Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
Gapper nr 43Jo Min-seok
Ett 20 månader långt sabbatsår
Förbereder mig för att studera flyg utomlands och förverkliga pilotdrömmen som väcktes till liv igen under mitt sabbatsår.
Efter gymnasiet arbetade jag i tre år på ett företag som teknisk industripersonal (militärtjänstgöring genom ersättningstjänst). Lite mer än ett år efter att jag börjat på företaget funderade jag på om jag var nöjd med arbetet jag utförde. Varje dag var den andra lik, och jag arbetade som om jag hade blivit en maskin.Jag började undra om jag skulle behöva fortsätta arbeta så här även efter att ersättningstjänstgöringen var avslutad.
Efter att just ha kommit ut i arbetslivet och arbetat i ett år var jag 21. Jag kommer att behöva arbeta åtminstone tills jag fyller 60, och tanken på att arbeta i 40 år till fick mig att undra: ”Vad är det för glädje med att leva så här...?”
Jag kände inte att jag skulle halka efter bara för att jag tog några år ledigt från jobbet och gjorde något annat.
OchJag ville inte tillbringa livet med att arbeta som en robot.Om arbetet hade varit givande och roligt skulle jag inte ha tänkt så här, men att utföra samma monotona uppgifter på fabriken varje dag kändes mer som ett robotliv än ett mänskligt liv. Vi föddes inte bara för att arbeta. Men eftersom jag behövde tillbringa tre år på företaget för att lösa frågan om min militärtjänst bestämde jag mig för att ta god tid på mig att fundera över vad jag skulle göra när ersättningstjänstgöringen var över.
Först tänkte jag: ”Kanske ska jag börja på universitetet”, men jag kände mig inte särskilt sugen på att välja ett ämne och börja plugga just då. Om det hade funnits något jag verkligen ville lära mig hade det inte varit någon dum idé att börja på universitetet.
Efter att ha funderat fram och tillbaka kom jag plötsligt att tänka på att resa.Jag tyckte att en jordenruntresa verkade väldigt rolig.
En jordenruntresa låter vanligtvis storslagen, men den verkade inte särskilt svår. Eftersom jag verkligen tycker om att lära mig nya saker tänkte jag att jag skulle få möta och lära mig om många nya kulturer genom att resa runt i världen. Så jag började förbereda mig för jordenruntresan nästan två år i förväg. Då trodde jag faktiskt att jag skulle bli en av de första från mitt land att resa jorden runt...!
När jag sökte på internet upptäckte jag att det redan fanns många som hade rest jorden runt. Jag visste inte att det fanns så många jordenruntresenärer.
Därför kunde jag få mycket information från bloggar och böcker av resenärer som redan hade rest jorden runt.
Anledningen till att jag gav mig ut på en jordenruntresa var helt enkelt att jag ville leva ett roligt liv.Jag tänkte att livet skulle bli tråkigt om allt gick alltför smidigt.
#Arbetslivet fick mig att vilja ge mig av ännu mer.
Efter gymnasiet började jag arbeta på ett företag som industriteknisk arbetare. Efter tre år där tror jag att jag hade lyckats spara ihop tillräckligt med pengar för resan. Jag kommer från Tongyeong i Gyeongsangnam-do, men företaget låg i Ansan i Gyeonggi-do, så jag bodde i företagets sovsal. Sovsalen var en liten byggnad på fabrikens vänstra sida, så det kändes som om jag bodde på företaget dygnet runt.
Oavsett om jag var på väg till jobbet eller därifrån var jag på företaget. När arbetet hopade sig stannade vi som bodde i sovsalen ofta kvar sent för att bli klara, och även när jag kopplade av efter jobbet dök det plötsligt upp brådskande ärenden som krävde extra arbete. Ibland blev jag inkallad på helgerna när jag egentligen vilade, för att något hade dykt upp.
Ständigt instängdJag levde bara för att arbeta och hölls tillbaka av företaget. Jag tror faktiskt att det fick mig att vilja resa.Ju mer övertid jag arbetade, desto mer undrade jag varför jag behövde leva så. När jag arbetade så besatt hade jag ingen tid att spendera pengar, och saldot på mitt bankkonto bara växte. Jag slet inte ut mig för att spara ihop pengar till resan. Jag tackade bara ja utan att tänka efter till övertid och extra skift som företaget bad om, och på så sätt kunde jag spara mycket pengar.
