jag skulle vilja träffa Busans borgmästare.'
'...En universitetsstudent som målar tavlor... vill träffa borgmästaren??'
'Ja! Jag vill göra Busan känt på ett fantastiskt sätt genom mina målningar – jag tänker göra det ena och det andra~'
'Jaha... Jag kopplar dig till borgmästarens sekreterare.'
'Okej~'
.
.
.
'Det är svårt även för oss att ordna ett möte med borgmästaren. Jag ska vidarebefordra det du berättade till marknadsföringsteamet.'
Till slut blev min djärva plan på att träffa Busans borgmästare inte av.
I stället träffade jag marknadsförings- och kommunikationsteamet på Busans stadshus, och ett tre veckor långt samarbete mellan Busan TokTok och Drawing Grasshopper blev av.
För att genomföra [Att måla Busan] sov jag faktiskt bara 2–3 timmar om dagen i två veckor medan jag målade och gick runt och tog bilder själv. Hur fysiskt utmattad jag än var, var jag så, så lycklig i hjärtat.Även när tiden var knapp och jag svettades ymnigt medan jag gick omkring i Busan med en karta,var det en underbar syn att se mig själv le trots att jag svettades.
Att sitta uppe hela natten och göra något jag själv hade planerat kändes meningsfullt, som om jag forskade för mänsklighetens skull. När jag sprang runt och tog bilder kände jag mig fri som en fisk i vattnet.
Det var verkligen ett tacksamt ögonblick när jag insåg att om det är en väg jag själv har valt, kan jag vara tacksam även för de svåra stunderna.
# [Juni, sista terminen tar slut] Liftarresa genom landet
Det fanns exakt fem regler för vår liftarresa.
- Res med lift och till fots
- Ordna måltider genom att hjälpa till på restauranger
- Sov i kyrkor, katedraler eller på järnvägsstationer
- Se till att vara säker när du liftar genom att använda direktsändningar på Facebook och appar för platsdelning
- Om vi behövde pengar skulle vi tjäna ihop dem genom att måla på gatan.
Vi trodde också att alla skulle ha gått ner i vikt när resan var slut. För att berätta hur det gick: förutom regel nummer 5 följde liftarresan alla planerna. Och alla gick upp två kilo. Haha.
Om jag måste välja ut de två mest minnesvärda händelserna,
är den första ”mamman och pappan som reste med oss i åtta timmar”. När vi liftade från Sokcho till Gangneung stannade en svart bil framför oss.
'Vi reser utan någon plan – vill ni hänga med oss?'
Mamman och pappan, som reste utan någon bestämd resplan, föreslog att vi skulle resa tillsammans. Under hela åtta timmar sjöng vi i bilen, åt på populära restauranger och besökte sevärdheter. Vi håller fortfarande kontakten, trots att liftarresan tog slut för länge sedan.
Den andra är berättelsen om hur vi gick i nio timmar från Daegu till Chilgok.
Under liftarresan träffade vi två personer i Daegu som reste runt i landet till fots. Vi som hade liftat ville prova att ta oss fram utan att lifta, så vi bestämde oss för att resa tillsammans nästa dag.
Alla började gå längs motorvägen med tunga ryggsäckar på minst cirka 15 kg. Eftersom det var regnperiod började det regna. Vi tog på oss stora regnrockar och gick på rad, och varje gång ett fordon passerade stänkte vatten upp i ansiktet på oss. Vi höll glatt huden återfuktad och kallade det ”motorvägsdimman”.
Det finns faktiskt så många berättelser från liftarresan.
Vi rensade ogräs vid en katedral och fick boende, hjälpte till på en restaurang och fick mat, och försökte oss på ”målande som gatuuppträdande” för att betala inträdet till Seoraksan, men blev bortkörda när vi fick höra att det kunde vara juridiskt problematiskt.
Om det finns en lärdom från alla de här händelserna så är det: ”Det är bara att prova.”
När vi liftade för första gången och när vi för första gången gick till en kyrka för att hitta någonstans att bo, började vi alla med tvivel som: ”Kommer det här verkligen att fungera?” Men varje gång sa vi och gjorde som vi menade: ”Vi provar. Tro på att det kommer att gå och testa.” Till slut skapades mer spännande berättelser än vi hade kunnat föreställa oss.
Än i dag tänker jag tillbaka på minnena från liftarresan när jag tvekar mycket.
'Just det, jag gjorde ju så då också. Det fungerade när jag provade. Tro på att det kommer att gå och testa bara!'
Den inställningen får mig – fegisen – att röra mig igen.
Jag tror att det här kan vara en sådan gåva som ett sabbatsår ger oss.
'Ett år är en tid som genom upplevelser och tankar jag inte haft tidigare, och lärdomarna jag dragit, ger mig modet att själv välja den väg som gör mig lyckligare.'
För mig verkar det vara vad ett sabbatsår innebär.
# [Juli, augusti] Svackan kom till slut
När liftarresan var över kom en oförklarlig svacka.
