27-årige Gapper Yoon Seung-chul
3½ års förberedelser inför ett sabbatsår + 1½ års sabbatsår
Erfarenheter under sabbatsåret: fem ökenmaraton
Hej, jag heter Yoon Seung-chul och är den yngsta personen som genomfört Grand Slam i ökenmaraton.
Efter tre och ett halvt års förberedelser tog jag ett sabbatsår på ett och ett halvt år. Det började när jag var tjugo och nybliven universitetsstudent. När jag letade efter material till en roman fick jag av en slump höra talas om ökenmaraton och ville prova på det.
När jag gick i andra året på högstadiet skadade jag benet allvarligt efter att ha trampat på glas och fallit i skolan under en lek. Jag stukade fotleden och bröt skenbenet. Jag var inlagd på sjukhus i ungefär fyra månader, och även efter utskrivningen hade jag gips från tårna upp till låret och var tvungen att använda kryckor.
Den långa sjukhusvistelsen gjorde att jag gick upp i vikt, och jag fick också veta att jag hade plattfot och åderbråck i benen. Dessutom skadades tillväxtplattan i mitt vänstra knä, och jag behövde även få en injektion för att stoppa tillväxten i mitt högra knä. Så mycket hände på en gång under mitt andra år på högstadiet att jag till och med fick tankar som jag inte borde ha haft.
Jag hade inte ens kunnat gå mer än fem kilometer från det att jag skrevs ut från sjukhuset tills jag började på universitetet. Att jag så fort jag blev universitetsstudent bestämde mig för att ge mig iväg på ett ökenmaraton berodde på en uppgift från en professor. Den första uppgiften jag fick på universitetet var nämligen att skriva en roman.
Eftersom jag själv inte kunde springa särskilt bra eller gå särskilt långt tänkte jag: ”Jag skriver åtminstone en romanfigur som kan springa riktigt bra.” Medan jag letade efter ett ämne råkade jag få syn på någon som sprang genom en öken. Den lilla tillfälligheten väckte gradvis en starkare önskan inom mig: ”Någon gång i livet ska jag också springa genom en öken.” Jag började med rehabilitering och fortsatte träna regelbundet även under militärtjänsten, samtidigt som jag förberedde mig för sabbatsåret i tre och ett halvt år.
Förberedelserna inför ökenmaratonet handlade om att övervinna rädsla.
Ett ökenmaraton är en tävling där man springer 250 kilometer på sex nätter och sju dagar. Jag, som aldrig ens hade gått särskilt långt, var livrädd för att gå och springa så långt. Under mitt ett och ett halvt år långa sabbatsår lade jag därför mest kraft på att försöka bli av med rädslan.
Jag gick på rehabilitering och började med att springa två kilometer och sedan gå fem kilometer, om och om igen. Som tur var fick jag efter alla dessa ansträngningar veta att det inte skulle finnas några större hinder för min framtida aktivitet. Då började jag gå och springa tio kilometer varje dag. När jag väl kände mig säker på att jag skulle klara av att åka till öknen ansökte jag om studieledighet för att anmäla mig till ökenmaratonet.
Men då dök det upp ett oväntat hinder (?). Det var deltagaravgiften för ökenmaratonet. Jag hade inte ens föreställt mig att det skulle kosta något att delta. Jag hade bara tänkt ”Kommer jag att kunna springa bra?” och oroat mig för min fysiska form, men först efter att jag tagit studieledigt insåg jag att det skulle behövas omkring sju miljoner won. Deltagaravgiften var 3,8 miljoner won, och dessutom behövde jag betala flygbiljetter tur och retur och köpa utrustning.
Jag frågade om jag kunde återvända till universitetet, men ansökningstiden för återupptagna studier hade redan gått ut. Jag stod inför en situation där jag måste vara ledig i hela åtta månader, fram till nästa termin och lovet. Så började mitt oväntade sabbatsår.
