Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
53:e Gap Year Tribe: GapperPark Chan-bin
Gap year-period: 2013–2015
Frankrike, Filippinerna, Taiwan och tio östeuropeiska länderGap year i
I dagens Sydkorea,
Varje år hoppar 60 000 högstadie- och gymnasieelever av skolan, 346 000 personer i tjugoårsåldern går sysslolösa utan drömmar och personalomsättningen under det första året efter anställning har nått omkring 40 %,75 % av universitetsstudenterna är missnöjda med studentlivet och över 80 % av de yrkesverksamma känner sig inte lyckliga.Många säger åt dem att drömma, men för att lösa detta problem, där det saknas praktiska metoder och stöd,vill vi introducera ”gap year” i Sydkorea.
Gap year (ett sabbatsår)är en period då man tar en paus från eller skapar balans mellan studier och arbete och ägnar sig åt olika aktiviteter som volontärarbete, resor, praktik, utbildning och företagande.I USA, Europa och Japan uppmuntras denna kultur som ett tillfälle att staka ut riktningen för sin framtid.
*Upptäck olika möjligheter till erfarenheter på Gap Year-webbplatsen!(Klicka)
# Börja nu hitta det liv jag verkligen vill leva i stället för att fokusera på meriter på kort sikt!
Efter att ha avslutat militärtjänsten och återvänt till skolan hade jag inga så kallade meriter – betyg, engelskresultat eller certifikat – så jag visste inte var jag skulle börja. Sedan råkade jag gå med i en liten grupp på campus som hette ”Vision Meeting” (låt oss tillsammans söka efter meningen med livet), och från och med då började jag fundera över mitt livs övergripande riktning i stället för meriter på kort sikt. I stället för att planlöst fylla på med sådant som samhället förväntade sig började jag dela med mig till gruppmedlemmarna av vilken sorts liv jag verkligen ville leva.
Som student bestämde jag mig för att ”utnyttja skolan ordentligt” och höll främst nere levnadskostnaderna genom att arbeta på campus vid sidan av studierna. Framför allt letade jag efter olika möjligheter, som att söka bidrag till program som skolan erbjöd och läger som organisationer finansierade helt och hållet,Jag sparade också regelbundet genom att få meritstipendier och externa stipendier (stipendiet från Jeonju stad).
▲ Min första 40 dagar långa ryggsäcksresa i Europa 2013, tillsammans med vänner från arbetslägret i den franska byn Eulmont
Sedan såg jag orden ”ansökan till arbetsläger” i ett skolmeddelande och sökte genast, utan att tveka. Jag hade velat skaffa mig erfarenhet utomlands ända sedan militärtiden, och när möjligheten väl dök upp fanns det ingen anledning att hålla tillbaka. I tre veckor bodde och volontärarbetade jag tillsammans med vänner från många länder i en fransk by på landsbygden. Känslorna jag upplevde var obeskrivligt starka och omtumlande. Som lägrets enda asiatiska deltagare ordnade jag en konsert den sista dagen och sjöng koreanska sånger. Även om deltagarna på arbetslägret hade olika bakgrunder, språk och kulturer insåg jag att uppriktighet förenar människor överallt.
# Arbetssökande, men ”Det är okej – jag är fortfarande ung nog”
▲ Deltagarna i terminsprojektet: Choi Ji-ho, Oh Seung-hyuk, Kim Hoon-ho, Park Chan-bin
Efter att ha avslutat första terminen på mitt sista studieår kom det sista sommarlovet. Då var mitt största bekymmer att hitta ett jobb. Mina vänner anmälde sig till kurser för att höja sina engelskbetyg eller skaffa certifikat, eller läste sommarkurser på skolan för att ta igen saknade poäng, men det ville jag inte göra. Jag kände hela tiden en stark önskan att göra något som jag bara kunde göra medan jag fortfarande var student.
Efter att ha funderat ett tag gjorde jag och mina närmaste äldre studiekamrater (alla gick också sista året) upp en våghalsig plan på ett kafé. Vi fyra bodde i närheten av varandra och brukade ofta cykla tillsammans. Vi hade mycket gemensamt – framför allt älskade vi cyklar och resor. Vi pratade alltid om cykelturer och kom fram till att vi måste göra en åtminstone en gång innan examen, så vi började förbereda oss på allvar.Jag var den yngsta i gruppen och var rädd att min ålder skulle försämra mina chanser att få jobb, men de äldre killarna tröstade mig alltid och sa: ”Du är fortfarande ung nog, det ordnar sig.”
# Samla in pengar på egen hand genom att använda våra respektive utbildningar
▲ Med butikschefen på stället som sponsrade våra kläder
After that, with the aim of doing our own special, hands-on study, we started the "seasonal semester" project—a bicycle trip to Eastern Europe. For a trip to Eastern Europe, we needed funds to purchase equipment and supplies, including bicycles,Som universitetsstudenter fast beslutna att samla in pengar på egen hand började vi utforma sponsoransökningar till organisationer och företag med hjälp av våra respektive utbildningar. Först verkade det osannolikt, men efter att ha knackat dörr om och om igen lyckades vi få sponsring från fem företag.Dessutom fick vi möjlighet att publicera vår berättelse som följetong i två tidskrifter om universitetsstudenter och cyklar. Och före avresan gav universitetets rektor, som hade intresserat sig för vår resa, oss ett stipendium för att köpa tält.
