Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
Jag hoppas att du kan glädjas åt nuet i stället för att oroa dig för framtiden. Framtiden kommer, men nuet kommer inte tillbaka när det väl är förbi. Lita därför på den du är nu och var lycklig.Vi är fortfarande i en ålder då ungdomen är vårt främsta vapen och vi kan göra vad som helst. Glöm inte att det bara är du själv som kan skapa din egen lycka! – En resa för att hitta ungdomen / Lee Kkotsongi, gapper i Gap Year Tribe |
Gapper nummer 60 i Gap Year TribeLee Kkotsongi
Gap year-period:Februari 2016–augusti 2016 (pågår fortfarande)
En resa för att hitta ungdomen, med enbart liftning och soffsurfning
I Sydkorea i dag
Varje år hoppar 60 000 elever i grundskolans högstadium och gymnasiet av skolan; 346 000 personer i tjugoårsåldern går sysslolösa utan drömmar; och andelen som byter jobb inom ett år efter anställningen har nått omkring 40 procent.Sjuttiofem procent av universitetsstudenterna är missnöjda med studentlivet, och över 80 procent av de yrkesverksamma säger att de inte känner sig lyckliga.Många uppmanar andra att drömma, men för att lösa det här problemet, där praktiska metoder och stöd saknas,vill vi introducera ”gap year” i Sydkorea.
”Gap year” (sabbatsår)innebär att man tar en paus från studier eller arbete för att ägna sig åt olika aktiviteter, som volontärarbete, resor, praktik, utbildning och att starta företag.Det är en tid då man kan staka ut riktningen framåt, en kultur som rekommenderas i länder som USA, Europa och Japan.
# Har du någonsin känt att livet var tråkigt? Det har jag.
Har du någonsin känt att livet var tråkigt? Det har jag. Jag hade bara levt i omkring trettio år, men vid någon tidpunkt började dagarna av arbete, utmattning och återkomst hem upprepa sig, och mitt enda liv blev långtråkigt – det handlade bara om att tjäna pengar för att klara sig. När jag ser tillbaka var jag ett barn med många drömmar, men i ett samhälle som värdesätter trygghet så högt hamnade jag i en besatt jakt på pengar och levde som deras slav.Jag trodde att jag gjorde det rätta för framtiden, men någonstans i hjärtat kände jag mig tom.
En dag, när jag närmade mig trettio, var jag på väg hem från jobbet som vanligt när tårarna plötsligt vällde upp. Då dök en fras från någon i tjugoårsåldern upp i mitt huvud.
”Dina tjugoår och din ungdom kommer inte tillbaka.”
Det stämde. När jag ser tillbaka lärde jag mig bara att hålla tillbaka det jag ville göra ju äldre jag blev, och jag blev allt räddare. Att medvetet investera tid i mig själv blev lika svårt som en ouppnåelig dröm, och ungdomen gled allt längre bort, tills den kändes utom räckhåll.På mindre än en månad sade jag utan att tveka upp mig från jobbet som jag hade haft i flera år och köpte en flygbiljett.
”Jag ville ta vara på min ungdom innan den gled ännu längre bort.”
# ”Att omsätta övertygelsen ’Om inte nu, när då?’ i praktiken var min bästa förberedelse.”
Till en början kändes det överväldigande. Det var första gången jag planerade en resa på minst sex månader och upp till två år, och jag tvekade eftersom jag inte visste hur jag skulle gå till väga eller hur mycket pengar jag skulle behöva. Rädd för att jag aldrig skulle komma iväg om jag fortsatte tveka satte jag budgeten till fem miljoner won och gick ombord på planet.För vissa kanske det är mycket och för andra lite, men jag tänkte: ”Jag får väl spara eller tjäna ihop pengar på något sätt och få det att fungera.”
När jag ser tillbaka är jag verkligen glad att jag gjorde det. Ibland undrar jag hur det hade varit om jag hade förberett mig noggrant inför en lång resa, men att omsätta tanken ”Om inte nu, när då?” i praktiken var min bästa förberedelse.
# Ett löfte till mig själv om att låta mitt enda liv stråla lite mer.
Det som gjorde mig orolig när jag gav mig av på mitt gap year var osäkerheten inför framtiden och att lämna ett tryggt liv bakom mig. För det första var jag inte ung längre, och eftersom resan var oplanerad och saknade ett bestämt hemresedatum oroade jag mig över vad jag skulle göra när jag kom tillbaka. För det andra undrade jag hur människorna omkring mig skulle se på mig.
