Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
Den 52:a gappareYeom Bo-yeol
Gap year-period: augusti 2014–mars 2015 (8 månader)
Jorden runt-resa till 60 städer i 22 länder
I dagens Sydkorea,
hoppar varje år 60 000 högstadie- och gymnasieelever av skolan, 346 000 personer i 20-årsåldern står utan sysselsättning eftersom de saknar drömmar, och andelen som byter jobb inom ett år efter anställningen har nått 40 procent,75 procent av universitetsstudenterna är missnöjda med livet på universitetet, och över 80 procent av de anställda uppger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt dem att ”drömma”, men det finns inga praktiska metoder eller stöd för att lösa problemet,och därför vill vi introducera ”gap year” i Sydkorea.
”Gap year” (gapår)Det är en period då man kan varva eller tillfälligt pausa studier och arbete och ägna sig åt olika aktiviteter som volontärarbete, resor, praktik, utbildning och företagande,för att hitta riktningen framåt. Det är en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och på andra håll.
*Besök Gap Years webbplats och upptäck en mängd olika erfarenheter!
# Även om du inte har något är du ingen tiggare om du har ungdomens kraft – en ungdomstigares början
Efter universitetsexamen insåg jag plötsligt att jag var 27. Det var väldigt annorlunda än den 27-åring jag hade föreställt mig när jag var yngre. Jag hade inte åstadkommit eller byggt upp någonting. Efter att ha funderat ett tag övervägde jag att åka på arbetssemester för att tjäna pengar och lära mig engelska.Vårt familjemotto är ”Ditt liv är ditt liv, mitt liv är mitt liv.” Jag kände att jag borde berätta för mamma, så jag sa att jag funderade på att åka på arbetssemester. Då föreslog hon att jag skulle resa jorden runt och komma tillbaka i stället.
Jag hade tänkt att jag skulle ha fulländat mig själv som människa vid trettio och sedan bli skådespelare, så en trettioåring som hade rest jorden runt verkade häftigare än en som hade åkt på arbetssemester. Och eftersom jag höll på med teater hade jag levt som en tiggare länge. En dag, när jag klarade mig en månad på en bricka ägg, tyckte jag synd om mig själv, men jag var inte olycklig. Uttrycket som dök upp i tankarna då var ”ungdomstiggare”. Jag tänkte: ”Även om du inte har något är du ingen tiggare om du har ungdomens kraft.” Kanske var det därför jag kunde ge mig av utan att tveka särskilt mycket.
# Förberedelser inför en jorden runt-resa: samla ihop pengar
1Jag började bo på egen hand när jag var sex år. När jag var tjugo flyttade jag till Seoul och bodde på ett goshiwon, ett enkelt studentboende, som kostade omkring 200 000 won i månaden. Jag bodde där i ungefär tre månader medan jag förberedde mig för antagningsprov till teater- och filmskolor och arbetade som modell. Jag förstod inte hur svårt livet på ett goshiwon skulle vara – jag blev deprimerad, ensam och håglös. Därför bestämde jag mig för att jag inte kunde fortsätta leva så och frågade en vän som bodde på ett närliggande goshiwon om vi kunde flytta ihop. Vi slog ihop våra depositioner och hyrde ett rum i en halvkällare med en deposition på 2 000 000 won och en månadshyra på 430 000 won.Efter det bodde jag alltid tillsammans med mellan två och tio personer, och under sju år delade jag trånga utrymmen med över 40 personer.
När jag var 23 år gjorde jag värnplikten. På grund av en mindre funktionsnedsättning fick jag tjänstgöringsgrad 4 vid mönstringen. Men jag trodde inte att jag skulle kunna försörja mig om jag blev placerad i samhällstjänst. Ersättningen för samhällstjänst skulle inte ens räcka till hyran, och i den situationen skulle jag inte kunna försörja mig. Så jag undersökte möjligheten till industriservice, förberedde mig i sex månader och fick en sådan tjänst.