Inför förberedelserna sökte jag på Naver efter ”jordenruntresa” och ”resa jorden runt” och läste många blogginlägg av personer som redan hade rest jorden runt.Med två långa år på mig kunde jag i lugn och ro söka på internet efter hur man förbereder sig inför resan, skaffar visum och vad mer jag behövde. Till en början kändes det som om det fanns hur mycket som helst att göra och allt verkade väldigt svårt och jobbigt, men genom att ta en sak i taget lyckades jag slutföra alla förberedelser.
#En resa jag gjorde med tillit till mig själv och utan press
Jag hade många rädslor och bekymmer innan jag gav mig av.Fram till en månad före resan kände jag bara spänning och förväntan, men när avresan verkligen närmade sig tillkom oro och ångest... ”Kommer det att gå bra...? Kan det vara farligt...?”.Jag hade många bekymmer, men jag trodde ändå på mig själv.Jag klarar det!
Och jag satte ingen press på mig själv. Innan jag gav mig av verkade en jordenruntresa så rolig, men jag tänkte att om resan inte blev som jag föreställt mig skulle jag helt enkelt återvända till Korea. Det fanns ingen anledning att känna sig pressad. I stället för att sätta upp mål som ”Jag ska resa jorden runt och skriva en bok”, ”Jag ska studera världen och komma tillbaka” eller ”Jag ska återvända som en annan person”, gav jag mig av med det enkla målet ”Jag vill leva och ha roligt”. Så om det visade sig vara mindre roligt än att vara i Korea...Om det inte var roligt tänkte jag att det inte var min väg och att jag kunde åka hem när som helst, så jag gav mig av utan att känna någon press.
När det bara var några dagar kvar till resan växte oron och bekymren rejält, men när jag väl gav mig av försvann alla de känslorna.Rädslan verkar växa i fantasin ju mer man fruktar den. I verkligheten finns det ofta inget att vara så rädd för.
Att prova något för första gången är...Som att vara i ett ljust rum och sedan gå in i ett mörkt rum.
När man tittar från en ljus plats in i ett mörkt rum ser det väldigt mörkt ut, som om man inte kommer att kunna se någonting. Och när man först går in i det mörka rummet kan man verkligen inte se något och kanske tänker att man borde gå tillbaka till den ljusa platsen. Men efter hand vänjer man sig vid omgivningen och det börjar bli ljusare.
#Upplevelser jag inte kunde få i Koreanya upplevelser
När man reser händer det otaliga oförutsägbara saker. Jag tror att det är en del av charmen med att resa.Jag känner att jag lär känna mig själv genom upplevelser som jag inte kunde få när jag bodde i Korea.Under resan var jag med om några intressanta saker.
I Indien kom någon fram till mig och sa att han ville bli min vän. Vi tillbringade en trevlig dag tillsammans, men det visade sig att han var en tjuv som hade närmat sig mig för att stjäla mina saker. Jag lyckades till och med hitta och fånga tjuven och tog honom till polisstationen. (Haha)
Jag vandrade också ensam i Borjomi nationalpark i Georgien i Östeuropa. Under vandringen mötte jag inte en enda annan vandrare. Jag trodde att jag skulle träffa någon på vägen upp till vindskyddet på 1 800 meters höjd, men när mörkret föll och jag kom fram till vindskyddet fanns det ingen där. Till slut tillbringade jag natten ensam i vindskyddet.
I Egypten simmade jag en gång över Nilen tillsammans med en japansk vän. Det tog ungefär en timme att simma över, och eftersom vi inte hade planerat hur vi skulle ta oss tillbaka slutade det med att vi bad en båtförare att skjutsa oss tillbaka. Det gjorde han. I Etiopien tillbringade jag en gång natten hemma hos banna-folket, en ursprungsbefolkning som jag råkade träffa längs vägen.
I Afrika ville jag också utforska nya vägar. Jag tittade bara på Google Maps, valde en by på landsbygden som jag ville besöka och reste dit.När jag verkligen kom till avlägsna byar i Afrika fanns det inga boenden eller restauranger, bara några få pyttesmå butiker. Det var därför svårt att hitta någonstans att sova eller äta, men varje gång ordnade det sig. Ibland erbjöd byhövdingen mig en plats att slå läger på, och andra gånger ordnade ägaren till en liten butik en sovplats.