Folk frågade ofta när jag skulle gifta mig, när jag skulle bli vuxen eller hur jag kunde lägga de pengarna på en resa – reaktionerna från människorna omkring mig var sällan vänliga. Men jag kunde ge mig av eftersom mina föräldrar trodde på mig och alltid stöttade mig, och eftersom jag hade vänner som sade att de var glada över att jag hade hittat modet att åka. Men...Jag tror att det viktigaste är vad jag själv känner. Löftet jag gav mig själv, att låta mitt enda liv stråla lite starkare, spelade störst roll.
# Var de änbefinner sig är det platser där människor lever. Världen är fortfarande varm och värd att leva i, så jag hoppas att du ger dig ut och provar.
Det började i Sydostasien. Det var så varmt, och jag hade svårt för kryddorna, så maten passade mig inte och jag kämpade lite. Men jag tror att jag njöt av drygt en månads ledighet. I stället för att besöka sevärdheter brukade jag sitta vid gatan med ett glas fruktjuice och titta på människor som passerade, ligga i en hängmatta och lyssna på musik eller ta långa tupplurar och tillbringa lata dagar – jag började tänka: ”Nu känns det som om jag verkligen lever.”
RundturJag besökte knappt några turistmål. Egentligen finns det inte så många platser man måste se..Jag tyckte att det var lite tråkigt att åka runt och titta på sevärdheter. Resan jag gav mig av på handlade om att göra det jag ville, åka dit jag ville och själv styra min resa – i ungefär fyrtio dagar fördjupade jag mig i lokalbefolkningens liv. Efter den här avslappnade ryggsäcksresan genom Sydostasien började jag min Europaresa i Turkiet.
Turkiet, Bulgarien, Serbien, Ungern, Polen, Tyskland, Tjeckien, Österrike, Slovenien, Kroatien, Bosnien, Albanien och Grekland.Jag reste enbart genom att lifta och soffsurfa. Jag ville prova något nytt och testa mina gränser. Innan jag gav mig av lovade jag mig själv att jag ville bli mer självsäker – oavsett vad skulle jag resa enbart med dessa två metoder.
Det tog inte lång tid att planera rutten. Målet var helt enkelt att ta mig från Europas östra kant till den västra. Fram till avresan var jag verkligen orolig, även om jag inte riktigt visste varför.Enligt många bloggar och människors berättelser – ”fördomar gör människor dumma” – sades Östeuropa och Balkan vara otrygga, ointressanta, farliga och tråkiga.Så från början hade jag tänkt att bara passera igenom.
Mitt sätt att tänka förändrades helt under resan. De länder som jag hade ångrat att bara passera igenom gav mig, tvärtemot mina farhågor, massor av hjälp från väldigt vänliga människor, och de pittoreska platserna bjöd på vykortsvackra vyer.Jag insåg att jag hade oroat mig i onödan; jag behövde bara njuta och uppleva saker själv. Därför stannade jag mycket längre än jag hade planerat och upplevde och njöt av en hel del.
När jag reste uttryckte alla jag mötte oro och varnade mig för säkerheten, eftersom jag var kvinna och liftade och couchsurfade.Så jag satte upp mina egna regler: gå inte ut ensam sent på kvällen, lifta inte efter mörkrets inbrott och ta itu med situationen direkt, vad som än händer.
Jag råkade ut för perversa förare och män som ropade efter mig. Först visste jag inte vad jag skulle göra, så jag log bara och ropade ”NEJ”, men med tiden lärde jag mig naturligt att säga ifrån bestämt och tacka nej.
Jag kan inte ärligt säga om det är farligt att resa som kvinna eller inte (överfall och oroligheter inträffar numera ofta överallt, och många platser i världen är riskfyllda),men jag tror att om du litar på dig själv och inte försätter dig i farliga situationer, kommer du inte att råka ut för sådant som folk oroar sig för.
