Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
Lev det liv du älskar, älska det liv du lever Älska det liv du lever, lev det liv du älskar. Om du planerar ett sabbatsår, var modig. Ta ett steg till framåt. Gör det du älskar, något du kan lägga hela din passion i. Om inte nu kanske du aldrig får chansen. Tro på dig själv och lita på valet du har gjort. |
Gap Year Tribes 62:a deltagare — sabbatsårsresenärLee Mi-kyung
Sabbatsårsperiod:Januari 2015–januari 2016 (totalt 1 år)
Den sanna lyckan fann jag på vägarna, när jag reste jorden runt med couchsurfing och liftade.
I Sydkorea ser det just nu ut så här:
Varje år hoppar 60 000 grundskole- och gymnasieelever av skolan; 346 000 personer i tjugoårsåldern går sysslolösa eftersom de saknar drömmar; andelen som slutar inom ett år efter att ha börjat arbeta har nått 40 procent,75 procent av universitetsstudenterna är missnöjda med sitt studentliv och över 80 procent av de yrkesverksamma uppger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt dem att drömma, men för att ta itu med det här problemet, där praktiska metoder och stöd saknas,vill vi introducera sabbatsår i Sydkorea.
'Sabbatsår (Gapyear)'är en period då man kan kombinera eller tillfälligt pausa studier och arbete och ägna sig åt olika aktiviteter, som volontärarbete, resor, praktik, utbildning och nystartade företag,en tid för att bestämma riktningen framåt, något som uppmuntras i USA, Europa, Japan och andra länder.
*Upptäck många olika möjligheter till upplevelser på webbplatsen om sabbatsår!(Klicka)
# Jag ville ägna tid åt mig själv och med egna ögon se världen bortom den jag lever i.
Sommaren 2014 åkte jag på min första soloresa till Europa, som varade i ungefär 70 dagar. Fram till dess hade jag faktiskt inte varit särskilt intresserad av att resa och gjorde inte ens resor inom landet. Jag ville bara se Europa, som alla sa var så fantastiskt. När jag förberedde resan hade jag ingen aning om att den skulle förändra mitt liv så mycket.
Men under ungefär två och en halv månad rusade hjärtat varje dag, och resan var fylld av lyckliga stunder som fick mig att längta efter nästa dag.Jag var så överväldigad att jag tog fram dagboken och grät hejdlöst i två timmar på flyget tillbaka till Korea. När jag låg i mitt rum flimrade de drömlika ögonblicken förbi som ett panorama – stunderna då jag satt framför Eiffeltornet och såg ljusen slockna. Det var första gången jag hade känt hjärtat slå så snabbt varje dag.
Därför lovade jag mig själv att resa igen. Jag visste inte när, men jag ville definitivt åka på en lång resa innan jag tog examen från universitetet.Jag ville åter känna passionen, lyckan och pirret i hjärtat som jag upplevde när jag reste. Och jag ville ägna tid helt åt mig själv och med egna ögon se världen utanför den jag lever i.
# Jag ville komma nära och se hur deras vardagsliv såg ut.
När jag först reste till Europa hade jag ont om information och eftersom det var min första resa bodde jag på välkända vandrarhem och fick en rik upplevelse. Förra årets resa hade som mål att prova allt som andra resenärer gör och se och lära mig så mycket som möjligt. Målet var att besöka många länder i Europa. Jag spenderade pengar utan att hålla igen, besökte sevärdheter, släpade runt på min resväska och njöt av vad jag tyckte var en ganska lyxig resa.
Därför satte jag upp ett annat mål för den här resan: att prova på en resa med mycket liten budget. Jag var självsäker och tänkte: ”Andra resenärer gör det, så det kan jag också.” Jag började läsa bloggar av personer som hade rest tidigare. Jag kontaktade resenärer direkt för att få information och gick på föredrag.
