Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan.jpg "hong (1).jpg")
40-årig sabbatsårstagarePark Joo-hong
Ett och ett halvt års sabbatsår
Erfarenhet under sabbatsåret: praktik på en icke-statlig organisation
Mitt 20-åriga jag som irrade omkring i tät dimma: bromsen jag behövde
”Verkligheten i mitt universitetsliv var helt annorlunda – inte bara än andras förväntningar, utan också än mina egna.”
När jag var 20 var jag bara en vanlig tjej som hade gjort klart antagningsproven och börjat på universitetet utifrån mina betyg.Sådan var jag. När jag ser tillbaka tror jag att jag plötsligt började på universitetet medan jag fortfarande var omogen och ännu inte förstod skillnaden mellan att vara 19 och 20. Kanske var det därför mitt universitetsliv inte motsvarade det jag skulle kalla ”genomsnittligt”. Det var inte så mycket att jag presterade dåligt som att jag helt enkelt låg under genomsnittet.
Jag tyckte naturligt om att ta initiativ och uttrycka mina åsikter tydligt. Därför trodde jag att jag måste arbeta hårdare än någon annan, och människorna omkring mig såg mig som en lovande student. Jag tyckte om den etiketten. När allt kommer omkring uppskattar väl alla uppmuntran och respekt från många människor?
Men verkligheten i mitt universitetsliv var helt annorlunda, inte bara än andras förväntningar utan också än mina egna. Jag började på en institution som verkade rolig eftersom mina betyg räckte till, trots att jag inte hade något särskilt jag ville göra, och jag tror att min olycka började där. Eftersom engelskundervisningen var svårare att följa än jag hade väntat mig (institutionens kurser hölls på engelska), kom jag på mig själv med att stirra på professorn under varje lektion och börja ställa grundläggande frågor som: ”Vad vill jag egentligen göra med mitt liv? Varför började jag på den här institutionen?”
Det här inre irrandet skakade om mitt liv. En lantflickas känsla av utanförskap i staden, det barnsliga och kvävande klassrummet, mitt självförtroende som nådde botten, andra människors uppriktiga känslor som jag inte ville ta emot, ett liv som fortsatte utan att jag visste vart det var på väg – även om det var bekymmer som hör ungdomen till kändes de tunga.
Så jag tog studieledigt direkt efter att ha gjort klart mina förstaårstentor.Jag ville inte låta livet rinna iväg; jag ville vagt hitta en ledtråd. I den här täta dimman tänkte jag att det jag behövde var en broms.Jag hade inga planer, men bestämde mig för att tillfälligt glömma ett universitetsliv som kändes som kläder som inte passade.
# Den som inte arbetar ska inte äta: jobbet jag började med för att bli ekonomiskt självständig
”Det var en tid då jag så lätt kunde lägga min ’ansträngning’ på sådant som inte lovade någon framtid; jag blev så lätt orolig och kunde inte hitta fotfästet.”
Det första jag gjorde efter att ha tagit studieledigt var att skaffa ett deltidsjobb.Jag tyckte inte att jag ens kunde be mina föräldrar om hjälp när jag var arbetslös, så jag förebrådde mig själv med orden: ”Den som inte arbetar ska inte äta.”Jag hade redan sedan barndomen planerat att bli ekonomiskt självständig när jag fyllde tjugo, så jag tror inte att jag funderade särskilt mycket på att arbeta.
De jobb som en kvinna i tjugoårsåldern lätt kunde få fanns mest inom servicebranschen. Därför tog jag de flesta jobb jag kunde få på varuhus, japanska restauranger, som privatlärare, på familjerestauranger, hotell och kurscenter – jag tackade inte nej till något. Jag var inte i en position där jag kunde vara kräsen.
Personligen lärde jag mig mest av jobbet på familjerestaurangen. Verksamheten var välorganiserad, personalutbildningen strukturerad, och jag fick uppleva en mängd olika mellanmänskliga relationer och sociala sammanhang. Framför allt fanns det vid den tiden inte många ställen som betalade bättre timlön än familjerestaurangerna. Det var alltså ett mycket stabilt jobb som hjälpte mig att växa, och jag minns att jag arbetade där ganska länge.
Det var ungefär då de typiska matdofterna från familjerestaurangen började kännas bekanta och hemtrevliga.När jag väl hade uppnått den självständighet jag ville ha försvann kanske mitt mål, och jag föll återigen in i vanan att ”tänka”. När jag ser tillbaka varken lekte eller vilade jag; jag var helt uppslukad av arbetet. På så sätt var mina tidiga tjugoår en tid då jag lätt kunde ägna mig åt sådant som inte lovade någon framtid, och då jag så lätt blev orolig och inte kunde hitta fotfästet.
