Den 41:a gapparenOh Young-yeol
Gap year-period: 2015–nu
Efter att ha börjat delta i randonneurlopp på cykel är han numerarepresentant för ”Promise Bicycle”, en organisation som erbjuder utbildning genom cykling.
#1. Att stå inför en vändpunkt i livet.
När jag ser tillbaka på skoltiden var jag en elev som kämpade för att klara det konkurrenspräglade systemet för antagning till högskolan.Mina lärare sa förstås att lärande är glädje, men jag undrade hur det kunde stämma. Jag hade naturligtvis inga drömmar, och mina föräldrar sa bara: ”Om du börjar på universitetet kan du göra allt du vill.”
Efter att ha gjort högskoleprovet och gått om ett år kom jag till slut in på universitetet.
När jag började på universitetet gick jag till den skola som min privatlärare hade valt utifrån mina betyg, inte till en utbildning jag själv ville gå.Universitetet jag först satte min fot på kändes som att bli kastad mitt i en öken.
När jag försökte lämna privatundervisningen, som bara fokuserade på nyckelpunkter, och studera på egen hand visste jag inte ens hur jag skulle göra. Att dessutom gå en utbildning som inte passade mig minskade mitt intresse för studierna ytterligare. De sa att man kan göra allt man vill när man väl kommer till universitetet, men jag hade inte ens någon uppfattning om vad jag skulle göra eller hur jag skulle börja.
Jag fortsatte att irra omkring, och när tiden var inne tog jag värvning.Jag tjänstgjorde som värnpliktig polis, och under den tiden upplevde jag en vändpunkt i mitt liv.Gangnamområdet där jag arbetade verkade välmående på ytan, men i själva verket blomstrade många bordeller. Flygblad med pornografiskt innehåll låg i sådan pinsam mängd på marken att man sparkade dem åt sidan medan man gick.
Men det verkligt ironiska var att det fanns många förskolor och grundskolor, högstadieskolor och gymnasier i närheten. Vad skulle barnen som växer upp där tänka när de såg flygblad som tillgodosåg vuxnas begär? Jag bestämde mig för att slå till mot bordellerna i området.Genom att göra allt jag kunde i min roll som värnpliktig polis nådde jag det högsta antalet gripanden bland värnpliktiga poliser.
Genom gripanden där jag inte skonade mig själv – jag körde in i motorcyklar eller hamnade i handgemäng – fick jag självförtroendet att jag kan klara vad som helst om jag bara försöker, ochjag blev övertygad om att en persons insats kan förändra många människor.(Allteftersom vi fortsatte att gripa personer började alla medlemmar så småningom frivilligt att göra ingripanden på plats.)
#2. Början på kampen med mig själv
När mitt självförtroende var på topp bestämde jag mig för att prova att cykla genom landet under min ledighet.
Jag tycker verkligen om att träna, och jag älskar särskilt att cykla. Glädjen i att skära genom vinden och den speciella känslan av att driva mig själv framåt med egen trampkraft fångade mig.
Eftersom jag inte visste hur jag skulle förbereda mig inför min första cykeltur genom landet gav jag mig av med cykeln jag hade hemma och en enda väska, och följde cykelvägarna. Jag kan fortfarande inte glömma spänningen i att förlita mig på bara en cykel för att färdas långa sträckor. Jag skakade när jag inte kunde hitta någonstans att sova i gryningen och svettades ymnigt när jag klättrade uppför bergen, men efter att ha kämpat mig hela vägen till Gyeongsangprovinsen tänkte jag: ”Så det här går alltså.”
Långdistanscykling bjuder på underbara vyer och naturens skönhet, men samtidigt sitter man ensam på sadeln och måste kämpa med sig själv.
Efter muck tog jag studieledigt och bildade en cykelklubb. Tillsammans med andra cyklade jag regelbundet runt i landet. Medan jag fortsatte att cykla blev jag i april förra året inbjuden att delta i projektet ”Friday’s Greeting”, en minnestur för Sewolfärjan. Projektet gick ut på att cykla cirka 400 km från Seoul till Paengmok hamn på Jindo med ett gult band på hjälmen. Jag tyckte om tanken på att minnas Sewololyckan på cyklisters vis och bestämde mig för att delta.
Det var första gången jag cyklade över 200 km, och många prövningar väntade. Jag drabbades av hypotermi i den kalla gryningen och kan fortfarande inte glömma hur jag trampade medan jag skakade. Jag fick punktering på en väg där många lastbilar körde förbi och riskerade att laga den där. Till råga på allt började det regna, så jag drog en soppåse över mig och fortsatte framåt. Paengmok hamn, dit vi kom efter alla dessa strapatser, välkomnade oss med gula flaggor som fladdrade i vinden.