Just då råkade jag träffa någon som hade rest genom Turkiet i tre månader på en budget på 1 000 000 won, med hjälp av couchsurfing och cykel. Tanken på att jag behövde tjäna pengar gjorde mig nedstämd, men när jag såg att det gick att resa billigt fick jag hopp. OchPå den här resan ville jag inte bara betrakta landets kultur utifrån, utan också bli en del av den lokala kulturen. Eftersom jag ville uppleva och förstå lokalbefolkningens vardag på nära håll bestämde jag mig för att använda couchsurfing och lifta.
I vilka miljöer människor i andra länder arbetar och hur deras vardag skiljer sig från min,Jag var nyfiken på vilka värderingar människor i min ålder från olika länder hade, så jag ville komma nära och se hur deras vardagsliv såg ut.
# Att lifta mer än 200 gånger gjorde min resa mer värdefull och speciell än något annat.
När jag står vid vägen och liftar, med tummen upp medan jag väntar på en bil, känner jag mig verkligen fri i stunden. Men jag tror inte att man kan lifta utan att känna rädsla eller nervositet. Jag blir spänd. Tänk om jag inte märker att någon är farlig och sätter mig i bilen? Det kan aldrig vara hundra procent säkert hela tiden.Därför läste jag noggrant artiklar och nyheter för att ta reda på om landet jag skulle besöka var farligt. Två till tre dagar innan jag reste till ett land fyllde jag A4-ark med grundläggande samtalsfraser som jag memorerade och övade på med förare när jag liftade.När allt kommer omkring tror jag att upplevelsen av en resa till stor del beror på om man kan tala åtminstone lite av landets språk.
Jag provade couchsurfing för första gången i Turkiet och började lifta på allvar i Kaukasus. Min första couchsurfingvärd i Turkiet var en kvinnlig universitetsstudent i min ålder. Den andra värden var ett par som var fantastiska på att laga mat, och den tredje var en manlig tatuerare. Jag sov på soffan i tatueringsstudion. Varje morgon köpte de kebab och chokladmjölk från kebabstället i närheten, åt och drack och öppnade sedan tatueringsstudion.
Tatueringsstudion var tydligen ganska berömd i Trabzon och full av turkar. Kunder kom förbi, satte sig i vardagsrummet och pratade med varandra. Kanske för att engelska inte fungerade bjöd de på turkiskt te och gav mig till och med intensiva lektioner i turkiska. När min värd slutade jobbet tog de en öl med vänner i grannskapet, gick hem, såg en film och lade sig. När jag besökte konsthögskolan i Jerevan i Armenien råkade en fotoprofessor få syn på bilderna i min kamera och ställde ut dem på universitetets fotoutställning.
Jag gick på en utomhuskonsert med armeniska vänner, och när det började regna dansade vi till och med tillsammans i regnet. Jag tog skådespelarlektioner och gick på teaterföreställningar med Yeonyeong och vänner som jag knappast skulle ha fått möjlighet att träffa i Korea. Jag träffade också en resementor som jag verkligen beundrar – en person som reste jorden runt på motorcykel – och reste tillsammans med hen, vilket gav mig många råd och mod. Tack vare min mentors lärdomar tror jag att jag kunde resa glatt, lyckligt och tryggt under ett helt år.
Iran hade en stark prägel av Mellanöstern, olik alla länder jag tidigare hade upplevt.I Iran reste jag utan pengar. Inte bara för att jag saknade pengar, utan för att jag genom att resa utan pengar fick känna lokalbefolkningens värme och generositet, något jag inte hade upplevt när jag hade pengar. Det gjorde också att jag kunde lämna turistmålen bakom mig och komma närmare lokalbefolkningens liv och kultur.
Iran, där islam och frisinnade själar är vilt sammanflätade. När jag började resa utan pengar började jag först lägga märke till sådant som jag aldrig tidigare hade brytt mig om. Jag träffade många olika familjer och blev inbjuden att sova i alla möjliga hem. I varje hus fanns mattor fulla av personlighet, i vissa hängde koranverser på väggen och de flesta lägenheter hade toaletter med huktoalett.