# Nystart på en främmande plats: en filippinsk icke-statlig organisation
”Så den här gången bestämde jag mig för att vackla igen.”
Sedan föreslog en bekant att jag skulle prova att arbeta på en filippinsk icke-statlig organisation. Jag tackade ja utan att tänka särskilt mycket. Även om man uttrycker det enkelt, var det kanske naturligt att jag, som hade vuxit upp i en småstad och kämpat hårt för att komma till Seoul, var intresserad av ”stora vatten” och främmande kulturer. Och eftersom jag sedan barndomen hade velat hjälpa andra och vara till nytta för samhället verkade en icke-statlig organisation vara en utmärkt och ny utmaning. Så den här gången bestämde jag mig för att vackla igen. Och därför gav jag mig åter av på jakt efter en flykt från livets tyngd.
Jag rättfärdigade det inför mig själv och tänkte att det kanske var okej att fly verkligheten en enda gång till.
Jag reste till Filippinerna, och när jag kom fram besökte jag genast ett område i Manila. Kanske för att det var dagen efter ett kraftigt regn höll folk på med tvätt och bad överallt. Lukten av tvättmedel var stark. Mellan de tätt packade husen längs båda sidor av vägen (de var byggda av trä och plankor som lappats ihop – knappast några hus, men det fanns inget annat sätt att beskriva dem) tittade de boende nyfiket på mig. Jag kände en blandning av komplicerade känslor.
Arbetet jag utförde där bestod främst av fältarbete och kontorsarbete. Platsen jag blev hänvisad till var en lokal icke-statlig organisation som arbetade med internationellt hjälparbete. Eftersom den hade många koreanska givare behövde de en koreanska att sköta kontakterna med dem, så jag skickades dit. På vardagarna skötte jag därför givarrelationer, reklam och marknadsföring, projektplanering samt uppföljning och förvaltning av projekt på kontoret, och på fredagar och lördagar besökte jag personligen olika platser för att följa upp projekten och annat.Det var då en liten, nystartad organisation, så jag fick erfarenhet av allt från diverse småsysslor till större uppgifter som projektplanering.Ibland behövde jag också åka till avlägsna delar av Filippinerna eller utomlands för fältstudier. Eftersom jag behövde bygga relationer med lokalbefolkning med olika bakgrund var jag tvungen att snabbt vänja mig vid kulturer och seder. För någon som jag, som tycker om att arbeta hårt, var varje dag oerhört rolig och spännande.
# Sabbatsåret i Filippinerna och drömmen som tog form
”Det kringirrande och den längtan efter svar om livet som jag kände då förvandlades till ’att hitta tillbaka till mig själv’ under den här böneperioden, som kom efter många olika erfarenheter.”
Om någon frågar när jag trivdes bäst i Filippinerna dyker otaliga bilder upp i mitt huvud.
Smaken av kokosnöten jag åt efter att ha upplevt bergsbarnens två timmar långa väg hem,
En avlägsen by som vi nådde med båt, buss och till och med motorcykel längs slingrande vägar,
En fest där mina lokala vänner och jag lekte med billiga fyrverkerier, men där det i stället för gnistor bara kom tjock rök och vi fnissade tillsammans,
Minnet av när jag för första gången såg en hög med grishuvuden på den lokala marknaden och inte kunde äta fläskkött på ett tag,
Lukten av vatten överallt när vi grundligt städade kontoret och bostaden som hade översvämmats,
Den stilla kvällen då jag flitigt studerade koreanska för att undervisa lokalbefolkningen,
En spontan utflykt med den lokala personalen, då vi lämnade arbetet bakom oss...
Det hände så mycket att jag inte kunde berätta allt på en gång, och varje stund rymde sina egna glädjeämnen och sorger. Men när jag tänker tillbaka på alla de minnena dröjer bilden av himlen, som jag såg från balkongen i mitt rum varje morgon och kväll, svagt kvar i mitt hjärta. Jag bad till Gud varje morgon och kväll. Jag använde ordet ”gudomlighet” för att uttrycka mig mer romantiskt, men jag är kristen. Därför är det riktigare att säga att jag bad till Gud. Jag skulle gärna beskriva det som ett samtal med universum för att hitta hemligheten bakom mitt liv (skratt), men det var inte så storslaget. Morgon och kväll betraktade jag filippinernas liv och mumlade för mig själv om små men varierande ämnen som rörde livet.Det kringirrande och den desperation jag då kände inför livet förvandlades, genom den här böneperioden som kom efter många olika erfarenheter,till något som liknade ”att hitta tillbaka till mig själv”.
