Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
Sedan jag började resa har jag fått modet att se på världen på ett enklare sätt och tänka: ”Jag vet inte – vad tusan, vi testar.” När jag kände för att ge upp kom jag på mig själv med att omedvetet peppa mig: ”Jag klarade svårare saker i Indien, så nog klarar jag väl det här?” Och när en svår stund dök upp kunde jag gå vidare utan att tveka genom att säga till mig själv: ”Det räcker. Den här motgången är bara tillfällig.” – En författardröm som återupptäcktes i Indien / Seo Hyunji, deltagare i ett sabbatsår / Sabbatsår totalt: 6 månader |
Deltagare i Gap Year Tribe, omgång 57Seo Hyunji
Sabbatsårsperioder: december 2009–januari 2010 (2 månader); december 2015–mars 2016 (4 månader)
Sabbatsår: reste till 23 städer i Indien
Just nu i Sydkorea,
Varje år hoppar 60 000 högstadie- och gymnasieelever av skolan, 346 000 personer i tjugoårsåldern står utan sysselsättning och drömmar, och personalomsättningen under det första året efter anställning har nått 40 procent,75 procent av universitetsstudenterna är inte nöjda med studentlivet, och över 80 procent av de anställda känner sig inte lyckliga.För att lösa problemet med att många uppmanas att drömma utan att få praktiska metoder eller stöd,vill vi introducera begreppet ”sabbatsår” i Sydkorea.
”Sabbatsår”är en period då man lägger grunden för framtiden genom att kombinera eller tillfälligt pausa studier och arbete för att ägna sig åt olika aktiviteter, som volontärarbete, resor, praktik, utbildning och entreprenörskap.Det är en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och andra länder.
# Tjugotre år – mitt första sabbatsår
Jag tog två sabbatsår i mitt liv. Det ena var vintern när jag var tjugotre, och det andra vintern när jag var tjugonio. För sju år sedan valde jag Indien som mitt första resmål utomlands, utan någon särskild anledning. Då, som universitetsstudent, var det viktigare för mig att komma iväg någonstans än vart jag faktiskt skulle.
”Jag vill komma bort från ekorrhjulet med betyg, terminsavgifter och extrajobb och bo ett tag på en plats där ingen känner mig”, ”Jag vill bara komma bort från den här trista vardagen.” Det var så jag tänkte. När jag läste en kurs i humaniora som hette ”Att förstå indisk konst” fick jag plötsligt syn på Taj Mahals snövita kupol och bestämde mig: ”Ja, dit åker jag.”
Min första resa utomlands. Den var helt underbar. På vardagarna och helgerna hade jag flängt mellan skolan och extrajobben utan andrum, och det var första gången i mitt liv som jag slapp oroa mig för fickpengar eller hålla koll på mina föräldrars reaktioner – när jag bara kunde tänka på mig själv. De stunderna var verkligen dyrbara för mig.
När allt det som plågade mig i vardagen försvann framför mina ögon såg hela världen annorlunda ut. I min dagbok stod det inte längre ”tenta kl. 15” eller ”anställningsintervju för extrajobb kl. 19”, utan nya saker som ”kikade i armbandsbutiken framför pensionatet” och ”jordnötscurry är jättegod”. Efter sådana förtjusande dagar gick jag ombord på planet hem till Korea, med hjärtat fullt av minnen.
Dagen jag lämnade Indien, efter att för första gången i mitt liv ha tagit en paus, tänkte jag: ”Om jag någon gång blir utmattad av livet och vill släppa allt, kommer jag tillbaka hit. Jag vet inte när jag sätter min fot i Indien igen, men jag hoppas att jag då är lika fylld av lycka som jag är nu.”
