Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
Till dem som kommer att ta ett sabbatsår i framtidenI stället för vaga uppmuntrande ord om framtiden vill jag säga: ”Du har kämpat hårt.”Det var något en äldre kollega sa till mig när jag sa upp mig, och orden ”du har kämpat hårt” berörde mig mest. De fick mig att inse att jag hade levt så målmedvetet att jag förtjänade det erkännandet, och de gav mig mod. – Volontärarbete i Bangkok som jag ägnade mig åt för att hitta en mening med livet efter att jag sagt upp mig / Park So-yeon, deltagare i sabbatsårsprogrammet |
Deltagare i Gap Year-programmets 61:a omgångPark So-yeon
Sabbatsårsperiod:April 2016–juli 2016 (totalt 12 veckor)
Volontärarbete i Bangkok som jag ägnade mig åt efter att jag sagt upp mig för att hitta en mening med livet.
I dagens Sydkorea
hoppar varje år 60 000 högstadie- och gymnasieelever av skolan, 346 000 personer i 20-årsåldern går sysslolösa eftersom de saknar drömmar, och andelen som byter jobb inom ett år efter anställning har passerat 40 procent,Det sägs att 75 procent av universitetsstudenterna inte är nöjda med studentlivet och att över 80 procent av arbetstagarna inte känner sig lyckliga.Många pratar om ”drömmar”, men det saknas praktiska metoder och stöd. För att lösa det här problemetvill vi också introducera sabbatsåret i Sydkorea.
Gap yearär en period då man pausar eller tar ett steg bort från studier och arbete för att ägna sig åt olika aktiviteter, som volontärarbete, resor, praktik, utbildning och företagande,Det är en tid att bestämma vilken riktning man vill gå vidare i livet och något som uppmuntras i USA, Europa och Japan.
*Läs mer om olika erfarenheter på Gap Year-webbplatsen!(Klicka)
# På något sätt hade jag blivit ovan vid tanken på att vila.
På något sätt hade jag blivit ovan vid att vila.Jag tror att jag bara fortsatte framåt utan att stanna upp, till den grad att jag kände mig orolig om jag inte gjorde något. Direkt efter universitetsexamen fick jag jobb och arbetade i nästan två år. Arbetet var stressigt, men …Jag vet inte varför, men för varje dag blev kroppen allt tröttare och mitt temperament allt känsligare och mer lättretligt. Jag tror att jag började förstå hur det känns att bara kämpa sig igenom varje dag.
Efter att ha kämpat på så där länge dök den här tanken plötsligt upp en dag.
”Är det okej att leva så här? Det finns så mycket jag inte har provat än – kommer jag att tillbringa hela livet med att bara arbeta?”
Även om jag visste att jag skulle börja arbeta igen en dag kändes det som ett enormt slöseri med tid att bygga en karriär genom att bara jobba, utan att uppleva eller prova något. Det var också skrämmande.
Så när jag började fundera på vad jag tyckte om tog jag upp tanken på forskarstudier igen – något jag inte ens hade vågat drömma om på grund av verkligheten – och bestämde mig för att göra något mer meningsfullt än att bara förbereda mig för forskarstudier utan att tänka efter. Och …Jag bestämde mig för att göra 2016 till ett sabbatsår som jag gav mig själv och valde att ta ett sabbatsår.
Till en början oroade jag mig när jag tittade på saldot på mitt bankkonto och undrade om det verkligen var okej att ta ett sabbatsår. Men jag hade ett sparkonto som jag öppnat på en kollegas inrådan när jag först fick jobb. Jag hade två sparkonton med automatiska överföringar, och oväntat nog förföll ett av dem just när jag bestämde mig för att ta sabbatsår. Därför kunde jag ordna pengarna lite mer bekvämt.
Tack vare min kollega har jag haft stor nytta av pengarna och har det fortfarande. Efter att jag slutat arbetet tog jag också ett kort extrajobb ända fram till avresan för att spara ihop lite mer reskassa. Tidigare var det pengar jag lade på snacks eller levnadskostnader, och det kändes oroligt att investera en så stor summa på en gång, men nu tycker jag att det är de mest användbara och värdefulla pengar jag har spenderat.