I all hast bestämde jag mig för att i hemlighet lägga ut min hyreslägenhet till uthyrning, med en deposition på tio miljoner won och en månadshyra på 400 000 won. Det var en lägenhet som mina föräldrar hade ordnat genom att ta ett lån, eftersom de trodde att jag hade flyttat till Seoul för att studera. Jag använde pengarna till deltagaravgiften och flygbiljetten och flyttade sedan till ett enkelt rum på vinden i ett provisoriskt hus i Hawolgok-dong, utan deposition och med en hyra på 180 000 won. Eftersom tävlingen varade i sex nätter och sju dagar planerade jag att jobba extra efteråt och fortsätta fram till terminsstarten för att spara ihop en ny deposition.
En dag råkade jag få syn på en tidningsartikel i mitt vindsrum. När det blåste hårt trängde vinden in i rummet, så jag höll på att sätta upp tidningspapper som dragstopp när jag såg artikeln. Den handlade om ”vilken typ av talanger våra företag söker”. Personalansvariga från olika företag berättade: ”Det här är den sorts människor vi vill ha på vårt företag.”
Intervjuerna handlade om att företagen ville ha människor som förknippades med ”utmaningar”, ”entusiasm”, ”ungdom”, ”framåtanda”, ”misslyckanden” och ”uthållighet”. Då slog det mig: ”Tänk om jag kunde be ett sådant företag om sponsring? Att jag skadade benet och blev av med mitt rum är på sätt och vis en utmaning och ett misslyckande, men också ett bevis på uthållighet och framåtanda.” Samma dag började jag för första gången i mitt liv skriva något som kallades ett ”förslag”.
Verklighetens mur – ett lopp till
Till en början skrev jag ett alldeles för långt förslag. Jag trodde att fler sidor betydde bättre innehåll och skrev därför över 20 sidor. Vilket företag skulle frivilligt sponsra en student utan någonting som ber om stöd på måfå med ett sådant förslag? Jag skickade förslag till omkring 30 företag, bland annat de som nämndes i tidningen, men alla tackade nej.
Det här var min egen idé om ”den sorts talanger företagen söker”. Jag ville ge upp. Men då var det många som faktiskt uppmuntrade mig. Några sa att de inte kunde sponsra mig, vare sig som företag eller privatpersoner, men att de kunde hjälpa till att redigera mitt förslag. En person kortade ner mitt förslag på över 30 sidor till fem sidor, och nära vänner gav mig också ett enormt stöd.
Jag tog nya tag och tänkte: ”Jag fortsätter försöka tills anmälningstiden går ut.” Jag bad över 100 olika företag och organisationer om sponsring och lyckades till slut få sponsorer som täckte deltagaravgiften, omkostnaderna, flygresan och all utrustning.
Jag sprang fem lopp genom fyra öknar (Saharas öken i Egypten, Gobiöknen i Kina, Atacamaöknen i Chile och Antarktis), och de totala kostnaderna uppgick till omkring 40 miljoner won. Många hjälpte mig när jag letade efter sponsorer, och det crowdfundingprojekt jag drev hade också stor betydelse.
Crowdfunding innebär att vem som helst kan stödja ett projekt via en webbplats. Jag startade också en crowdfundingkampanj för mitt projekt, där jag skulle genomföra ökenmaraton och utmana mig själv att ta en Grand Slam. Jag skrev om vad jag ville uppnå, varför jag gjorde det, vad som skulle förändras och hur jag skulle tacka dem som stöttade mig. Jag lade upp reklamtexter och bilder och producerade till och med en kort dokumentär. Jag satte bidragsnivåerna till 10 000, 30 000, 50 000 och 100 000 won. När insamlingen avslutades hade vi samlat in omkring 20 miljoner won.
Här är en liten historia. Dagen efter att jag lanserat insamlingssidan fick jag ett samtal från ett okänt nummer. När jag svarade hörde jag: ”Är det Seung-chul Yoon? Kan du ge mig ditt kontonummer?” För ett ögonblick trodde jag att det var ett bedrägerisamtal och frågade: ”Vem är det?” Han sa att han var ordförande för ett företag, att han hade sett insamlingssidan och ville hjälpa till, och bad mig därför att ge honom mitt kontonummer.
