Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
54:e deltagaren i Gap Year-programmet (gapper)Lee So-hyun
Gap year-period: december 2015–februari 2016
Backpackade genom Sydamerika (Ecuador – Peru – Bolivia – Chile – Argentina – Brasilien)
I dagens Sydkorea
hoppar varje år 60 000 högstadie- och gymnasieelever av skolan, 346 000 personer i 20-årsåldern står utan sysselsättning och framtidsdrömmar, och personalomsättningen under det första året efter anställning har nått 40 procent.Sjuttiofem procent av universitetsstudenterna är missnöjda med studentlivet, och över 80 procent av de yrkesverksamma känner sig inte lyckliga.Många säger åt dem att drömma, men för att lösa det här problemet, som saknar praktiska metoder och stöd,siktar vi på att introducera ”gap year” i Sydkorea.
”Gap year (gapår)”är en period då man pausar eller balanserar studier och arbete och ägnar sig åt olika aktiviteter, som volontärarbete, resor, praktik, utbildning och företagande,för att staka ut riktningen för framtiden. Det är en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och på andra håll.
# Bli den jag vill vara, om så bara för en dag – början på mitt gap year
Under en geografilektion på andra året i gymnasiet väcktes mitt enorma intresse för något: Uyuni-saltöknen. Av någon särskild anledning gjorde beskrivningarna ”jordens dekalcomani” och ”jordens största spegel” ett djupt intryck på mig. Frågor som ”Hur kan en öken bestå av salt i stället för sand? Och hur kan det finnas en vit öken?” dröjde sig länge kvar i tankarna och väckte en stark förundran.
Men när jag ställdes inför verkligheten – att jag måste börja på universitetet och meritera mig – verkade mitt intresse för Uyuni-saltöknen med tiden ebba ut. Men medan jag levde det ofrivilliga livet som arbetssökande började jag följa inläggen från resenärer jag beundrade – människor som inte reste som turister med bara en resväska och begränsad tid, utan gav sig av med en ryggsäck som bara innehöll det nödvändigaste för att klara sig och sin ungdom, utan någon tidsbegränsning.
Jag brukade tro att bara professionella resenärer som Han Bi-ya eller människor från välbärgade familjer kunde våga ge sig av på det sättet. Men det var en bortförklaring, född ur min egen brist på mod att ens överväga att bli en sådan person. Som man säger att resor handlar om vilja, beundrade jag bara andra och ägnade mig åt stillsamma dagdrömmar om vad jag själv ville göra – jag försökte aldrig förverkliga dem.
Jag insåg att bilden av Uyuni-saltöknen som jag föreställt mig på gymnasiet – och trott att jag satt punkt för – fortfarande fanns kvar i mitt hjärta som ett kommatecken.Jag avskydde att jag alltid ville leva annorlunda än andra men ändå kämpade för att bli precis som dem. För att åtminstone en gång ta kontroll över mitt liv förberedde jag mig därför på att ta studieledigt och genomföra mitt eget gap year.
# Kostnaden oroar mest, men ge inte upp ditt gap year på grund av pengar
Många som funderar på ett gap year oroar sig för kostnaderna. Själv har jag sedan barndomen varit nyfiken på platser bortom den värld jag kände till och drömt om att en dag åka dit. Därför började jag spara lite i taget redan under mitt första år på universitetet – inga stora summor, men regelbundet.Under mitt första år arbetade jag som fakultetsassistent och utbildningsassistent på institutionens kontor inom ramen för arbetsstudier. Under mitt andra år sparade jag stipendiet jag fick som campusambassadör genom att medvetet avstå från att skaffa bankkort och låta pengarna stå kvar på bankkontot. När jag hade bestämt mig för att ta ett gap year tog jag studieledigt och täckte de återstående kostnaderna genom extrajobb.