# Trettio år – dags att ge sig av igen
Jag ville försörja mig som skribent. Ända sedan skoltiden hade jag regelbundet övat på att skriva, och på universitetet läste jag koreanska språket och litteraturen. Därför trodde jag naturligtvis att jag skulle få ett jobb där jag skrev. Men livet blev inte som jag hade tänkt mig. Länge kämpade jag för att få göra det jag ville, men till slut misslyckades jag och blev kontorsanställd lite senare än andra. På min första arbetsdag lovade jag mig själv att anstränga mig ännu mer eftersom jag hade kommit igång sent, och att bli en skicklig yrkesperson.
Men kroppen orkade inte hålla jämna steg med min entusiasm. Jag började jobba klockan nio på morgonen och slutade först runt midnatt. Ofta arbetade jag till gryningen utan övertidsersättning, och till slut började hälsan varna mig. Jag satt vid ett skrivbord hela dagarna och svepte starkt kaffe, så det var kanske oundvikligt. Ibland kunde jag inte se någon väg framåt, och med migrän och magkatarr kändes det som om kroppen höll på att falla sönder.
När kroppen blev trött började även själen må dåligt. Det djärva självförtroende jag hade som student, när jag kände att jag kunde göra vad som helst, var borta. Kvar fanns bara en tillbakadragen och kuvad Seohyeonji. En dag, när orken sinade, modet sviktade och jag knappt tog mig igenom dagarna, var jag på väg till jobbet med värk i kroppen och tänkte plötsligt: ”Vad får jag ut av att gå så här långt?” En karriär. Ett sparkonto. Bättre yrkeskunskaper … Men när jag funderade på om de sakerna verkligen var nödvändiga om de skadade min kropp och själ, svarade jag ”NEJ”.
Det handlade inte bara om att ”jag inte vill gå till jobbet”. När jag väl hade blivit övertygad om att ”det finns ingen anledning att gå så här långt” började jag betrakta mitt liv mer nyktert.
Jag var en person som ville leva ett liv där jag skrev. Men hur var det nu? Sedan jag blev kontorsanställd hade mitt skrivande begränsats till mejl och rapporter till kunder. Efter jobbet var jag så utmattad att jag inte ens kunde skriva en rad i dagboken, utan somnade direkt. Förr kände jag att jag självsäkert kunde ta mig an vad som helst. Nu hoppades jag bara att ”inget händer i morgon”, och kanske var det dags att ändra på den bekvämligheten.
Så efter sju år bestämde jag mig för att ta en paus igen. Jag hade tillbringat senare delen av tjugoårsåldern som ”kontorsanställda Seohyeonji”, så jag tänkte att det kanske var okej att stanna upp en stund för min egen skull. Jag ville återta författardrömmen som jag hade släppt när jag började på företaget och återfå självförtroendet, som hade nått botten.
En dag, strax innan jag skulle fylla trettio, sa jag upp mig utan att ångra mig och gav mig av på en resa. Till platsen för min första utlandsresa – landet där jag hade begravt all ungdomens passion och djärvhet. Indien.
Jag bestämde mig för att satsa på att ta den första pausen i mitt liv.
När jag var tjugotre kunde jag plötsligt resa utomlands som universitetsstudent eftersom jag fick en stor, oväntad summa pengar. Då deltog jag i alla tävlingar jag kunde – uppsatser, dikter, slogans och så vidare. Jag tjänade fickpengar på extrajobb där timlönen var mindre än 3 500 won, och det enda sättet för mig att tjäna mycket pengar var att vinna tävlingar.
En dag fick jag lyckligtvis besked om att jag hade vunnit första pris i en talangrekryteringstävling som ett företag anordnade. Jag blev verkligen glad över det stora priset på 1 000 000 won. Och som man brukar säga: när det väl börjar gå bra kommer allt på en gång,Några månader senare fanns mitt namn också med bland vinnarna i en tävling anordnad av Hangul Culture Alliance..
Jag var överväldigad av den plötsliga raden av lyckträffar och bestämde mig, efter mycket funderande,för att investera pengarna i den första pausen i mitt liv.Ärligt talat kände jag starkt: ”Om inte nu, när ska jag då någonsin resa utomlands?” Så jag köpte en flygbiljett och bestämde mig för att det skulle bli min första och sista resa. På så sätt betalades mina första resekostnader med pengar som en dag verkade trilla ner från himlen.