I varje hem jag besökte låg gurkor, äpplen och puffat bröd prydligt framme i köket, nästan som självklara basvaror. Klockan fem på morgonen slängde jag på mig en chador och gick spontant till moskén i grannskapet. Där lärde jag mig att be av iranska kvinnor, satt på moskéns trappsteg och drack chai, och häpnade än en gång över de iranska moskéernas bländande prakt.
Jag utförde många olika slags arbeten i Europa. Jag tyckte att det var en del av resandet att få direkt erfarenhet av arbetslivet genom att arbeta med lokalbefolkningen, så jag försökte ta vara på alla möjligheter som dök upp.I Slovakien blev jag genom Couchsurfing presenterad för en jämnårig kille som jag hade träffat av en slump, och det slutade med att jag deltog som ledare på ett slovakiskt scoutläger för ungdomar.
Det var verkligen en glänta mitt i skogen, utan någonting omkring. En vidsträckt äng sträckte sig så långt ögat nådde och var omgiven av stadiga träd på alla sidor. Det fanns ingen elektricitet och det var ganska långt till närmaste ort. Vi plockade örter för att göra örtte, byggde en dusch själva och använde vatten från bäcken när vi duschade.
Vi sprang runt i bergen och på fälten, deltog i olika aktiviteter med barnen och höll en workshop där vi lärde ut koreanska.Vi öppnade också en butik. Det var nog första gången jag var borta så länge från elektriciteten, elektroniken och civilisationen som vi vanligtvis omges av. Än i dag minns jag en midsommarnatt när jag blundar. När mörkret föll bredde Vintergatan ut sig över den molnfria himlen, trots att det inte fanns någon elektricitet. Det var varmt, så mina kollegor och jag bredde ut sovsäckarna på gräset, kröp ner i dem och pratade hela natten medan vi betraktade himlen, som om stjärnorna regnade ner.
Om man i stillhet följer tidens gång korsar ibland meteor efter meteor himlen. Varje gång det hände brukade jag önska mig något. Jag önskade att jag, även om jag en dag lämnade den här platsen, fortfarande skulle få se stjärnfall som de jag såg i dag, och att jag aldrig skulle glömma detta lyckliga ögonblick utan bevara det djupt i mitt hjärta.
I Belgien plockade jag plommon på en ekoby eller gård och lagade mat åt dem jag arbetade med, med ingredienser som Carrefour sponsrade. På den drömlika ön Hvar i Kroatien arbetade jag i tre veckor på ett vandrarhem, där jag lagade pannkakor till frukost, mixade grönsaksjuicer, städade och guidade gäster på rundturer på ön. Jag dök också från en klippa som var över 15 meter hög i Dubrovnik i Kroatien. Det var ett verkligt hisnande ögonblick.
Det fanns verkligen svåra stunder. Det var oktober, och många flyktingar från Syrien och Afghanistan var på väg in i Europa. Till en början ville jag bara hjälpa flyktingarna som hade förlorat sina hem på grund av krig och terror. Även om det hade varit långt bort om jag befunnit mig i Korea, var det något jag verkligen ville göra eftersom nyheterna om flyktingar var så vanliga i Europa vid den tiden.
Eftersom frivilligarbetet för flyktingar var mest aktivt i Tyskland åkte jag, på rekommendation av en tysk vän, till ett flyktingläger utan att planera särskilt mycket. Först tänkte jag hjälpa till i två eller tre dagar och sedan åka vidare, men jag blev kvar och arbetade i ungefär två veckor. Eftersom jag hade bokat en flygbiljett i förväg var jag tvungen att motvilligt sluta arbeta. Flyktinglägret var verkligen intensivt. Jag tror att de som bara har läst om det i tidningarna aldrig skulle kunna förstå hur det var. Så var det för mig också.
Efter att ha upplevt verkligheten i flyktinglägret såg jag de svåra förhållandena och hörde hjärtskärande berättelser. Jag kände att jag inte hade kraft nog att hjälpa till och grät hela natten. Även när kroppen var trött och utmattad kunde över 5 000 flyktingar anlända till lägret på en dag och huttra medan de väntade på immigrationskontroller. Vi hade för lite personal, sov ibland mindre än tre timmar och arbetade ända till soluppgången.
