Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
Hell Joseon — even the color of spoons, and building up resumesYoung people in South Korea are really busy these days and very anxious about an uncertain future. I'm the same. But rather than looking at my future short-sightedly or viewing our country negatively, if we share, show consideration, and make efforts together for the future and for each other's happiness, wouldn't Korea become a happier place? A young person positively impacting the world / Im Chung-man, a gap year participant (gapper) |
59th Gap Year Tribe — GapperIm Chung-man
Gap year period:July 2014–August 2016 (a total of 26 months)
1,200 km pilgrimage over 50 days
Currently, South Korea is:
Each year 60,000 middle and high school students drop out, 346,000 people in their twenties have no dreams and just idle, and the job turnover rate within one year of employment has entered the 40% range,75% of university students are not satisfied with university life, and over 80% of employees say they do not feel happy.Many people tell them to 'dream,' but to address this problem that lacks practical methods and support,we aim to introduce the 'gap year' to South Korea.
Gap year (Gapyear)is a period for combining or temporarily pausing studies and work to engage in various activities such as volunteering, travel, internships, education, and starting a business,It is a time to set the direction for the future and is a cultural practice recommended in the U.S., Europe, Japan, and elsewhere.
*Check out the variety of experiences on the Gap Year homepage!(click)
# I had no idea what dreams I wanted to pursue or what career to choose.
Until recently, during a two-year leave of absence I was able to freely try the things I wanted. The reason I took a two-year leave with one semester remaining was mainly because I regretted not having many varied experiences due to preparing three times for the college entrance exam and a transfer in my early twenties. I chose the science track because I liked math, but after taking the entrance exam and trying to decide on a major, I couldn't decide which major to choose.I had no idea what dreams I wanted to pursue or what career to choose. I thought about it a lot, but I had no sense of what I liked or what I was good at.
At that time, I think getting more varied experiences and reading more books would have actually helped me find a career path, but because I only focused on the immediate entrance exam, I couldn't see a clear direction. When I was retaking the exam alone, I sometimes became very depressed, so for the third time I attended a cram school while preparing.
Even on the third exam there wasn't much improvement in my score, but without a clear goal I couldn't keep preparing for the entrance exam, so I chose a university and department according to my score. However, once I started attending that school, I found the mismatched studies even harder. I still had lingering attachment to the entrance exams, and only then did I realize I liked English and began to find direction for my dream and prepare for a transfer.
Transfer exams heavily emphasize English, so I decided to prepare. I decided to change from the ill-fitting electrical engineering department to either business administration or English literature.At that time, my dream was to become someone who helps students who, like me, are uncertain about their dreams or career paths. To do that, I thought I needed to be a role model for someone, so I began to study hard.
After preparing for the first six months for transfer, I failed all the first exams. But this time my goals and dreams were clear, so I could be more motivated and focus on studying. I felt like I was letting my parents down, so until May I worked part-time while earning tuition and studying, and after that I focused on studyingI enrolled in the university I wanted after seven years. After attending three semesters and before my final semester, I chose to take a leave of absence to experience the world outside the well.
# Raising money for a gap year
I didn't receive an allowance when I was young. My parents only gave me money for meals and transportation when necessary, and from age 20 I always worked part-time jobs at pet groomers, PC bangs, restaurants, wedding halls, hotels, and so on. However, from age 24 while preparing for the transfer they gave me a small allowance.
While preparing for the transfer, I saved about 7 million won through part-time work. Feeling really sorry toward my parents, I started earning money for the transfer academy fees; during my studies my parents covered the academy fees, and because I had no opportunity to spend money while studying, I saved steadily. The money I saved was used for living expenses after passing the transfer and for a London internship and travel in Europe.
After that, I worked as an intern in the university's international office for six months to earn living expenses. What made the international office internship better than other part-time jobs was that I was responsible for assisting foreign students on campus, so I could meet students from various countries and become friendly with them. As a result, while handling administrative tasks I was able to use foreign languages and learn about their cultures, which was meaningful and allowed me to earn the amount of money I needed.
