Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
50:e gapparenNam-gyu Kim
Gap year-period: 2011 – nu
Gap year i Perth, Australien
Just nu i Sydkorea,
Varje år hoppar 60 000 grundskole- och gymnasieelever av skolan, 346 000 personer i 20-årsåldern är sysslolösa och saknar drömmar, och personalomsättningen under det första anställningsåret har nått 40-procentsnivån,75 % av universitetsstudenterna är missnöjda med campuslivet, och över 80 % av de anställda uppger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt människor att ”drömma”, men det finns inga praktiska metoder eller stöd för att ta itu med problemet,Vi vill introducera begreppet ”gap year” i Sydkorea.
Gap yearDet är en tid då man antingen kombinerar studier och arbete eller tar en paus för att ägna sig åt olika aktiviteter som volontärarbete, resor, praktik, utbildning och entreprenörskap,en period för att hitta riktningen framåt; det är en kulturell sedvänja som rekommenderas i USA, Europa, Japan och andra länder.
#Jag var en vanlig universitetsstudent och chockades av verkligheten
Jag var en vanlig universitetsstudent.Jag studerade arkitektur och tyckte personligen mycket om designarbete. Det var jobbigt att sitta uppe hela nätterna i flera dagar före en deadline, men att vaka tillsammans med klasskamrater och yngre studenter skapade många roliga minnen. Jag tyckte också om att i timmar diskutera problem utan självklara svar och gradvis komma till insikt på egen hand.
De flesta vänner som inte passade för design bytte utbildning efter första året, men då trodde jag att arkitektur var min väg. Efter första året gjorde jag militärtjänst, och den övertygelsen förändrades inte. Jag tyckte fortfarande om designarbete och kände mig stolt när jag hade klarat en deadline. Men med tiden blev en sak tydlig.
Den saken var att jag saknade talang för design. Även om vi började utforma samma plats kände jag mig alltmer orolig varje gång jag såg mina vänners unika och överraskande resultat. Den enda trösten var att jag fortfarande tyckte om designarbete. Det tröstade jag mig med,i tron att jag en dag skulle kunna skapa bra design om jag fortsatte att tycka om arbetet.
Det måste ha varit mot slutet av mitt tredje år. En dag satt jag och drack med en nära vän som var några år äldre och hade börjat arbeta på en arkitektbyrå. Hen sa till mig:
”Designen du lär dig i skolan är bara barnlek. När du börjar på en byrå måste du lära dig allt från grunden. Det vi gör handlar inte om att komma på koncept och rita byggnader – det handlar om att rita parkeringsplatser och kalkera höjdkurvor för att hålla tidsplanen.”
Inte bara den vännen, utan även många andra äldre studenter berättade liknande saker för mig.Det var en chock. Jag hade bara mitt intresse – ingen särskild fallenhet eller starka färdigheter – men nu var jag inte ens säker på det längre.Det jag hade tyckt om var skolans ”barnlekprojekt”, och jag var inte säker på att jag skulle kunna börja på en byrå och lära mig en helt annan sorts design från grunden.
Det kändes rörigt i huvudet och tryckte över bröstet. Jag tänkte hela tiden: ”När jag börjar fjärde året måste jag börja söka jobb – kommer jag att klara det med den här inställningen?”
#Så tog jag studieledigt
Så tog jag studieledigt.
En gång reste jag till Europa med vänner. Innan dess hade jag inte ens varit på Jeju; jag var en riktig lantis, men Europa kändes som en helt ny värld. Från och med då tror jag att jag började längta efter ett liv utomlands. Men jag hade varken pengar eller tid att ordna det, så jag stoppade undan drömmen i ett hörn av mitt sinne. Efter att på impuls ha tagit studieledigt såg den undanstoppade drömmen plötsligt ny ut igen.
Jag skulle ändå vara ledig från studierna i ett år, ochVad skulle jag ha för anledning att inte åka? Förutom pengar fanns det egentligen ingen annan anledning.Så jag bestämde mig för att bara åka. När jag ser tillbaka tror jag att jag drev igenom det så djärvt att jag till och med undrade om jag verkligen var så obeslutsam som jag brukade vara.
#Jag gick min egen väg, inte den som redan var utstakad
Jag bestämde mig för att ta ett sabbatsår, men pengar var fortfarande ett problem. Min familj hade inte råd att skicka mig på en språkkurs, och jag, som bara hade studerat, hade inte sparat några pengar. När jag undersökte olika sätt att bo utomlands fick jag därför veta mer om working holiday.Jag bestämde mig genast för att åka på working holiday.Other than that, there didn't seem to be any other option.