Efter muck bildade jag en teaterklubb med en yngre student i en liknande situation medan jag gick på universitetet, och vi fick tillgång till ett tomt klassrum. Vi bar dit en övergiven madrass och åt och sov där under en termin. På så sätt sparade jag ungefär 10 000 000 won.Men 10 000 000 won verkade lite för lite för att resa jorden runt.Jag tänkte: ”Om jag ska resa jorden runt behöver jag väl inget hem i Korea?” Så jag tog ut depositionen för bostaden där jag bodde.
# ”Mamma, jag är så trött. Gör jag rätt?”
Jag hade aldrig drömt om att resa eller faktiskt gjort någon resa, så jag visste ingenting om själva resandet. Jag visste inte vad jag skulle göra när jag kom fram, vad jag borde känna, vad jag skulle ta med mig eller lämna kvar. Därför oroade jag mig för allt det okända – framgångarna och misslyckandena under en jorden runt-resa och smärtan jag kanske skulle känna där. Utan kunskap och information kan man inte förebygga eller hantera riskerna som kan uppstå. Men jag …Jag är faktiskt inte en sådan person som oroar sig eller är rädd för saker innan de händer. Jag tänkte bara: ”Vi ger oss av och ser vad som händer.”
Kanske för att jag gav mig av utan att oroa mig särskilt mycket var de första en till två månaderna av resan oerhört svåra, och jag irrade omkring en hel del.Vad gör jag här? Varför gör jag det här? Vad får jag ut av det här, när jag lägger pengar på ett sätt jag aldrig gjort i Korea? Är jag på väg åt rätt håll och gör jag rätt? Jag hade så många sådana funderingar.
När jag hade tappat plånboken, min skoter gått sönder och jag hade irrat omkring i Los Angeles ringde jag mamma. Jag frågade varför hon hade föreslagit att jag skulle resa jorden runt, om hon ville att jag skulle resa ensam och gå igenom sådana svårigheter och om jag gjorde rätt.Hon sa att hon ville att jag skulle ha sådana funderingar. I livet kommer det att finnas många tillfällen då jag måste fatta beslut kring sådana bekymmer, så hon hoppades att jag skulle öva på att oroa mig och fatta beslut genom att resa.
Jag grät mycket då. NuJag drevs av en önskan att genast få något ut av resan, lära mig, känna och förstå något. Mamma, som hade föreslagit att jag skulle resa jorden runt, kärleken som väntade på mig i Korea och andra människor jagade mig inte, men jag jagade mig själv. Efter det tror jag att jag så småningom började lära mig att resa med ett lugnare sinne. På så sätt började jag långsamt möta mig själv och övervinna rädslorna, oron och bekymren inom mig.
# Ändlöst irrande, misslyckanden och lyckan jag fann bland människor
Jag reste ungefär 6 400 kilometer på skoter genom västra USA och fortsatte sedan österut innan jag återvände till Korea via Centralamerika, Sydamerika, Europa, Nordafrika, Turkiet och Indien. Under åtta månader besökte jag 22 länder och 60 städer.Till en början ville jag verka häftig eftersom det var en jorden runt-resa. Jag ville göra något som andra inte hade gjort – något ovanligt och svårt. Därför valde jag att resa runt i USA på skoter. Även om en del hade rest runt i Europa och Asien på skoter hade ingen rest genom den amerikanska kontinenten på det sättet. Under resan genom västra USA gav jag upp halvvägs; rädslan blev övermäktigare än svårigheterna.
Ärligt talat var det, oavsett orsaken, att ge upp och ett misslyckande. Det misslyckandet fick mig att bestämma mig för att inte ge upp igen.Misslyckande är inget annat än ögonblicket då du ger upp dig själv. Om du inte har gett upp är ett misslyckande bara ett fall, inte slutet. Du kan resa dig igen och fortsätta springa. Bara den som håller ut till slutet får se hur det slutar.Det spelar egentligen ingen roll om det jag ville ha väntade vid målet eller inte. Bara att inte ha gett upp och att ha nått fram känns tillfredsställande. Om det jag ville ha finns där är det inget att ta för givet, utan något att vara tacksam för!