Men när jag tänker efter tror jag att man kan göra ett gap year med en ganska genomsnittlig summa pengar. I mitt fall kostade det mer än genomsnittet eftersom jag reste ensam i Sydamerika som kvinna, men även med en mer genomsnittlig budget hade jag kunnat anpassa mitt gap year efter den.Därför hoppas jag att människor inte ger upp sitt gap year för att de tror att de behöver mycket pengar eller på grund av ekonomiska problem.
Om du inte åker när det är dags kan du inte åka när du vill. Nu är den bästa tiden!
Efter att jag bestämt mig för att ta studieledigt berättade jag för första gången för min mamma att jag skulle åka ensam till Sydamerika för att se saltöknen. Hon motsatte sig det starkt och kallade det vansinne. Men jag kände verkligen att jag måste åka just då. Tidigare hade jag kanske bara vagt förklarat varför jag ville åka, men den här gången övertygade jag henne med skälen till att det verkligen måste bli nu.
Jag insåg att även om jag tog examen utan problem och hade turen att snabbt hitta ett jobb, skulle det inte vara det liv jag ville leva.Jag tänkte att när jag väl är i trettioårsåldern och har familj, partner och barn kommer jag oundvikligen att behöva fokusera enbart på arbetet. Självklart skulle jag kunna följa min nuvarande dröm senare och göra vissa kompromisser, men jag kände att nu – när jag är ung och bara ansvarar för mig själv – är den bästa tiden för min ungdom att blomstra.
När jag berättade hur jag tänkte förstod min mamma hur desperat jag var och gav mig sitt tillstånd. När jag också berättade för alla som frågade varför jag tog studieledigt att jag skulle åka till Sydamerika, frågade de alla varför just Sydamerika. Till en början gjorde varje ”varför” mig orolig och rädd, som om mitt svårvunna beslut ifrågasattes. Men efter hand började de återkommande frågorna ”varför?” göra mig stilla glad.
”Ja, jag drömde en dröm som andra inte så lätt skulle komma på, och nu förverkligar jag den.”
Jag ville ägna mig åt något som ingen tidigare hade tänkt på, och deras ”varför?” – som kändes som ett bevis på att jag höll fast vid min övertygelse – fick mitt hjärta att brinna ännu starkare.Därför drev de där ”varför?”-frågorna bort rädslan som dök upp under förberedelserna och gjorde både mig och mitt gap year mer beslutsamma.
Jag tog modigt studieledigt för att genomföra mitt gap year, men den dramatiska berättelse jag hade hoppats på tog inte form över en natt. För oss handlar studieledighet nämligen inte bara om att pausa för att samla högskolepoäng – det är en period av självstudier då man också måste skaffa andra meriter, som engelska och fritidsaktiviteter. Därför vågade jag till en början inte släppa allt jag hade byggt upp – mina meriter och studier – och bara göra det jag ville.
Trots att jag hade samlat mod planerade jag min backpackerresa genom Sydamerika med alla möjliga tankar snurrande i huvudet när jag låg i sängen före läggdags – allt från småtjuvar till naturkatastrofer. Men när jag kom till Ecuador i Sydamerika med all den oron föll tankarna genast på plats. När jag med egna ögon såg att det inte fanns någon annan att lita på eller förlita sig på än mig själv, bestämde jag mig för att ta mig samman. Jag litade därför på mitt hjärta, som skakade mer än benen, och intalade mig bestämt att det var förväntan, inte rädsla, innan jag kastade mig ut i Sydamerika.
# Lära sig överlevnadsspanska genom genuin kommunikation
Eftersom spanska är huvudspråket i Sydamerika och engelska knappt talas var jag tvungen att studera grundläggande spanska. Men på grund av ekonomiska begränsningar när jag skulle förbereda den förväntade budgeten för mitt gap year och tidsbrist till följd av heltidsarbete gav jag tidigt upp tanken på språkskolor och privatlektioner. I stället tittade jag på en YouTube-video som hette ”Min vän Sergi” när jag hade tid, eller sökte efter avsnitt med resefraser på spanska på Naver och försökte memorera de viktigaste orden.
