Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
55:e gap year-resenärKim Min-woo
Gap year-period: maj 2015 – maj 2016 (12 månader)
Jorden runt under ett gap year: 145 städer i 53 länder
I dagens Sydkorea,
Varje år hoppar 60 000 högstadie- och gymnasieelever av skolan; 346 000 personer i 20-årsåldern står utan sysselsättning eftersom de saknar drömmar; och personalomsättningen under det första året efter anställning har nått över 40 %,75 % av universitetsstudenterna är missnöjda med universitetslivet, och över 80 % av de yrkesverksamma uppger att de inte känner sig lyckliga.Samtidigt som många uppmanar människor att drömma vill vi lösa det här problemet, där praktiska metoder och stöd saknas,genom att introducera ”gap year” i Sydkorea.
Gap year (gap year)är en period då man kombinerar eller tillfälligt pausar studier och arbete för att ägna sig åt olika aktiviteter, såsom volontärarbete, resor, praktik, utbildning och företagande,och hitta en riktning för framtiden. Det är en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och andra delar av världen.
*Besök webbplatsen om gap year och upptäck en mängd olika erfarenheter!(Klicka)
# Beslutet att förverkliga barndomsdrömmen
Tidningsbud,pizzabud, serveringspersonal på familjerestauranger, försäljare av vattenrenare och så vidare.Ända sedan jag var ung tog jag de jobb som dök upp och levde varje dag intensivt.Även när jag levde så jäktat fanns alltid en vag dröm om att ”resa jorden runt” undangömd någonstans i hjärtat. Men jag fortsatte att rada upp olika realistiska skäl till varför jag inte kunde göra det och begravde drömmen djupt inom mig.Tiden gick och jag blev äldre. Först i slutet av 20-årsåldern fattade jag till slut beslutet.
För jag tänkte: ”Hur mycket pengar jag än tjänar när jag blir äldre är en miljon won som jag lägger på att resa med den ungdom jag har nu mycket mer värd än en miljard won som jag lägger på resor på äldre dagar.” När jag plötsligt, i slutet av 20-årsåldern, sa att jag skulle resa jorden runt, sa min familj och människorna omkring mig att jag borde skaffa meriter, spara pengar under lång tid och att vi borde arbeta som flitiga myror för framtiden,De frågade vad jag höll på med. Eftersom jag hade bott hela mitt liv där jag föddes och aldrig varit utomlands varnade de mig för hur farlig världen är och kritiserade mig för att vilja göra något så vårdslöst. Alla jag träffade försökte avråda mig, menjag bestämde mig för att följa min övertygelse.
Jag ville förverkliga drömmen jag haft sedan barndomen och skapa minnen i livet som jag aldrig skulle glömmaså jag fattade ett beslut och satte det i verket.Människan är en varelse vars tankartenderar att rinna ut i sanden ju mer man grubblar. Det visste jag av egen erfarenhet, så även om jag inte hade någon plan köpte jag flygbiljetten först.
Jag bestämde mig för att resa runt på jordens sex kontinenter under ett år. När jag tänker efter,kräver resor förstås pengar. Jagarbetade på ett företag, körde gaffeltruck och hade olika jobb,och sparade envist. När jag tyckte att jag hade sparat ihop en viss summa räknade jag ut hur mycket jag kunde lägga på resanoch insåg att pengarna knappast skulle räcka längre än sex månader, även om jag fortsatte spara.Men jag ville inte ge upp drömmen om att resa jorden runt på grund av pengar, så jag bestämde mig för att utnyttja Couchsurfing, liftning och andra sätt att få gratis boende till fullo.
Det var inte lätt att säga upp mig från en trygg heltidsanställning, men eftersom det var mitt eget val kände jag ingen större rädsla eller oro efter att jag slutat.Jag kände snarare än oro sådan upprymdhet inför den kommande jorden runt-resan att hjärtat bultade och jag hade svårt att sova.Men när det väl var dags att ge sig av på jorden runt-resan,fanns också en oro i bakhuvudet över att något obehagligt skulle kunna hända på okända platser som Indien, Afrika eller det brottsdrabbade Sydamerika.