En kall dag när höstregnet öste ner hela natten inträffade en händelse där en kvinna, som hade väntat i regnet i nästan åtta timmar på att få sin immigration handlagd, drabbades av hypotermi och fick missfall. Det var verkligen hjärtskärande. Jag kände agg mot den likgiltiga omvärld som vände dem ryggen, och blev så chockad att jag inte kunde göra annat än att gråta i smyg. Det var oerhört krävande att ge kläder till flyktingar som huttrade av kylan, servera varm, lagad mat och hjälpa dem att genomgå immigrationsprocessen under bättre förhållanden. Men när jag såg flyktingarna lämna lägret leende efter att ha blivit kontrollerade, fylldes jag av en känsla av tillfredsställelse.
När det började bli kallare i Europa tog jag ett flyg till Thailand.När jag har tråkigt går jag alltid till universitetet. Jag brukade gå till universitetsbiblioteket för att läsa ikapp om aktuella frågor, som jag hade halkat efter med, och skriva. Jag tittade på de lokala universitetsstudenterna när de spelade basket på planen och satt ibland bredvid lokalborna med en professors tillåtelse och antecknade flitigt under föreläsningarna.
Så i Thailand reste jag inte omkring, utan tillbringade tiden ungefär som en utbytesstudent och umgicks med olika thailändska universitetsvänner. Jag bodde med en thailändsk vän i ett kvinnligt studentboende i Maepaluangområdet, körde skoter till skolan för att gå på lektioner och äta i matsalen. Efter lektionerna tog jag en kaffe med vänner och besökte nattmarknaden för att äta något litet. På så sätt fick jag se och lära mig mer om thailändska universitetsstudenters vardagsliv på nära håll.
Jag gick också på skolornas festivaler och hjälpte vänner med uppgifter och projekt. Sedan åkte jag till stranden, lade mig i en hängmatta och njöt av en stund för mig själv medan jag drack kokosjuice. Jag besökte flera familjers hem och såg med tindrande ögon på när min väns pappa lagade tom yum goong. När jag såg hur familjer levde under mycket olika bostadsförhållanden insåg jag också hur allvarliga Thailands ekonomiska klyftor är.
Till sist avslutade jag resan i Japan, ett grannland på andra sidan havet. En nära vän från universitetet kom på besök, och vi liftade tillsammans, lärde känna lokalbor och hade det väldigt trevligt. En kall, snöig vinterdag liftade vi från Tokyo till Osaka och blåste på våra kalla händer. När vi hade väntat på en bil i en timme och frös så mycket sprang vi runt i cirklar på rastplatsens parkeringsplats intill motorvägen.
Vi sov till och med utomhus vid Kyoto Station med flygblad som liggunderlag, men det kändes tryggt att ha min vän med mig. Vi gick hem till japanska vänner och lagade japansk mat tillsammans, satte på underhållningsprogram hela natten och låg i kotatsun och pratade. Efter att ha gått tills fötterna värkte hela dagen för att spara in på resorna gick vi in i en varm och mysig onsen. Det var tufft, menSom man brukar säga: när man är ung köper man till och med motgångar. Det här var dyrbara och lyckliga stunder som inte kunde bytas mot någonting.
För mig var resandet en annan form av utbildning. Det var förstås en ”skola på vägen”, annorlunda än det man lär sig i skolan.
För mig var resandet en annan sorts lärande. Det var förstås en ”skola på vägen”, annorlunda än det man lär sig i skolan.Det var ett nytt sätt att lära sig, med mina två fötter, mina två ögon och mitt hjärta. Jag ville veta mer om vardagslivet hos människor som levde utanför mitt lilla rum.