▲Med rektor Yoo Byung-jin vid Myongji University, som stöttade vår resa genom Östeuropa
# Mitt livs styre och pedaler – med egna krafter
För oss alla var cykelresan mer av ett ”äventyr” än en ”resa”.Under vår resa på 49 nätter och 50 dagar tillryggalade vi 3 500 km och sov i tält utomhus i ungefär en månad. Med all vår tunga utrustning lastad på cyklarna började vi varje dag med att ropa ”Kämpa på!” och när vi passerade landsvägar som doftade av verkligt liv snarare än berömda turistmål sa vi ofta: ”Det är tufft, men vi är glada att vi kom.”Från Polen till Grekland hade de östeuropeiska länderna många likheter, men varje gränsövergång kändes helt ny och bjöd på häpnadsväckande vyer. Kanske var det vi som var något nytt för dem. På den östeuropeiska landsbygden var det många som inte kände till Korea och först frågade oss: ”Japan? Korea? Vet inte.” Vägarna där vi möttes med samma förundran är oförglömliga minnen.
# Slovenien – på en pittoresk äng
▲ En inbjudan från herr Zdravko, som vi mötte på en landsväg i Slovenien
Vi klättrade uppför en oändlig uppförsbacke. Det var så utmattande att vi alla fyra klev av cyklarna och ledde dem uppför. När vi stannade halvvägs upp på berget för att hämta andan och skulle fortsätta trampa mot målet fick en bil syn på oss och stannade.”Är ni från Nordkorea?” Mannens hälsning började med en märklig fråga. Det var början på ett mirakel.
Med en fyndig fråga sa han att han ville bjuda hem oss och att det fanns en plats där vi kunde slå läger. Vi var mycket trötta och hade en bra bit kvar till nästa mål, så vi bestämde oss för att följa med honom. När vi närmade oss hans hus ekade en sångtext i mina öron: ”På den gröna ängen bygger jag ett hus som på en tavla” – de vackra fälten och ängarna jag hade drömt om och ett sagolikt hus började visa sig.Herr Zdravko och hans familj hade lagat all mat av ekologiska råvaror. Vi kommer aldrig att glömma den kvällen. För vi blev en familj.
▲Sången vi sjöng i gengäld: ”Jag är din, du är min”.
Allt var inte spännande och roligt – en oväntad och svindlande olycka!
Bergskedjorna i Kroatien var otroligt branta och hisnande. Efter att ha klättrat uppför hela dagen började vi till slut få upp farten okontrollerat när vi fick syn på en nedförsbacke. De äldre killarna framför mig ökade ivrigt farten, så jag följde tätt efter. Plötsligt kom vi fram till en skarp kurva. Eftersom cyklarna var tungt lastade var det svårt att svänga med styret och bromsarna tog inte.
Som tur var lyckades jag med möda vrida styret och undvika stenmuren, men precis intill den fanns taggiga rankor. Jag fastnade bland taggarna, fick sår över hela kroppen och cykeldäcket punkterades.Som tur var blev jag inte allvarligt skadad, men det var ett skrämmande ögonblick som kunde ha lett till en allvarlig olycka.Jag lärde mig att det är väldigt viktigt att hålla sitt eget tempo och att man måste vara ytterst försiktig i nedförsbackar. Tack vare den lärdomen kunde jag avsluta mitt gap year säkert, utan fler olyckor.
# Lärdomar från ett sabbatsår: ”Det finns inga misslyckade resor”
▲ I Ljubljana i Slovenien är synen av ungdomar bakifrån vacker
Innan jag tog ett sabbatsår undrade jag många gånger: ”Det här är en så viktig tid – är det verkligen okej att åka nu?” Framför allt var det väldigt svårt att fatta ett beslut och omsätta det i handling. För en person som jag, som alltid bara hade föreställt mig saker i tankarna, blev sabbatsåret en enorm lärorik erfarenhet. Tiden för mig själv var viktig, men jag tror att upplevelsen blev mer meningsfull eftersom jag delade minnen med någon annan.Om något förändrades mest var det nog min inställning till livet. Jag hade inte unnat mig särskilt mycket avkoppling eller tagit mig tid att se mig omkring, och den här erfarenheten gav mig nyckelordet ”uppmärksamhet”.
# Efter sabbatsåret: Dela erfarenheternas värde med andra
▲ Seongsu-dong: Fotovernissage och samtalskonsert!
När jag hade avslutat mitt sabbatsår och kommit hem igen var det första jag gjorde att ordna en fotovernissage och en samtalskonsert för att ge tillbaka till dem som hjälpte till med projektet under terminen. Evenemanget var ett sätt att uttrycka min tacksamhet och också ett tillfälle att träffa andra universitetsstudenter och dela med mig av de lärdomar och värderingar jag fått med mig från sabbatsåret. Jag ordnade det i hopp om att den här resan skulle slå rot som en ”kultur” och att fler unga skulle våga anta utmaningar utan att tveka.
Jag planerar att ge ut en fotobok på egen hand med bilderna jag tog och berättelserna jag skrev. Den ska ges ut den 10 april under titeln ”RIDE NOW”. Hoonho, ledaren för terminsprojektet, drömde under resan om att ”cykla jorden runt” och reser till Alaska i maj.
Om du vill ta ett sabbatsår men tvekar för att du är rädd för att åka ensam, hitta någon att åka med. Få ett oförglömligt sabbatsår tillsammans och dela sedan upplevelsen med någon annan när ni kommer hem. Då får ditt sabbatsår en livskraft som inte går att jämföra med någon annans tid.
”En sabbatsårsresenär bland 100 sabbatsårsfamiljer” är ingen mentor från tv eller böcker.Det är berättelser om människor som kommit lite längre än jag och visat lite mer mod.Vi hoppas att berättelserna från 100 personer som befunnit sig i liknande situationer och haft liknande funderingar kan vara till liten hjälp när du står inför viktiga beslut i livet.
Vi tar gärna emot tips och nomineringar till de 100 sabbatsårsresenärerna.
Lämna gärna en kommentar eller ett meddelande, eller mejla marknadschefen Choi Da-young på choi@koreagapyear.com!
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