Från Sydamerika åkte jag till Europa. Min älskade skulle komma dit, så jag åkte för att träffa hen. I Europa reste jag för hens skull och fokuserade på det hen ville se, höra och bevara som minnen. Jag hade aldrig rest tidigare och inte heller rest tillsammans med min älskade. Det kändes så dramatiskt och romantiskt att vår första resa tillsammans gick till Europa. När den lyckliga månaden och en halv var över återvände min älskade till Korea från Prag i Tjeckien. Efteråt tänkte jag mycket. Då fanns det så många skäl till att vi måste gå skilda vägar, men nu kan jag knappt komma på ett enda skäl till att vi inte borde ha hållit ihop. Hur som helst skildes vi åt i Budapest i Ungern. Tack vare den personen hade min ensamresa inte känts ensam. Men när hen åkte och jag blev ensam kom en ofattbar ensamhet över mig.
Jag irrade åter omkring i Ungern, Grekland och Egypten. Sedan träffade jag människor i Dahab i Egypten.Där lärde jag mig att resa tillsammans med andra i stället för ensam. Jag åkte till Dahab för att läka och kom verkligen tillbaka som en läkt människa. Jag dök ner i det djupa, mörka Blue Hole och fann tröst där. Jag kan fortfarande inte glömma känslan av hur den djupa avgrunden omslöt mig.Även om IS hade närvaro i området och det officiellt var förbjudet för turister att besöka, var Dahab i själva verket lugnare än någon annan plats i Egypten.
Efter det åkte jag till Turkiet och träffade en yngre vän från universitetet. Hen sa att hen ville resa efter examen, så jag bjöd in hen att komma till Turkiet och resa tillsammans med mig. Hen reste för människornas skull – för att träffa människor. Fram till dess hade jag rest ensam och trott att soloresor var det enda riktiga sättet att resa. Men i Dahab hade jag känt lyckan i att vara tillsammans med andra, och jag var nyfiken på min yngre väns sätt att resa. Därför reste jag för att träffa människor. I Turkiet mötte jag många människor och var lycklig. Det är därför jag, efter att ha återvänt till Korea, planerar och gör många resor tillsammans med andra. Efter att ha rest genom Turkiet och till sist Indien avslutade jag min jorden runt-resa och återvände till Korea – därmed var mitt gap year över.
# Machu Picchu, Peru: de värsta och bästa minnena på samma gång
Jag vandrade hela vägen till Machu Picchu. Det var ett av de tre skälen till att jag ville komma till Sydamerika, så jag ville ta mig dit på ett särskilt sätt. Först ville jag gå Inkaleden, men jag tvekade på grund av det höga priset och blev tveksam när jag fick veta att det var så fullbokat att jag skulle behöva vänta ytterligare en vecka. Ungefär då kom en mycket mager koreansk man till vandrarhemmet. Han sa att han tänkte vandra till Machu Picchu via berget Salkantay under fyra nätter och fem dagar. Jag bestämde mig genast för att följa med honom.
Redan första dagen på vandringen kände jag att något var fel. Cusco i Peru ligger redan 3 399 meter över havet, men Salkantay är ett högt berg på 6 271 meter. Det visade sig att mannen jag hade träffat var en bergsbestigare som hade bestigit Everest. Vandringen var en extremt svår led, som om den hånade mig för att jag hade gett mig av med bara en vindjacka och Nike-skor. Luften var tunn på den höga höjden, regnet blötte ner mig och min kroppstemperatur sjönk. Efter bara en timmes klättring gick en rem på väskan sönder, så jag fick släpa den. Efter åtta timmars vandring kollapsade jag vid baslägret, som om jag hade svimmat. Den kvällen såg guiden hur jag mådde och sa att jag inte skulle kunna nå toppen i det skicket, så jag borde ge upp och rida upp på en häst. Jag var så utmattad att jag gick med på det. När jag skulle sova väckte syrebristen mig gång på gång, och jag somnade om flera gånger under natten fram till morgonen.
