Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
Gap year-stammens 56:e deltagare — gapperYang Areum
Gap year-period: 2013–2015
Ett sabbatsår från att sluta som socialarbetare till att bli webbserieskapare
I Sydkorea i dag,
hoppar varje år 60 000 högstadie- och gymnasieelever av skolan, 346 000 personer i 20-årsåldern står utan sysselsättning eftersom de saknar drömmar, och inom ett år efter anställning har personalomsättningen nått 40-procentsnivån,75 % av universitetsstudenterna är missnöjda med livet på universitetet, och mer än 80 % av de anställda uppger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt dem att drömma, men för att ta itu med problemet – som saknar praktiska metoder och stöd –vill vi introducera konceptet ”gap year” i Sydkorea.
”Gap year (gapår)”Det är en period då man kombinerar eller tillfälligt pausar studier och arbete och genom olika aktiviteter som volontärarbete, resor, praktik, utbildning och nystartade företagstakar ut riktningen för framtiden. Det är en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och på andra håll.
*Besök Gap Year-webbplatsen för många olika erfarenheter!(Klicka)
En socialarbetare som slutade eftersom jag ville dela berättelsen inom mig och uttrycka mig själv
Jag arbetade som socialarbetare. När jag började på universitetet tyckte jag att det var otroligt roligt att studera socialt arbete. Det finns en yrkesed för socialarbetare, och varje gång jag läste den började hjärtat slå snabbare. Jag tyckte verkligen om att träffa människor. Så utan att ta studieledigt fick jag ett jobb strax före examen och började arbeta med socialt arbete när jag var 23.
En dag, när jag samtalade med en klient, lyssnade jag till alla upp- och nedgångar i personens liv. Efter samtalet upptäckte jag att jag grät okontrollerat. När jag ser tillbaka tror jag att det gjorde mig mentalt utmattad att möta de råa livssvårigheterna hos människor som var i mina föräldrars ålder, utan att ha så mycket egen livserfarenhet, och försöka lösa problemen inom mig. Även om vi lär oss yrkesmässiga färdigheter under grundutbildningen tror jag att jag var en person som kände väldigt starkt med andra.Under mina universitetsår volontärarbetade jag närhelst jag kunde och tänkte att det hade förberett mig. Men ett tag klandrade jag mig själv och tänkte att jag då inte hade granskat socialt arbetes inre sidor tillräckligt insiktsfullt.
Och det avgörande skälet till att jag bestämde mig varNär man har ett vanligt jobb uttrycker man oundvikligen sin individualitet mindre. Det var verkligen smärtsamt. Jag ville få utlopp för något och uttrycka mig, berätta historien inom mig … Jag tänkte: ”Jag kan inte bli gammal så här!” Jag insåg också att sådana utmaningar skulle bli svåra när jag väl hade en familj att ta ansvar för.
▲ En målning som jag skapade och sålde under mitt gap year
Så jag bestämde mig för att på allvar försöka göra något som jag kunde uttrycka mig genom. Jag mindes att folk gillade bilderna när jag ibland klottrade och lade upp dem på sociala medier, och jag undrade lite vagt hur det skulle vara att bli någon som tecknar eller skapar berättelser. Jag funderade på det väldigt länge.
Det borde inte vara något jag flyr till bara för att det är svårt. Kan någon som jag, utan talang, försörja sig på att skapa berättelser? Det tänkte jag också. Efter flera månaders funderande bestämde jag mig för att säga upp mig. Jag tyckte att jag borde förbereda något innan jag slutade, men då hade jag inte det mentala utrymmet. Socialt arbete innebar mycket övertid, så jag hade inte heller särskilt mycket tid att förbereda mig (haha).
# Jag var väldigt orolig, så först bestämde jag mig för att se, lära mig och uppleva så mycket som möjligt!
Jag hade sparpengarna jag samlat ihop flitigt medan jag arbetade (de var egentligen avsedda som bröllopspengar, men blev till slut startkapital för att hitta min dröm!) och min slutlön. Under mitt gap year försörjde jag mig med deltidsjobb och ströjobb.Mina föräldrar lärde oss att livet efter universitetsexamen helt och hållet var vårt eget ansvar, och jag tyckte att det var helt rätt, så jag fortsatte leta efter sätt att täcka levnadskostnaderna. Som jag nämnde tidigare gjorde jag inga särskilda förberedelser för livet efter att jag slutat mitt jobb. Min inställning var: låt oss se, lära oss och uppleva massor av olika saker!