Då fick jag med mig två saker. För det första inspirerade cykelturen andra cyklister. Många cyklister sa att de ville följa med nästa gång. För det andra fick jag självförtroende i långdistanscykling.Förutom syftet måste man uthärda långa sträckor ensam på sadeln och kämpa hårt med sig själv.Allteftersom jag gradvis övervann det växte min lust att utmana mig själv med ännu längre sträckor.
När jag undersökte olika möjligheter råkade jag få höra talas om randonneurer, världens främsta långdistanscykellopp.Randonneurlopp är cykelturer på mellan 200 och 1 200 km, eller ännu längre, där man enbart använder sin egen kraft utan hjälp utifrån. Jag tyckte mycket om att beskrivningen betonade att det inte är en tävling.I randonneurlopp får alla som går i mål inom tidsgränsen ett intyg på att de har fullföljt.
Randonneurlopp kan arrangeras i alla länder där randonneurer är registrerade, och i Korea har sådana lopp hållits sedan 2010. Jag bestämde mig, anmälde mig till loppet och tränade varje dag. Och så började mitt första lopp, Seoul 400 km.
#3. På väg mot världens främsta långdistanslopp på cykel: ”Randonneurer”.
Randonneurer är världens främsta långdistanslopp på cykel, så det finns mycket att förbereda. För att klara tuffa banor och långa distanser behöver man en relativt snabb cykel och färdigheter som matchar.
Efter muck tog jag genast studieledigt och arbetade som väktare på en bank i ungefär fem månader. Min månadslön var cirka 1 000 000 won, och för pengarna jag sparade köpte jag en landsvägscykel i instegsklass samt den utrustning som föreskrevs i reglerna: en strålkastare, två bakljus, en reflexväst, ankelband och försäkringsbevis.
För att vara säker under nattcykling bör du köpa en strålkastare med starkt ljus, även om den är dyr. Bakljusen behöver bara visa att du är där, så billigare modeller går bra. Reflexväst och ankelband kan vara av valfritt slag. En cykeltröja, hjälm, cykelskor, sportflaska, minipump samt reservverktyg och slangar för att laga punkteringar är också till stor hjälp på långa cykelturer. Turister kan ta med en ryggsäck, men personer som jag, som utmanar sig själva i långdistanslopp, bör använda en liten väska som fästs på cykeln i stället för att bära ryggsäck.
Sedan behöver du bygga upp den uthållighet som krävs för långa distanser. Randonneurbanorna sträcker sig från minst 200 km till som mest 1 200 km. Varje delsträcka har en tidsgräns, och kuperad bergsterräng ingår som regel. Ju längre banan är, desto fler bergiga avsnitt innehåller den.
Jag tränade på långdistanscykling genom att cykla 100 km en gång i veckan och gjorde regelbundet bålövningar som en del av min rutin.Om bålträning: på cykelutflykter kan man vila eller sakta ner när det blir jobbigt, men i långdistanslopp cyklar man i hög hastighet och kan inte vila, så kroppens balans är viktig. Jag klättrade också regelbundet uppför och nerför Bukaksan för att träna inför bergsbanor.ButÄnnu viktigare är dock att cyklingen blir en naturlig del av vardagen.Det är allra bäst att ha det.
Bilden ovan visar banan vid tillfället. De röda ballongformade markeringarna visar kontrollstationerna – du måste stämpla vid varje utmärkt station och få din målgång bekräftad för att cykelturen ska räknas. Efter en kort procedur vid starten började jag trampa hårt när loppet gick av stapeln. De första 100 kilometrarna var relativt lätta eftersom jag hade tränat. Det var mycket enklare att ta sig fram i en grupp med cyklister som höll ungefär samma tempo.
En stund senare, efter att ha passerat 100 km och cyklat vidare mot 200 km, blev vädret mycket varmt. Jag är känslig för värme, så andningen blev snabbt ansträngd och orken började tryta. Trots att jag fortsatte att dricka och anpassade tempot var det fortfarande jobbigt. Jag kräktes till och med medan jag cyklade.
När jag hade passerat 200 km började loppets svåraste avsnitt – bergsterrängen. Både kroppen och sinnet var redan utmattade, så tempot sjönk kraftigt. Jag ville ändå inte ge upp och fortsatte, men märkte hur jag kämpade allt mer för varje stigning. Till slut stannade jag mitt i klättringen uppför det fjärde bergspasset och bestämde mig för att bryta loppet.
Jag lutade mig mot en ruffig byggnad uppe i bergen och skällde oavbrutet ut mig själv. Just när jag skulle ringa tävlingsledningen för att meddela att jag bröt loppet fick jag plötsligt syn på telefonnumret till någon som stod mig nära.Jag vet fortfarande inte varför jag ringde just då, men så fort personen svarade började jag storgråta.