Jag hade bestämt mig för att åka till Australien, men hade inte pengar till en flygbiljett direkt. Därför började jag och en vän extrajobba med att leverera skuldebrev. Arbetet gick ut på att ta skuldebrev utfärdade av ett värdepappersbolag till banker för insättning, och timlönen var ganska hög på den tiden. Själva arbetet var mycket enkelt, men det var knepigt att noggrant kontrollera belopp och sigill.
När jag rörde mig mellan olika företag började jag lägga märke till orättvisorna mellan stora bolag och småföretag, liksom företagens interna kulturer.Det var inte avsiktligt, men extrajobbet gav mig anledning att fundera på nytt över om det verkligen passade mig att arbeta på ett företag.
Till slut hade jag sparat precis tillräckligt för flygbiljetten och lite fickpengar, och gav mig av på en working holiday.Det är verkligen svårt att beskriva hur det kändes då.Det var en blandning av stolthet över att gå min egen väg i stället för att följa den som redan hade stakats ut, rädsla över att ha lämnat den vägen, sorg över att inte kunna träffa familj och vänner och glädjen över att äntligen förverkliga en dröm som jag nästan hade gett upp.
#Om jag inte gör det nu får jag aldrig chansen
Ärligt talat var jag väldigt rädd fram till dess att jag tog studieledigt. Efter att ha gått i grundskolan och gymnasiet och gjort militärtjänst hade jag följt en väg som inte skilde sig särskilt mycket från andras, och jag var rädd att det var fel att välja att ge mig av bara för att jag ”ville”, utan någon ordentlig plan. Varje gång den oron dök upp tänkte jag så här:
”Om inte nu, när ska jag då prova något sådant här? När jag har börjat på ett företag? När jag har blivit någons make och förälder? Efter att ha uppfostrat alla de där barnen? Om inte nu kommer jag aldrig att kunna göra det.”
Jag peppade mig själv med tanken att om jag inte gjorde det jag ville nu skulle det bli svårare ju längre tiden gick.
Nu eller aldrig. Det var en tanke jag upprepade för mig själv då.
#Jag upplevde Australiens avslappnade tempo
När jag kom till Australien var människorna det första jag lade märke till.Det var en uppfriskande överraskning att se människor vänligt hälsa på främlingar när man fick ögonkontakt på gatan, tacka när de steg av bussen och säga ”ursäkta” när de gick förbi i mataffären.
De hade alltid avslappnade leenden.Dessutom kunde man se himlen var man än befann sig i Australien. Solnedgångarna var hisnande; jag tänkte att om det finns ett himmelrike, så kanske det ser ut så här. Jag kände att jag ville bo i Australien. Jag bestämde mig för att gå i skolan där för att få permanent uppehållstillstånd. Beslutet var lättare att fatta än jag hade trott.
De säger att första gången är svårast; när jag väl hade avvikit från den utstakade vägen en gång kände jag att det ändå inte fanns någon förutbestämd väg från och med då. Trots att det var ett avgörande vägskäl i mitt liv fattade jag beslutet med lättare hjärta än jag hade väntat mig. Kanske hade en del av deras avslappnade energi smittat av sig på mig.
Hur som helst bestämde jag mig för att skaffa permanent uppehållstillstånd och hade turen att hitta ett jobb på en bondgård. På kvällarna städade jag ett gym och arbetade både morgon och kväll. Studieavgifterna i Australien var dyrare än jag trodde, så jag sov mindre och arbetade utan lediga dagar. Men,Eftersom jag arbetade för något jag verkligen ville göra kände jag mig inte utmattad, trots att jag jobbade så mycket.
Tvärtom var varje dag spännande och rolig.Det bästa var att jag, trots att jag arbetade så mycket, hade mer tid att tänka på mig själv än när jag bodde i Korea.. Det handlade inte bara om vaga framtidsbekymmer, utan om stunder då jag verkligen såg efter vem jag är. Vad som överraskade mig var att jag inte kände mig själv så väl som jag trodde. Vilka känslor jag bar på, vad jag var rädd för och vilken sorts liv jag verkligen ville ha.