Hur lever alla dessa människor i min egen ålder, människor som arbetar inom olika områden och familjer runt om i världen egentligen? Vilka värderingar och kulturer lever de efter? Att utforska de här frågorna var mitt största intresse.Dag för dag lärde jag mig livet på nytt, delade perspektiv med människor utanför min värld och irrade omkring någonstans mellan verklighet och ideal. Och medan jag reste runt i världen gjorde jag många saker som jag aldrig hade vågat prova tidigare.
Under 371 dagar reste jag genom 27 länder och iakttog lokalbefolkningens vardagsliv. Det började helt enkelt med couchsurfing, men på något sätt fastnade jag så mycket för att lifta att jag under året kunde räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag åkte långfärdsbuss eller tåg.Genom att lifta korsade jag gränser och reste 19 105 kilometer. Jag träffade mer än 200 förare när jag liftade, och många av dem gjorde starkt intryck på mig. Jag har fortfarande personlig kontakt med några av dem.
Alltså,Att lifta över 200 gånger gjorde min resa mer värdefull och speciell än något annat.Om jag inte hade liftat skulle jag aldrig ha blivit inbjuden hem till en belgisk familj för att laga belgiska pannkakor på morgonen. Jag skulle inte ha träffat en Hollywoodregissör eller arbetat en dag som tillfällig personal på en konsert med ett slovakiskt rockband. Det finns så många unika upplevelser som liftandet ger att det är omöjligt att sluta. Att se en förare i ögonen och prata en stund innan man sätter sig i bilen, och att träffa så många människor, lärde mig att läsa av människor.
– Saker jag lärde mig när jag liftade
Man kan lära sig om andras vänlighet, snabbt snappa upp landets kultur och språk, besöka lokala platser som vanliga turister lätt missar, råka ut för oförutsägbara och händelserika upplevelser och lära sig att skilja människor åt och att lita på dem.
Till en början litade jag verkligen inte på människor. Jag kände nog så ännu mer efter att ha åkt till Indien (alla inkastare ...). Ärligt talat brukade folk säga: ”Äsch, vem skulle plocka upp dig nuförtiden?” när jag berättade att jag liftade, men folk gav mig faktiskt skjuts. Det finns många underliga människor i världen, men också många varmhjärtade.Jag kände att världen verkligen är vacker och värd att leva i.
Det är roligt. När man lär sig och upplever sådana här saker utvecklar man en känsla av ansvar att ge tillbaka det man har fått. Det är roligt att åka i många olika bilar, lära sig om och förbereda sig inför varje motorväg och överlämna sig åt vägen. Det kan vara långtråkigt att vänta länge på en bil, men när man lyckas lifta känns det givande och belönande. Man börjar lita mer på människor och får många fler möjligheter att ta del av olika kulturer, så liftandet berikar resandet. Att åka buss ensam i tio timmar kan vara tråkigt, men när man liftar är det ständigt händelserikt och man hinner aldrig bli uttråkad. Man pratar hela tiden med föraren. Jag hade fullt upp dygnet runt.
Genom att lifta lärde jag mig mycket grundläggande turkiska. När jag var i Turkiet kunde jag kommunicera med turkar utan några större problem. När engelskan inte fungerade alls hade jag lappar med turkiska och persiska skrivna på i fickan. Jag tog fram dem och övade med förare som inte kunde engelska, lärde mig nya meningar och fick hjälp att rätta mitt uttal. Ibland tog förarna med mig till lokala restauranger när de blev hungriga, och då upptäckte jag verkligen lokala matställen. Till skillnad från bussar passerar liftresor dessutom ofta många platser på vägen eller stannar till en kort stund på ställen som turister missar, vilket är ytterligare en stor fördel med att lifta.
Det är lätt att förbättra sina språkkunskaper, och man träffar människor med många olika yrken – läkare, filmregissörer, mekaniker, butiksägare och så vidare. Man lär sig också om vardagliga saker, som vilka bilar folk brukar köra och vilka radiokanaler eller vilken musik de lyssnar på, och får grundläggande kunskaper om landet, dess historia och politik. Och självklart är det en vinst för alla eftersom man inte betalar för resan!