Jag satt på kullen som om själen hade lämnat kroppen när guiden sa åt mig att sätta mig på en häst. Jag frågade den äldre mannen om någon hade dött av höjdsjuka. Han svarade nej. Jag frågade guiden hur många som hade gett upp som jag, och han sa sex, inklusive mig.I det ögonblicket kom jag plötsligt att tänka på min misslyckade skoterresa genom USA. Om jag gav upp den här gången också skulle jag bli väldigt besviken på mig själv, tänkte jag. Det tidigare nederlaget hade tyngt mitt sinne och plågat mig under hela resan. Även om folk gav upp på grund av sitt fysiska tillstånd och höjdsjuka ville jag inte vara en av de sex.
Så jag sa till guiden att jag inte tänkte rida på hästen. Jag gick i fyra nätter och fem dagar och kom fram till Machu Picchu. Den dagen vi klättrade upp till Machu Picchu regnade det kraftigt. Allt var helt vitt. Det var inte det Machu Picchu jag hade drömt om. Ändå var det okej, eftersom jag inte hade gett upp. Jag hade tagit mig hit till fots och kommit till platsen jag velat besöka, så jag var nöjd. Sedan, omkring klockan tio på förmiddagen, sögs molnen upp mot himlen som genom ett trollslag. När regnet slutade och molnen skingrades framträdde det Machu Picchu jag hade drömt om framför mina ögon.
Jag tror aldrig att jag har gråtit så förut. Då kunde jag inte förstå vad tårarna betydde – jag visste inte om de berodde på glädje eller lycka. Nu vet jag: det var lättnadstårar. Tårar av tacksamhet. Jag kände mig välsignad över att mitt liv kunde stråla så här …De fyra nätterna och fem dagarna det tog att nå Machu Picchu var de allra svåraste, och stunden då jag såg Machu Picchu var den lyckligaste.
# Efter mitt sabbatsår: Jag fick ett starkare hjärta som orkar lite mer
Om jag jämför tiden före och efter mitt sabbatsår …Jag tror att sabbatsåret förde mig lite närmare mig själv. Jag lärde känna vem jag är, vad jag tycker om och vad jag vill, bättre än tidigare. Allteftersom jag lärde känna mig själv bit för bit fick jag också större självförtroende.I stället för att satsa på okända kort ökar du dina vinstchanser och vågar mer om du spelar med kort du känner till. Jag har åtminstone börjat förstå vilka kort jag har på hand.Men jag är fortfarande skakad, vilsen och kämpar. Ändå känns det som om jag försöker odla ett stadigare hjärta som orkar lite längre.
Efter sabbatsåret har jag gjort en massa olika saker. Att resa runt i världen vidgade mina vyer, trots att jag bara hade drömt om att bli skådespelare, och det gav mig fler saker jag vill göra. Jag reser med många människor under eget namn, skriver böcker, ordnar fotoutställningar och håller reseföreläsningar. Genom ett projekt som heter Ploproject ger jag också blommor till andra för att förmedla känslor och inspiration. Jag arbetar extra för att tjäna pengar och, för att följa min ursprungliga dröm om att bli skådespelare, medverkar jag också i reklamfilmer, filmer och tv-dramaserier … Jag kan inte beskriva det jag gör nu som ett enda yrke, men mitt yttersta mål är att uppleva och lära mig mer om världen och bli en skådespelare som får människor att gråta och skratta.
# Ett budskap till dig som ska ta ett sabbatsår: Acceptera inte andras gränser – pröva verkligen dina egna!
Försök att pröva dina egna gränser. Det är verkligen inte så lätt som du tror. Jag menar dina egna gränser, inte de gränser som andra sätter. För att göra det måste du anta många utmaningar utan att ge upp. Bland alla utmaningar kommer det förstås att finnas sådant som du till slut ger upp. Du kommer också att tvivla tusentals gånger innan du når dit. Om beslutet att ge upp kommer efter den processen kan den bli en grogrund – du får modet att släppa taget och uthålligheten att inte ge upp.