Det kom så plötsligt att jag sa till ordföranden: ”Tack så väldigt mycket. Jag är ledsen, men skulle du kunna skänka pengarna via crowdfundingwebbplatsen om det går?” Ordföranden skrattade lite generat och sa följande.
”Eftersom donationsbeloppet är så stort skulle jag behöva klicka på maxbeloppet 100 000 won dussintals gånger och sedan verifiera koden som skickas till min telefon lika många gånger.”
Händelsevis ringde ännu ett okänt nummer redan nästa dag. Det var en vd som sa att han gärna ville träffa mig och bad mig komma till hans företag när jag hade tid. Jag bokade ett möte och träffade vd:n. Vi pratade länge om varför jag ville åka och en massa annat. Jag sa att jag skulle höra av mig så fort jag kommit tillbaka välbehållen, och då gav han mig ett vitt kuvert och sa att han hoppades att det skulle hjälpa mig lite på resan.
Jag tackade honom och tog hissen ner till första våningen och gick ut genom snurrdörren. Jag hade tänkt köpa en del personlig utrustning som jag behövde till loppet. Då kom jag att tänka på kuvertet från vd:n och tänkte att jag kunde använda pengarna till det. När jag öppnade kuvertet såg jag flera checkar på ett betydande belopp.
Jag blev så överraskad att jag gick tillbaka upp till vd:ns kontor och frågade: ”Ursäkta, ni känner inte ens mig och vi har aldrig träffats förut. Tänk om jag tar emot den här generösa gåvan och sedan inte fullföljer loppet, använder pengarna till något olämpligt eller inte ens deltar – hur kan ni ge en så stor summa till en ung man ni just har träffat? Jag fick faktiskt liknande hjälp i går också, så jag ville verkligen fråga er.”
”Om en ung man har en så fräsch och lysande idé tror jag att det kommer att gå bra för honom.”
”Om en ung man har en så fräsch och lysande idé tror jag att det kommer att gå bra för honom.” Det var hans svar. Han sa det efter att ha sett de sex belöningar jag hade lovat dem som stöttade mig genom crowdfundingkampanjen. Då såg de sex belöningarna ut så här:
1. Jag lägger sand från Saharaöknen och is från en antarktisk glaciär i en liten genomskinlig glasflaska och ger dig en helt unik souvenir.
2. Skicka mig något som förknippas med ett minne du vill glömma. Medan jag springer genom öknen begraver jag det mitt i Sahara, så att du kan glömma minnet helt (jag skickar GPS-koordinaterna för platsen och en video som visar hur djupt jag begravde det).
3. Jag skriver ett tackbrev på ett vykort med foton tagna under löpningen i öknen och skickar det till dig. Jag skickar också ett videomeddelande.
När jag springer i öknen och Antarktis spelar jag in ett tackmeddelande som en selfievideo och skickar det via en QR-kod på vykortets baksida, nära frimärket. Du får både bilder, text och video.
4. Jag gör en namnbricka med namnen på dem som stöttat mig och fäster den på min väska. När det blir tufft tänker jag på alla som hjälpt mig och ger inte upp – jag fortsätter springa ända in i mål.
5. Jag planterar träd i öknen. Jag planterar lika många träd som det finns personer som stöttar mig, sätter upp namnskyltar vid träden och tar med bevis tillbaka. Det hjälper inte bara mig, utan bidrar också till att bekämpa ökenspridningen runt om i världen.
6. När jag har genomfört ökenmaratonet erbjuder jag tre träningspass i maratonlöpning och bjuder in dig som VIP-gäst till fotoutställningen som hålls efter min hemkomst.
Det hände många roliga saker när jag genomförde de här löftena. Bland föremålen som skickades in för att ”glömma ett minne” fanns foton på före detta pojkvänner och flickvänner, brev, ringar och gemensamma bankböcker. Vänner från högstadiet och gymnasiet skickade betyg de ville glömma.
