Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
Jag tror att det här kan vara en sådan gåva som ett sabbatsår ger oss. 'Ett år som, genom upplevelser och tankar jag inte hade prövat tidigare och lärdomarna jag fick, blir modet att själv välja den väg där jag kan bli lyckligare.' – Att skapa tid för mig själv i vardagen / Lee So-hee, sabbatsårsdeltagare |
Sabbatsårsgapper nummer 63Lee So-hee
Sabbatsårsperiod:Januari 2016 till januari 2017 (totalt 1 år)
Att skapa tid för mig själv i vardagen.
# ”Ett sabbatsår i vardagen” är också ”inte så dumt”, ”värt att prova”.
Innan jag berättar min historia vill jag säga en sak först. ^^
Jag planerade inte i förväg att börja ta ett sabbatsår. Och jag har ingen imponerande historia om att resa jorden runt eller volontärarbeta utomlands.
Det anspråkslösa sabbatsår som jag började ta mitt i vardagen, med det jag hade, är kanske inte den sortens historia som brukar berättas här.
Men om det finns människor som, ungefär samtidigt som jag, brottas med liknande funderingar, skrev jag det här för att förmedla budskapet att ett ”sabbatsår mitt i vardagen” också är ”inte så dumt” och ”värt att prova”.
Så från och med nu ska jag lugnt berätta om mitt år.
# Allt började med en ”föreläsning”.
Det var mot slutet av 2015, efter att jag hade gått klart mitt tredje år på universitetet.
Jag följde med en äldre student till ”Ahopsu Talk Concert” och träffade en person som kallades ”den unge äventyraren Lee Dong-jin”. Det var den 20 december 2015.
Dagen därpå. Jag var besviken över att det korta föredraget var slut, så jag läste hans bok ”Är du en utmanare?” och letade upp videon av hans föredrag i ”15 minuter för att förändra världen”. Han hade antagit många utmaningar och själv brottats med valen mellan att ”skaffa jobb” och att följa sina ”drömmar”. Men han kände lycka i stunden då han helt uppslukades av arbetet han utförde, och med föresatsen att ”göra ett arbete som jag kan bli uppslukad av” fortsatte han att anta utmaningar.
Efter att ha sett föredraget frågade han mig:”Lee So-hee, vilket slags arbete blir du uppslukad av?”och svaret var ”att teckna”.
Och nästa dag packade jag ner en skissbok och en penselpenna och for till Jeju.
#”Jag måste teckna...!”
På uteserveringen på kaféet ”Bomnal” på Jeju började jag helt enkelt teckna vyn framför mig.
Jag tecknade en helt vanlig kaféscen,och trots att näsan rann i den hårda Jejuvinden var jag helt uppslukad av tecknandet. Jag älskade den där bilden av mig själv.”Jag vill leva genom att teckna.” Den känslan började växa sig starkare lite i taget.
#Jag läste ”flygbolags- och turismservice”, något som inte hade med teckning att göra, och förberedde mig på att bli flygvärdinna.
Om det finns en sak att klargöra här, så är det att jag inte hade lärt mig teckna, inte hade studerat det och inte hade någon anknytning alls till teckning.Jag läste ”flygbolags- och turismservice” och förberedde mig på att bli flygvärdinna.
Efter att ha gått klart tredje året, när jag verkligen behövde fokusera helt på att få ett jobb, dök den passionerade närvaron som kallades ”teckning” plötsligt upp, och jag började grubbla djupt.
När jag var vilsen och orolig och saknade modet att välja det jag verkligen ville göra, råkade jag träffa gymnasieelever på väg hem.
”Åh... om jag gick på gymnasiet nu skulle jag kunna säga att jag vill teckna... Jag är avundsjuk...”
Medan jag gick och grubblade över den tanken såg jag en äldre kvinna gå förbi och fick plötsligt en insikt.
”Åh...! Kanske kommer de att se på mig och tänka: ’Om jag var 24 nu skulle jag inte ha gett upp min dröm...’”
I det ögonblicket tänkte jag: ”Jag ska utmana mig själv och göra det jag vill i bara ett år.”
#[Januari, första utmaningen] En målning uppmärksammas av Busans kommun.
”Mitt mål för 2016 var att anta minst en utmaning varje månad. Oavsett om det lyckades eller inte var mitt främsta mål att hitta saker jag kunde göra på egen hand, prova dem och lära mig.”
Jag reste runt i Busan med mina föräldrar och fångade staden i målningar. På skämt sa jag: ”Jag ska ta med mina målningar till Busans turistbyrå!” När jag hade sagt det tänkte jag: ”Varför inte? Skicka in dem bara! Om det inte funkar så gör det inte det, men vi kan ju försöka!” Så jag skickade in målningarna av Busan två gånger, och eftersom jag inte hade fått något definitivt svar skickade jag dem också till ”Busans kommun”.
Men faktiskt presenterades min målning för över 180 000 personer via Busans kommuns officiella sida på sociala medier.
”Wow... Jag kan inte fatta att det här verkligen är möjligt...!”
Den dagen kände jag mig vansinnigt lycklig, men samtidigt kände jag en tomhet och tänkte: ”Vad har jag egentligen gjort hela den här tiden?”
Hur många saker hade jag gett upp utan att ens försöka... Efter den dagen”Låt oss anta minst en utmaning varje månad.”bestämde jag mig för att göra det.
#[Februari, starten med att dela vykort från Gyeongbokgung] Resa till Thailand
Jag lovade mig själv att anta minst en utmaning i månaden, och februari kom.