Det var först efter att jag kom till Australien som jag upptäckte att jag tyckte om att skriva.Jag hade inte direkt planerat att ”skriva när jag åker till Australien”, men eftersom jag fick mer tid att tänka här började jag naturligt nog sätta ord på mina känslor. Senare samlade jag ihop texterna och bilderna som jag hade skapat på lediga stunder och gav ut en bok på egen hand.
Självklart tryckte jag bara upp ett mycket litet antal exemplar som minnessaker. Jag gjorde allt själv, från redigering till omslagsdesign, och det var en väldigt rolig process.Förutom att skriva provade jag många saker som jag alltid hade velat göra.Jag övade på gitarr och provade att baka hemma. Jag är inte särskilt bra på det, men jag fick många nya fritidsintressen.
#Fick ett erbjudande om bokutgivning
En dag gick laptopen jag hade sönder helt plötsligt. Problemet var att texterna jag hade sparat försvann med den. Det var ganska mycket, och jag blev så nedstämd ett tag att jag knappt kunde äta. Då rekommenderade en vän ”Naver Post” för mig. Det var en plattform med mottot ”vem som helst kan bli skribent”, och jag började lägga upp mina texter där för att spara dem så att de inte skulle försvinna igen.
Men något märkligt hände.Antalet prenumeranter växte till 10, sedan 100, och vid ett tillfälle översteg det 1 000.Det var första gången jag var med om något sådant, så jag blev förvånad. Efter att ha skrivit och läst på egen hand började jag få respons från andra och läsa andras texter, och jag blev ännu mer förälskad i skrivandet. Efter det tror jag att jag skrev nästan varje dag. Jag fick för vana att genast anteckna idéer så fort de dök upp. Jag arbetade på en restaurang för att spara pengar och gick i skolan, så jag hade fullt upp och var stressad, men varje dag var fylld av glädje.
En dag fick jag ett mejl från ett bokförlag. De ville ge ut mina texter som en bok.Jag kunde inte tro det. Det kändes som en dröm. Det var de lyckligaste dagarna i mitt liv. Medan jag var i Australien utbytte jag manus med förlagschefen via mejl och gjorde klart förberedelserna inför utgivningen. Trots att det var min första bok fick den mer uppskattning än jag hade väntat mig. Det var en lycka jag aldrig hade fått uppleva om jag inte hade tagit ett sabbatsår.
#Fick plötsligt sparken
Det svåraste ögonblicket var när jag plötsligt fick sparken från restaurangen där jag arbetade.Under anställningsintervjun hade de lovat att hjälpa mig att få permanent uppehållstillstånd, så jag lämnade restaurangen där jag hade arbetat länge för att börja hos dem, men jag kände mig fullständigt sviken. På vägen hem efter att ha fått sparken kände jag mig så eländig. Jag visade det inte, men i ungefär en vecka var jag helt omtöcknad.
Så småningom kom jag till sans och började se tillbaka på mig själv med objektiv blick. Jag klarade ett engelskaprov för att få permanent uppehållstillstånd och hittade en restaurang som sa sig vilja sponsra mig, men egentligen såg jag restaurangen som ett mellansteg på vägen mot permanent uppehållstillstånd. Det var inte så att jag ville arbeta där; det var bara en period jag var tvungen att uthärda för att få permanent uppehållstillstånd. Jag bestämde mig för att arbeta hårt.
Men ärligt talat var det inte roligt att arbeta där. Eller, för att vara mer exakt, hade det någon gång blivit så att det att stanna i Australien gått från ”vad jag vill göra” till ”vad jag måste göra”. Jag tänkte noga igenom det. Ville jag fortfarande verkligen bo i Australien, eller höll jag bara fast vid det för att jag inte ville att pengarna och tiden jag redan hade lagt ner skulle gå till spillo? Någonstans på vägen hade jag börjat stå ut snarare än att vilja.
Precis som när jag förberedde mig för att få ett jobb på ett stort företag i Korea jagade jag också blint permanent uppehållstillstånd, något jag från början hade strävat efter i hopp om ett bekvämt liv. Det enda som hade förändrats var platsen; jag offrade fortfarande nuet för framtiden. Den plötsliga uppsägningen lärde mig en sak: det som man tvingar fram kan gå fel lika lätt.
#Vägen till lycka är att göra det som gör mig lycklig just nu
Ingen kan garantera framtiden. Hur mycket jag än uthärdar nuet för framtidens skull är det inte säkert att en helt trygg framtid väntar. Men det finns ett säkert sätt att bli lycklig.Det är att göra det som gör mig lycklig just nu.Det insåg jag under mitt sabbatsår.