När jag planerade min andra resa till Indien hade jag redan ett jobb, så det var inte svårt att få ihop pengarna. Och eftersom Indien är ett så billigt land oroade jag mig inte särskilt mycket för levnadskostnaderna under resan.
Men det tillkom andra kostnader. Här är några tips till dig som planerar en resa till Indien: visumavgifterna är inte försumbara. Och om du bor ute i provinserna tillkommer kostnader för tur och retur till Indiens ambassad i Hannam-dong i Seoul. Jag betalade ungefär 90 000 won för ett visum med flera inresor som gällde i sex månader och 80 000 won för resorna tur och retur för att ordna visumet.
Indien är inte förskonat från risker som myggburna sjukdomar som förekommer lokalt eller rabies, så förebyggande vaccinationer eller receptbelagda läkemedel kan vara till stor hjälp. Tyfoid, kolera och malaria är några exempel. Jag var en gång i Indonesien och råkade nästan riktigt illa ut efter att ha fått denguefeber, så inför den här Indienresan var jag noga med reseförsäkring och läkemedel.
Dessutom köpte jag en ny ryggsäck och sovsäck, och av säkerhetsskäl skaffade jag saker som pepparsprej och visselpipa. Därför spenderade jag mer än väntat innan avresan. Förberedelserna kostade nästan lika mycket som flygbiljetten, så det blev en rejäl utgift. Förberedelserna var inte lätta, men jag försökte packa nästan allt för att vara redo för alla eventualiteter.
Var inte snål med tiden du satsar på dina drömmar.
När jag gav mig av på mitt sabbatsår var det förstås återanställning och karriär som oroade mig mest.När jag berättade för folk omkring mig att jag tänkte säga upp mig och resa fick jag därför inget omedelbart stöd. Jag var inte direkt så ung att jag kunde ta allt med ro, och eftersom det är så svårt att hitta ett nytt jobb nuförtiden var alla oroliga.
”Måste du verkligen säga upp dig? Vad ska du göra när du kommer tillbaka?”
”Du är snart trettio. Ta dig samman.”
Jag var förstås inte helt omedveten. Jag är inte tillräckligt rik för att kunna leva utan att arbeta, och jag har inte heller ett yrke som läkare eller advokat där jag kan få en ny anställning när som helst, så jag kunde inte låta bli att känna oro inför framtiden.
Men innan det blev för sent ville jag åtminstone en gång göra ”det jag vill göra” till mitt jobb. Jag ville bli författare, en dröm jag haft ända sedan skoltiden. Drömmen hade hamnat i skymundan medan jag byggde upp mitt cv och arbetade för att tjäna pengar – den här gången bestämde jag mig för att förverkliga den.
Det spelade ingen roll om jag inte tjänade mycket på en gång; om jag behövde leva sparsamt ett tag på grund av pengar så fick det vara så. Jag intalade mig själv att inte vara besatt av att få ett nytt jobb, utan att åtminstone en gång i livet leva som författare. ”Ja, ett eller två år av mitt långa liv – låt oss investera den tiden i skrivandet!” När jag väl hade bestämt mig så började oron gradvis försvinna.Genom att samla mod och tänka ”Var inte snål med tiden du investerar i dina drömmar!” kunde jag övervinna min oro inför framtiden.
#Min andra resa till Indien tog så småningom form när jag blev herre över min egen resa.
Jag hade gett mig av på resan för att ”vila”, men när jag väl kom fram ville jag se både det ena och det andra. ”Nu när jag ändå är här borde jag se det där.” ”Äsch, jag borde åtminstone prova att köpa den där.” I början av resan tror jag att jag sprang runt en hel del. Jag var väldigt trött, men eftersom alla andra åkte till de där ställena kände jag att jag också måste dit, så jag släpade mig runt även när jag egentligen inte ville.