Vem kunde ana hur tröstande det skulle vara att höra rösten från någon man tycker om när man har det svårt? Medan jag fortsatte att gråta försökte personen lugna mig och sa uppmuntrande att allt var okej. Personen sa också:
”Om du känner att du har gjort ditt bästa är det okej att ge upp. Och om du cyklade för att imponera på andra skulle jag bli besviken. Tänk på varför du cyklar.”
Efter att ha lagt på och funderat länge försökte jag samla mig och minnas varför jag ville köra det här loppet. Jag cyklade inte för att se bra ut inför andra. Jag cyklade för att övervinna mina egna gränser och skapa värdefulla minnen tillsammans med min cykel. Hade jag gjort mitt bästa? Mina ben bar mig fortfarande. Jag hade fortfarande krafter kvar.
I det ögonblicket kände jag en oförklarlig energikick i kroppen. Jag tog ett djupt andetag och grep mig åter om bröstet. Med den upplyftande tanken ”Om jag gör det en gång till kan jag göra det igen” började jag trampa på nytt. Visst gjorde det ont i benen, men till skillnad från tidigare kunde jag trampa med ett leende.På så sätt tog jag mig igenom bergsområdet utan problem, trampade på utan vila i 23 timmar och nådde till slut målet.
De som deltar i det här loppet har riktigt dyra cyklar och utrustning av hög kvalitet. Min utrustning var av enklare modell jämfört med deras, men det viktiga var min beslutsamhet att cykla. Efter loppet låg jag ner i ungefär tre dagar.
Och även om det här loppet verkligen är ett bra evenemang var det också ett lopp jag aldrig ville köra igen. Om och om igen svor jag: ”Jag ska aldrig delta igen.”Tre veckor senare stod jag, innan jag visste ordet av, vid startlinjen till ”Randonneurs Seoul 600 km”.
#4.Nådde målet på 39 timmar och 39 minuter, med en tidsgräns på 40 timmar.
Under Seoul 400 km fanns det många flacka sträckor, men som du ser på bilden ovan går rutten för Seoul 600 km helt och hållet genom Gangwon-provinsen och är en extremt brutal bana som går uppför berg från start till mål. Randonneurs-föreningen har faktiskt beskrivit den som en av de svåraste befintliga rutterna. Men eftersom ett rullande hjul inte stannar började jag cykla.
Det känns lite märkligt att fortsätta prata om hur jobbigt det var, men det här loppet var det svåraste i mitt liv.De säger att Gangwon-provinsen är svår att ta sig till även med bil, och det var inte lätt att försöka ta sig igenom den på cykel.
Det verkar lite annorlunda än en vanlig cykelresa, eller hur? Tidsgränsen var 40 timmar, men på grund av förseningar kunde jag bara sova en kort tupplur på två timmar och var sedan tvungen att fortsätta cykla. Samma smärtsamma symtom som under det förra loppet dök upp, men dessutom började knäsmärtan hålla mig tillbaka. Jag sprayade på smärtlindrande plåster och lade kalla omslag för att lindra smärtan lite i taget, men det var bara en tillfällig lösning. Jag passerade en gång ett bergspass som heter Dolsanryeong, ungefär 1 000 meter högt, och det blev det mest minnesvärda ögonblicket. Det var loppets högsta och brantaste sträcka.
När jag nådde toppen kändes det så bra att jag lade mig ner på marken. Det återstod fortfarande 400 km, men när en funktionär sa att det bara var lätta sträckor kvar började jag trampa på med stor entusiasm. Självklart tog det inte lång tid innan jag insåg att det inte stämde.
Hur som helst fortsatte jag cykla, och när jag kom fram till trakten kring Sokcho i Gangwon sov jag ungefär två timmar på ett värdshus för att återfå lite krafter. När jag steg upp för att ge mig av kändes kroppen oerhört tung. Jag fortsatte cykla och innan jag visste ordet av var jag framme vid den sista kontrollen i Hoengseong, i Gangwon-provinsen.
Huden var röd av solbränna och blodkärlen i ögonen hade spruckit av den ständiga vinden och tröttheten. Eftersom loppet gick mitt i sommaren drack jag enorma mängder vatten. Det återstod ungefär 100 km, men tiden började rinna ut och det fanns ingen möjlighet att vila. Från och med då fortsatte jag att ropa ”Alla celler i min kropp! Lite mer styrka!” medan jag cyklade, som i en filmscen. Så vad hände med mig?
Med en tidsgräns på 40 timmar kom jag i mål efter 39 timmar och 39 minuter.(Egentligen hade jag kommit fram 10 minuter tidigare, men målet hade flyttats och jag letade efter det.) Före loppet sa många: ”Det blir svårt att komma i mål med den där cykeln”, men jag klarade det med stolthet.