Jag lärde mig åtminstone räkna från ett till tio och ord som tack, förlåt, ja och nej. Till en början hade vi knappt någon förståelse för varandra och fick förlita oss på ledtrådar och de få ord vi kunde. Men efter ungefär två veckor av mycket lyssnande och pratande kunde jag klara mig på överlevnadsnivå på spanska.Eftersom jag inte var särskilt bra på att tala blev jag särskilt tacksam för att sydamerikanerna ansträngde sig extra för att göra sig förstådda genom att kommunicera med teckningar och gester. Det gjorde mig ännu mer ivrig att lära mig, och jag gjorde framsteg mycket snabbare.Språkbarriären orsakade visserligen en del besvär, men jag fick själv uppleva uppriktig kommunikation bortom orden. Tack vare det delade vi en djupare uppriktighet och starkare känslor med varandra.
# ”Det verkar alltid omöjligt tills det är gjort.” Det verkar alltid omöjligt tills det är genomfört.
Innan jag gav mig av till Sydamerika, med en tung ryggsäck och min ungdom i bagaget, hade jag ett mål.”Låt oss sätta fötterna på alla jordens ytor – himlen, havet, sjöarna, bergen, dalarna, öknarna, glaciärerna, vattenfallen och så vidare.”Resan var ursprungligen planerad att ta tre till fyra månader, men på grund av tids- och penningbrist ägnade jag två månader åt att försöka uppnå målet. Jag reste genom halvklotet från jordens ekvator till staden som leder mot världens ände och Antarktis, och strövade genom Sydamerika som om det vore min lekplats.
Från början var tanken med resan att sätta punkt för det kommatecken som Uyuni-saltöknen hade lämnat i mitt hjärta. Det var verkligen underbart att stå på platsen jag hade föreställt mig. Men när jag befann mig i det nästan overkliga, virtuella landskapet – medan jag andades in syre och blinkade – tänkte jag: ”Jag är verkligen glad att jag lever.” För första gången kände jag en brinnande känsla inför min egen existens.
Inför naturens storhet och majestät kunde jag inte annat än böja huvudet i stillhet. Där kändes varje gest, steg och andetag speciellt. Ordspråket ”Att resa handlar inte om att se nya landskap, utan om att se världen med nya ögon” fortsatte att dominera mina tankar.
Jag älskar verkligen att simma. Galápagosöarna – ungefär 1 000 km från den amerikanska kontinenten och en plats som påverkade Charles Darwins Om arternas uppkomst och evolutionsteorin – var den bästa destinationen på min resa genom Sydamerika. Där snorklade jag för första gången i mitt liv. Vattnet var så rent och klart att jag kunde se inte bara fiskar, utan nästan alla de havsdjur jag hade föreställt mig sedan barndomen.
En gång hörde jag ett pipande ultraljud under vattnet och vände mig om. Då simmade en flock delfiner rakt framför mig. På ett annat ställe vaggade pingviner fram på klipporna och simmade sedan iväg, medan ett sjölejon förde oväsen på en annan klippa. Jag hade med mig en GoPro för att filma under vattnet, och sjölejonet verkade förstå att jag filmade. Det tittade stadigt in i kameran, fokuserade på objektivet och cirklade runt mig som om det bjöd in mig att leka. Jag trodde verkligen att jag hade blivit en sjöjungfru. Galápagos var utan tvekan den mest fantastiskt perfekta destinationen för mig.
Självklart fanns det också många riktigt svåra stunder.En gång gjorde jag en fyra dagar lång vandring med tre övernattningar i Torres del Paine för att uppleva Patagonien i Chile, världens längsta land. Det här var den mest krävande och samtidigt mest givande platsen på min resa genom Sydamerika. Under de fyra dagarna bar jag mat, sovsäck, matlagningsutrustning, kläder och andra nödvändigheter i ryggsäcken och gick sammanlagt nästan 100 km. Det var den period i mitt liv då jag gick längst och utstod mest på kortast tid.