Ta dig tid att pröva dina egna gränser.Du kommer att bli förvånad när du inser hur mycket du faktiskt kan åstadkomma. Om du inte utmanar dig själv kan du inte veta var dina gränser går. Om du ger upp får du aldrig se slutet. Bara den som håller ut ända till slutet kan se det.Att utmana sina gränser, inte ge upp och fullfölja det man påbörjat – jag tror inte att det finns något bättre eller mer beundransvärt än det. Att resa och betrakta sitt sanna jag bland otaliga miljöer och situationer. Jag hoppas att du får uppleva en sådan tid.
Det här säger jag alltid till människor som kämpar: ”En kompass som inte darrar kan inte visa rätt riktning.”En dag blev jag trollbunden av landskapet och ljuden från bambun som svajade i en bambulund, och stod där länge. Då tänkte jag: om det som svajar är vackert, måste väl vi som svajar också vara vackra. Ungdomen är en tid av vacklan. Det är därför den är vacker.
Därför …Jag hoppas att du inte tappar självförtroendet för att du kämpar, oroar dig eller känner dig vilsen. Att du är skakad betyder att du är på väg i rätt riktning. Om du däremot inte vacklar och följer en väg med enbart envishet och tjurskallighet är det större risk att du hamnar fel. Du bör alltid ifrågasätta och rannsaka dig själv för att få fram det som finns inom dig.Fråga dig om vägen du går är rätt och om det är den du vill gå. Den behöver inte vara en genväg eller en väg som många andra tar. Ibland kan det underbara landskap du stöter på efter en fel sväng vara mer värdefullt och etsa sig djupare fast i minnet. Jag hoppas att du vågar vackla utan att tappa självförtroendet, fortsätter framåt i rätt riktning utan att ge upp och når hela vägen fram.
Till sist hoppas jag att du inte skyller på dina omständigheter. På senare tid har uttryck som ”silversked” och ”jordslev” dykt upp för att beskriva familjebakgrund, och jag tycker att det är väldigt sorgligt. Det gjorde ont i hjärtat att se kärleken som uppfostrat oss värderas utifrån ekonomiska måttstockar. Växte vi inte upp tack vare våra föräldrars hjärtan, inte deras pengar? Borde måttstocken då inte vara hjärtat, snarare än pengar? Jag tror att den här inställningen har uppstått för att människor skyller på sina omständigheter. En av anledningarna till att jag ville resa ensam var att jag ville känna det fulla ansvaret för mitt eget liv utan att skylla på omständigheterna.
Skyll inte på andra, utan ta fullt ansvar för de beslut jag har fattat. Resor gör det möjligt. I en ny miljö finns det många frågor som du måste avgöra och ansvar som följer direkt av de valen. Genom det tror jag att jag lärde mig att skylla på mig själv i stället för på omständigheterna.Om jag hade varit lite mer försiktig, om jag hade undersökt lite mer, om jag hade gått upp lite tidigare, om jag hade kommit fram lite tidigare och så vidare – du lär känna dig själv genom att skylla på de olika omständigheterna och dig själv i stället för på andra. Du inser att du är klumpigare, mer självgod och latare än du trodde. Och genom det verkar du växa.
Jag hoppas att vi funderar över vad vi är för slags barn och vilket slags kärl vi är.Innan vi skyller på skeden som uppfostrade oss, varför inte först se på kärlet som ska rymma den skeden?
Presentation av ”100 personers sabbatsår”
”100 personers sabbatsår” handlar inte om mentorer som finns på tv eller i böcker.Det är berättelser om människor som var lite modigare och tog steget lite tidigare än jag.Vi hoppas att berättelserna från 100 personer som befann sig i liknande situationer och hade liknande bekymmer ska vara till lite hjälp när du står inför viktiga beslut i livet.
Vi välkomnar alltid tips och bidrag till ”100 personers sabbatsår”.
Lämna gärna en kommentar eller ett meddelande, eller mejla vår marknadschef Da-young Choi (choi@koreagapyear.com)!
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