Stunderna då jag gjorde det jag verkligen älskade och på ett mirakulöst sätt fick min bok utgiven, och stunderna då jag tvingade mig själv att utföra arbete jag avskydde och fick sparken, kan båda ha varit rena tillfälligheter. Man kan bli frustrerad även när man gör det man älskar, och man kan bli mycket framgångsrik med ett arbete man inte tycker om. Men i slutändan är det jag själv som avgör vad framgång och misslyckande betyder.
Om jag fyller nuet med sådant som gör mig lycklig just nu kommer mitt framtida jag säkert att se tillbaka på den här tiden och le.
När jag tänkte så långt kände jag att det inte längre var meningsfullt att stanna i Australien. Just nu förbereder jag mig på att återvända till Korea och öppna en egen butik. Eftersom jag gör det jag vill göra har arbetet blivit roligt igen, och förberedelserna är helt enkelt glädjefyllda.
#Utveckla vanan att fokusera på mig själv
Den största förändringen är att jag har utvecklat vanan att fokusera på mig själv i stället för att jämföra mig med andra. Numera börjar jag, när jag sätter igång med något, fundera på ”vill jag verkligen göra det här?” i stället för att oroa mig för vad andra tycker. Naturligt nog verkar min självkänsla ha vuxit. Det är också därför jag kan återvända till Korea utan att ångra mig, trots att jag har gjort alla förberedelser för att få permanent uppehållstillstånd.Från och med nu vill jag fortsätta försöka arbeta med sådant som inspirerar mig just nu.
Just nu skriver jag en följetong i form av en sagokrönika i den koreanska ekonomitidskriften MONEY. Ibland skriver jag också krönikor för företagets nyhetsbrev. Jag förbereder mig för att ge ut min nästa bok under det här året och håller även på att förbereda öppningen av min egen butik.När jag tänker efter gör jag saker som jag aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle göra när jag var universitetsstudent.Ingen kan verkligen förutsäga hur livet kommer att bli.
#Sabbatsår: tid att fokusera på nuet, som du alltid brukade offra för framtiden
Om du har planerat att ta ett sabbatsår hoppas jag att du åtminstone fokuserar på det du vill göra under den tiden.Ett sabbatsår är ett tillfälle för det. Det är en tid då du kan fokusera på nuet, som du alltid har skjutit upp till framtiden.Därför är det bra att tydligt bestämma syftet med sabbatsåret innan du börjar. Om du inte vet vad du vill kommer du inte att kunna koncentrera dig. Är det studier, så studera. Är det eftertanke, så ägna dig åt eftertanke. Är det nya erfarenheter, så skaffa dig erfarenheter. Annars riskerar du att bara slösa bort tiden.
#Ett ord till unga i Korea som planerar ett sabbatsår
Jag kände mig själv sämre än jag hade trott. Inte bara jag, utan också unga människor i Korea som har levt hektiska liv har förmodligen inte haft tid att lyssna till sina egna berättelser. Det är också helt okej att leva ett liv där man ständigt har bråttom.Ändå hoppas jag att du åtminstone försöker ta reda på vem du är på riktigt.För det känns på något sätt lite sorgligt att leva så hektiskt att man glömmer bort sig själv.
Kanske är anledningen till att vi är så trötta att vi gradvis glömmer bort oss själva mitt i allt det hektiska. I slutändan finns alla svar inom dig själv. När du väl känner dig själv kan du kanske naturligt få en känsla för hur du bör leva. Jag hoppas att fler människor hittar tillbaka till sig själva genom ett sabbatsår. Kämpa på, alla unga som planerar att ta ett sabbatsår.
”100 sabbatsår” handlar inte om mentorer som man har sett på tv eller läst om i böcker.Boken berättar om människor som agerade lite tidigare och visade lite mer mod än jag gjorde.Vi hoppas att berättelserna från 100 personer som har befunnit sig i liknande situationer och haft liknande funderingar kan vara till liten hjälp när du ställs inför viktiga beslut i livet.
Rekommendationer och bidrag till ”100 mellanår” är alltid välkomna.
Lämna gärna en kommentar eller ett meddelande, eller mejla marknadschefen Jo Hae-in (dorothy224@koreagapyear.com)!
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