#I stället för att jaga meriter bara för att lägga till en rad i mitt cv vill jag utföra ett arbete som verkligen berikar mitt liv och låter mig leva mer passionerat.
Under mitt sabbatsår lärde jag mig att världen är stor, att det finns många underbara människor och att jag själv har många brister. Jag lär mig alltid när jag reser. Det finns ett uttryck: ”Resandet är en skola på vägen.” När jag träffar olika människor, ser och provar olika saker lär jag mig alltid något. (Djembespel, porträttteckning, möten med entreprenörer, historiestudier och så vidare.)
Jag tänker ofta att världen är vacker och värd att leva i.Det är verkligen roligt att göra sig av med fördomar när man reser.Mina fördomar och föreställningar om islam, svarta människor och européer har en efter en rivits ner. Jag vill se människor som människor, oavsett religion, bakgrund eller ålder. Jag funderar ständigt på hur jag ska leva i framtiden och hur jag kan göra mitt liv rikare och mer passionerat. Förr trodde jag att karriär bara handlade om att få ett jobb, och fokuserade enbart på stora företag och att gå på universitetet för att få anställning. Men det synsättet har förändrats. Jag vill leva passionerat.
Jag hade aldrig riktigt känt mig genuint lycklig förut.Ibland kände jag mig lycklig, men jag kände aldrig att hjärtat slog snabbt varje dag, att jag ville leva längre eller att mitt liv var kärleksfullt och glädjefyllt. Jag brukade undra varför mitt liv var så färglöst och tråkigt, men numera är varje dag händelserik och lycklig.
Jag tror att jag har blivit mer tacksam för små saker och mer positiv. Jag tänker mer på livet – på hur man lever ett meningsfullt liv. Även om jag inte tjänar mycket pengar funderar jag på hur jag kan bli en bättre version av mig själv än i går, och hur mitt liv kan bli lyckligare och mer givande.
Numera skriver jag ner och provar, en sak i taget, sådant som tidigare bara var tankar. Jag gör alltid en lista över saker jag vill hinna med i livet.I början av varje år skriver jag konkret ner var och hur jag vill resa. När jag kommer på något jag vill göra antecknar jag det och sätter upp det på en synlig plats, där jag ofta tittar på det och föreställer mig hur jag uppfyller min lista. Jag belönar mig också när jag når mina mål och sätter ibland upp konkreta tidsramar för att komma till skott.
Ett tips när man gör en lista över saker man vill hinna med i livet är att dela in den i kategorier. Jag delade in min i resor, kultur, karriär och hobbyer. När jag ofta tittar på listan börjar jag ständigt fundera över vilken sorts person jag är och hur jag kan leva ett lyckligt liv utan ånger. Jämfört med mitt gamla, vaga ”jag gör det någon gång” har jag gjort mer sedan jag skrev listan och hittat mer glädje i livet. Jag tror verkligen att livet formas av hur man tänker.
Jag vill studera mitt huvudämne flitigt så att jag självsäkert kan dela med mig av kunskaper inom mitt område. I stället för att samla meriter för att fylla en rad i mitt cv vill jag utföra ett arbete som verkligen ökar värdet på mitt liv och låter mig leva mer passionerat.Det är orealistiskt och idealistiskt att inte vara lika upptagen av att få ett jobb som andra universitetsstudenter, men det är mitt liv, så jag vill göra det jag själv vill. Jag känner att jag klarar mig bra, så jag oroar mig inte särskilt mycket för att inte få ett jobb. Jag tror att det alltid finns en väg framåt om man arbetar hårt. Jag har också blivit mycket intresserad av språk.
Faktum är att jag hade många funderingar kring min karriär innan jag tog mitt sabbatsår. Är det rätt att ta studieledigt för att resa? Gör jag rätt val? Jag oroade mig mycket, men efter att ha rådfrågat professorer och äldre studenter ordentligt fattade jag det beslut jag skulle ångra minst: att tillbringa mitt sabbatsår med att resa. Det insåg jag först efter att resan var över.Jag vet inte om vägen jag har valt är rätt eller fel, men jag har fått tilltro till den. Det liv jag drömmer om kanske skiljer sig från andras ideal, men jag älskar mig själv för att jag drömmer varje dag och går framåt mot det liv jag vill leva.