En årslång resa jorden runt – de vårdslösa utmaningar jag kunde fortsätta anta just för att jag var ung.
Och så började resan jorden runt. Under det årslånga äventyret jorden runt fick jag otaliga erfarenheter som jag aldrig skulle ha fått om jag inte hade fattat beslutet att ge mig av.Jag fick uppleva sådant. Jag, som tidigare tyckte att det var jobbigt till och med att gå uppför kullen bakom kvarteret,vandrade upp till ABC i Himalaya under sju nätter och åtta dagar. Och jag, som brukade tycka att den fem timmar långa bussresan från Seoul till Busan var outhärdligt lång, åkte buss i över 100 timmar i Sydamerika.
Innan jag reste visste jag inte ens vad liftning var, och jag brukade tycka att det inte fanns någon anledning att göra farliga saker.I Albanien, som ibland kallas ”Europas Nordkorea”, stoppade jag till och med en bil mitt i natten och tog mig över gränsen till Montenegro.Även i Afrika, Indien och Sydamerika – de platser jag hade oroat mig mest för – fortsatte mina vårdslösa utmaningar.
Under resorna råkade jag ofta ut för ficktjuvar och blev till och med en gång utsatt för ett väpnat rån,och jag träffade också någon som, hög på droger, började bråka med mig och försökte släpa iväg mig. Dåvar jag förstås rädd och skräckslagen. Än i dag kan jag ibland bli yr när jag tänker på de stunderna, men med tiden blev de alla till fragment av reseminnen.Under resan blev min surfplatta, två mobiltelefoner, min plånbok, kläder och annat stulet, men efter resanfick en oersättlig drivkraft och djärvhet,och fick självförtroendet att känna att det inte fanns något jag inte kunde göra, vart jag än tog vägen.
Om någon återigen skulle säga till mig: ”Jag ger dig tillbaka det du har förlorat”,Om någon sa: ”Jag ger dig tillbaka allt du har förlorat om du ger mig dina upplevelser”, skulle jag utan minsta tvekan säga så här:Jag tänkte: ”Även om jag fick tio gånger – nej, hundra gånger – så mycket som jag förlorade, skulle jag aldrig byta bort det.”Om jag inte hade gett mig av skulle jag aldrig ha fått veta.De många upplevelserna och människorna som jag kanske aldrig hade mött har etsat sig så djupt in i mitt hjärta och sinneatt de finns kvar som underbara minnen, och det här är mina egna upplevelser som inte kan bytas mot något.
Oro och ångest är tillfälliga. Att vara rädd för att det här kanske ska hända...Eller att vara rädd för att det där ska hända och bli så skräckslagen att man inte antar utmaningar eller går vidare – då stannar man alltid på samma ställe, eller snarare,tror jag att man blir mentalt svagare och går bakåt.Ärligt talat blev min hälsa sämre efter resan jämfört med innan jag gav mig av,något sämre.
Eftersom jag reste med en liten budget,fick jag ofta sova under enkla förhållanden och kunde inte äta ordentligt.Jag blev biten av vägglöss, vilket lämnade ärr på kroppen, och mitt immunförsvar försvagades.På Filippinerna, tillsammans med lokala vänner,åkte vi en gång till en strand som vänner hade tipsat oss om. Där brände jag mig på en manet, och nästa dag svullnade ansiktet upp onormalt mycket, så att jag blev heltsom en annan person. Det sved också, och mina hudproblem förvärrades och läkte inte på ungefär två veckor, så dåfick jag till och med social ångest.En vän som var med mig då sa halvt på skämt och halvt oroligt: ”Nu kommer du aldrig att gifta dig.”Han sa det delvis på skämt och delvis av omtanke.
