29:e Gapper Go Ara
11 månaders sabbatsår
Ett sabbatsår då jag tog paus från mina balettstudier för att volontärarbeta utomlands, bland annat i Mongoliet.
Motivation
#1. ”Den där ’döva’ personen är verkligen någon som kommer att förverkliga sina drömmar.”
Har du någonsin föreställt dig att kombinera konstarten balett med hörselnedsättning?
Om du frågar mig var min relation till baletten började är det svårt att säga. Jag har dansat balett sedan jag var mycket liten, och då älskade jag att bära paraplyformade tutuer och dansa på tå. Men när jag kom i kontakt med ”riktig' balett, som krävde avancerad träning, började jag bli medveten om den funktionsnedsättning jag hade glömt bort.
Det berodde på min ”brist” på hörsel, som är helt nödvändig för dans. Sedan återfann jag min passion för baletten efter att ha gått på Moskvas statliga koreografiakademi i Ryssland under högstadiet. Under hela den processen brukade människor omkring mig säga: ”Go Ara är verkligen en person som kommer att uppnå allt hon drömmer om.” Det fanns en ”berättelse”.
#2. Att gå vilse – och en annan sorts början
Precis som många andra hade jag en dröm.
Jag tillbringade över 20 år på scenen – från estetiskt gymnasium till forskarutbildning – i rosa tåskor och med siktet inställt på rampljuset. Men genom att hängivet ägna mig åt dansen var det mycket jag var tvungen att ge upp för att uppnå min dröm.
Jag trodde att det var naturligt att ge upp sådant som andra kunde njuta av om det var för dansens skull, och jag tänkte felaktigt att jag måste leva med övertygelse, stolthet och till och med allvar – just de värderingar som den strikta utbildning jag fått hade präntat in i mig – och såg det som livets självklara mål.svackakom.
Mina år på grundutbildningen, då jag troget fokuserade enbart på dans, slutade med tvivel på om det här verkligen var det studentliv jag ville ha. Under forskarutbildningen sökte jag till och med till en supermodelltävling, vann World Miss University och Miss DEF Korea och representerade Korea i Miss DEF World (Tjeckien). Under den här processen förvreds min dröm och blev till något hemskt. Allt jag försökte mig på rasade samman, och ju mer jag försökte rätta till saker, desto mer gick de sönder; jag blev behandlad som en sådan person.
Trots att jag flera gånger om dagen hade återkommande bröstsmärtor och lindriga panikattacker skrev jag på min avhandling. Dessutom var jag tvungen att lägga min energi och tid på en exklusiv liga som bara var till för ”dem” och insisterade på att behålla en pyramidstruktur i stället för att utveckla konsten. Där fann jag ingen motivation.
Dessutom kändes det pressade schemat mer som ”utmattning” än utveckling. Trots att jag fått otaliga strålande ovationer – scenens belöning – började jag undra om jag verkligen hade tyckt om att stå på scen. Då bestämde jag mig för att mitt skolliv var över.
En dag, när jag nätt och jämnt höll fast vid min ”själ”, satte en mongolisk väns gest mitt oplanerade ”sabbatsår' i rullning.
Berättelser från sabbatsåret
#1. Tre veckor i Mongoliet
Jag flög 2 000 kilometer, med hjärtat bultande som om jag skulle träffa en barndomsidol, och stannade i vindarnas och stäppens land. Jag var van vid Koreas prydligt asfalterade vägar och stickande rök, men de vidsträckta färderna över grässlätterna fick mig att glömma den moderna stadscivilisationen. Den väldiga stäppen väckte en instinkt att springa vilt omkring, men min kropp var bräcklig och landskapet tycktes oändligt.
Stäppen blir en väg med oändligt många körfält,
Vägen jag färdas på och vägen min bil färdas på blir nya vägar.
Och någon kommer att skapa sin egen nya stig bakom sig.
Jag tror att uttrycket ”framtiden är ljus” är menat för sådana här ögonblick. Det oundvikliga valet att köra utanför vägen var långsamt och obekvämt, men också mänskligt, varmt och djupt. När jag tänkte på ”Mongoliet” var det faktiskt först och främst Djingis Khans imperium – han erövrade mer än halva kontinenten men saknade erfarenhet av statsförvaltning – och dess relationer till Goryeo, de vidsträckta stäpperna och den blå himlen som omsluter dem samt de karga öknarna som dök upp i tankarna. Pinsamt nog kunde jag inte komma på mer om Mongoliet. Det var allt jag föreställde mig; det var allt Mongoliet var för mig.