# Jag är verkligen glad att jag berättade för folk omkring mig att jag skulle åka.
Det svåraste under förberedelserna var när jag stukade fotleden rejält en månad före avresan, fick gips och gick till kliniken varje dag. Jag låtsades vara orädd och modig, men egentligen är jag ganska rädd av mig. Jag grät mycket och oroade mig mycket. Med en skadad fotled i gips och allt prat om zikaviruset och Sydostasien var jag ärligt talat väldigt rädd.
Jag undrade till och med om det var ett tecken från himlen på att jag inte borde åka på sabbatsår, och om jag borde stanna hemma. Men jag hade redan berättat för folk omkring mig om sabbatsåret och redan sagt upp mig …Det hade verkligen blivit något oåterkalleligt.Till slut bestämde jag mig för att åka, och lyckligtvis tog de av gipset en vecka före avresan, så jag kunde gå normalt och åka till Thailand.Det var då jag insåg att jag verkligen var glad att jag hade berättat för folk omkring mig att jag skulle åka.
#Jag tänkte att det verkligen var nu eller aldrig och bestämde mig för att låta livet föra mig dit det ville under 2016.
Till en början var många oroliga, och jag funderade också mycket på det, menjag tänkte att det var nu eller aldrig och bestämde mig för att låta livets strömmar bära mig genom 2016.Efter att jag sagt upp mig fick jag plötsligt mycket tid. Innan jag åkte till Thailand försökte jag skriva en bok på egen hand, tog promenader längs Hanfloden på dagtid, gick på föreläsningar jag ville höra och ägnade tid åt sådant jag hade velat prova.
Jag började också förstå vad små, enkla glädjeämnen egentligen är. Jag hade alltid varit så upptagen,När jag tog det lugnare såg till och med Seoul – där jag hade bott utan att tänka efter – nytt ut, och min familj och mina vänner, som alltid funnits där, framstod alla i ett nytt ljus.
Efter att ha njutit av ett lugnare liv i en månad åkte jag till slut till Thailand med hopp i hjärtat. De två första veckorna på centret var väldigt enformiga eftersom skolorna jag hade tilldelats ännu inte hade börjat. Hela dagarna gav jag engelskalektioner till en vän som snart skulle studera i Norge, och på eftermiddagarna hjälpte jag små barn från en internationell skola med läxorna.
Vännen som snart skulle studera utomlands kunde förstås vara ledsen en hel dag för att hen saknade sina klasskamrater, och ibland behövde jag lirka med och trösta småbarnen som inte ville göra sina läxor.
I början av maj började skolorna öppna en efter en och undervisningen kom igång på allvar. Jag fick fler lektioner än någon annan volontär på centret: från klockan 9 till 11 på förmiddagen höll jag i fyra lektioner. När jag undervisade de underbara barnen brydde jag mig inte om att svettas så mycket, men de dagar då temperaturen närmade sig 40 grader och jag bara hade en fläkt till hjälp under två timmars lektioner var jag helt slut när jag kom hem.
Kanske var slutet av april och början av maj de varmaste perioderna. När programmet var slut hade jag vant mig så mycket att jag knappt märkte värmen. När man väl vänjer sig vid något verkar det faktiskt inte finnas mycket man inte klarar av.
Eftersom jag inte hade några lektioner på eftermiddagarna gick jag på en privat thaispråkskola. Till skillnad från livet på centret lärde jag mig genom att studera med människor från många olika länder inte bara thailändska utan också mer om Thailand. Där fanns utlandsstationerade, frilansare som arbetade i Thailand det året, människor som kom som turister, blev förälskade i landet och bestämde sig för att stanna, och så vidare – verkligenJag lärde mig att det finns många olika sätt att leva.
Att träffa människor som levde helt annorlunda än jag var van vid vidgade mina vyer. Efter thailändskalektionerna återvände jag till centret och bytte från elev till lärare igen. Jag hjälpte småbarn med läxorna och höll kvällslektioner för 12–14-åringar. Lärare på morgonen, elev på eftermiddagen, lärare igen på kvällen – förmiddagar och kvällar i slummen, eftermiddagar i det livliga affärsdistriktet. Det kändes som att leva två olika liv på en och samma dag.
