Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
Den 26:e Gapper Yoon Young-hoon
Erfarenheter under sabbatsåret: resor i Korea och Japan samt militärtjänstgöring
”En enda mening som motiverade mig, jag som bara hade gått och tänkt på det.”
Jag växte upp som yngst. MenMina föräldrar skämde inte bort mig för att jag var yngst. I stället fick mina äldre systrar mer kärlek, eftersom de var duktiga i skolan och vackra.Jag växte upp på en mycket liten och stillsam landsbygd. Där gick jag ut gymnasiet, och under min barndomströvadejag omkring mycket.
Det började inte så. Jag började förändras när jag började gymnasiet, och när jag ser tillbaka nu levde jag ett förvånansvärt vilt liv.Jag föredrog att umgås med vänner framför att plugga och tyckte att det var häftigt att ströva omkring utan rädsla.Eftersom jag alltid hade varit en elev med ganska bra betyg blev människor omkring mig alltmer oroliga, och till slut började jag luta åt att ge upp.
När jag märkte hur människor omkring mig reagerade blev jag ofta arg och gick ut, men samtidigt var jag orolig, så tanken ”jag borde börja plugga igen” lämnade mig aldrig.Jag gick alltid bara och tänkte på det och lät tiden gå utan att förändras – helt enkelt för att jag tyckte om att vara med vänner och ha roligt.
Innan jag visste ordet av hade jag gjort högskoleprovet och blivit en avgångselev på gymnasiet som sökte till universitet som passade mina betyg, utan några mål.En dag bad min äldsta syster att få prata med mig – jag hade verkligen blivit en tanklös unge.Min äldsta syster hade varit bra på allt sedan barnsben, både i skolan och inom idrotten. Hon var så duktig att hon representerade oss i skriv- och teckningstävlingar.
Jag avundades henne, men hennes skarpa och rättframma sätt gjorde att jag hade svårt att närma mig henne.
Hon satte mig ner och sa så här:
”Om du tänker vara en man och tillbringa hela livet på den där lilla landsbygden och spela tuff, så fortsätt bara leva så!”
Efter det sa hon inget mer utan gick till sitt rum. Jag satt kvar länge, alldeles omtöcknad.
Det kändes så kallt, och jag skämdes.Jag satt länge och tänkte, fortfarande omtöcknad. Var skulle jag börja och vad skulle jag förändra ...Jag kände inte att jag genast borde börja plugga igen. I stället bestämde jag mig för att få ordning på tankarna, som hade förstörts av min skeva livsstil.
Jag behövde bryta vanan att göra mig märkvärdig och se ner på folk på vår lilla, glest befolkade landsbygd.”Då åker jag till en plats där det finns mycket folk och försöker leva utan pengar – be andra om hjälp, kämpa lite och ödmjuka mig!”Så började mitt eget sabbatsår.
Korea och Japan
KoreaJag reste på cykel.Jag bestämde mig för att cykla omkring utan något särskilt mål, tog bara med mig en karta och gav mig av.Mitt första mål var att cykla runt i hela Jeolla-provinsen. Jag tänkte att eftersom jag skulle leva på det här landet hela livet vore det fel att åka utomlands utan att ha sett mitt eget land.
Jag kunde inte ge upp studierna och ägna mig helt åt att resa, så jag bestämde mig för att resa runt i landet varje lov. Det var som leken där vi tog över mark som vi brukade leka som barn.Så cyklade jag hela dagen och tog mig framåt. Det var fysiskt utmattande att trampa, och jag blev snabbt hungrig.
Därför var jag tvungen att gå in på någon restaurang och få mig en måltid, men det visade sig inte vara så lätt.Till en början funderade jag mycket på vad jag skulle säga när jag gick in och vad jag skulle göra om de sa nej. Jag kallsvettades. Efter att ha tänkt länge ...gick jag helt enkelt in utan att tänka mer och förklarade min situation.
”Jag är en student som reser utan pengar. Om ni har lite ris och kimchi över skulle jag tacksamt äta det och fortsätta min resa.”
Det krävdes mycket mod för mig att säga något sådant. Som tur var log ägaren och bjöd mig på mat. Han berättade att hans egen son hade gjort något i stil med en pilgrimsfärd genom landet när han studerade,och att han visste hur det kändes att vara hungrig. Känslan av upprymdhet jag kände då är fortfarande tydlig.
Med den upplevelsen som drivkraft reste jag runt i landet sammanlagt fyra gånger. Jag sov på offentliga platser när det var möjligt.Jag förklarade min situation på polisstationer, sjukhus och för kommunanställda i tjänst och reste varje dag med tacksamhet.En gång ville inte ens de som delade ut flygblad ge mig något på grund av hur jag såg ut.Jag reste i Daegu.Jag var hungrig och letade efter ett ställe där jag kunde få något att äta.Jag hittade en trevlig koreansk restaurang med fasta menyer i Dongseongno i staden.
Jag var sjaskigt klädd och gick in med tanken att jag bara skulle tacka och gå om de sa nej. Sedan förklarade jag min situation.Men chefen gick gärna med på det och dukade upp ett helt bord åt mig. Det var första gången jag hade sett så många tillbehör.Det var gott och jag var mycket tacksam. Chefen berättade att han hade varit med om liknande saker när han var ung och gav mig många uppmuntrande ord.