Det mest minnesvärda var en vän som skickade ett fotoklistermärke som han hade tagit tillsammans med tjejen han dejtar just nu. Eftersom han sa att det var någon han fortfarande träffade och skickade bilden till mig frågade jag nyfiket: ”Skickade du en bild på dig och någon du snart ska göra slut med för att gå vidare, eller förbereder du dig mentalt i förväg?” Hans svar var överraskande och fantastiskt: ”Vi planerar att åka till Saharaöknen på smekmånad och använda koordinaterna för att hitta den.”
De tredje löftena – att skriva brev och plantera träd – var inte lätta att hålla. Jag hade nästan 150 personer som stöttade mig. Jag kunde visserligen ta mig tid att skriva breven, men träden var ett problem. Jag trodde att 20 personer som stöttade mig var mycket, men när över 150 personer hjälpte till tänkte jag att jag skulle kollapsa inom en dag, även om jag blev skogshuggare eller barplantor åt någon – än mindre kunna springa maratonet. Jag var tacksam, men orolig. Eftersom jag hade lovat att göra det funderade jag på vad jag skulle ta mig till och upptäckte då en mobilapp som hette ”Tree Planet”.
Det är ett mobilspel där man odlar träd. När ett träd har vuxit färdigt i appen planteras ett riktigt träd i öknen i det angivna kontots namn. När trädet har planterats får man ett mejl med bilder som visar var och hur det planterades. ”Det här är lösningen! Vi odlar träd i de personers namn som stöttar mig och planterar dem i öknen!” Jag spelade i en vecka men lyckades bara odla fyra träd, så jag gick direkt till Tree Planets kontor. Efter flera besök fick jag veta att de kunde plantera träden om jag gav dem namnlistan. De sa att det var ett intressant projekt.
Jag hade helt glömt bort den sjätte och sista idén när jag kommit tillbaka från öknen och Antarktis. I mars, efter att ha återvänt till universitetet och börjat gå på föreläsningar igen efter min resa till Antarktis i december, fick jag plötsligt ett sms från ett okänt nummer. Det stod: ”Yoon, jag hejar alltid på dig. Nu när vädret blir varmare tänker jag använda mitt presentkort för maratonträning.”
Ärligt talat skrev jag ner det i tron att det kanske skulle se bättre ut med åtminstone en idé till. Vem skulle tro att någon skulle sponsra mig för att få maratonträning? Det var ju ingen utställning av en berömd fotograf eller en kändis – vem skulle komma om jag ordnade en fotoutställning? Men den här personen hade verkligen inte glömt löftet och skickade det där sms:et. Jag svarade: ”Säg en tid och plats som passar dig, så kommer jag till dig, lärare.” Då svarade personen: ”Okej, jag bor i Changwon i Gyeongsangnam-do.”
Att springa i öknen
Jag hade många tankar och upplevde mycket när jag sprang genom öknen, som var målet med mitt sabbatsår. Många frågar: ”När var du som lyckligast – när du gick i mål?” Men jag var som lyckligast när jag stod på startlinjen och hörde startskottet. Tårarna vällde fram på en gång. Det var ögonblicket då den långa ökenlöpningen, som jag hade förberett mig för i tre och ett halvt år, började.
Erfarna löpare kallade mig ”en lantlolla som springer maraton”. Jag blev så upprymd att jag rusade iväg utan att tänka på formen eller tempot, och svimmade vid mållinjen den första dagen. Jag hade sprungit alldeles för fort. Jag lade in för mycket energi i början utan att tänka på att maraton är ett långlopp.
Jag gick ensam och oroade mig för hur jag skulle gå på toaletten. En kvinnlig löpare kom långt bakom mig, och jag funderade på vad jag skulle göra. Jag tänkte att jag skulle låta henne springa förbi och sedan uträtta mina behov. Men kvinnan, som jag hade hälsat på tidigare och som hade sprungit före mig, drog plötsligt ner byxorna och uträttade sina behov.
Osäker på vart jag skulle titta eller vad jag skulle göra uträttade jag också mina behov. Det var första dagen på det veckolånga loppet, men efter ungefär tre dagar var det inte längre något märkligt – det spelade ingen roll vem som uträttade sina behov eller var. Det kändes som att återgå till ett mer ursprungligt, djuriskt tillstånd.