Att vara kvinna betyder inte att det finns saker du inte kan göra eller klara av. Om du inte försöker för att du tror att det är farligt, kommer du att förbli en ungdom som bara längtar efter världen utanför brunnen och aldrig tar sig ut.På varje plats bor människor, och världen är fortfarande varm och värd att leva i, så jag hoppas att du ger dig ut och vågar ta chanser.Det du åstadkommer med inställningen ”Jag kan klara det” kommer att kännas som den största gåvan du kan ge dig själv!
#Tro inte att du saknar självförtroende när det gäller engelska. Du kanske får toppresultat på prov, men det är svårt och läskigt att prata engelska – det är helt naturligt. Det är ju inte koreanska.
Det var när jag liftade i Grekland. Jag trodde att det skulle bli ännu en tuff dag, så jag gav mig av tidigt på morgonen, och det var ganska långt till min destination. Precis när jag började oroa mig eftersom jag inte fick någon skjuts, plockade en ung grekisk man som inte kunde någon engelska upp mig efter att bara ha sett min skylt.Trots att vi inte kunde kommunicera behandlade han mig med ett ständigt leende och körde förbi sin egen destination för att ta mig till min. Sedan åt vi och drack kaffe tillsammans, och han sa:
I dag är min vackra dag
Tårarna steg i ögonen på mig; det var han som hade gett mig skjuts och bjudit mig på mat ... Jag minns hur tacksam och varm jag kände mig inför alla förare som hjälpte mig, däribland honom, som fortsatte att tacka mig mer än jag tackade honom.
I Kroatien måste man passera en gräns för att komma till Dubrovnik, men jag kunde inte ta mig över och det blev natt, så jag fick ge upp. Eftersom jag inte hade någonstans att sova gick jag ner mot kusten och såg solen färga havet rött när den gick ner. Jag tappade hakan av upphetsning, gick ner till stranden längs kusten och hittade en plats under en tall.Jag tömde fickorna för att köpa en enda burk öl, drack den medan jag lyssnade på vågorna i den svala brisen och somnade på en namnlös strand. Det kändes som den mest romantiska natten.
Jag grät bara en gång under mina resor. Jag skulle ta mig från Bohol, en liten ö i Filippinerna – mitt första resmål i Sydostasien – till Thailand och behövde därför ta mig till Manilas flygplats, men där ifrågasatte de vikten på mitt bagage. Jag hade hört talas om sådana här bedrägerier på filippinska flygplatser och förberett mig, men när det faktiskt hände blev jag förvirrad och kunde inte prata engelska. Medan folk samlades runt mig, fnissade och krävde alla möjliga summor pengar, började jag svettas och storgråta. Till slut kände jag mig lurad, min stolthet var sårad och jag kände mig verkligen liten. Jag anklagade mig själv och undrade varför jag inte hade pluggat engelska.
Men det hände bara en gång; tvärtom är många sydostasiater ganska godtrogna, och jag träffade massor av trevliga människor. Våra förutfattade meningar om Sydostasien kan få oss att tro att det är farligt redan från början, men deras ekonomiska nivå är bara lite lägre än vår, och det är en plats där man kan känna en viss oskuldsfullhet, så du behöver inte oroa dig alltför mycket!
Efter händelsen i Filippinerna bodde jag i Thailand, från det att jag kom dit, bara på ställen där utlänningar bodde – så pass att jag knappt såg några koreaner – och även när jag inte pratade fokuserade jag på deras gester och samtal. När jag tog tuk-tuk eller andra färdmedel letade jag upp och memorerade i förväg vad jag skulle säga, och när utlänningar pratade med mig tog jag modigt initiativ till ett samtal på något sätt.
Min engelska är fortfarande inte särskilt flytande, men den räcker mer än väl för att kommunicera och skämta. Det enda skälet till att jag kunde göra det var att jag vågade kasta mig ut utan att tveka.
Tro inte att du saknar självförtroende när det gäller engelska. Du kanske får toppresultat på prov, men det är svårt och läskigt att prata engelska – det är helt naturligt. Det är ju inte koreanska.Med tiden kommer det att kännas naturligt.Det räcker mer än väl att börja med kroppsspråk, det universella språket.När du promenerar på gatan och får ögonkontakt med en utlänning kan du prova att säga ”Hej”.De svarar förmodligen med ett leende.
#Jag antar att jag sköt upp sådant som skulle låta mig njuta av livet tills jag gick i pension. När jag ser tillbaka var det verkligen dumt.