Men förvånande nog var det svårt att stöta på lämningar efter Djingis Khan i Mongoliet. Det fanns nästan inga monument, eftersom mongolerna historiskt sett levde ett nomadliv i flyttbara bostäder som kallas gerer och inte lämnade efter sig några föremål eller lämningar kopplade till sig själva. Kanske är det därför som diskussioner om civilisation eller lämningar i det här landet snabbt känns fruktlösa, och att med våld lämna något efter sig till minne av sig själv kan ibland vara en fåfäng handling.
Inne i geren fanns bara två sängar på en matta, ett litet skåp, en vattenkokare på kaminen, en vattenbehållare, några små redskap och en väska. När jag insåg att allt detta var det allra nödvändigaste för tak över huvudet, mat och kläder, insåg jag att jag ägde alldeles för mycket och förebrådde mig själv för att inte kunna släppa taget om det jag höll fast vid. Jag kunde helt enkelt göra mig av med det onödiga och leva lättare.
Den sista morgonen bjöds jag på suutei tsai (mjölkte). Vanligtvis smakar det salt, men den dagen var det lika sött som mjölken som blir kvar efter en skål cornflakes. Och mer än Mongoliets ytliga historia – Xiongnu, göktürkarna, ryskt och kinesiskt styre under Qingdynastin, den socialistiska revolutionen, demokratiska val och urbanisering – var det tiderna genomsyrade av doften från arol och airagens jäsning, och mongolernas frid, stillhet och humanism som hjälpte mig att förstå Mongoliet bättre. De korsade en vattenfattig stäpp samtidigt som de tog hand om barn, lagade mat och skötte otaliga andra hushållssysslor som inte syntes för blotta ögat. Framför allt blev ”schaman” en annan nyckel till att förstå Mongoliet på djupet.
Faktum är att den osynliga ”tiden' som företeelse är något vi själva har bestämt – klockan ett, klockan två – och vi lever efter dessa tider. Men när jag kom hit, fri från vardagslivet där jag jagas av och klamrar mig fast vid det människoskapade, uppdelade system som kallas tid, kändes det som om själva tiden blev förvrängd. Jag slutade oroa mig för hur tiden gick och kände bara med kroppen att solen gick upp och ner.
Mongoliet har många lockelser. Djingis Khans imperium, och trots att det inte finns något annat än vind och stäpp att se, är platsen full av både tomhet och rikedom. På natten ser himlen ut att vara redo att ösa stjärnor över ditt huvud – så underbart det är. Jag kallar den drömlika platsen ”Mongkol” (en dröms form).
Vägen jag har färdats på bleknar svagt vid horisontens rand,
medan vägen jag måste ta sträcker sig oändligt åt motsatt håll.
Det är som om det här är vägen jag har levt och formen på det sätt jag måste leva.
#2. Ett nytt möte – att bli civil diplomat
Efter att utan någon plan ha besökt Mongoliet när det var som grönast, blev jag rekommenderad av KF:s koreanska ungdomsdelegation och sökte mig åter till ett okänt möte. Jag var inte särskilt märkvärdig, men genom att delta i det här programmet, vars främsta syfte var ”utbyte”, åkte jag till Kina som civil diplomat. Programmet inkluderade både personer med och utan funktionsnedsättning samt personer med hörselnedsättning. Fördelen var att vi inte bara kunde lära oss om och förstå Kinas historia och kultur, utan också hitta en gemensam grund som medmänniskor.
En dämpad vit, kritliknande ton och mycket gamla stengolv. När jag vandrade genom gränderna fanns där ovanligt många murar och byggnader med tydliga ytstrukturer. Den platsen var Hangzhou.
”Vägen” leder till torget, och vägen skapar i sin tur ”riktning”.
Om du följer den riktningen möter du en annan väg och nya människor.