# My lifeI decided there was no need to compare myself to anyone and to spend my time wisely.
After taking the college entrance exam three times and entering school, I was relatively older than others. Since I had also prepared for transfer admission, I was truly among the older students at school. Having a gap year made me anxious at times because I was always older than others in extracurricular activities and other programs.
My close friends and younger peers began to get jobs one by one, and I worried whether, having taken a gap year, I could find a respectable job at a relatively later age and live well. Above all, I often wondered whether choosing this path would make me happy.
I was scared, but I believed in myself. Comparing myself to others right now could make me anxious about starting late, but I decided that since this is my life, rather than comparing myself to someone else, if I find what I truly want and am good at and live each day meaningfully, my life will never feel wasted and I won't need to compare myself to anyone. I resolved to cherish the time given to me.
#I wanted to take on unique challenges and meet a more diverse range of people rather than go on a predictable trip.
After a one-semester leave of absence, I applied for a winter 2015 internship program in London and visited a European country for the first time. As a business major, visiting the birthplace of the Industrial Revolution in the United Kingdom was an opportunity to experience the culture of a developed country firsthand, and I also prepared to take the dream solo trip around Europe before I began serious job hunting.
For about a month, I interned in the marketing team of an education company on weekdays, and on weekends I traveled to nearby towns or explored central London. The UK is famous for its museums, many of which have free admission, so I visited them often.Traveling around central London, I experienced culture and art, and interning in the marketing team allowed me to directly feel and experience the company atmosphere — a valuable experience.
During the London internship and the trip with my friend, I came to appreciate and feel joy for the precious people in my life.
After the internship ended, while traveling in Barcelona I decided to walk the Camino de Santiago from León to Santiago de Compostela — about 300 km.The remaining timeI wanted to meet more diverse people and take on unusual challenges rather than go on a predictable trip.Also, since I had been serving as an accompanist at church since I was 20, I wanted to walk the places where Jacob, one of Jesus' disciples, preached the gospel.
On the first day, not knowing anything, I walked 50 km over 12 hours and suffered severe foot pain as an aftereffect. Still, while walking the Camino de Santiago I met people from various countries, listened to their lives, and had time to share my values and life with theirs. And finally...When I arrived at my destination, the Santiago Cathedral, three things came to mind first.
Grateful to my parents for my health
Värdefulla relationer
Nästa punkt på min bucketlist
Faktum är att det jag kände under resan var mycket mer värdefullt och långvarigt än den korta känslan av att ha lyckats när jag kom fram. Men efter att jag kommit hem och börjat söka jobb på allvar bleknade de känslor som pilgrimsfärden hade lämnat kvar gradvis.
# Reply 1988
Allt jag lärde mig och upplevde under mitt sabbatsår kanske var för det projekt jag snart ska berätta om. Efter att ha vandrat en del av pilgrimsleden förra året bar jag alltid på en önskan att komma tillbaka någon dag. Jag ångrade också att jag inte hade gått hela sträckan, ochJag ville vandra igen, träffa och umgås med människor med olika bakgrund och utvecklas genom personliga utmaningar.
Plötsligt undrade jag: ”Kan jag åka redan nu i stället för senare?” Jag började fundera på om jag kunde dela med mig av det jag hade känt till fler människor och om det kunde hjälpa någon annan, ochJag funderade på hur jag kunde ta till vara på allt jag upplevt under sabbatsåret. Till slut bestämde jag mig för att både resa och genomföra ett projekt som kunde hjälpa någon genom att omsätta det jag lärt mig i praktiken. Jag funderade på vad jag tyckte om, vad jag var bra på och vad som kunde vara till nytta för samhället.