Men även det här minnet är mig kärt nu.Det har blivit ett kärt minne. Precis som det finns en nedförsbacke finns det också en uppförsbacke,och efteråt återhämtade sig huden. Det försvagade immunförsvaretgår att återställa när som helst i Korea, och om jag bestämmer mig och börjar träna hårt igen kan det bli mycketbättre. Men även om min hälsa försämrades direkt efter att resan var slut kunde jag vara glad och leeftersom jag är övertygad om att den här upplevelsen fick mig att växa som människa.
Jag har aldrig varit särskilt bra på att planera noggrant, så när jag reste kunde jag plötsligt få lust att åka någonstans utan att veta något om platsen. Då köpte jag bara en flyg- eller bussbiljett och...hamnade ofta på resmålet på det sättet. Men eftersom jag reste så träffade jag fler olika sorters nya människor och...fick vara med om många oväntade nya saker.
När jag var i Koreakunde jag förutse vilka jag skulle träffa och vad jag skulle göra nästa dag. Jag kunde till och med gissa vad det skulle bli för mat genom att titta på företagets meny och tänka: ”Aha, i morgon blir det vitt ris med...”jangjorim och kimchigryta på menyn” – i en vardag där jag till och med kunde förutse vad jag skulle äta.Jag kunde leva ett spännande liv varje dag, där jag inte lätt kunde förutse vem jag skulle träffa nästa dag, vart jag skulle åka eller vilka händelser jag skulle vara med om. Varje dag var som en film, så att jag kunde säga: ”Nä, kompis, det hände något helt filmiskt med mig i går!”
Jag brukade bli nervös när jag pratade engelska inför utlänningar, men eftersom jag behövde spara pengar under resanförlitade jag mig naturligt på Couchsurfing för att bo hos utländska vänner.Jag liftade också för att spara in på transportkostnaderna, och även om jag inte var särskilt skickliggjorde jag reklamfilmer åt lokala resebyråer och organisationer och fick en liten ersättning,bytte till mig saker med andra resenärer under resan och sålde senare mina tillhörigheter till lokalbefolkningen medan jag...betalade mina resekostnader.Kanske var en av anledningarna till att jag kunde kämpa så envist och anta otaliga utmaningar i ett främmande land också...att jag tror att det var möjligt eftersom jag var ung.
Jordbävningen i Nepal: en oförglömlig händelse som förändrade mitt liv
När jag reste runt i världen under ett sabbatsår fick jag uppleva en oförglömlig händelse som förändrade mitt liv.En lärare som hade förlorat sina elever i jordbävningen i Nepalvar på väg till Nepal med flyg och berättade tårögt att hans elever hade mist livet i jordbävningen.De sa att de få barn som fanns kvar inte heller kunde få en ordentlig utbildning eftersom skolorna hade rasat samman, och bad om hjälp till Nepal.En vädjan om att göra vårt bästa. Det var outhärdligt smärtsamt men samtidigt djupt gripande. Sedan dess har Nepal blivit en oskiljaktig del av mig.
VärldenNär jag reser, om någon ber mig berätta om mitt lyckligaste minne, skulle jag utan att tveka berätta om hur jag hjälpte en familj i Nepal.Jag skulle berätta om upplevelsen av att hjälpa dem.När jag bodde på ett pensionat i Katmandu i Nepal, från gryningen ...Jag såg en familj som varje dag från gryning till skymning bar tegelstenar och röjde upp bland jordbävningsruinerna.Särskilt när jag såg ett femårigt barn bära tegelstenar hela dagen, varje dag ...Det krossade mitt hjärta.
Omedelbart, utan att tveka,publicerade jag ett inlägg på nätet för att hjälpa familjen, och många visade intresse och bidrog, så familjen Rampumat ...och fick stöd så att hans son och dotter, Rozen och Reshma, kunde gå i skolan i två år, och herr Rampumats ...släkt kunde få ris, olja och rent vatten, så att de kunde äta utan bekymmer under en tid.