Sedan råkade jag träffa två koreanska kvinnor på ett gästhus i Hampi. De berättade att de hade lämnat Korea tillsammans och att de var på sin sextionde dag på jordenruntresan. Vi kom genast bra överens och satt uppe på gästhusets tak och drack till gryningen. Sedan hade de det här samtalet.
”Du, vad ska vi göra i morgon?”
”I morgon? Hmm, vad ska vi hitta på? Ska vi gå och titta på templet här i närheten?”
”Nej, jag känner inte riktigt för det.”
”Sant, jag är inte heller särskilt nyfiken. Vi gör ingenting bara.”
”Bra! Vi gör ingenting.”
När jag hörde deras samtal blev jag återigen påmind om varför jag hade gett mig ut på den här resan. Jag hade ju tydligt åkt iväg för att vila, så vad höll jag på med nu? Varför tvingade jag mig själv att gå på sightseeing som jag inte ens ville göra, bara för att andra gjorde det? Det här var inte den resa jag ville ha. Jag kunde ju bara ha gjort ingenting.
När jag insåg att jag var på en rundresa i stället för att resa på mitt eget sätt bestämde jag mig för att från och med då följa det jag själv kände för, inte göra saker ”för att andra gör det”. Jag slutade med mina rundturer till matställen och sevärdheter och började i stället tillbringa dagarna med att ”sitta och dagdrömma vid sjön” och ”sitta på gästhusets tak ända till solnedgången”.
Jag tror att mitt verkliga ”gap year” som trettioåring började just då. När jag slutade tvinga mig själv att göra saker fann mitt hjärta ro, och först då fick jag utrymme att reflektera över mig själv. Att göra sådant man inte vill på grund av vad andra tycker hade jag redan gjort tillräckligt av under tiden på företaget. Från och med nu bestämde jag mig för att själv forma mina resor.
På så vis tog min andra resa till Indien så småningom form när jag blev herre över min egen resa. När jag ville vila vilade jag, och när jag ville ha roligt vandrade jag omkring så mycket jag ville. Så var det.
# Oavsett om den personen kom ihåg mig eller inte var jag innerligt tacksam bara över att personen fortfarande fanns där.
(23 år)
(30 år)
Jag hade så många lyckliga stunder under resan. Av dem minns jag särskilt hur jag som trettioåring åter träffade ägaren till gästhuset som jag hade mött första gången när jag var tjugotre. När jag var ung hade jag blivit lurad och satt och grät. Han hjälpte mig att komma på fötter igen och uppmuntrade mig så att jag kunde fortsätta resa – han är en verkligen ovärderlig person.
När jag bestämde mig för att resa till Indien igen sprang jag till en bokhandel och slog genast upp avsnittet om Varanasi i guideboken. Jag oroade mig: ”Tänk om det där gästhuset har försvunnit ... då får jag aldrig träffa den mannen igen.” Men tvärtemot min oro fanns gästhuset kvar, lika stadigt som sju år tidigare, och en vinter när jag närmade mig trettio fick jag åter träffa min kära vän.
Kom han ihåg mig? Nej, självklart inte. Det är ett mycket populärt ställe dit dussintals gäster kommer och går varje dag.Men oavsett om han kom ihåg mig eller inte var jag helt enkelt tacksam över att han fortfarande fanns där.Jag hade varit väldigt rädd för att aldrig få träffa honom igen – rädd för att aldrig få se någon som stod mig nära – men i samma stund som jag såg honom igen kände jag mig lugn, som efter en klunk varmt vatten.
Jämfört med den tiden då min engelska bara räckte till ”vi ses igen!” kunde jag som trettioåring prata lite längre med honom. Tack vare det kunde jag lägga ännu ett vackert minne till mina hågkomster. När vi skildes åt sa jag: Jag kommer definitivt tillbaka någon gång, så gå inte i konkurs – fortsätt driva stället länge till.