Min vän, som hade planerat starten på 2016 tillsammans med mig, och jag ville prova något under vår resa till Thailand: min vän, som är en skicklig dansare, skulle uppträda med k-pop i Thailand, och jag bestämde mig för att ge bort vykort med målningar av Gyeongbokgung.
När en tillverkare av vardaglig hanbok hörde om våra planer sponsrade hen vänligt nog hanbok åt oss, och vi reste runt i Thailand klädda i hanbok.
Det mest minnesvärda var att träffa någon från London på vårt boende i Ayutthaya. När jag presenterade mig gav jag personen ett vykort från Gyeongbokgung i present och visade målningarna jag hade gjort under resan i Thailand.
Det visade sig att personen drev konstmuseer i London och New York. Hen sa att hen verkligen tyckte om mina målningar och frågade om det fanns någon plats mellan London och New York som jag skulle vilja besöka.
Wow ... Jag blev så överraskad och upprymd i stunden att jag ville säga vad som helst, men jag hade inte språkkunskaperna för att uttrycka mina tankar ordentligt ... Det bästa jag kunde göra var att säga att jag skulle mejla målningarna jag hade gjort.
Jag lärde mig genom egna erfarenheter att möjligheter kan dyka upp när som helst om jag agerar, men att det inte finns mycket jag kan göra om jag saknar förmågan att ta vara på dem.
Men även den här händelsen inträffade för att jag, som en ”engelskfegis”, agerade med målet att dela ut ”vykort från Gyeongbokgung” och på så sätt hamnade i den situationen.Om jag inte hade gjort någonting skulle jag aldrig ha fått veta om personen i rummet bredvid mig kom från London eller arbetade på ett konstmuseum.
#[Mars, den nya terminen börjar] Resa till Jeju under terminen
Ledigheten tog slut och en ny termin började. Jag började oroa mig. När jag borde förbereda mig för arbetslivet, skulle inte professorerna säga något om jag plötsligt sa att jag ville måla ...? Jag oroade mig för mig själv.
Som tur var var det bara jag själv som oroade mig. Första dagen på terminen gick jag för att träffa institutionschefen, och professorn sa att han hade sett allt om mina nyheter på Facebook och var så glad ... Han berömde mig till och med och sa: ”En student som vågar utmana sig själv för att nå sin dröm är verkligen beundransvärd.”
Efter det hjälpte professorn mig aktivt och föreslog till och med att jag skulle prova att teckna för ett evenemang som skolan ordnade.
Kanske var det för att Jeju var platsen där jag först började med ”reseteckningar”? Jeju, som jag besökte ensam, kändes inte främmande utan snarare varmt och välkomnande. På pensionatet där jag bodde i två nätter deltog jag tillsammans med personalen på en loppmarknad på Jeju, och där tjänade jag för första gången pengar på kalligrafi.
När jag letade efter vackra platser på Jeju att teckna råkade jag besöka Yeomiji botaniska trädgård. Där blev jag vän med föreståndaren, som presenterade mig som ”min dotters vän”, visade mig runt i trädgården och bjöd på en kopp kaffe.
På en restaurang dit jag gick ensam för att jag var hungrig blev jag vän med ägaren och några lokala mammor från Jeju. Vi tog bilder tillsammans och åt, och jag skrev min första autograf.
I ungefär tio dagar reste jag runt på Jeju, och med teckningarna jag hade gjort besökte jag konstbutiker och frågade om de kunde sälja mina vykort.Som resultat fick sammanlagt 200 personer vykort från Gyeongbokgung, däribland de människor jag träffade på Jeju.
Om jag lärde mig något på resan till Jeju så var det: ”Jag är någon som kan resa ensam.Jag insåg att jag verkligen tycker om att umgås med människor och att jag, trots att jag blir nervös i varje ögonblick, är en person som handlar när jag har ett mål.”
Resor med vänner och resor med familjen har båda sin betydelse. Men,En soloresa ger dig tid att umgås med vännen som kallas ”jag”, och känns som en gåva av tid att lära känna och älska dig själv mer.
#[April, provar en designtävling för första gången] Trevi-tävlingen
I april var det tentaperiod, så det var svårt att teckna resebilder.
Därför fick jag uppleva Afrika på avstånd genom att titta på Afrikaavsnitten av ”Youth Over Flowers”, när jag såg en annons om att ”Trevi”, som sponsrar programmet, ordnade en tävling. Priset var 1 000 000 won! Jag dagdrömde om att kunna vinna förstapriset, få pengarna och resa under lovet, och började teckna.
Då kände jag bara till verktygen ”pensel” och ”suddgummi” i Illustrator och Photoshop, och helt driven av ”Jag vill resa!” zoomade jag in på pixlarna och klickade på var och en med penseln för att skapa och skicka in tre bidrag.
Även om jag inte vann förstapriset blev jag glad över att bli utvald som ett av de bästa bidragen i en designtävling som jag deltog i för första gången.
”Jag gör det jag vill i bara ett år” och ”Jag antar minst en utmaning i månaden.” Det enkla målet fick mig att prova nya saker som jag inte hade gjort förut,Varje gång jag antog en ny utmaning blev det ett slags ”Lee So-hee-studie” – insikter som ”Jaså, jag gillar det här också” och ”Jaså, det här tycker jag inte om”.
På grund av tentorna i april blev det ingen reseteckning, men arbetet med en designillustration att skicka in till tävlingen blev en spännande tid då jag upptäckte ännu en sak jag kunde göra.
▶ Läs del 2 av Lee So-hees berättelse om sitt sabbatsår (klicka)
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