Under min tid i Filippinerna arbetade jag verkligen hårt. Jag arbetade från morgon till kväll utan att ta några genvägar. Arbetet var i sig roligt och meningsfullt, så jag hade inget att klaga på. Jag fick så varierad erfarenhet inom organisationen att det knappt fanns någon uppgift jag inte hade utfört, och eftersom jag arbetade flitigt kunde jag bygga upp långvarigt förtroende hos många människor. Genom dessaotaliga erfarenheter och stunder av självreflektion kom jag att förstå mitt verkliga ”jag”, och så småningom växte det fram riktlinjer för mitt liv. Tack vare det fick jagdet som kändes som utrymme att se tillbaka på mig själv ännu en gång (på ett positivt och utvecklingsinriktat sätt).
Dessa riktlinjer gav inget tydligt och konkret svar på frågan ”vad jag borde bli”. Men ännu viktigare var att de gjorde det möjligt för mig att själv bestämma vad jag skulle leva för. När riktningen i mitt liv blev tydlig och jag accepterade mig själv stillnade vindarna som hade rasat i mitt hjärta.
# Efter sabbatsåret var verkligheten oförändrad, men ”jag” hade förändrats
”Allteftersom terminen gick hade jag blivit en rätt bra student, fast på ett annat sätt.”
Jag bestämde mig för att återvända till studierna och avslutade mina aktiviteter inom den ideella organisationen. Inget var klart och jag kände mig fortfarande som i en dimma. Men om något hade förändrats så var det att jag hade fått större självförtroende. När jag väl hade ”bestämt mig” för vad jag ville inrikta mig på oroade jag mig inte längre alls för de svåra kurserna eller den förändrade miljön. Jag började faktiskt se fram emot vad som skulle komma härnäst.
Vägen som öppnade sig efter mitt sabbatsår var förstås inte bara romantisk. Så är livet alltid – verkligheten kan vara en enda röra (skratt). Precis som för andra studenter som återvänder efter ett studieuppehåll kändes campuslivet efter tre år väldigt främmande. Under min frånvaro hade institutionsbyggnaden till och med flyttat till en helt annan plats, så jag kunde inte hitta mina klassrum ordentligt. Eftersom jag inte hade några kurskamrater i min egen ålder fick jag dessutom ta på mig olika uppgifter bara för att jag var äldre student. Och de svåra kurserna tyngde mig fortfarande.Trots att jag hade massor av saker att göra varje dag blev jag en mer engagerad student på eget initiativ. Jag hade skäl att anstränga mig, och alltihop var roligt.Allteftersom terminen gick blev jag en rätt bra student, fast på ett annat sätt.
# Starta ett företag för att förverkliga min dröm
”Pausen under mitt sabbatsår gav mig faktiskt fler möjligheter.”
Jag driver för närvarande ett startupföretag inom den sociala ekonomin. Det beror på att jag var mycket intresserad av social innovation. Till en början var jag inte intresserad av den sociala ekonomin. Men tack vare min erfarenhet från arbete på en utländsk ideell organisation kunde jag delta i olika volontäraktiviteter både i Korea och utomlands, på och utanför campus, medan jag studerade. Tack vare erfarenheterna jag fick kunde jag få ett jobb inom internationellt utvecklingssamarbete utan några särskilda meriter. Medan jag arbetade på det sättet …lärde jag mig om den sociala ekonomin och startade ett företag, eftersom jag ville uppleva den samhällsförändring jag önskade på nära hållDet var så det blev.
Livet är oförutsägbart, men jag vågar säga att erfarenheterna från mitt sabbatsår ledde mig hit. Det beror på att jag ända fram till nu har försökt förverkliga den bild av livet som jag målade upp under sabbatsåret.
Ett sabbatsår kanske var en flykt för mig. Men pausen under sabbatsåret gav mig faktiskt fler möjligheter. Erfarenheterna från min tidiga tjugoårsålder formade den sociala miljön i min senare tjugoårsålder och påverkade början av trettioårsåldern. Så även om vi inte kan känna till framtiden, är det väl rimligt att dra slutsatsen att erfarenheterna och känslorna jag hade under mitt sabbatsår har format mitt liv fram till nu?Därför tycker jag att det är en värdefull investering att med självförtroende ta ett steg bort från verkligheten för att hitta ”dig själv”. Det kanske inte är allas svar på livet, som det var för mig, men jag vill intyga att det är ett klokt sätt att gå till väga att våga ta en paus från livet åtminstone en gång.
Vi tar alltid gärna emot tips och bidrag till ”100 deltagare på sabbatsår”. Marknadschef Haein Cho (dorothy224@koreagapyear.com)Skicka gärna ett mejl till henne. |
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