Jag tyckte synd om herr Rampumat, som arbetade tyst varje dag året runt utan att ta ledigt och gick barfota bland ruinerna, så jag köpte skor åt honom.Jag köpte skor åt honom. Han stirrade plötsligt tomt på mig. Och det han sa till mig har fortfarande ...inte försvunnit ur mitt minne.
Pojken Rozen, som bar tegelstenar, hade på sig skoluniform för första gången i sitt liv ...Jag kan aldrig glömma det strålande leende han gav mig. Leendet som det här barnet visade mig ...Det ögonblick då jag såg det var den lyckligaste stunden under mitt sabbatsår.Och hans syster,Reshma hörde av sig några månader efter skolstarten och berättade att hon hade kommit tvåa i klassen.Jag fick höra nyheten.Min lilla handling ledde uppenbarligen till något, och jag kände en känsla av att ha åstadkommit något.
Sedan dess har jag försökt öka medvetenheten om Nepals fruktansvärda verklighet och hjälpa landet.Jag träffade och övertalade över 1 500 människor runt om i världen att medverka i videoinspelningar,Jag träffade dem, övertalade dem och filmade dem. Jag övertalade till och med kabinpersonalen och passagerare på flygplan att låta mig filma.
Vissa kanske frågar: ”Hur kunde någon göra det?”Andra kanske säger att det är imponerande, men jag var en helt vanlig person i Korea – kanske till och med vanligare än de flesta.Det här är resultatet av vad en vanlig person har åstadkommit. Jag valde inte ett sabbatsår, utan levde helt enkelt i ett litet område i Incheon i Korea.Om jag hade fortsatt att leva i det området skulle sådana minnen förmodligen aldrig ha blivit en del av mitt liv.Om någon tog mig tillbaka till vägskälet precis innan jag gav mig av på resan, skulle jag inte tveka en enda sekundutan välja flygbiljetten igen.
Min jordenruntresa är över, men mitt sabbatsår är inte över än
Trots att jag avslutade min jordenruntresa och återvände till Korea känner jag fortfarande att mitt sabbatsår inte är slut. Jag vill fortsätta hjälpa Nepal.Självklart var det här inget som någon beordrade mig att göra, och ingen bad mig heller om det.Jag valde det här för att jag ville, för att jag tycker om dem och för att jag ville hjälpa barnen.
Förra augustiOm jag förra augusti hjälpte två barn och en familj genom att samla in små bidrag, ska jag hjälpa fler den här gången.Jag vill göra något för barnen och människorna. Insamlingsmålet för Nepalprojektet som jag startade tidigare i år ...uppnåddes helt. Studenter gav sina fickpengar i förtroende för en person som heter Kim Minwoo, som inte är något särskilt ...Några donerade till och med pengar från sina hemliga nödbesparingar, och en kvinna som hade sparat lite i taget för att köpa ett plagg hon så gärna ville ha donerade pengarna.Till var och en av dem – så många människor hjälpte mig vänligt, och jag är djupt tacksam.
Deras varma hjärtan ...Jag vill föra dem vidare oförändrade och förmedla dem till nepaleserna, som längtar efter en varm hjälpande hand.I mitt liv, som just har passerat den första fasen, är den lyckligaste och ...den här perioden, det här sabbatsåret som kommer att bli mitt vackraste minne, vill jag ytterligare ...Jag vill bevara den här tiden som ett vackert minne.