Vi gick tills det kändes som om vi skulle dö. När mörkret föll kröp vi ihop i ett tält på en bergssluttning, med bara en sovsäck, och huttrade medan vi sov. Om det regnade i gryningen fick vi stå ut med regndroppar som föll på ansiktena som stack ut. Att bära med sig dricksvatten för fyra dagar hade varit för tungt, så vi drack smältvatten från glaciärerna som rann ner från bergstopparna. Till en början letade vi efter rena ställen, men senare, när vi var uttorkade, drack vi även ur grunda vattenpölar där det flöt lera, eftersom vi var så utmattade.
Så här i efterhand var det verkligen fantastiskt, och jag tror inte att jag skulle klara av det igen. Men trots alla umbäranden var det verkligen värt det. Under vandringen på tre nätter och fyra dagar nådde vi tre toppar längs den så kallade W-vandringen, och var och en av de tre första topparna bjöd på en egen, hisnande utsikt. Även när jag var utmattad kunde jag fortsätta gå för att se nästa topp. Nu förstår jag varför alla pratar om Patagonien. Om du reser till Sydamerika tycker jag att Torres del Paine är ett resmål du bör besöka åtminstone en gång, liksom Uyuni och Machu Picchu.
Man säger att ordet ”resa” har sina rötter i umbäranden och lidande, eller hur? Tröttheten satt mer i huvudet än i kroppen, och förutom när jag besökte sevärdheter tillbringade jag resten av tiden med att våndas på egen hand, övervinna mina rädslor och konfrontera mina innersta sidor. Att vara helt ensam och varje stund stå på egna ben på en ny plats var både fascinerande och osäkert.
Men det finns ett citat av Gwak Jeong-eun, som jag tycker väldigt mycket om,Jag tänker på orden: ”När du kan vara tacksam över att vara ensam kan du hantera en relation mellan två personer.”Jag begrundade orden ”ensam” och ”först” varje stund, svalde ibland bittert och tröstade sedan mig själv med tungt hjärta. För att bli en mer hel och fullkomlig ensam person tillbringade jag långa timmar med att samtala med mitt inre och kämpade för att lära mig uppskatta ensamheten.
Efter mitt sabbatsår: ”VARFÖR INTE JAG? JAG KLARADE DET I SYDAMERIKA!”
Att klara sig själv i ett land där engelska inte fungerade, bland människor med olika ursprung och helt andra kulturer, var mycket svårare än jag hade föreställt mig. Men det visade sig att jag var mycket starkare än jag trott. Kanske tvingade jag mig själv att härda ut, men jag bet ändå ihop. Under de två månaderna lärde jag mig och fick uppleva många värdefulla saker som jag inte hade känt till under mina drygt tjugo år. Jag växte, bland annat genom den främmande erfarenheten att bo tillsammans med andra – ett liv jag inte hade känt till som ensambarn – och genom andra värdefulla lärdomar.
Genom det här insåg jag hur stark och stadig jag är, och att det inte var verkligheten eller samhället utan mina egna snäva bedömningar som hade fått mig att känna mig svag och otillräcklig. Därför tvekar jag inte längre och underskattar inte mig själv när jag ställs inför en utmaning,utan känner nu hur hjärtat slår snabbare i stället för att bli rädd. Om jag bestämmer mig för att göra något ska jag lyckas med det, och även om jag misslyckas blir det en erfarenhet som jag bär med mig, inte ett nederlag.
Det andra jag lärde mig under resan i Sydamerika var att snabbt släppa sådant som inte gick att påverka. Resan bjöd på många oväntade situationer som inte gick enligt plan. Till en början blev jag irriterad och kände mig hjälplös när saker inte gick som jag ville, men snartlärde jag mig att själv hitta andra lösningar och att näst bästa alternativet ibland kan visa sig vara det bästa. Kanske är det en läxa vi verkligen behöver lära oss i livet när vi förbereder oss för arbetslivet.