Tacksamheten jag kände när jag reste runt i mitt land gav också nytt liv åt studierna, och när jag såg hur min inställning till människor hade förändrats bestämde jag mig för att resa en gång till.Jag jobbade extra i två månader för att spara ihop de minsta nödvändiga reskassan för en resa till Japan. För att hålla nere kostnaderna reste jag dit och tillbaka med färja.
Resa till JapanAnledningen till att jag bestämde mig för att åka var ganska vanlig. Trots historiska oförrätter ville jag själv uppleva deras starka samhällsengagemang. I Japan...Jag var med om många saker.
På Tokyos centralstation, när jag sov utomhus, insisterade någon på att platsen tillhörde dem, så jag flyttade på mig och försökte sova någon annanstans,Jag använde mina sparade nödpengar för att njuta av ett härligt varmt bad i en varm källa,I Sapporo kände jag verklig avkoppling när jag drack öl och åt färskost.
Under två månader reste jag grundligt genom den japanska övärlden, från Fukuoka till Sapporo.Det hade med sömn att göra. Eftersom det var ett främmande land kunde jag inte bara sova var som helst, och även kapselhotell kostade en hel del. Så...Jag kom på att jag kunde använda nattåg och nattbussar. I Japan tar långväga nattåg eller nattbussar ofta mer än sex timmar, så jag kunde sova på dem.Därför kom mitt schema oundvikligen att omfatta besök på många platser.
Att hitta en karriärväg inom militären.
När min resa till Japan var över var det dags för mig att rycka in i militären.Jag tog värvning vid 23 års ålder, lite senare än de flesta, men jag hade en mycket tydligare bild av vad jag ville.Medan jag reste i Korea och Japan och försökte hitta vad jag verkligen ville göra blev jag inkallad till militärtjänst, och mina tankar kretsade kring det.
Jag hade tre mål under min tid i militären.
För det första att ta reda på vad jag ville göra,
för det andra att bygga upp en frisk kropp,
och slutligen att läsa många böcker.
Som ny rekryt kan man inte bara börja läsa och träna direkt.Så jag fokuserade på att anpassa mig till militärlivet. Jag var ganska bra på fotboll, så jag kom lätt in i det och fångade mina överordnades uppmärksamhet.På universitetet hade jag också volontärarbetat med ungdomsrådgivning på YWCA för att hjälpa unga människor som följde den väg jag själv en gång hade tagit, och jag använde den erfarenheten som kompaniets rådgivare.
När jag väl hade kommit till rätta fick jag tillstånd att läsa eller studera efter att lyset släckts. De lässtunderna gav mig möjlighet att tänka djupt över mig själv.Jag tänkte tillbaka på barndomsminnen för att komma ihåg vilka aktiviteter som hade fått mig att känna mig som mest stolt, glad och tillfreds.
Efter att ha läst böcker under lång tid och ihärdigt...frågorNär jag fortsatte att ställa frågor växte ett svar fram.Även om jag aldrig studerade konst professionellt fick jag alltid beröm av lärarna på bildlektionerna, och mina verk ställdes ofta ut i skolans korridorer. När de minnena kom tillbaka fick jag gåshud och tänkte: ”Det är det här.”
Efter det började jag tänka mer konkret och kände att jag borde välja en mer specifik karriärväg inom konstområdet,och eftersom jag hade tyckt om att klä upp mig sedan ung ålder började jag tro att modedesign var helt rätt för mig.Från och med då köpte jag böcker om kläder varje gång jag fick permission och studerade dem.
Under min militärtjänst lyckades jag hitta min karriärväg, och efter muck åkte jag direkt till Seoul. På dagarna arbetade jag på ett jobb som en bekant hade tipsat mig om, medan jag på kvällarna gick på en yrkesskola för mode och slutförde modeutbildningen.När jag hade avslutat utbildningen slutade jag på jobbet och satsade helt på mode; numodedesignerarbetar jag som.
Under den här tiden skedde många förändringar i alla delar av mitt liv.
Det viktigaste jag fick ut av mitt sabbatsår varuppriktighet.Jag insåg att man kan förändras om man bemöter människor uppriktigt, utan baktankar, och tar sig an alla uppgifter med uppriktighet.
Om någon frågade mig vad det bästa jag har gjort i mitt liv är, tror jag att jag skulle kunna svara utan att tveka.Det ena äruppriktighetenoch det andra ärtidensom jag inte slösade bort.Genom de här två sabbatsårsupplevelserna lärde jag mig att leva lyckligare.
Oavsett om det var hemma, utomlands eller i militären
Ärligt talat är jag ganska vanlig.
Även medan jag skriver det här känner jag mig väldigt generad och är väl medveten om att min berättelse inte är något märkvärdigt.När jag läser många inlägg om sabbatsår verkar det finnas många imponerande människor.Även om jag inte är på den nivån,om du kan skapa tid för dig själv att förändras och hitta din karriärväg, finns det inget bättre sabbatsår än det.
Det är väldigt svårt att ge upp allt och ägna sig enbart åt resor. Jag tycker inte heller att det nödvändigtvis är rätt svar.
Det viktiga verkar vara att välja och genomföra ett sabbatsår som passar ens egen situation.Till exempel reste jag under varje skollov och använde tiden i militären till att hitta min karriärväg.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