Eftersom jag är född 1988 deltog jag i den 88:e blodgivningskampanjen, och pilgrimsfärden förde tankarna till ungefär 800 km. Jag började fundera på att samla in 88 blodgivningskort och skänka dem till barn med cancer, samtidigt som jag ville sprida tacksamheten över att kunna gå och glädjen i att resa. Jag hade tidigare hört att vårt land har brist på blodgivare och ibland importerar blod, och att många barn med cancer dör tragiskt eftersom det finns så få benmärgsdonatorer, trots den tekniska utvecklingen. För att öka medvetenheten om blodgivning och i hopp om att barn med cancer, tack vare mitt lilla bidrag, skulle kunna bli helt friska och också få möjlighet att studera och resa som vi, började jag förbereda mig på att vandra pilgrimsleden ännu en gång.
Dramaserien ”Reply 1988” var oerhört populär vid den tiden, så jag döpte projektet till ”Reply 1988”.
Jag reste till Barcelona den 29 februari, tog mig vidare till Saint-Jean-Pied-de-Port och började vandra den 3 mars.Jag vandrade pilgrimslederna i ungefär 50 dagar: 800 km längs den franska leden till Santiago, 120 km till Fisterra och Muxía samt 260 km längs den portugisiska leden – sammanlagt cirka 1 200 km.Under den tiden träffade jag inte bara spanska vänner utan också koreanska vänner och människor från hela världen. Vi delade värderingar och kulturer och jag lärde mig om världen. Ibland...När jag vandrade ensam kunde jag reflektera över mitt liv och tänka igenom och strukturera mina tankar om framtidsdrömmar och yrkesval.
Det var en pilgrimsfärd som började med goda avsikter och var både glädjefylld och härlig, men det var inte alltid lätt. Att ta sig över Pyrenéerna den första dagen var en stor utmaning. Även om mars är en övergångsmånad är Spanien känt för sin starka sol, så jag packade mest tunna kläder för att minska vikten på ryggsäcken. Men vädret var verkligen ombytligt, med snö och regn som drev in med vinden. När jag tog mig över bergen var sikten dålig på grund av snön och vinden, och de branta sluttningarna och snön som låg kvar gjorde att jag nästan halkade flera gånger och blev rädd för mitt liv. På grund av det hårda vädret lämnade några pilgrimer bergen och fick skjuts med bil av lokalbefolkningen längs vägen.
Ändå gav resan fler minnen än svårigheter. Jag träffade flera vänner som tog ett sabbatsår: en äldre kille som kom för att vandra pilgrimsleden innan han skulle studera i Storbritannien, en yngre kille som kom före sin militärtjänstgöring, en yngre kille som efter upprepade misslyckanden kom för att ladda om och börja på nytt, en yngre kille som reste runt i världen efter att ha avslutat ett working holiday-år i Australien och yngre studenter som gjorde sin första utlandsresa vid 20 års ålder för att vandra pilgrimsvägen på 800 km. Att äta middag och prata med dem var en tid då jag lärde mig mycket av dem och själv utvecklades.
I mitt fall var målet inte bara att fullfölja pilgrimsfärden; jag hade också förberett ett eget projekt. Därför gick jag ut med ett löfte på appen BigWalk, där man samlar virtuella mynt kallade 1noon för varje 10 meter man går, som sedan kan skänkas. Under de ungefär 50 dagar jag vandrade pilgrimsleden till Santiago uppmärksammade jag blod- och benmärgsdonation och uppmanade människor att delta. Även om jag många gånger ville ge upp för att det var så jobbigt tänkte jag ofta på dem som hejade på mig längs vägen...Jag tänkte ofta på dem som vandrade tillsammans med mig. Jag tänkte också mycket på dem som är sjuka och har svårt att gå. Mina steg var små, men jag fortsatte att gå i hopp om att de åtminstone skulle kunna hjälpa lite.