Jag fortsatte att anta små utmaningar, som att åka ensam på en målarresa, anmäla mig till kalligrafitävlingen i Ulsan och vara konferencier på en fotoutställning, men den oförklarliga tomheten och rädslan försvann inte.
Orsaken till svackan blev tydlig ungefär när mitt sabbatsår tog slut.
#'[September, oktober, november, december 2016 – dags för den sista utmaningen] Första utställningen'
Två tredjedelar av året hade gått med målet att anta en utmaning varje månad.
Jag undrade: ”Vad ska jag göra nu …” och plötsligt fick jag idén att ordna en utställning.
Eftersom jag aldrig tidigare hade levt så målmedvetet eller mött och lärt mig saker på det här sättet, ville jag avsluta mitt dyrbara 2016 med en utställning.
Jag ville samla målningarna jag gjort under året, de omkring 370 personer jag träffat genom att dela ut vykort i Gyeongbokgung det året och berättelsen om mitt år i ett och samma rum.
När jag fick den här idén ville jag genast sätta den i verket, men kostnaden för att ordna en utställning var ett problem.
Efter den dagen började jag spara pengar genom att arbeta extra på vardagar och helger. Jag började också samla in pengar till utställningen genom att publicera min berättelse på en crowdfundingplattform och förhandsförsälja originalverk.
När jag fick lön köpte jag ramar. Med nästa månads lön beställde jag specialtryckta vykort, och med lönen månaden därpå lät jag tillverka muggar med mina målningar på – så fyllde jag gradvis utställningslokalen, sak för sak.
Och så kom den 23 december 2016 – exakt 365 dagar efter dagen då jag målade för första gången på Jeju.
Jag höll min första separatutställning.
Under separatutställningen, som tog ungefär tre–fyra månader att förbereda, lärde jag mig väldigt mycket.
Jag fick praktisk erfarenhet av allt från att ta fram affischer, banderoller och etiketter till utställningen, skapa bildinlägg för att berätta min historia och samla in pengar via crowdfunding, till att kontakta företag som tillverkar profilprodukter för att ta fram belöningar till alla som stöttade mig. Jag tänkte också igenom alla relationer jag hade knutit under den tiden på nytt och kände en uppriktig tacksamhet mot dem som hade stöttat alla mina utmaningar under året.
Och jag växte lika mycket.Framför allt lärde jag mig att känna tacksamhet mot människor genom utställningen, som besöktes av omkring 100 personer, och att tänka om kring vad jag skulle göra framöver.Jag insåg att jag är en bättre person än jag trodde och kunde vara lite snällare mot mig själv.
Så tog mitt sabbatsår slut.
#[Januari 2017] Svackan återvänder och en ny dröm
När utställningen var över drabbades jag av ännu en svacka. Då förstod jag också varför.
Det är som att ”springa hårt mot ett mål, komma fram och sedan plötsligt tvärbromsa och stanna – tomheten man känner i det ögonblicket” …
När jag utmanar mig själv med något jag aldrig har provat förut går jag helt upp i det, med inställningen att jag ska göra det bra. När utmaningen sedan är avklarad och har gått bra försvinner uppgifterna plötsligt, och då verkar en viss tomhet skölja över mig.
Innan jag förstod orsaken …Jag blev rädd och kände mig pressad av tanken: ”Jag lever ju så målmedvetet, så varför känner jag mig tom?” Otåligheten över att jag måste göra något gjorde det ännu svårare.
Den här gången hade jag dock räknat med att ”en svacka skulle komma när utställningen var över”, medan jag förberedde den … så jag var inte lika orolig som jag annars kanske hade varit.
Alla svackor beror förstås inte på samma sak, men nu kan jag lita på mig själv och vänta tills jag är redo att långsamt börja igen.
#Avslutning på sabbatsåret
Vad är det första vi bör göra för att hitta vår väg?
Vi måste ta reda på var vi står just nu.
För att nå dit jag vill måste jag först veta var jag befinner mig, så att jag kan bestämma åt vilket håll jag ska gå.
För mig gav tiden som kallades sabbatsår möjlighet att hitta både ”var jag befinner mig” och ”åt vilket håll jag vill gå”.
På vägen mot mitt mål kommer jag ibland att gå vilse och ibland sätta mig ner, utmattad. Men eftersom jag vet var jag står tror jag att jag kan nå mitt mål bara jag fortsätter att gå.
Mitt nya mål är att bli flygvärdinna och fånga hela världen i mina målningar. Därefter drömmer jag om att steg för steg skapa sådant som jag kan göra med mina målningar.
Att genast bryta upp från vardagen, resa runt i världen och hitta sin väg kräver stort mod.
Men att skapa min egen väg genom små utmaningar som jag kan anta i vardagen var det sabbatsår som passade ”Lee So-hee” bäst.
Om du vill ta ett sabbatsår men inte har möjlighet att genast lämna vardagen, eller vill hitta din väg samtidigt som du håller fast vid dina rutiner, vill jag säga: ”Det går bra att göra så! ^^”
Ha ett sabbatsår…! Jag hejar på dig! Vi gör det tillsammans~!
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