Efter två månader av att ha korsat planeten till fots kom jag hem till Korea frisk – mycket brunare och med mer kroppslig och själslig tyngd – och utan att ha blivit ficktjuvad en enda gång. Jämfört med dagen då jag reste från Incheons flygplats hade jag förändrats. Som en naiv universitetsstudent som fortfarande tycker om att bli kallad söt blev jag lite ledsen över min mörka hy och över att jag hade gått upp så mycket i vikt att tiotalssiffran hade ändrats.
Men det gör inget! Även om jag inte är lika söt på utsidan som för två månader sedan har mitt liv blivit vackrare. Jag kanske har gett upp att bli kallad söt, men nu beskriver adjektivet ”cool” mitt liv. :)
# Efter mitt sabbatsår förverkligade jag en dröm jag haft hela livet!
Nu är jag tillbaka i vardagen och lever samma liv i samma verklighet som innan jag tog mitt sabbatsår. Även om livet på ytan verkar se likadant ut har kvaliteten på det liv jag föreställer mig förändrats helt. Jag vet hur mycket jag kämpade före avresan till Sydamerika, eftersom det fanns så lite information om att resa med ryggsäck där. Därför försöker jag hjälpa andra som drömmer om ett sabbatsår som liknar mitt genom att dela med mig av svårigheterna jag upplevde och lägga upp information om Sydamerika i sociala medier när jag har tid.
Även om jag åter är upptagen med det hektiska livet som arbetssökande student har det här kanske fått spridning till många som ett positivt virus, eftersom jag började med goda avsikter,och jag uppnådde oväntat ännu en punkt på min livslånga önskelista – att bli talare och hålla ett föredrag som berör någons hjärta – mycket tidigare än jag trodde.
Jag är också tacksam över att den här texten kan ge hopp till någon som läser den. Jag reste till Sydamerika för att förverkliga ett av mina sabbatsårsmål, men när jag väl tog ansvar för mitt eget liv fortsatte resans inverkan, och fler sabbatsår följde efter varandra. Jag tror att det viktigaste är om du tar det där första steget och gör sabbatsåret till ditt eget.
Ni kämpar alla hårt och går den krigsliknande vägen genom jobbsökandet i en hård verklighet. Men jag hoppas att ni åtminstone en gång vågar gå i en annan riktning än personen framför eller bakom er – mot det ni verkligen vill göra – och skapa en väg som bara bär era egna fotspår. Att gå uppför samma trappa garanterar inte samma lycka. Låt inte dyrbar tid som aldrig kommer tillbaka rinna iväg i brådska och tävlan.
Kan vägen jag skapar bli en genväg till en plats där jag, bortom ett jobb, hittar en verklig anledning att leva?Eftersom vi är unga får vi vara hänsynslöst djärva och utmana oss själva utan gränser – vi är bara i tjugoårsåldern en gång. Så varför inte lyssna mer till den egna hjärtats röst och resonans än till vad andra säger om drömmarna du bär på just nu, och leva ett liv du själv kan förälska dig i? Att kunna föreställa sig något är ett tecken på att man kan göra det.
Snälla, tro på dig själv och bli någon som kan omfamna världen med ett öppnare hjärta. Låt oss fylla vår ungdom och våra liv med våra egna sabbatsår :)
<100 personer som tagit sabbatsår>
”100 personer som tagit sabbatsår” är inte mentorer som finns på tv eller i böcker.Det är berättelser om människor som agerade lite tidigare och vågade ta lite större steg än jag.Vi hoppas att berättelserna från 100 personer som har stått inför liknande situationer och haft liknande funderingar kan vara till lite hjälp när du står inför viktiga beslut i livet.
Vi tar gärna emot tips och bidrag till ”100 personer som tagit sabbatsår” när som helst.
Lämna gärna en kommentar eller ett meddelande, eller mejla vår marknadsansvariga Choi Da-young (choi@koreagapyear.com)!
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