# Den koreanska ”grodan i brunnen” ger sig ut i världen
Som jag nämnde tidigare levde jag ett ännu mer ordinärt liv än de flesta.Jag föddes i ett litet område i Incheon och har tillbringat hela mitt liv här. Jag var inte bara en groda i en brunn,utan levde som en groda i ännu en brunn inuti brunnen. Menjag lät inte barndomsdrömmen om att resa jorden runt förbli en barndomsdröm; jag fattade ett beslut och ...klev ut ur brunnen.Jag trodde att den smala brunnen var hela världen och levde samma liv varje dag. Sedan tog jag mig upp ur brunnen, utforskade världen och kastade mig helhjärtat in i den,och fick naturligtvis otaliga och varierande erfarenheter.
Ett liv som alltid hade varit passivt: ''Du måste gå på det här gymnasiet', 'Även om det du vill göra inte kräver att du går på universitetet..."Det är bra att läsa på högskola. Om du inte gör det kommer folk att se ner på dig', 'Om du klär dig så där ser du inte stilig ut', ''Vad är det där för frisyr?' och så vidare. Från att ha levt passivt och låtit mig påverkas av andras kommentarer om allt,började jag leva ett liv där jag själv styr över mitt liv.
Och eftersom jag levde efter andras måttstockar i stället för mina egna brukade jag vara full av oro, som 'Tänk om jag misslyckas,'Tänk om det inte fungerar, tänk om någon får en dålig uppfattning om mig' och liknande bekymmer,Numera tänker jag: 'Misslyckande? Det är bara en del av processen. Någon får en dålig uppfattning om mig? Det finns säkert också människor som tycker bra om mig.'Precis som när man reser: går man en bit till kan man hitta en bättre väg eller ett ännu underbarare resmål,är misslyckandet i den här utmaningen helt enkelt ett sätt att upptäcka en väg,och tack vare den här utmaningen och misslyckandet kommer jag att hitta en bättre väg ochmitt självförtroende och min positiva inställning, att 'det här blir en möjlighet att växa', har stärkts ännu mer.
Om jag förr kunde våndas hundra gånger över om jag skulle göra något och hade mycket svårt att fatta beslut,kan jag nu fatta beslut efter bara tre eller fyra överväganden, så länge det inte skadar någon,och har blivit mer beslutsam. Jag insåg att vi inte har så gott om tid att vi kan oroa oss för varenda människa,och dessutom blir ungdomens dyrbara tid kortare för varje dag.
Jag rekommenderar dock inte att man börjar vårdslöst utan någon plan bara för att andra gör det.För att komma högre måste du ta sats kraftigare.Om du funderar på att ta ett sabbatsår,hoppas jag att du tänker igenom i förväg vad du ska göra och hur du ska använda tiden, eller skriver ner det.Du behöver ingen detaljerad plan. Men,i stället för att passivt göra det någon annan säger åt dig,bör du styra över ditt eget liv under den tiden, så du behöver egna mål och planer som håller dig skärpt.
Du har säkert hört det här: 'Om du inte lever som du tänker, kommer du till slut att tänka som du lever.''När du skriver ner dina mål är sannolikheten att du uppnår dem mer än tio gånger större än om du inte gör det.'Skriv ner dem och fortsätt fundera över dem. Ett sabbatsår är återigen inte bara en tid då man lever planlöst.Det är det inte. Det betyder inte alls att du måste leva ett komplicerat liv. Jag hoppas snarare att du fortsätter fundera på vad du...ska göra, vad du vill göra och vilken sorts person du drömmer om att bli efter den här perioden.Jag hoppas att du fortsätter tänka på sådant. Tack vare dina tankar och anteckningar kommer du att möta en mognare, mer vuxen version av dig själv...Jag är övertygad om att du kommer att möta den personen.
Jag tycker inte särskilt mycket om uttrycket 'Smärta är ungdom.' Ingen tycker ju om att ha ont.Ingen.Det jag vill säga är: 'Ungdom handlar om att våga anta utmaningar.'Alla är unga under sina yngre år. Det är den mest energifyllda tiden i livet. Under den här som mest livfulla perioden...Borde vi inte åtminstone en gång i ungdomen försöka leva aktivt i stället för passivt?