Det svåraste minnet är när jag blev förd till akuten i Pondicherry. Ungefär en och en halv månad efter att jag börjat resa i Indien vaknade jag en morgon med fruktansvärda magsmärtor. Först trodde jag att jag bara var dålig i magen och tog medicin mot diarré som jag hade med mig från Korea, men på kvällen blev smärtan outhärdlig, samtidigt som jag fick hög feber och mådde illa.Orolig över tanken ”Jag kommer väl inte att dö så här?” somnade jag, och när jag vaknade upp befann jag mig redan på sjukhusets akutmottagning.
När mitt tillstånd blev sämre tog reskamraten som var med mig mig till akuten och stannade vid min sida hela natten, trots myggbetten. Undersökningarna visade att jag hade matförgiftning. Det var biffsteken jag hade ätit dagen innan som hade orsakat det.
Med hjälp av ett elektroniskt lexikon slog min reskamrat upp orden ett i taget för att kommunicera på engelska åt mig medan jag var medvetslös. Den där yngre personen, som var så blyg att hen skämdes till och med för att hälsa kort på engelska, måste ha kämpat med sjukvårdspersonalen hela natten – jag får tårar i ögonen när jag tänker på det.
Samtidigt som jag kände tacksamhet kände jag en överväldigande skuld. Den här resan var så viktig för mig, men varje dag var säkert lika värdefull för den personen, och tanken på att jag fått hen att förlora två dagar gjorde ont i hjärtat. Tyngre än den fysiska smärtan var känslan av att ha blivit en börda för personen, och jag kände mig så ledsen.
Efter den dagen på akuten var jag extra noga med hälsan under resten av resan. Jag lovade mig själv att oavsett vem jag reser med i framtiden kanske jag inte kan hjälpa dem, men jag får inte bli en börda. Jag tror aldrig att jag kommer att glömma den där natten i Pondicherry, då min kropp led och mitt hjärta led ännu mer.
# Jag tror att det som förändras efter en resa inte är ”omständigheterna” omkring mig, utan vårt sätt att möta varje ögonblick.
Efter att ha kommit hem från resan ställde många den här frågan.
”Förändrades något när du kom hem? Ser världen helt ny ut eller så?”
Kort sagt: JA!
Ärligt talat brukade jag oroa mig innan jag satte igång med något. ”Tänk om jag provar och det inte blir bra?” ”Blir det inte pinsamt om jag misslyckas?” Jag plågade mig själv genom att föreställa mig saker som inte ens hade hänt.
Men när jag väl började resa fick jag mod att se enklare på världen och tänka: ”Jag vet inte – äsch, jag testar bara.” Varje gång jag ville ge upp kom jag på mig själv med att peppa mig: ”Jag klarade svårare saker i Indien – nog klarar jag det här?” Och när svåra stunder kom kunde jag fortsätta framåt utan att tveka och säga: ”Det räcker. Den här motgången är bara tillfällig.”
Oavsett om man reser eller inte förändras förstås inte ens situation särskilt mycket. Studenter är fortfarande studenter efter resan, och arbetstagare återgår till den vanliga vardagen med att pendla till och från jobbet när resan är över. Men som många andra som tagit ett sabbatsår, jag själv inräknad, har fått erfara,förändras ens inställning till dagen i dag definitivt när man provar nya saker.I slutändan är det som förändras efter en resa inte ”omständigheterna” omkring mig, utan vårt sätt att möta varje ögonblick. Så ser jag på det.
#Jag undrar om det är så här lycka egentligen känns.
Det har gått tre månader sedan mitt sabbatsår tog slut och jag återvände till verkligheten. För att hålla mitt löfte till mig själv och försöka leva som skribent skriver jag en reseskildring utifrån det jag såg, hörde och kände i Indien. Jag ska starta en insamlingskampanj i juli, så jag har väldigt mycket att göra.
▶ Läs vidare om Seo Hyun-jis berättelse om sitt sabbatsår(Klicka)
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