För att fylla huvudet med något letade jag efter olika kurser och började till slut på berättarkurser. Jag började också leta efter konstskolor. Jag kände att jag nästan saknade grunderna helt, och min plan att kombinera bilder och berättelser kändes alldeles för vag. Jag besökte bland annat konstskolor som lär ut bildkonst, skolor som utbildar barnboksförfattare och hobbyateljéer för att få råd. Eftersom jag saknade grundkunskaper tänkte jag att jag borde gå på en ateljé ett tag. Numera finns det många bra kortkurser, så jag gick också på evenemang som ”Meet the Designer”.
▲ Arbetsplats
Jag är särskilt orolig av mig, så jag såg nog ganska osäker ut för människorna omkring mig (haha). De största problemen är ekonomiska svårigheter och oro inför framtiden. När den regelbundna lönen uteblir är det verkligen nervöst. Förr eller senare måste man ge upp sådant man är van vid att äta, köpa eller göra för nöjes skull. Så är det faktiskt fortfarande. När jag hade ett jobb kastade jag mig därför in i det (haha) och fick vanan att arbeta hårt och spara.
När jag arbetade kunde jag köpa ett fint plagg utan att tänka så mycket eller äta det jag var sugen på, men med en begränsad inkomst kan man inte göra så. Jag tänkte igenom saker flera gånger och lade bara pengar på det nödvändigaste. Däremot tvekade jag inte att lägga pengar på utställningar och föreläsningar. Jag såg dem som investeringar i framtiden och som något som verkligen var värt pengarna. Ibland tyckte jag synd om mig själv och undrade varför jag gjorde det här, och det var jobbigt, men allt jag har orkat med hittills beror på det. Drömmar är viktiga, men man behöver tillräckligt med inkomst för att leva.
Jag tror att nästan alla lever med oro inför framtiden. Ibland hjälper det att dela sin oro med vänner eller familj och stötta varandra.
# Jag visste inte ens hur man använde Photoshop, men drömde om att bli webbserieskapare!
Så jag sade upp mig, tillbringade ungefär en månad i min hemstad och packade sedan ihop och flyttade till Seoul. En nära vän stöttade mig när jag försökte hitta min dröm, så jag bodde hos vännen och betalade bara min del av levnadskostnaderna. I ungefär ett år tog jag entusiastiskt olika deltidsjobb, gick på många föreställningar och utställningar och deltog i berättarkurser och ateljélektioner för att få varierande erfarenheter. Jag arbetade också på kampanjkontoret för en politiker jag stödde.Allt var bra erfarenheter. Lärandet var värdefullt, men särskilt betydelsefullt var att träffa människor som levde så olika liv.
Jag arbetade morgonpass på ett bageri där många unga människor med väldigt olika bakgrund jobbade. Jag fick också höra mycket från vänner i liknande situationer. Att arbeta för en politiker jag stödde under valrörelsen var en särskilt unik erfarenhet. När jag ser tillbaka insåg jag att min erfarenhet som socialarbetare inte går att byta mot något annat. Det är trots allt inte lätt att sätta sig in i en annan människas liv.
▲ Webbserie som syftar till att förbättra synen på hemlöshet, publicerad i tidningen Big Issue
Efter ungefär ett år tänkte jag att det var dags att på allvar förbereda mig för att skapa en webbserie. Så jag tog mod till mig, åkte ensam till Yongsan och köpte en ritplatta. Jag kunde inte Photoshop alls – jag började från noll – men från och med då lärde jag mig själv genom att söka på internet. Jag lade upp klumpiga serier och berättade först för människor omkring mig om dem och gjorde små inramade bilder åt dem. På något sätt började uppdrag sedan trilla in.
Det var faktiskt inte bara bra. En gång, efter att ha sett verk av riktigt skickliga människor, tyckte jag att jag var usel och blev så rädd för framtiden att jag isolerade mig hemma hos mina föräldrar. Jag grät varje natt och var så deprimerad att jag inte kunde göra någonting. Många nätter kunde jag inte somna förrän gryningen närmade sig, men en dag hörde jag en motorcykel utanför. Samma ljud hördes vid samma tidiga timme varje dag. Det kanske var någon som var på väg till jobbet. Då slog det mig plötsligt: så många människor arbetar hårt för att försörja sig – vad gör jag?