Jag trodde att jag skulle få se det ”riktiga” Afrika genom att åka dit, men det Afrika jag föreställde mig var gömt på avlägsna platser.Numera verkar det som att människor i Afrika har det bra. Även i amerikanska småstäder på landsbygden var boendet så dyrt att om jag såg ett hus med en trädgård där det gick att slå upp ett tält när jag gick längs vägen, knackade jag på och frågade om lov att stanna. Men en gång kom en annan husägare och körde bort mig mitt i natten.
Även om jag brukade spara pengar ville jag en dag bara slå på stort och spenderade nästan 800 000 won på en enda dag i Las Vegas. Jag sparade när jag ville vara sparsam och spenderade när jag kände för det – så reste jag. I Colombia upptäckte jag en by som jag hade drömt om redan innan jag gav mig av, och det slutade med att jag stannade där i tre månader.
Först stannade jag bara en vecka och åkte sedan därifrån, men byn fortsatte att dyka upp i tankarna. Jag reste vidare till Peru, men under resan längtade jag så mycket efter att återvända att jag åkte tillbaka. Jag har återvänt många gånger av nödvändighet, men det här var första och sista gången jag kom tillbaka för att jag så gärna ville. Jag avslutade min resa i den byn. I Bolivia besteg jag också ett berg som var 6 088 meter högt.
Upptäckte den sanna ”lyckan” genom människor
Mitt lyckligaste ögonblick var när jag befann mig i en by i Colombia som jag hade drömt om. Byborna var så glada och vänliga att jag kunde skaffa mig många vänner där.Många resenärer säger att det de minns bäst efter en resa är ”människorna”, och jag tror att det stämmer.Jag var lycklig nästan varje dag där; jag tror att det berodde på vännerna som alltid fanns vid min sida.
Och jag fick känna på hur verklig lycka känns.När man är riktigt lycklig mår man så bra att man skulle kunna gråta, och hela världen verkar vacker. Byborna behandlade mig som mer än bara en utlänning. De såg mig verkligen som en vän, bjöd in mig till födelsedagsfester och examensfiranden, och vi hade grillfester och skapade många glada minnen. Efter två månader där levde jag verkligen som en lokalbo.
När jag reser brukar jag snabbt tröttna om jag stannar länge på ett och samma ställe och fortsätter då till en annan by, men den här byn var som ett svart hål. Det var första gången jag stannade så länge i en by. Jag undrade till och med om jag bara var för lat för att ge mig av, så jag försökte fly två gånger, men båda gångerna kom jag tillbaka redan nästa dag (haha). Jag måste verkligen tycka om den här byn.
Även om det går långsamt, ge inte upp
Den fysiskt mest ansträngande upplevelsen var bestigningen av Huayna Potosí, ett 6 088 meter högt berg i Bolivia. Eftersom klättringen börjar på 4 800 meters höjd och kan genomföras på en natt och två dagar trodde jag inte att den skulle vara alltför svår, men när jag nästan var framme vid toppen kröp jag fram. Jag tror att jag lyckades nå toppen för att jag hade bestämt mig för att ta mig dit, vare sig jag kröp eller rullade.Jag besteg berget med inställningen ”ge inte upp, även om det går långsamt”. Även om jag nådde toppen mycket senare än de andra var jag verkligen glad över att ha klarat det.
# Resan avslutas på den plats jag tyckte bäst om under resan
Den mentalt svåraste tiden var när resandet kändes helt meningslöst.
Jag insåg det inte förrän jag hade rest i ungefär ett år. Jag älskade att få nya vänner och tyckte om att åka till nya platser och uppleva nya saker. Men när det upprepas i det oändliga blir man utmattad. När man får vänner på resan är det alltid någon som åker vidare först. Sedan får man en ny vän, och även den vännen åker vidare.
Jag ville lära känna människor på djupet, men det kändes som om vi bara upprepade presentationerna varje gång. Till slut kom jag på mig själv med att tänka: ”Även om jag blir vän med den här personen skiljs vi åt i morgon …” En av anledningarna till att jag återvände till den där staden i Colombia var att jag tänkte att jag kanske borde avsluta resan där och försöka bo ett tag på den plats jag tyckt bäst om av alla platser jag besökt.