Öknen var helt annorlunda än jag hade föreställt mig. Innan jag åkte dit trodde jag att jag skulle fundera över hur jag hade levt hittills och hur jag skulle leva i framtiden. Men när jag väl började springa i öknen hade jag inga sådana tankar alls. Det kanske krossar de romantiska föreställningarna om öknen, men sanningen är att jag bara tänkte: ”Jag är så utmattad – varför åkte jag till en så varm plats? Jag vill verkligen ha något kallt att dricka och friterad kyckling, hamburgare, sidfläsk, sushi.”
Ögonblick på liv och död
Jag ställdes också inför farliga situationer i öknen. Jag kunde se dagens målgång långt borta och drack upp allt vatten jag hade sparat. I öknen skruvar man inte av korken och klunkar ur flaskan; man suger i sig vattnet genom en slang. Det är ett effektivt sätt att släcka törsten med en liten mängd, men eftersom jag trodde att jag var framme öppnade jag korken och drack upp allt.
Men det visade sig att målet låg minst fyra kilometer bort. I öknen, där man saknar djupseende, går det inte att bedöma avstånd; mellan mig och målet fanns otaliga sanddyner som jag inte hade lagt märke till. I hettan, när temperaturen närmade sig 50 grader, tänkte jag först: ”Jag kan dö av törst.” Jag hade inget annat val än att dricka ur vattenbehållarna på slangarna som mina medlöpare hade med sig för att orka vidare.
En gång gick jag också vilse mitt ute i öknen, där det inte fanns några vägskyltar. Jag skulle ha följt en kurva men fortsatte rakt fram ensam. Efter att ha gått tiotals kilometer i en rak linje antog jag att vägen skulle fortsätta rakt fram och fortsatte gå. Det var inte så att jag hade glömt banan; i den heta solen och av utmattning hade jag bara gått rakt fram utan att tänka.
Jag hade gått och släpat mig fram i 40 minuter utan att inse det, men något kändes fel. Jag tittade bakåt och såg en löpare långt bakom mig, som en liten prick, som följde efter mig. När jag korsade öknen ensam blev jag glad över att se någon och vinkade; löparen vinkade tillbaka, som om han också var glad. Efter att ha gått i ytterligare tio minuter tittade jag bakåt igen, och då var löparen mycket närmare.
Jag vinkade igen av glädje, men tänkte samtidigt: ”Försöker han hinna ikapp mig? Jag borde springa snabbare och komma undan”, och fortsatte springa. Tio minuter senare kändes plötsligt något konstigt. När jag kom till sans insåg jag att jag befann mig på en stig där det inte fanns några fotspår framför mig. Löparen hade på avstånd sett att jag hade tagit fel väg och kommit för att säga till mig.
I öknen, där människors sanna jag blir synligt, fick jag möjlighet att tänka på många saker. Jag mötte människors innersta väsen och deras naturliga jag, mina egna begränsningar och utmaningar, tid för äventyr och eftertanke och andra verkligheter. Svaren jag fick när jag frågade en kuwaitisk vän, en oljemagnat i sjuttioårsåldern, varför han sprang genom öknen fick mig att tänka mycket.
”Pengar och tid räcker inte för att nå målet. Här måste jag springa vidare genom mina egna stadiga och helhjärtade ansträngningar.”
”Jag ville visa mina döttrar att jag fortfarande kan åstadkomma något i mitt liv, och jag ville också bevisa det för mig själv.”
Det var deras svar. Under sabbatsåret då jag sprang genom öknen fick jag möjlighet att fundera över saker som jag kanske aldrig annars skulle ha tänkt på.
Efter ökenmaratonet
Tack vare många människors hjälp sprang jag 1 250 km under fem lopp och blev den yngsta att slutföra Grand Slam i öken- och polarmaraton.
