Jag går fjärde året på universitetet och förbereder mig för att börja jobba.
År 2015 var alla omkring mig inriktade på att få jobb och skaffa meriter.
Jag funderade på vad jag kunde göra som student under temat ”Om inte nu, när?”, och mitt största intresse var cyklar.Jag valde en cykelresa eftersom man kommer framåt i samma takt som man trampar.
Jag ville också förmedla budskapet om att våga utmana sig själv till unga människor över hela världen, däribland mina vänner.
Jag tänkte att det skulle bli mitt livs mest minnesvärda och häftigaste utmaning. Med spänning och förväntan förberedde jag allt från cykel till campingutrustning, en sak i taget.
Förberedelserna tog lång tid, men jag var glad över att få göra något som jag ville prova.
# Förberedelser inför resan
Under studietiden, oavsett om det var termin eller lov, arbetade jag med alla möjliga extrajobb: som servitör, flyttkarl, fabriksarbetare, bensinstationsbiträde, på universitetet, som chaufför vid behov, med leveranser och så vidare.Jag provade många olika saker, skaffade mig varierande erfarenheter och sparade pengar stadigt.Det var svårt, men efter att ha sparat regelbundet från ett år före resan hade jag fått ihop hela 10 000 000 won på bankkontot.
Självklart var mina betyg inte bra, men betygen var inte viktiga för mig.För jag tror att livet handlar om lycka snarare än betyg.Sedan köpte jag en cykel, utrustning, campingprylar, flygbiljetter och en kamera.
Det fanns inte mycket information om Europa, så jag läste böcker om Europa på biblioteket och tillbringade timmar med att söka på internet. Jag förberedde mig steg för steg.
Mina knän var inte i så bra skick, men jag tränade på att cykla så ofta jag kunde, vande mig genom att göra långcyklingar genom landet och lärde mig grundläggande underhåll. Innan jag visste ordet av närmade sig avresedagen.
# ”Om det inte går, fortsätt försöka tills det går”.
Jag gjorde min värnplikt i marinkåren.
Bland marinkårens ledord finns”Om det inte går, fortsätt försöka tills det går” och ”Starka vågor skapar starka fiskare”.De har etsat sig djupt in i mitt hjärta.
Tanken på att för första gången cykla till ett främmande land gjorde mig orolig och nervös, menjag förberedde mig med inställningen att även om jag blev nedslagen och gick sönder hundra gånger, skulle jag resa mig igen hundra gånger.
# Min cykel blev stulen
Jag, en lantlolla som inte kunde engelska, köpte en enkelbiljett och begav mig till London utan någon plan.
Första dagen i London märkte jag att trafiken gick på vänster sida, tvärtemot vad den gjorde hemma.
Redan på min allra första cykeltur cyklade jag åt fel håll och fick skäll av utlänningar.
Sträckan från Londons flygplats till centrum borde ta en timme, men det tog mig fyra timmar att komma fram. Jag nådde boendet jag hade bokat, packade upp och vilade. När jag sedan gick till cykelparkeringen var cykeln borta. Jag hade låst fast den med två lås, men det verkade som om de hade klippt upp dem och stulit den. Jag blev helt förkrossad, benen vek sig och jag var oerhört stressad.
Jag kunde inte engelska, så jag använde gester för att förklara att min cykel hade blivit stulen, men de sa att de inte kunde hitta den.
Jag återvände till mitt boende och hamnade i ett svårt dilemma: skulle jag åka tillbaka till Korea eller köpa en ryggsäck och resa som ryggsäcksresenär …
Till slut gick jag till en friluftsbutik i stan och köpte en stor ryggsäck. Sedan ordnade jag all utrustning jag behövde för att resa med ryggsäck.
Men tanken ”Jag kom inte till Europa för att resa med ryggsäck …” gjorde det svårt för mig att ta det steget.
Jag tillbringade ytterligare en dag i London med att fundera. Jag satt i timmar på en bänk vid floden. Eftersom jag redan hade börjat bestämde jag mig för att fullfölja resan och besökte varenda cykelbutik i London. Men priserna var så höga att jag trodde att jag kanske skulle behöva ge upp.
I den sista butiken köpte jag en lite tung men prisvärd cykel, och jag gav mig åter ut på cykelresan.
Jag fastnade i bergen, gick vilse, råkade ut för kraftigt regn som blötte ner allt och huttrade av kylan. Att ensam ställas inför svåra situationer fick mig att hamna i en svacka, och jag ville åka hem.
Men eftersom jag hade bestämt mig för att åka och människor i Korea stöttade mig och bad för mig, blev min beslutsamhet att inte ge upp utan fullfölja resan allt starkare.
#När jag släppte taget om otåligheten.Saker som jag inte kunde se när jag kämpade blev synliga.