Och det mest minnesvärda var att tårarna hade förebådats i det här programmet. Inför något storslaget, vad det än må vara, blir man ofta mållös. Som döv växte jag faktiskt upp i ett hörande samhälle och kom in i dövgemenskapen först för två år sedan, så jag kunde inte teckenspråk särskilt bra. Under det här mötet blev jag tyst och började gråta när en sång framfördes på teckenspråk, de hörselskadades språk.
På ett storslaget sätt förmedlade varje fingertopp ljud och melodi, och för dem var det ”musik”. Trösten i denna ljudlösa musik var oerhört djup – den använde inte ord, eller snarare gick den bortom orden. Jag tröstade också mig själv med att jag gjort mitt bästa som gruppledare, och tack vare de värdefulla människor som accepterade och stöttade mig trots mina många brister kände jag mig tacksammare än någonsin på många sätt. Det var en tid då var och en av oss saknade något och samtidigt fyllde i lite för varandra. Jag är glad att det inte var perfekt. Efteråt tog jag Kina till mitt hjärta och omfamnade människorna där.
#3. Mentor bara till namnet i öknen
Har du hört att man kan plantera träd i öknen? Efter att ha tagit Kina och dess människor till mitt hjärta åkte jag tillbaka dit som mentor för Future Forest (Korea-Kinas ungdomskulturförening), som arrangerar programmet. Men först när jag kom till öknen insåg jag att jag saknade kvalifikationerna för att bära titeln ”mentor”.
Den här platsen är en oändlig, karg öken
Hur mycket längre måste vi gå innan den här törstiga öknen tar slut?
Eftersom jag aldrig hade varit i en öken och inte kunde föreställa mig hur ensamt och ansträngande det skulle vara att gå genom en, tog jag tåget från Peking till en öken i Inre Mongoliet. Där, mitt ute i öknen, tog jag mig mödosamt fram och gick ibland baklänges. När jag såg fotspåren efter de andra som hade gått tillsammans med mig kände jag tröst i vetskapen om att jag hade härdat ut och haft glada följeslagare.
När jag kröp uppför den torra sanddynen på alla fyra letade sig sandkornen in i skorna och till och med strumporna, och jag fick kämpa med dem. När sandkorn läggs till ett efter ett blir de tunga – så varför säger världen åt oss att bli tyngre? Sandkornen jag mötte just då, när jag kanske själv ville bli tung, verkade försöka säga mig att eftersom de är lätta är de inte bundna av någonting och kan flyga långt för att se den vida världen.
När jag planterade ett ungt träd i öknen kände jag att även mycket små saker kan växa sig stora. Att människor bör respektera och förstå varandra och att alla har rätt att mötas och samtala av egen vilja. Allt jag hade upplevt blev därmed sandkorn, och jag började bära en öken i mitt hjärta.
Sabbatsår och tiden därefter
#1. Min berättelse och processen blir mina meriter
I en utbildningsmiljö som inte gav mig möjlighet att upptäcka vad jag verkligen ville, och utan att känna till meningen med livet, brukade jag hela tiden arbeta hårt av rädsla för att hamna efter; ingen berättade varför jag behövde göra det. Men med tiden insåg jag att människor strävar mot sina egna mål, och i stället för att motvilligt göra saker bara för att bygga upp ett cv följde jag det jag själv ville och gick naturligt igenom olikaprocesserAllteftersom jag tog mig igenom dem började mina meriter samlas på hög, en efter en.
Med andra ord blev min ”berättelse” mina meriter. När jag försökte få enbart resultat utan att uppskatta processen var det plågsamt. Eftersom jag uppskattade processen kom goda resultat av sig själva. Tack vare det har jag nu lyckligtvis fått förfrågningar om att hålla föredrag och medverka i föreställningar och dokumentärer. Faktum är att jag fortfarande ofta öser ur mig klagomål till vänner som känner mig väl.
#2. Det jag vet, det jag inte vet och det jag inser
Ibland känns det som medicin att veta, ibland som en sjukdom, men det finns stunder då jag känner att det verkligen är en synd att inte veta. Förr trodde jag att resan började i samma ögonblick som man klev ut ur huset, men tanken att man måste lämna hemmet för att se och uppleva många saker gjorde faktiskt resandet till en börda.
