Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
30:e gap year-deltagarenAn Seong-eun
Två månaders gap year
Ett gap year på en resa genom Europa utan pengar, med ”människor” och ”fotografi” i fokus.
Paris: Jag åkte utan några planer eftersom jag ville fly.
Till en början ville jag komma bort från mitt tuffa universitetsliv.
Jag hade blivit helt självständig från mina föräldrar och flyttat från Daegu till Seoul för att studera på universitetet. Jag betalade alla mina egna utgifter och behövde arbeta 100 timmar i månaden bara för att ha råd med boende och mat. Samtidigt var jag ambitiös och lade tid på studierna och relationer. Det fanns en period då alla mina besparingar tillsammans uppgick till 1 000 won, och jag förstod verkligen vad det innebar att äta tårdränkt triangelformad kimbap.
Efter att ha kämpat mig igenom fem terminer på det sättet gav jag mig till slut en present: en sex veckor lång soloresa till Phuket.Eftersom mitt mål där var att ”inte göra någonting” tog jag avstånd från verkligheten varje dag. Men paradiset fanns inte på platsen jag hade flytt till. När jag kom tillbaka till Korea var jag fortfarande fattig, och min kvävande hektiska vardag fortsatte. Det blev ännu svårare eftersom jag hade flytt och sedan kommit tillbaka.
Då tänkte jag att eftersom det ändå skulle bli tufft ville jag verkligen utmana mig själv. Jag ville pressa mig till det yttersta och se hur länge jag kunde stå ut. Samtidigt ville jag utforska mitt sanna jag, det som träder fram bland nya platser och nya människor. Så efter sex terminer tog jag en ryggsäck, köpte en tur- och returbiljett till Paris utan några planer och gick ombord på planet. (23 juni 2014)
En resa genom Europa utan pengar, driven av ”människor” och ”fotografi”.
Egentligen var jag inte särskilt nyfiken på Europa. Jag ville bara möta nya människor och platser. För att allt skulle kännas nytt planerade jag ingenting och bestämde mig för att resa enbart med ”människor” som drivkraft. Därför var det förvånansvärt enkelt att välja utgångspunkt.
En replik jag yttrade den dag min franska vän Helois, som jag hade träffat av en slump i Korea, återvände till Frankrike: ”Jag kommer också till Frankrike snart.”
När jag låg i Blois, den franska stad där min vän bodde, kände jag mig plötsligt överväldigad eftersom jag inte visste vart jag skulle ta vägen härnäst. Jag stirrade tomt på mobilen och råkade få syn på en europeisk fotografs arbete. Sedan jag började på universitetet hade jag tyckt om att stå framför kameran och bli fotograferad. Jag hade varken kroppen, ansiktet eller talangen som krävdes för att bli modell, men jag fortsatte att låta mig fotograferas helt enkelt för att jag gillade det.
Som tur var hade jag vänner som fotograferade på sin fritid, och tack vare dem hade jag många bilder. Jag satte ihop en portfolio av de insamlade bilderna och mejlade på måfå till europeiska fotografer som jag hittade på Google eller Facebook.”Jag råkade se dina bilder och skulle gärna vilja samarbeta. Jag är frilansmodell från Korea, och om du tackar ja kommer jag dit du befinner dig. Jag är i Europa just nu.”
.jpg "gap-2(1).jpg")
Jag fick erbjudanden i Paris, Bolzano, Rom, Berlin och Belfast och planerade min resväg för att ta mig dit. Som pank student lade jag förstås bara pengar på de allra nödvändigaste resorna mellan städer och länder. När jag reste från Berlin till Belfast var jag till och med på resande fot i 48 timmar.
Så reste jag genom tio städer i fem länder längs rutten Blois–Paris–Bolzano–Split–Hvar–Milano–Rom–Berlin–Belfast–London–Paris. På platserna jag besökte bodde jag och åt gratis hemma hos främlingar via Couchsurfing, och besökte de lokala favoritställena som de visade mig. Efter 62 dagar återvände jag till Korea, med värk i kappmusklerna efter att ha burit en ryggsäck på 15 kilo. (25 augusti 2014)
Det jag fick med mig efter mitt gap year: de ”tre inte”
1. Inga pengar
En budget på 1 000 000 won som bara skulle gå till transport var min grova ursprungliga uppskattning, men jag kunde faktiskt överskrida den (det blev 300 000 won mer). Utöver det materiella ville jag se hur jag skulle värdera andra saker. Jag, som inte ens kunde förmå mig att spendera en euro lättvindigt, behövde hela tiden människors hjälp och var tvungen att lita på dem som räckte ut en hand. Efter två månaders övning i att lita på människor insåg jag hur många som kunde få en plats i min värld.
2. Inga planer
Jag tänkte att det finns många platser i världen som jag inte känner till, och var nyfiken på den värld som öppnade sig för mig. Därför skickade jag först förfrågningar till fotografer runt om i Europa som kunde ägna sig åt det jag älskar, ”fotografi”. Sedan reste jag till platserna där de som tackade ja befann sig och planerade resan utifrån de platser som värdarna visade mig. På så vis kom jag till platser vars namn jag inte ens kände till och till oväntade ställen. Genom sådana resor började jag bara ana en liten del av världen och insåg hur enorm den är. Jag har förmodligen inte ens sett eller upplevt en tusendel av Europa ordentligt.
3. Okunskap
Det här tillståndet, som hör ihop med att inte ha några planer, var egentligen en önskan om ”det oväntades förundran”. Det var förunderligt. Under den processen kunde jag höra ”berättelser från verkliga livet” från människorna omkring mig, inte gamla berättelser ur böcker, och det blev ett mycket effektivt sätt att lära sig saker som är svårt att glömma. Det fick mig också att vilja studera med hjälp av böcker.
>
Löftet jag upprepade gång på gång under mitt gap year.
Innan jag åkte var jag väldigt rädd. Jag skulle ensam bege mig till okända platser under två månader – ingen kort tid – utan någonstans att sova, utan mat och utan någonstans att ta vägen. Vad skulle jag ens göra? Jag var rädd att något skulle hända där.
Men när det väl var dags att åka kunde jag inte längre klaga. Om jag stannade kände jag att jag skulle bli en sådan person. Så jag satte upp bara tre mål innan jag reste, och genom att ständigt påminna mig själv om dem under resan kunde jag genomföra den tryggt.
För det andra: var inte rädd. För det tredje: acceptera. Om du börjar förvänta dig saker börjar du hoppas; när du hoppas blir du besviken. För då kan du gå miste om de fantastiska saker du kan få uppleva när du inte förväntar dig något. |
Lev långsamt igen som dig själv, utan att ha bråttom.
När jag kom tillbaka höll jag en separatutställning som jag kallade About Today, efter namnet på en bar jag råkat se i Berlin. Över 100 personer kom förbi utställningen för att stötta mig. Ett foto jag tog i Belfast blev huvudbild på Vogue Italys webbplats, min berättelse uppmärksammades i artiklar i Daehaknaeil och Hankook Ilbos universitetswebbtidning, och jag höll föredrag och gjorde radioinspelningar.
Den här händelsekedjan gav mig bara ett enda budskap.
”Jag, An Seong-eun, kan vara mig själv på det här sättet.”
Även om jag förbereder mig för ett jobb tänker jag inte stressa. Jag ska långsamt ta steget in i samhället igen och fatta val som känns rätt för mig.
Tips och ansökningar till de 100 deltagarna i Gap Year-programmet välkomnas alltid. Lämna gärna en kommentar eller ett meddelande, eller mejla marknadsföringsansvariga Da-young Choi (choi@koreagapyear.com)! |
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