Onsdagar var det rabattdag på biografen, så ibland gick jag på bio. På helgerna gick jag ut och åt god mat med vänner eller utforskade Bangkoks sevärdheter på egen hand. Under längre ledigheter tog jag flyget till andra städer och lyckades få volontärarbete, studier och resor att gå ihop. Så tillbringade jag min tid i Bangkok – avslappnat men ändå fullspäckat.
#Det verkade finnas så många lyckliga stunder.
There seemed to be so many happy moments.Första dagen jag höll en lektion, första gången ett litet barn gav mig en puss, dagen då jag träffade en elevs familj på marknaden, dagen då barnen gav mig blommor på lärardagen, när jag dansade och sjöng med barnen och stunderna då barnen sprang fram och kramade mig efter lektionen – nästan varje ögonblick var så rent och vackert.
Bland dem minns jag allra bäst när jag följde med en liten vän till ett födelsedagskalas som vårdnadshavare. Barnet gick på en ganska dyr internationell skola med ekonomiskt stöd, och på kalaset var de flesta barnen utlandsboendes barn eller barn från Thailands överklass.
Innerst inne oroade jag mig för att barnet skulle bli missförstått eller utfryst, men en av föräldrarna berättade att hon hade arbetat för en icke-statlig organisation och förstod situationen. Hon sa till och med att hon gärna ville hjälpa centret genom att skänka kläder och saker som hon inte längre använde. Efter det kom hon personligen med leksaker och barnkläder. Det jag minns allra bäst är att hon varje gång vi sågs hejade på mig och sa att jag gjorde något väldigt bra.
Det allra jobbigaste var när en orm dök upp hemma hos mig. Det var regnperiod och nyheterna var fulla av rapporter om ormar som kom upp ur toaletter och bet folk i rumpan. På den thailändska skolan skämtade vi därför med varandra och sa: ”Se upp för ormar i dag.” Sedan gick jag hem – och redan nästa dag, när jag duschade, ringlade en pytonorm upp genom avloppet. Jag trodde verkligen att jag skulle svimma.
Det brukade inte dyka upp pytonormar där jag bodde, men det hade regnat kraftigt där den dagen. Med bara en handduk om mig skrek jag och sprang ut. Jag lyckades knappt byta kläder och be om hjälp, men kunde inte lugna ner mig och händerna skakade. Jag var så rädd att jag till och med tog ett traditionellt lugnande örtpreparat och flydde in till centrala Bangkok för att bo hos en vän.
Även de som arbetade på boendet blev förvånade, eftersom något sådant aldrig hade hänt tidigare. De vidtog åtgärder för att hindra pytonormar från att komma upp igen, men jag kunde inte bo kvar där och flyttade till ett annat ställe. Jag hade hört att ormar tar sig in i avloppen för att komma undan hetta eller regn, och när jag bodde i Phuket hade jag sett en orm vid vägkanten. Men när det faktiskt hände precis framför mig kunde jag inte lugna ner mig alls. Så här i efterhand tycker jag nog att jag överreagerade, men då var jag så rädd att jag inte ens vågade tvätta händerna inne i huset.
#Jag hade rusat genom livet utan en enda paus, men på sistone känns det som att jag äntligen kan andas lite.
Efter sabbatsåret tycker jag inte att något har förändrats drastiskt för mig personligen. Det kom ingen stor insikt om att livet eller mina drömmar hade förändrats, eller att jag plötsligt hade blivit säker på något. Den största förändringen är helt enkelt att min vardag har förändrats och att mitt perspektiv på världen har skiftat lite.
Jag hade rusat genom livet utan en enda paus, men på sistone känns det som att jag kan andas lite. Jag har lärt mig att leva i ett lugnare tempo och lägga märke till det som finns alldeles omkring mig. När jag insåg att det finns så många sätt att leva och så många berättelser i världen som jag inte kände till började jag se världen ur ett något annorlunda perspektiv.