Särskilt livet i Mongoliet, där mitt sabbatsår började, lärde mig att det är värdefullt att ibland släppa taget och ta sig tid att reflektera, även i vardagen – inte bara när man reser. Så lyckligt lottad man är om man någon gång, efter ett liv i andlös fart, kan luta sig tillbaka och hämta andan. När man springer kan man inte se eller känna det som är värdefullt, eftersom man är upptagen med att springa. Dessutom var de inre konflikter jag hade upplevt helt betydelselösa jämfört med de ändlösa, gränslösa grässlätterna. Av Djingis Khans ättlingar lärde jag mig att det inte är detsamma att försöka fylla på för mycket som att bli fulländad.
Och mitt ute i en ödslig öken utan vägvisare insåg jag något. Varje sandkorn jag mötte i öknen tog över mina tankar, men när jag kom tillbaka till plan mark och skakade ur skorna och strumporna var de otaliga sandkornen som föll ut i själva verket de ”livsprocesser” jag hade gått igenom. Det betydde att jag hade härdat ut under den långa tiden med otaliga känslor som ingen kunde se.
När jag levde mitt enda liv som en enkelresa insåg jag att jag inte hade gått vilse för att vägen hade försvunnit, utan för att det fanns alltför många vägar. Därför befinner jag mig mitt i ett ”självvalt sabbatsår(paus från studier eller arbete)
#3. I slutändan är det bara ”en del av livet”
Trots allt älskar jag fortfarande konst, och nu har jag lärt mig att den inte behöver vara något högtidligt. Jag har förstått att den för alla, oavsett tid och plats, helt enkelt är en del av vardagen och en ”del av livet” som blomstrar ur varje handling.
Dans och skrivande är trots allt också en del av livet. Även klumpiga färdigheter kan bli konst i sig själva om man fyller skrivandet med passionerad kärlek. Jag känner inte längre något behov av att tillskriva alla dessa små livsgärningar, som så naturligt vävs in i vardagen, en enda särskild mening. Jag har också kommit att acceptera att man inte behöver anamma en högtidlig, intensiv passion som om man stod framför ett skarpt blad bara för att ordet ”konst” finns med.
#4. Det som är lättast att glömma
Jag tillbringade år fyllda av oro, med känslan att allt skulle tas ifrån mig om jag inte grep tag i det snabbt, och jag trodde att det var så man naturligtvis skulle leva.Jag upptäckte mitt dåraktiga jag, vars okontrollerbara girighet försökte omfamna alltför mycket och som trodde att alldeles för många saker var mina, trots att jag omöjligen kunde behålla dem alla.
Så när jag säger ”jag är som mest tacksam” är det lättast att glömmamig självJag var det. Självklart fick jag stöd från människorna omkring mig för att leva målmedvetet, men jag känner också att mycket berodde på min egen förmåga att övervinna svårigheter. När jag levde jäktat med otaliga fullspäckade scheman sa jag gång på gång tyst till mig själv: ”bara lite till, en gång till”. Med envis beslutsamhet klarade jag allt och kunde stå stadigt på egna ben. Först nu värdesätter jag verkligen hur mycket jag har mognat och vuxit genom många försök och misstag.
Min utvecklingsperiod tog uppenbarligen slut för länge sedan, men samtidigt känner jag att mina ögon och öron vidgas. Även om jag har en funktionsnedsättning, tror jag att det som ”verklig funktionsnedsättning” innebär är att inte kunna reagera när hjärtat sätts i brand. Möjligheten under mitt sabbatsår att få ordning på de små, trasiga delarna av mitt tilltrasslade liv har i slutändan haft en positiv inverkan på mig, och just nu tillåter jag mig själv lite ”mildhet”. Jag är glad över att de värdefulla stunderna och människorna inom mig stadigt blir fler och blir mina egna.
Några ord till dig som läser detta.
#1. Oro – stunden då alla blir jämlika.
Eftersom jag har dansat balett sedan jag var barn brukade jag svara ”balettdansös” när någon frågade vad jag ville bli när jag blev stor. Men nu när jag har blivit vuxen ger jag ett mer realistiskt svar: ”Det är inte dags att fatta ett definitivt beslut ännu, utan att pröva sig fram.” Det finns många vägar jag inte har tagit än, så det är inte dumt att prova det ena och uppleva det andra. Ingenting varar för evigt. Om man prövar sig fram så mycket som möjligt, kommer man inte att oroa sig mindre senare?