Man brukar säga att det finns två slags utmaningar: sådana som många redan har tagit sig igenom och...sådana som ingen har försökt sig på. Alla slags utmaningar är bra. Det är okej att misslyckas.Nej – jag tycker att ordet 'misslyckande' är fel. Det är en del av processen. Som när Edison talade om glödlampan,sa han att det inte handlade om 10 000 misslyckanden, utan om att han hade upptäckt 10 000 sätt som inte fick lampan att lysa.Dinautmaningar blir grunden för din utveckling.
Jag vill säga till alla som läser det här: med tiden kommer vår ungdom oundvikligen att...vår ungdom tar slut. Därför hoppas jag att du lever ett mer aktivt liv innan ännu mer tid går.Om du slutar anta utmaningar och stannar på samma plats, kan du då leva ett liv som får hjärtat att slå snabbare?
Många säger att de vill leva ett liv som får hjärtat att slå snabbare. Men om de inte utmanar sig själva med nya saker...Om du inte antar utmaningar kommer du inte längre att få uppleva ett liv som får hjärtat att slå snabbare. Utan att utmana dig själv och pröva nya saker...Att bara säga: "Jag vill förändras bara i tanken utan att försöka; jag vill leva ett spännande liv,"kan ses som att vilja få en guldmedalj utan att ens hoppa från sviktbrädan i en simhoppstävling.Så om du verkligen vill höra det hjärtslag du längtar efter rekommenderar jag att du först provar något nytt, även om det inte är någon stor utmaning.
Nöj dig inte med att avundas de utmaningar som andra antar och som du ser på tv eller läser om i böcker,ta ett djupt andetag och kliv upp på sviktbrädan. Och oroa dig inte,hoppa. Beroende på vilken ny utmaning och vilket nytt försök du väljer,kan din sviktbräda vara 10, 5eller 3 meter hög. Men i den här leken spelar höjden ingen roll. Det enda som betyder något är att dufaktiskt ”hoppade”.
Det finns vatten nedanför. Du kanske är rädd ochtvekar, men försök att hoppa först. Runt vattnet finns detotaliga vänner och kollegor som håller ett öga på dig, och människor som kan hjälpa dig när du är i fara.Det finns människor där.Så oroa dig inte.Åtminstone en gång i livethoppas jag att du försöker leva det liv du verkligen vill leva.
Anta utmaningen. Klättra upp på sviktbrädan. Det spelar ingen roll alls vilken pose du har när du hoppar. Dutill exempel, även om du hoppade i en klumpig pose, kommer många– trots att du tvekade och darrade, men ändå samlade mod –att ge ditt språng ut i världen en högre och mer entusiastisk applåd än en professionell simhoppare som intog en elegant pose och hoppade i på en gång.Hoppa först. Våga. Kom upp ur brunnen. Om du gör det,väntar en ny värld på dig.
Fatta nu ett beslut ochFatta ett beslut. Och gå till handling.Skriv ner vad du tänker och förverkliga det du skrivit genom att agera.Jag hoppas att du fullföljer det. När flera månader har gått, se tillbaka på dig själv.Du kommer säkert att le när du ser hur du har förändrats. Ungdomens Kim Min-woo, till dig som är ungstödjer jag helhjärtat och uppriktigt din utmaning.
<100 personer som tar sabbatsår>
”100 personer som tar sabbatsår” är inte mentorer som man hittar på tv eller i böcker.Det är berättelser om människor som kommit lite längre än jag och som visat lite mer mod.Må berättelserna från 100 personer som befunnit sig i liknande situationer och brottats med liknande bekymmer vara till liten hjälp för dig när du fattar viktiga beslut i livet.
Förslag och bidrag till ”100 personer som tar sabbatsår” är alltid välkomna.
Lämna gärna en kommentar eller ett meddelande, eller mejla marknadsansvariga Da-young Choi (choi@koreagapyear.com)!
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