Jag hade inte märkt det själv, men på sistone får jag ofta höra att mitt leende har blivit finare. När jag hörde det och jämförde med äldre bilder insåg jag att jag ler mycket bredare än tidigare. Kanske har jag blivit mer naturligt leende eftersom jag tillbringar så mycket tid med barn och skrattar mer.
Projektet med sabbatsåret är över, men min personliga ledighet pågår fortfarande. Förra veckan reste jag till Singapore med mina högskolevänner under namnet RE-UNION, och nu till helgen planerar jag att ta dykarcertifikat för öppet vatten. Efter det funderar jag på att göra en kort resa till södra Thailand och sedan till norra Thailand.
På sistone lyckades jag dessutom få en tur- och returbiljett till USA för nästan samma pris som en enkelbiljett, så jag ska åka dit i ungefär tio dagar för att träffa vänner och resa runt. Jag vet inte när jag får en sådan möjlighet igen, så jag försöker hinna med allt. När jag kommer tillbaka till Korea börjar jag förmodligen förbereda mig ordentligt för forskarutbildningen. Om jag förstås får ett jobb inom det område jag vill studera kanske jag inte börjar på forskarutbildningen.
Det är fortfarande oklart vad jag kommer att arbeta med när jag återvänder till Korea, men oavsett vad vill jag ägna mig åt ett meningsfullt och värdefullt arbete.
# Tips till dig som funderar på att ta ett sabbatsår
1) Var inte rädd– Det är lite som en berg- och dalbana. Medan du väntar och förbereder dig känner du dig nervös, förväntansfull, orolig och rädd. Men när du väl är ombord går det så fort att du knappt hinner känna efter. När du kliver av och ser tillbaka minns du till och med det som skrämde dig som roliga och härliga minnen.
2) Följ med strömmen– Vart du än beger dig och vad du än gör kommer det att hända saker du inte känner till eller har varit med om förut. Det kan handla om en främmande miljö, okända människor eller en främmande kultur.
Om du försöker tolka allt utifrån dina tidigare minnen och erfarenheter kan det finnas mycket som är svårt att förstå eller acceptera. Men det verkar vara snabbast att anpassa sig genom att acceptera saker till en viss grad och följa med.
3) Var inte impulsiv– Om du ännu inte har bestämt dig för att ta ett sabbatsår rekommenderar jag att du tänker igenom det en gång till. Jag tycker inte att du ska göra det impulsivt eller för att du rycks med. Det vore ju ett verkligt slöseri med tid, pengar och energi.
Särskilt om du arbetar, som jag gjorde, bör du tänka dig för extra noga.Till skillnad från studenter som enkelt kan återvända till skolan kanske du inte har någon plats att återvända till efter sabbatsåret. Därför är det viktigt att tydligt fundera över vad du vill prova så pass mycket att du är beredd att ge upp ditt nuvarande trygga jobb, och varför du vill göra det.Om du fortfarande känner att du verkligen måste göra det och att det inte finns någon bättre tid än nu, samla mod och sätt i gång.
#Du har kämpat på bra.
Till dig som planerar att ta ett sabbatsårI stället för vaga uppmuntrande ord om framtiden vill jag säga: ”Du har kämpat på bra.”Det var något en äldre kollega sa till mig när jag sade upp mig, och orden ”du har kämpat på bra” berörde mig allra mest. De fick mig att känna att jag hade kämpat tillräckligt hårt för att förtjäna att höra dem, och på något sätt gav de mig mer mod.
I dag pressas många människor hit och dit och lever utan ens ett ögonblick att reflektera över sig själva. Jag tycker att det är viktigt att ta sig tid att känna efter vem man är. Du har gjort det bra hittills :)
”De 100 sabbatsårsresenärerna” är inga mentorer som finns på tv eller i böcker.Det är berättelser om människor som vågade lite mer och tog steget lite tidigare än jag.Vi hoppas att berättelserna från 100 personer i liknande situationer och med liknande funderingar kan vara till liten hjälp när du står inför viktiga beslut i livet.
Tips och bidrag till ”De 100 sabbatsårsresenärerna” är alltid välkomna.
Lämna gärna en kommentar, skicka ett meddelande eller mejla vår marknadschef Da-young Choi på choi@koreagapyear.com!
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