Det jag ångrar mest är att jag var rädd som ett barn och inte kunde uppbåda mer mod. Om jag hade tagit ett sabbatsår tidigare skulle jag ha levt gladare och oroat mig mindre. Jag kanske skulle ha lekt mer och känt mindre oro. Även om det jag försökte mig på hade misslyckats kunde jag ha trott på att något bättre skulle dyka upp senare och väntat. Och då skulle jag säkert ha dansat bättre och känt större tacksamhet och lycka.
Acceptera det som inte går att förändra, släppa taget om det som inte går att övervinna och inte blunda för det som förändras. Vart tar stjärnorna vägen när natten tar slut? Var försvinner vinden när den mojnar? Vad finns på andra sidan bergstopparna? Vad händer när vågorna bryts mot sanden?
Världen tar inte slut helt; den föds på en annan plats eller förvandlas till något annat. Därför lägger jag undan tyngden och oron från tjugo år av mitt liv för en stund. Självklart gör jag också det minsta som krävs för att försörja mig. Samtidigt vill jag säga att det är nödvändigt att ibland ta sig tid för sig själv.
#2. Att leva tråkigt är ett brott mot ungdomen.
Jag vet inte om jag rusade fram i 20 kilometer i timmen eftersom jag tillbringade tjugoårsåldern med blicken fäst på en enda scen och med repetitioner, men det känns inte som om jag njöt av livet i lugn och ro. Jag minns hur jag ständigt skyndade mig och kände oro, alltid nervös för vad som kunde hända. Även när jag famlade och inte kunde formulera några principer eller planer bubblade min passion och nyfikenhet oavbrutet. Så under grundutbildningen arbetade jag väldigt hårt utan att veta särskilt mycket. Om jag bara hade kört ordentligt kanske tempot i mitt liv inte hade varit något problem.
Självklart finns det ingen fullständig frid och vila så länge man lever, men ibland kanske allt jag ville var att öppna fönstret och känna brisen, tänka på dem jag älskar och le, se landskapet utanför bilfönstret och vara tacksam över att kunna fortsätta mot målet.
Att gå långsamt och njuta av varje steg man tar framåt kan i själva verket vara det snabbaste sättet och vägen till att få mer. Och det kanske inte finns någon anledning att skynda sig eller att ha mycket. Det jag tycker är viktigt nu är att leva som om mannjuter avvarje steg – det är verkligen njutbart, lyckligt och rofyllt. Och jag undrar om det är vad ”stabilitet” innebär. Jag njuter av det nu.
#3. Den ”djupaste” relationen man kan ha i livet.
Negativa nyheter sprids snabbt. Om man inte går ut är det därför lätt att falla för illusionen att hela världen befinner sig i kaos. Jag tycker att det är bra att försöka skapa nyheter som verkligen värmer hjärtat. Vackra och underbara berättelser tar form gång på gång på platser som du inte kan se.
Dessutom är allt du upplever ett utmärkt tillfälle att få perspektiv och livsvisdom, utveckla social kompetens, umgås med andra och visa omtanke; det är så jag ser på tjugoårsåldern. Det är förmodligen också den mest osäkra tiden.
Gå långsamt, men ta inga steg bakåt.
Låt stegen du tar präglas av större mod och fötterna du står på av en fastare beslutsamhet.
Må tidens återhämtning bli den katalysator som fyller mig med sådan iver att till och med mina rötter skälver.
Det kanske låter klyschigt, men jag tror att jag fortfarande har mycket att lära och att jag inte är framme än. ”Livets ovisshet” går bortom allt man kan föreställa sig. Men varje gång du möter den med din egen styrka vill jag dela med mig av att jag alltid har uttrycketEtt barn blir vuxeti åtanke.
Och jag är stolt över hur jag irrar omkring som ung i den tid jag lever i; även om jag ibland driver planlöst, så blir mina småningom i den stundensanna jagJag tror att det beror på att allt hopar sig. Jag tycker om hur jag ser ut nu.
I det här skedet av livet – efter att ha sprungit andfådd – när jag kan luta mig tillbaka och ta en paus, är jag verkligen glad över att få dela med mig av ett liv som får hjärtat att slå snabbare, i stället för att få benen att darra. Och jag kommer att fortsätta leta efter svar.
Som alltid.
Tillbaka till listan
Hem