# Den resa som gör mig nöjd är den rätta resan
Mina tankar om resande förändrades före och efter min jordenruntresa. Det finns inget enda rätt sätt att resa. Det finns inget definitivt ”så här ska man resa” eller ”så där ska man resa”. Var och en har sin egen resestil och sitt eget sätt som passar just dem.Jag tycker att den bästa resan är den som gör mig mest nöjd.
En gång hade jag som mål att besöka 87 länder på två år, men mitt perspektiv förändrades under resans gång. Resor är trots allt bara resor.Om jag ville åka,stannade jag längre om jag ville det, och åkte därifrån om jag ville det; ochjag reste vidare efter eget humör.Jag lät mig inte begränsas av hur lång tid resan tog eller av antalet länder.
Jag trodde att det bara skulle komma bra saker av att resa jorden runt, men det fanns också nackdelar. Under resan träffade jag många bedragare och blev ofta lurad, så även när jag köper saker i Korea undrar jag ofta: ”Är det här ett överpris …?” Minasaker gör mig till och med orolig om jag lämnar dem någonstans för en kort stund, så jag bär alltid med mig dem, precis som när jag var ute och reste.
# Så förändrade resandet mig
Naturligtvis gav resandet också många positiva saker. Jämfört med innan jag gav mig av har jag blivit mycket gladare som person, och jag tror att jag har blivit mer social.Jag fick också självförtroende att prova nya saker.
Förr var jag rädd för nya utmaningar, men nu har jag en stark inställning av typen ”vi kör, jag provar”.
Och jag insåg hur viktiga mina vänner omkring mig är. Under resan tillbringade jag större delen av tiden ensam, så även när jag ville träffa någon direkt kunde jag se mig omkring utan att hitta en enda vän som förstod mig. Det var sorgligt, men jag älskar att jag i Korea kan springa iväg och träffa mina vänner när jag vill.
Innan jag gav mig av trodde jag att jag skulle veta allt om världen om jag bara såg den en gång?! … Men tvärtemot mina förväntningar kom jag hem med ännu större nyfikenhet på världen.Även om jag har sett hela världen tror jag inte att jag verkligen känner den.Colombia var landet där jag stannade längst under resan. Jag tillbringade fyra månader där, men det finns fortfarande mycket jag inte vet om landet.Jag trodde att jag skulle hinna göra allt jag ville under resan, men resandet fick mig bara att vilja göra ännu mer.
# Sabbatsår, och sedan …
Efter resan skaffade jag mig flera olika hobbyer.Dykning, gitarrövning, spanska och konversationsengelska. Sedan jag var barn har min dröm varit att bli pilot, men hindret kändes alltid alltför högt och svårt att ta sig över, så jag hade gett upp. Men under resan flög jag ofta och träffade många piloter.
Jag tog mod till mig och gick fram till dem för att prata. Vissa förklarade vänligt och utförligt, medan andra ignorerade mig och gick förbi. Ibland blev jag ledsen när jag blev ignorerad, men eftersom det också fanns människor som gärna förklarade saker för mig gick jag fram till dem varje gång med hopp om ett positivt bemötande.
Och en pilot som jag träffade i USA var den första som gav mig modet att tro att även jag kunde bli pilot.Efter att ha träffat den personen började jag åter drömma om att bli pilot.
Nu förbereder jag mig för att studera flyg i USA.
Eftersom mitt mål i livet är att leva lyckligt vill jag prova allt jag vill göra.
Jag vill ge ut en bok och hålla många föredrag.
Ett ord till unga som planerar ett sabbatsår
Mitt sabbatsår gav mig möjlighet att utmana mig själv och göra det jag verkligen ville.Om jag efter hemkomsten från resan inte kände för att göra något nytt planerade jag att återgå till det jag hade gjort tidigare. Jag är inte helt säker på att ett sabbatsår hjälper dig att hitta det du vill göra, men även om jag inte hade hittat det tror jag att jag hade varit nöjd om jag hade tillbringat den tiden med att roa mig och skapa många glada minnen.
Så, allihop,
Tro på dig själv.
Även om du är rädd, kan du hantera det om du litar på dig själv och kastar dig in i det.
Du är starkare än du tror.
Jag är också rädd för framtida utmaningar, men jag litar på mitt framtida jag. Jag vet att det kommer att gå bra.
Förslag och bidrag till 100 Gap Year är alltid välkomna. Marknadschef Haein Cho (dorothy224@koreagapyear.com)Skicka gärna ett mejl till henne! |
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