Jag skrev ner det jag kände under förberedelserna och medan jag sprang och gav ut en bok med titeln ”Löpande ungdomsdikter”. Lyckligtvis utsågs den till en framstående bok av kultur-, sport- och turismministeriet 2013.
Under ett sabbatsår på ett och ett halvt år sprang jag i öknen och fick uppleva många oväntade saker. Utåt sett förändrades inte mycket i mitt liv. Direkt efter att jag kommit tillbaka gjorde jag bara några intervjuer i tv, tidningar och tidskrifter. Men jag fick styrka av erfarenheten och tid att reflektera. Självförtroendet blev en bonus. Hårdvaran har inte förändrats, men man kan säga att mjukvaran har uppgraderats.
Varför ett sabbatsår behövs
En del säger: ”Hitta din dröm och det du vill göra, och gå sedan målmedvetet vidare.” Men som någon i tjugoårsåldern – en sen tonåring och ung vuxen – vet jag bättre än någon annan hur svårt det är att ens hitta vad man vill göra. Om du oroar dig över vad du tycker om och vad du är bra på är det svårt att acceptera när någon säger att du bara ska fortsätta leta eller prova vad som helst.
Jag tycker att det verkligen är en lycka att hitta det, något som bara ett fåtal får uppleva. Det krävs tid för att prova många saker, mod att agera och utrymme för eftertanke. Man måste också övervinna oron: ”Är jag bra på det här? Kommer det att gå vägen?”
I det avseendet var sabbatsåret till stor hjälp för mig. Från gymnasieexamen tills jag blev vuxen hade jag aldrig på allvar funderat över, bestämt mig för och agerat utifrån vad jag ville göra. Jag hade gjort resor inom landet och gått med i olika klubbar med vänner, men jag hade aldrig på egen hand förberett och genomfört ett så stort projekt från början till slut.
Även utan sabbatsår hade jag kanske sprungit i öknen någon gång. Men efter sabbatsåret blev de tankar jag fått och erfarenheter jag gjort – sådant jag annars inte skulle ha upplevt – en tillgång som jag inte skulle byta mot något.
Livet är som en klätterställning
Jag tror inte att det vi gör just nu är helt meningslöst. Det vore bra att ha en tydlig dröm och en klar bild av vad man vill göra, men varken jag, som åkte till öknen, eller många av mina jämnåriga har nödvändigtvis det. Ändå tror jag inte att någon erfarenhet går till spillo. ”Erfarenhet” omfattar inte bara praktiska aktiviteter, utan också den osynliga världen av tankar och förberedelser.
Någon sa: ”Livet är som en klätterställning: det som nu kan verka vara orelaterade fragment kommer en dag att vävas samman och, vid något tillfälle, forma vilka vi är.”
Att sitta vid ett skrivbord och oroa sig och försöka hitta ”vad jag är bra på och vad jag borde göra” direkt kommer inte att ge något svar. Om du provar olika saker blir en väg synlig, och någon gång kanske du upplever processen att hitta ett nytt jag, som jag nämnde tidigare. Efter att jag kom tillbaka från öknen använde jag den erfarenheten som grund för att bestiga Himalaya tillsammans med expeditionsledaren Um Hong-gil, leda en ungdomsexpedition på en resa längs Sidenvägen till Turkiet och följa med som ungdomsledare på ett projekt där vi tog oss med båt till Iran. Jag förbereder också en bok om att bo tre veckor på en obebodd ö, och i dag återvänder jag till en sådan ö ännu en gång.
På sätt och vis kanske jag hittade en ny väg efter att ha åkt till öknen. Erfarenheten av att skriva en bok om att springa i öknen förenade saker jag tycker om: utmaningen i att göra något nytt och skrivandet. Eftersom jag studerar kreativt skrivande kan jag vara ganska stillsam, men jag ville också försöka åstadkomma något, och jag tror att jag insåg det när jag sprang genom öknen.
När jag närmar mig examen står jag förstås också inför den största utmaningen av alla.
Det är frågan: ”Vad ska du göra för att försörja dig?” Så vad säger ni – ska vi fundera på det tillsammans?
Tillbaka till listan
Hem