Jag steg upp och gick ut i trädgården som min pappa skötte. Klockrankornas blommor hade slagit ut vackert och var täckta av dagg. När jag såg det gick jag hem igen och somnade. Jag vaknade besluten att göra något, satte mig ner och började teckna. Konstigt nog började uppdrag komma in. Jag började skapa nyhetsbrev för företag och webbserier för anställda, och skickade också in verk till mindre utställningar.Så jag bestämde mig för att aktivt söka arbete och återvände till Seoul. Det första projektet jag gjorde där var att skapa en webbserie för att förbättra synen på hemlösa, och mina erfarenheter av studier och arbete var till stor hjälp. Jag samarbetade med experter från flera olika områden och åstadkom resultat som jag var nöjd med. Serien publicerades till och med i tidningen Big Issue.
Under mitt gap year, när jag levde bland och träffade människor, insåg jag att jag tycker om att uttrycka mig och berätta historier. Jag upptäckte också vilka berättelser jag helst ville förmedla. I en värld full av skrämmande nyheter och sensationella berättelser ville jag försöka berätta lugna, stillsamma historier utan sensationella inslag. Eftersom många skapar enastående konst och väl sammanvävda berättelser tänkte jag att det kanske var okej att någon som jag berättade lite tafatta, mjuka historier.Jag tänkte att det vore fint om de som läste dem kände sig lugna och glada.
När mina tankar hade kommit så långt slog det mig plötsligt att skälet till att jag från början tänkte läsa socialt arbete var detsamma.”Åh, jag vill göra något som gör människor glada.” Då tänkte jag att socialt arbete var sättet att förverkliga det värdet. När jag blev äldre insåg jag att jag var en person som tyckte om att uttrycka saker. Jag tror att mitt gap year ledde mig dit jag är i dag.
# Tider som var både lyckliga och svåra, och där jag förstod människors olika liv
▲ Webbserieutställning
När jag tänker tillbaka på den lyckligaste stunden under mitt gap year var det strax efter att jag slutat mitt jobb, när jag gick till ateljén och var helt uppslukad av tecknandet. Jag hade öppnat bageriet på morgonen och var utmattad, men ateljékursen var på kvällen. De brukade spela lugn musik, men plötsligt började soundtracket från en film jag älskar spelas. Det var sommar och jag hade kortärmat på mig, och just då fick jag plötsligt gåshud.Jag höll på med teckningsarbetet jag älskar, och dessutom spelades min favoritmusik. Jag tänkte: wow, jag är verkligen en lycklig människa.
Och varje vecka finns det lyckliga stunder. Det är fortfarande på amatörnivå, men det var verkligen en glädjefylld stund när jag lade upp min serie ”Lumi Inside” på Navers Best Challenge.Även om jag var utmattad efter att ha suttit och arbetat flera dagar i sträck kunde jag inte sova av glädje när jag hade lagt upp serien. Jag uppdaterade sidan om och om igen för att läsa kommentarerna och flinade fånigt. Jag somnade först sent på kvällen.
Det har varit många tuffa perioder. Ekonomiska problem går inte att undvika. En dag tog jag med en yngre bekant till ett litet lokalt spaghettiställe och vi åt gott, men när jag försökte betala med kortet avbröts betalningen eftersom det saknades pengar på kontot. Ägaren, som hade lett vänligt, stelnade plötsligt till och sa att det inte fanns några pengar. Då tänkte jag: det går inte att leva på enbart drömmar. Jag måste också tjäna pengar (haha). Hemma är jag äldsta dottern, och det svåraste är känslan av att jag inte kan uppfylla min roll ordentligt. Vänner i min ålder ger sina föräldrar fina presenter och reser med dem, men det kan jag inte göra än. Mina föräldrar oroar sig mycket, men de läser ändå mina serier regelbundet och ger mig respons.
Yrkesmässigt finns det så många fantastiska kreatörer nu för tiden att jag blev nedstämd varje gång jag tittade. Jag undrade om min talang var alltför medioker. Efter att ha grävt ner mig i flera dagar fann jag till slut tröst i att det finns människor som tycker om mina serier, och att det måste finnas människor som berättar historier som mina. Jag sa till mig själv att om jag arbetar hårt och blir bättre än i går, kommer fler att hitta mina berättelser.Vissa dagar är jag full av hopp, andra gräver jag ner mig.