Jag hade hört uttrycket ”vinn kampen mot dig själv” otaliga gånger och visste inte hur jag skulle övervinna den, men efter loppet kom jag att förstå dess verkliga innebörd.Det betyder att den verkliga segern i kampen mot sig själv är att inte överge sina egna övertygelser.
Efter det fortsatte jag att anta nya utmaningar.
Jag deltog också i ”Happiness Donation Sharing Ride 530 km”, ett välgörenhetslopp som arrangerades av landets främsta klubbcyklister. Jag har fortsatt att delta regelbundet i evenemang som Randonneurs. Jag kommer att fortsätta utmana mig själv tillsammans med min vän cykeln. Jag insåg att cyklingen hjälper mig och också kan ge andra styrka.
Så länge mitt hjärta slår fortsätter pedalerna att snurra.
#5. Självklart hade jag också svackor.
När jag tog studieledigt och cyklade överallt förberedde sig mina jämnåriga för arbetslivet, byggde upp sina meritförteckningar eller pluggade inför statliga tjänsteprov. Samtidigt,hade jag följt den väg som samhället sa att jag skulle följa, så det var skrämmande att plötsligt välja en annan väg än alla andra.Jag oroade mig för att hamna efter andra eller inte leva upp till samhällets förväntningar. Och visst hamnade jag i en lång svacka.
Men i sådana stunder är det viktiga att anstränga sig ännu mer för det man vill göra. Om någon säger till mig: ”Jag har högre TOEIC-resultat än du”, kan jag helt enkelt svara: ”Jag cyklar bättre än du.” Trots rädslan fortsatte jag att utmana mig själv på cykeln och skriva om det, och många reagerade positivt.
Folk ville höra min historia, och jag fick till och med jobberbjudanden från företag med koppling till cykling.Om du fortsätter göra det du vill kommer vägen att öppna sig. Var inte rädd – fortsätt framåt.
#6.Det lyckligaste minnet från mitt cykelliv
Det finns en cyklist som heter Lee Hyung-mo, som anses vara landets främsta klubbcyklist. Han är så välkänd bland cyklister att nästan alla känner till honom. Han var den andra personen från Asien som fullföljde Race Across America (RAAM), ett 5 000 km långt lopp som pågår i 12 dagar. Jag beundrar honom verkligen och ser honom som en förebild jag vill efterlikna.
(Personen till vänster är Lee Hyung-mo. Han var också arrangör för Happiness Donation Sharing Ride.)
Innan jag deltog i Randonneurs råkade jag äta en måltid tillsammans med Lee Hyung-mo. När jag berättade om mina övertygelser kring cykling och min beslutsamhet att fortsätta anta utmaningar bad han plötsligt med mig hem till sig. Han rotade i garderoben och sa att han ville ge mig en av sina gamla tävlingsdräkter.
Jag, någon som jag, fick en tävlingsdräkt av en toppidrottare … Först tackade jag nej, men han insisterade på att han ville att jag skulle bära den och gav mig flera saker, som nya strumpor och annan cykelutrustning.Att efterliknaAtt få hjälp av någon jag vill efterlikna är mitt lyckligaste minne från mitt cykelliv.
#7.Mitt jag före och efter mitt sabbatsår
Det vore rätt att säga att det inte fanns något ”jag” i mitt liv.Före mitt sabbatsår hade jag aldrig reflekterat över mitt liv. Vårt samhälles grundläggande struktur innebär att man går i skolan, skaffar meriter efter universitetet och sedan får ett jobb. Inom den strukturen strävar man efter höga betyg och imponerande meriter, men det fanns aldrig någon tid att stanna upp och blicka tillbaka på sitt ”jag”.
Men,Efter att jag började mitt sabbatsår började jag så småningom upptäcka vem jag är.Jag började med frågor som ”Vad tycker jag om?”, ”Vad vill jag prova?” och ”Vad behöver jag förbereda för att bli lycklig?” och gick sedan vidare till frågan: ”Vad kan jag bidra med till världen genom mina egna ansträngningar?” Jag utvecklades verkligen mycket. Förr skulle jag inte ha vetat vad jag skulle skriva om någon bad mig skriva ”Vem är jag?” på ett tomt papper, men nu tror jag att jag skulle kunna skriva utan att tveka. Att hitta mig själv är den största skillnaden mellan tiden före och efter mitt sabbatsår.
Läs vidare om Oh Young-yeols berättelse om sabbatsåret ▶Klicka
Förslag och ansökningar till våra 100 deltagare i sabbatsårsprogrammet tas gärna emot.
Till marknadschefen Haein Cho (dorothy224@koreagapyear.com)Skicka ett mejl.
Tillbaka till listan
Hem
