Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
28-åriga Jeon Sora
Ett sabbatsår på ett och ett halvt år
Erfarenhet under sabbatsåret: volontärarbete på en icke-statlig organisation
Jag känner alltid att jag jagas av något
Jag började direkt på forskarutbildningen utan att någonsin ta studieuppehåll under universitetstiden. Sedan pluggade jag inför prov för en tjänst inom den offentliga sektorn i ett år, gav upp och började genast jobba.
Eftersom jag hade tagit jobbet med inställningen ”bara jag får ett jobb någonstans” – under press och utan ekonomiskt eller mentalt utrymme – sjönk min arbetsglädje så mycket att det blev svårt att fortsätta.
Så till slutbörjade jag fundera på att byta jobboch började leta efter information. Sedan råkade jag få höra talas om ideella organisationer och blev intresserad av att åka utomlands. Därefter sökte jag på alla möjliga webbplatser efter volontärmöjligheter hos organisationer utomlands.
Efter att ha tittat på många olika organisationer bestämde jag mig för ett program där jag skulle få sex månaders utbildning i USA, tillbringa sex månader i Moçambique i Afrika med aktiviteter som landsbygdsutveckling, grundskoleutbildning och hygienutbildning och sedan tillbringa ytterligare sex månader i USA med att marknadsföra projekten som genomförts i Afrika. Eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet av volontärarbete utomlands eller ideella organisationer var möjligheten att få utbildning en stor fördel, och jag bestämde mig för att åka direkt.
Oro och beslutsamhet
Jag bestämde mig för att åka och började genast planera.Jag planerade att sluta jobbet i slutet av augusti och åka till USA i november. Därför såg jag verkligen fram emot att ha det riktigt trevligt i september och oktober. Men så fort jag slutade jobbet skadade jag benet och var tvungen att få det gipsat. Till slutkunde jag inte roa mig som planerat, utan fick stanna hemma. Jag kunde bara tänka att jag fick oturen ur världen innan jag åkte.
Min mamma var också väldigt orolig. Jag är alltid den typen som fattar ett beslut och sedan berättar det för mina föräldrar, så även den här gången köpte jag flygbiljetten innan jag berättade för dem. När hon fick höra det blev hon förvånad, men eftersom hon visste att jag skulle åka ändå gick hon med på det. Hon oroade sig dock för min hälsa ända fram till dagen jag åkte. Det oroade mig mer än om min mamma hade försökt hindra mig.
Jag hade exakt två mål med mitt sabbatsår.
För det första ville jag hitta ett arbete som jag verkligen älskar och något som jag är bra på.
Och jag ville få modet att omsätta i praktiken sådant jag dittills bara hade tänkt på! Med beslutsamheten att uppnå de här två sakerna gav jag mig av.
”Tio dollar känns alldeles för mycket som allmosor.”
Utbildningen som började i USA var inte lätt från början. Eftersom aktiviteterna genomfördes i grupper uppstod många problem på grund av olika åsikter. Jag upplevde också själv problem som orsakades av kulturella skillnader. Det vanligaste problemet var olika syn på tid. Eftersom det var många vänner från Latinamerika var det vanligt att börja senare än den överenskomna tiden. I början grälade vi, men senare anpassade vi oss lite till varandra. Jag saktade ner medan de vännerna skyndade på (skratt).
Även när vi samlade in pengarskiljde sig reaktionerna åt beroende på kultur.Många amerikaner hälsar i alla fall, oavsett om de skänker pengar eller inte. De säger något i stil med: ”Jag kan inte skänka pengar just nu, men tack för att ni utför det här arbetet.” Koreaner känner sig väldigt illa till mods om de inte kan skänka pengar. Och när de väl gör det brukar de ge ett stort belopp. En gång skänkte någon tio dollar, men hade inte hunnit gå långt innan personen kom tillbaka och sa: ”Tio dollar känns alldeles för mycket som allmosor”, och lade i hundra dollar.