Mina föräldrar, som var mycket oroliga i början, började senare se positivt på resan. Jag höll regelbunden kontakt, skickade bilder med lokala vänner och visade dem hur uppriktigt jag upplevde världen.
#Numera ser jag fram emot morgondagen varje dag.
Numera är varje dag verkligen njutbar, som en resa. Jag ägnar tiden åt att öva på och gå igenom det jag lärde mig under resan. Jag följer ständigt internationella frågor, historia och samhällsfrågor som väckte mitt intresse när jag reste, och njuter av ett stillsamt liv som skiljer sig från att ständigt vara på resande fot.
Faktum är att jag fortfarande inte har bestämt mig helt för min karriärväg, men genom olika erfarenheter tycker jag att jag så småningom börjar hitta rätt riktning. Jag lever varje dag och gör det jag vill, så att jag inte ska ångra något – jag arbetar hårt och har roligt.Just nu skriver jag en bok, reser och fördjupar mig i ämnen som jag har velat lära mig mer om.
På sistone har jag tillbringat ett härligt sommarlov med vindsurfing och SUP på Hanfloden, två hobbyer som jag nyligen har börjat med. Nu ser jag fram emot varje ny dag. Jag vill också vara någon som bidrar till samhället – jag vill ge den vänlighet jag själv har fått vidare till människor som behöver den. När utländska vänner som jag träffat på mina resor kommer till Korea visar jag dem runt i Seoul och tar med dem till bra restauranger. Jag gick också med i universitetets klubb för utbytesstudenter.
Precis som de lokala vänner som tog hand om mig och stöttade mig mycket när jag reste, vill jag vara en hjälpare och vän för utländska studenter när de behöver hjälp. Jag hoppas att utbytesstudenter som kommer till Korea får en fin tid och åker hem med många glada minnen.
Nästa år ska jag åka på utbyte till Barcelona i Spanien. Därför pluggar jag spanska flitigt. En dag vill jag faktiskt resa genom Latinamerika, hjälpa lokala samhällen och icke-statliga organisationer och volontärarbeta när jag kan. Jag vill arbeta som protokollmedarbetare eller tolk vid vinter-OS i PyeongChang 2018.Framför allt vill jag fokusera på att göra mitt liv här och nu mer meningsfullt och att uppskatta det ännu mer.
#Lev det liv du älskar, älska det liv du lever
Lev det liv du älskar, älska det liv du lever
”Älska livet du lever, lev livet du älskar”
Det är mitt favorituttryck och något jag alltid påminner mig själv om när jag börjar tappa fokus.Om du alltid föreställer dig och drömmer om det liv du vill ha, lever varje dag glatt och målmedvetet och älskar ditt nuvarande liv, kommer du då inte till slut att leva det liv du en gång beundrade?
Om du planerar att ta ett sabbatsår, våga. Ta ett steg framåt. Gör det du älskar och det du kan ägna dig helhjärtat åt. Om du inte gör det nu kanske du aldrig gör det. Lita på dig själv och på de val du har gjort.Ta vara på ditt sabbatsår och gör sådant som du har velat göra men haft svårt att ägna dig åt medan du gick i skolan, och sådant du ville hinna med innan du tar examen.
”De hundra sabbatsårstagarna” är inga mentorer som dyker upp på tv eller i böcker.Det är berättelser om människor som kommit lite längre än jag och visat lite mer mod än jag.Jag hoppas att berättelserna från hundra personer som har stått inför liknande situationer och haft liknande funderingar kan vara till hjälp när du står inför viktiga beslut i livet.
Vi välkomnar alltid tips och bidrag till serien ”100 sabbatsår”.
Lämna gärna en kommentar eller ett meddelande, eller mejla marknadsansvariga Da-young Choi (choi@koreagapyear.com)!
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