För mig var den största förändringen under mitt sabbatsår att jag träffade och började förstå många olika sätt att leva.Man träffar förstås människor överallt, men jag arbetade på kontor, hade extrajobb, arbetade med en valkampanj och delade ateljé där jag umgicks med konstnärer …
De flesta av mina barndomsvänner började arbeta direkt efter examen, gifte sig och har byggt upp lyckliga familjer. Vänner som jag träffade under eller efter mitt sabbatsår arbetar inom olika områden – några är frilansare eller har startat egna företag. Jag älskar att känna alla de här människorna. Att kunna se och förstå olika sätt att leva är en välsignelse. Det roliga är att de vännerna avundas varandras liv (haha).
# Kom nära det ”jag” som har varit och kommer att vara min vän längst, och lyssna till den rösten
▲ Dagen då jag skrev på mitt första kontrakt som webbserieskapare
Genom allt detta arbetar jag nu som webbserieskapare och karriärvägledare. Jag publicerar den lättsamma ”organiska feelgood-serien” ”Lumi Inside” på Naver Best Challenge Comics, och jag skapar även interna serier, kampanjserier, reklamserier och presentationsserier åt företag, organisationer och sociala välfärdsinstitutioner. Tack vare min erfarenhet av kontorsarbete har jag en fördel när jag kommunicerar med företagsrepresentanter.Som frilansare måste jag själv sköta mycket, till exempel bokföring och avtal. Även min administrativa erfarenhet från tiden som socialarbetare är till hjälp.
Eftersom jag har mycket att säga om karriärval håller jag också föredrag om yrken för elever i högstadiet och gymnasiet. Jag berättar om livet som socialarbetare och livet som webbserieskapare. Jag försöker också hitta och utveckla mötespunkten mellan socialt arbete och webbserier, de två saker jag älskar.
▲ Ett visitkort som jag själv designade
När jag kastade mig in i Photoshop för att lära mig programmet tänkte jag på det. I högstadiet och gymnasiet använder folk Photoshop för att retuschera foton och skapa fina bilder, eller hur? Jag undrade varför jag inte hade varit intresserad av sådant och kände mig märkligt irriterad på mitt yngre jag. Jag tror inte att jag hade några tydliga fritidsintressen då, och jag tänkte att det hade varit till hjälp om jag hade lärt mig sådant genom att se hur andra gjorde.Hur som helst tror jag att inga erfarenheter är meningslösa. Även sådant som du kanske tänker ”vad är det här?” om just nu – om du aktivt provar på det tror jag att det kommer en dag då det blir till hjälp. Och om det finns något du vill göra, ropa ut det från hustaken! Oväntade kontakter kan ofta hjälpa till.
Jag vill också säga att en dröm inte behöver vara storslagen eller gå utanför det vanliga livet. En dröm behöver inte nödvändigtvis handla om en karriär.Att gå till jobbet flitigt och bygga upp en familj är också en underbar dröm. Jag hoppas att människor som arbetar troget och målmedvetet för att förbereda sin framtid inte avfärdas som håglösa eller drömlösa. Detsamma gäller förstås omvänt.
Även om verkligheten är hård hoppas jag att vi inte ser människor som modigt utmanar sig själva för sina värderingars skull som verklighetsfrånvända eller oansvariga.I slutändan är valet upp till var och en, och människors temperament skiljer sig mycket åt. Även deras omgivning skiljer sig åt. Drömmar förändras under ett långt liv, så det vore fint om vi respekterade varandras drömmar. Jag tror att alla väljer det bästa alternativ som står till buds just då. Det vore bra att lära känna det ”jag” som har varit och kommer att vara min vän längst och lyssna till den rösten för att kunna göra ett bra val.
”De 100 sabbatsårens berättelser” är ingen mentor som man ser på tv eller i böcker.Det är berättelser om människor som tog ett litet steg tidigare och visade lite mer mod än jag gjorde.Vi hoppas att berättelserna från 100 personer som befann sig i liknande situationer och brottades med liknande funderingar kan vara till lite hjälp när viktiga beslut står för dörren.
Vi välkomnar alltid tips och bidrag till ”De 100 sabbatsårens berättelser”.
Lämna gärna en kommentar eller ett meddelande, eller mejla vår marknadschef Da-young Choi (choi@koreagapyear.com)!
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