Den plats som gjorde starkast intryck var Sydamerika. Även om beloppen var små deltog väldigt många. När vi samlade in pengar i Guatemala sa en givare: ”Även om vi inte har det gott ställt nu har vi alla upplevt större fattigdom, så vi hjälper gärna till.”
Det svåraste minnet från mitt sabbatsår var från tiden i Afrika.
Många tror att Afrika var svårt på grund av de fysiska besvären, men för mig var det mentalt svårare.
Jag brukar ta ledningen i arbetet eller på möten och har alltid gjort det. Men i Moçambique i Afrika talade de portugisiska, så jag kunde inte ta ledningen i något.Vad jag än gjorde var jag tvungen att inta en stödjande roll och utföra uppgifter passivt enligt instruktionerna, och det sårade min stolthet.
Jag lyckades övervinna det problemet först senare, inte för att min portugisiska hade blivit bättre, utan för attjag accepterade det..
Jag erkände för mig själv: ”Jag kan inte vara bra på allt.” Jag insåg att jag hade försökt pressa in allt i en mall som jag själv hade skapat – försökt få människor och situationer att passa in i den. När jag hade accepterat det och blivit mer avslappnad började min portugisiska märkligt nog att bli bättre.
Jag sa att det svåraste minnet från mitt sabbatsår var Afrika, eller hur? Omväntvar det bästa minnetockså från Afrika.
Jag saknar till och med mest livet utan elektricitet och vatten. Det var ett väldigt enkelt liv. Jag vaknade på morgonen när solen gick upp, till tupparnas galande och ljudet av barnen i grannskapet som lekte. Och eftersom solen gick ner omkring klockan fem eller sex på eftermiddagen brukade jag laga mat innan dess. När det blev mörkt fanns det inget att göra, så jag gick och lade mig. Vi hade inte heller något kylskåp, så vi köpte bara det vi behövde efter hand.
Att leva så enkelt, utan att behöva bekymra mig om komplicerade tankar, var en upplevelse jag hade för första gången i mitt liv. När jag var i Korea fanns det så mycket jag ville köpa att jag alltid tyckte att jag hade ont om pengar, även när jag hade pengar. Men där fanns det inget att köpa och inget att jämföra sig med – jag levde ett verkligt enkelt liv.
Nu när jag har kommit hem från mitt sabbatsår
Andras åsikterinsåg jag att de inte är så viktiga som jag trodde. När jag hade avslutat mitt sabbatsår och kommit hem tittade jag in i garderoben och den var full av kläder. Jag blev förvånad över att jag brukade gå klädd i så många olika plagg och accessoarer. Och i länder som Brasilien, USA, Colombia, Costa Rica med flerafrån hela världenhar jag fått vänner.Jag har fått många vänner. Tack vare dem lärde jag mig också tillräckligt mycket portugisiska för att klara grundläggande samtal.
Det finns många saker jag vill lära mig i framtiden. Capoeira, en brasiliansk kampsport som jag lärde mig av mexikanska vänner, och salsadans som jag lärde mig av colombianska vänner.Jag planerar också att så småningom lära mig snickeri och trädgårdsarbete, färdigheter jag plockade upp när jag levde självförsörjande. Jag insåg att det finns otaliga saker att lära sig och göra till ett yrke, och inom en snar framtid …En liten förhoppning jag har är att resa runt i världen och lära mig färdigheter som jag ännu inte kan.
Vad betyder ett sabbatsår för mig?
Om jag inte hade tagit ett sabbatsår skulle jag ha tjänat mycket pengar under den tiden. Men jag hade gått miste om upplevelser som är mer värdefulla än pengar.upplevelserJag hade inte fått dem. Jag hade gått miste om upplevelser som jag fick för första gången i USA och Afrika, och jag hade inte lärt känna de många länder som jag bara hade hört namnet på – som Costa Rica, Brasilien, Colombia och Argentina – eller vännerna jag träffade där. För mig är ett sabbatsår en period fylld av upplevelser som gav mig de här dyrbara sakerna.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