När resan väl hade börjat och dagarna gick blev både kroppen och sinnet väldigt trötta. Dessutom blev vädret mycket kallare och jag fick kämpa mot kylan.Som tur var hjälpte många utlänningar mig och bjöd hem mig, så jag kunde vila några dagar, samla tankarna och återhämta mig fysiskt.Jag fick ta del av deras livsstil och värderingar och kunde också berätta lite om Korea för dem.
Som en följd förbättrades min engelska naturligt – jag blev till och med förvånad över mig själv när jag pratade. Samtalen med utlänningar förändrade mina perspektiv mycket, och jag tycker att min personlighet förändrades avsevärt under resan.Efter att ha bott i det snabba Korea och kommit till det avslappnade Europa, där tempot är långsammare, tyckte jag att det var väldigt frustrerande i början, men med tiden försvann min otålighet.
Innan jag visste ordet av hade jag kommit till Storbritannien, Frankrike, Belgien, Nederländerna och Tyskland. Jag träffade många koreaner vid sevärdheterna, och det kändes uppfriskande att prata koreanska efter så lång tid. Eftersom jag gillar fotboll gick jag på matcher, och medan jag upptäckte sevärdheterna förvandlades resan, som jag hade planerat att genomföra, till en lugn resa utan otålighet. När jag var trött vilade jag, och när jag var hungrig åt jag något gott. Tack vare det blev mycket som varit osynligt under de svåra stunderna tydligt.När min kropp och mitt sinne slappnade av såg allt vackert ut, och även när jag cyklade långa sträckor kände jag mig lycklig.
Jag tog mig genom Tjeckien och Österrike och kom fram till Schweiz.Schweiz var landet jag verkligen ville besöka, och jag såg det som den viktigaste delen av den här resan.Där fanns många höga berg, och även om jag klättrade uppför i flera timmar skingrades alla vedermödor jag hade gått igenom så snart jag nådde toppen och såg utsikten. Efter att ha sett höga, imponerande byggnadsverk skapade av människohänder berördes jag ännu mer av att möta denna storslagna natur. Jag stod stilla och stirrade försjunken, tänkte på mycket och lovade mig själv att komma tillbaka.
När jag cyklade uppför Alperna i sex timmar utan avbrott kände jag ofta för att ge upp.
Det var oerhört svårt, och på grund av höjden sjönk min kroppstemperatur snabbt. Det började bli sent och solen gick ner. Rädd för att något skulle hända trampade jag vidare tills hela kroppen var genomdränkt av svett. Till slut nådde jag toppen, och eftersom berget var så högt tog nedfärden fyra timmar.Att ta mig över Alperna gav mig självförtroendet att jag från och med då skulle klara allt, och jag kände att oavsett hur svårt något var skulle jag lyckas om jag höll ut lite till och arbetade hårt.
Efter att ha tagit mig över Alperna och följt Medelhavskusten till Barcelona i Spanien var vädret underbart, och resans slut började skymta. Under den tiden inträffade en IS-bombattack i Paris som krävde många människoliv, och jag fick många meddelanden från folk som ville försäkra sig om att jag mådde bra. Även om jag blev rädd eftersom attacken skedde i närheten genomförde jag resan utan några incidenter.
Efter mitt sabbatsår..
Innan jag antog utmaningen ville jag, precis som många koreaner, att allt skulle gå fort.
Om saker inte gick som jag ville blev jag irriterad och gav lätt upp.
Men efter att ha tillbringat 6 000 km på cykelsadeln utvecklade jag uthållighet och en inställning att inte ge upp. Att bo tillsammans med utlänningar förändrade mina värderingar och gav mig ett mer avslappnat sätt att leva.
Under utmaningen fick jag osjälvisk omtanke och generositet från många människor.I framtiden planerar jag att aktivt hjälpa många människor i nöd.
Tre dagar efter att jag kom hem började jag arbeta extra igen.
Genom att dricka olika sorters kaffe i Europa lärde jag mig om kaffets smaker, och nu arbetar jag på ett kafé.
Och jag planerar en ännu större utmaning under 2016.
I stället för att samla meriter inför jobbsökandet under mitt sista år på universitetet,planerade jag att bygga upp meriter för livet genom attcykla tvärs över USA.
Sommaren 2016 samlar jag in pengar och information för att cykla genom öknar, berg och slätter.
Jag ska varje år sträva efter att anta nya och större utmaningar.
#Tips till dig som planerar ett sabbatsår
Du behöver egentligen inte förbereda dig särskilt noggrant.
Du behöver utmana dig själv, möta motgångar och lära dig av dem.
För att vi är unga!!!
#Ett budskap till Sydkoreas ungdomar
Koreas ungdomar!!!
Ung är man bara en gång.
Anta utmaningen!
Och möt den rakt på!
Om inte nu, när ska du då göra det?
Se videon om herr Jo Yong-juns cykelresa genom Europa ▼
Vi tar gärna emot rekommendationer och bidrag till ”100 sabbatsår” när som helst.
Lämna gärna en kommentar eller ett meddelande, eller mejla marknadschefen Haein Jo (dorothy224@koreagapyear.com)!
Tillbaka till listan
Hem