Med tiden blev allt fler människor hejade på mig och skänkte blodgivningsbevis. Att se människor en efter en också tacka ja till att bli organdonatorer gjorde mig verkligen stolt och blev den drivkraft som fick mig att fortsätta gå.När pilgrimsfärden var över hade totalt 2 106 personer deltagit i projektet. Jag lyckades samla in 98 blodgivningsbevis – fler än mitt ursprungliga mål på 88 – och skänkte dem till socialtjänstteamet vid Hanyangs universitetssjukhus när jag kom hem.
Det jag lärde mig under mitt sabbatsår
# Lycka
Jag lärde känna mig själv bättre och blev lyckligare. Människor känner ofta inte till sin egen potential eftersom de inte har så många erfarenheter av att pressa sig till gränsen.När jag gick 50 km om dagen i 12 timmar undrade jag hur långt jag kunde gå och vad jag egentligen klarade av. Jag var glad över att få möjligheten att utmana mig själv.
# Självförtroende
Till en början kanske folk tycker att du är galen. Men om du tror på dig själv och tar ett steg i taget kommer självförtroendet.Mitt självförtroende och min självkänsla växte mycket. Jag ville också leva ett liv där jag hjälpte andra mer.
# Mitt sabbatsår är inte över än.
Mitt sabbatsår är inte över än. I juni deltog jag i lägret ”Lär känna dina föräldrars hemland” i Manila i Filippinerna, och nästa vecka åker jag till Kambodja för volontärarbete utomlands.När jag får nya erfarenheter och träffar nya människor får jag hela tiden nya idéer om hur världen kan bli en bättre plats.
Jag skapade också ett insamlingsprojekt för barn med cancer på BigWalk och förbereder ”Reply 1988 säsong 2” tillsammans med äldre alumner. Nyligen anmälde jag mig även som organdonator, och framöver...kommer jag att fortsätta omsätta kärlek i handling genom regelbundet volontärarbete och blodgivning.
#Våra steg blir till näring för någon.
Hitta din egen lycka, och när du delar den blir den större.Och ha inte bråttom; följ din egen väg.Eftersom jag gjorde om antagningsprovet tre gånger och bytte universitet tog det sju år innan jag började på det universitet jag ville gå på. Spanien, som jag velat besöka sedan mellanstadiet, kunde jag resa till först efter mer än tio år. Men genom att ta ett steg i taget lärde jag mig att riktningen är viktigare än hastigheten.
Precis som de gula pilarna längs pilgrimsleden är vägens slutmål kanske inte tydligt för alla från början. Men om du har ett eget mål, fortsätt arbeta mot det steg för steg. Gör du ditt bästa varje dag kommer du plötsligt att vara framme.
Helvetes-Joseon, skedens färg och jakten på meriter.Unga människor i Korea är verkligen upptagna nuförtiden och känner stor oro inför en osäker framtid. Jag känner likadant. Men i stället för att se kortsiktigt på min egen framtid eller betrakta vårt land negativt – skulle inte Korea bli en lyckligare plats om vi delade med oss, brydde oss om varandra och arbetade tillsammans för framtiden och landet vi ska leva i, så att vi alla kan bli lyckliga?
För att det ska kunna hända måste du själv först vara lycklig.Låt oss dela livets tacksamhet och resandets glädje med varandra.
Våra steg blir till näring för någon.
Vi på Gap Year älskar alla som tar ett sabbatsår!
Även om aktiviteterna eller erfarenheterna under andras sabbatsår skiljer sig från dina egna åsikter...Inga elaka kommentarer.!:(
För att skydda värdigheten och rättigheterna för dem som tar sabbatsår,alla urskillningslösa elaka kommentarer om personer som tar sabbatsår
kommer inte bara att hanteras och tas bort internt, utanvi kommer också att agera aktivt och kraftfullt.
Vi välkomnar alltid nomineringar och tips på 100 deltagare i sabbatsårsprogram.
Lämna gärna en kommentar eller ett meddelande, eller mejla vår marknadschef Da-young Choi på choi@koreagapyear.com!
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