När jag bodde i Korea skulle det inte vara någon överdrift att säga att jag var slav under utbildningsmeriter och pengar. Jag försökte alltid bli den redbara och begåvade person som vårt samhälle förväntar sig. Även om jag inte ville göra något kände jag att jag måste, och jag var tvungen att kämpa för att bli erkänd. Jag oroade mig för vad andra tyckte och försummade mig själv. Jag hade förmodligen ingen känsla för ledighet.
Jag antar att jag sköt upp sådant som skulle låta mig njuta av livet tills jag gick i pension. När jag ser tillbaka var det verkligen dumt. Jag var så upptagen med att klaga på de tråkiga vardagsrutinerna att jag knappt märkte hur årstiderna passerade, och jag visste inte ens vad jag levde för.
Nu? Allteftersom jag fortsätter resa lär jag mig att ägna tid åt mig själv.Även när jag inte gör något produktivt känner jag mig inte alls rastlös, och dagarna då jag tar det lugnt blir allt fler. Det är ett bevis på att jag blir lyckligare. De dagar då jag går mycket kan jag känna mig trött, men jag märker att jag ler åt små saker i omgivningen och har lärt mig att vara tacksam för det lilla.
Genom att lifta och couchsurfa insåg jag att världen fortfarande är värd att leva i och att det inte finns något du inte kan göra om du bestämmer dig. Det bästa är att jag skapar min egen lycka.Jag är verkligen lycklig!
#Även om mina resor ligger på is lever jag fortfarande lyckligt och gör det jag vill!
Jag befinner mig för närvarande i Dahab i Egypten, på den afrikanska kontinenten. Jag arbetar i en dykbutik i en liten kuststad. Innan jag kom hit mejlade jag många ställen och skrev att jag ville arbeta där. Eftersom min engelska var dålig fick jag slå upp orden i ordboken, ett efter ett.
Som tur var hittade jag ett ställe som välkomnade mig, så nu hjälper jag gästerna till rätta med enklare uppgifter och lär mig att dyka. Även om resandet ligger på is ett tag lever jag lyckligt och gör det jag vill! Jag ska arbeta i tre månader och sedan ge mig av för att ödmjukt möta Afrikas vidsträckta vildmark.
#Bara den som bestämmer sig och handlar kan förverkliga sina drömmar.
Om du har ett sabbatsår hoppas jag att du inte tvekar inför något du vill göra! Ochvill göraOm det finns något du vill göra, gör det då! Om du fortsätter att komma med ursäkter och skjuta upp det genom att säga ”jag gör det senare”, kommer du till slut att missa chansen. Bara den som bestämmer sig och handlar kan förverkliga sina drömmar.Jag vill säga att resor inte nödvändigtvis kräver lång planering, pengar eller tid. Om du ger dig ut i verkligheten och möter det som kommer, finns det alltid lösningar!
Försök inte få allt utan ansträngning.När du till exempel liftar är det ingen som stannar om du bara står stilla vid vägen. De dagar jag inte fick någon skjuts dansade och sjöng jag! Couchsurfing handlar inte bara om att spara in på boendet; det är en fantastisk möjlighet att få vänner från hela världen!
Tveka inte för att du inte kan prata engelska; om du bemöter dem uppriktigt som vänner kommer de också att bemöta dig uppriktigt! (Jag kunde inte heller prata engelska i början, men nu kan jag en del!) Att lifta och couchsurfa ger värdefulla möten och tillför resandet en annan sorts glädje, så jag rekommenderar verkligen att du provar.
Hmm, och se till att göra resan till din egen.Att förlita sig på bloggar för att besöka samma platser och äta samma mat som alla andra … är inte det lite tråkigt? Reseguider från otaliga källor är bra, men människorna och landskapen du möter på oväntade platser blir värdefulla, oersättliga personliga minnen.
#Nu eller aldrig.
Jag hoppas att du kan glädjas åt nuet i stället för att oroa dig för framtiden. Framtiden närmar sig, men nuet kommer inte tillbaka när det väl är förbi – så lita på dig själv i nuet och var lycklig.Vi är fortfarande så unga att vi har ungdomens kraft och kan göra vad som helst. Glöm inte att den enda som kan skapa din lycka är ”du själv”!
Jag stöttar alla unga i Sydkorea som har drömmar.Nu kör vi!! Ungdomen!!
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
