Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
Den 25:e gapparenGo Minsu
Gap year-period:2014–2015
Upplevelser under gap year-året:Oplanerad jordenruntresa
”Vart tar din tid vägen?”
Före mitt gap year hade jag ständigt den här frasen i tankarna.
När jag hade avslutat mitt andra år på universitetet hade jag visserligen ägnat två år helhjärtat åt studier och fritidsaktiviteter utan att ångra mig, men ändå kände jag en törst inom mig. Jag levde samma vardag varje dag och …Låt oss prova något nyttJag fattade det beslutet.
Efter att gång på gång ha tänkt ”Hur kan jag göra varje dag annorlunda?” valde jag att resa. Jag bestämde mig för att röra mig så mycket som möjligt och se många länder. För att finansiera mitt gap year på egen hand sparade jag pengar genom att jobba extra på restauranger.
Hösten 2014 avslutade jag alla mina aktiviteter i Korea och förberedde mig för att åka utomlands. Jag slutade med alla jobb jag hade, som extrajobb och arbetet som ungdomsledare, skaffade pass, packade väskorna och kände hur hjärtat bultade när jag insåg att jag äntligen skulle ge mig av.
Min resa är en färd, inte en rundtur.
Innan jag gav mig av på resan sa en bekant till mig: ”När alla dina pengar är slut, då börjar resan.”
Den enda meningen gav mig en enorm kick och fyllde mig med ännu större förväntan.
”Först ger jag mig av från Storbritannien och fortsätter resa utan någon plan” och ”Jag ska försöka sälja mina konceptbilder medan jag reser.” Med de här två …målengav jag mig av. Det första målet uppnåddes. Jag reste runt i Europa, åkte till Nordafrika och fortsatte sedan till Indien, Nepal och genom Kina innan jag återvände till Korea. Tyvärr misslyckades jag med det andra målet – att sälja mina konceptbilder.
När jag först kom till Storbritannien utan några planer hade jag bara en plats att övernatta på ankomstdagen och en flygbiljett till Frankrike.
För någon som aldrig ens hade pratat med utlänningar var det en stor utmaning att åka ensam till Storbritannien. Men när jag planerade resan och gav mig av kände jag bara förväntan och ingen rädsla alls. Med 2,5 miljoner won i handen och 900 000 won på kortet började en resa utan känt slutdatum.
En liten incident inträffade så snart jag kom till Storbritannien. Jag anlände till Glasgow i Skottland, men kunde inte kommunicera med gränskontrollanten, vilket väckte misstankar. Först efter lång tid och en enorm mängd frågor fick jag till slut en inresestämpel.
Jag gav mig av utan att kunna främmande språk, veta hur man åker kollektivt, känna till bordsskick eller veta hur man beställer mat. Därför brottades jag varje dag med samma frågor: ”Var ska jag sova i natt?” ”Hur kan jag få tag på billig mat?” Ibland visste jag inte vilka transportalternativ som fanns och fick gå omkring planlöst. Jag gick i regel omkring fem till sex timmar om dagen, men allt var nytt, så jag gick alltid med ett leende.
Många oväntade situationer uppstod också. Den mest minnesvärda händelsen var när jag tog ett lågprisflyg från Portugal till Frankrike och landade på en så liten flygplats att …det inte fanns något sätt att ta sig in till staden förutom att lifta. Till slut liftade jag ensam tills solen gick ner. När jag äntligen kom in till stan tog jag ett tåg till Lyon i södra Frankrike, där en festival pågick.
En bra sak med att resa ensam var att allt, oavsett om resultatet blev bra eller dåligt, …var resultatet av mina egna val.Så var det. Jag kunde inte skylla på någon annan och ångrade ingenting. Faktum är att det ibland hände att jag till och med hoppades på situationer som skulle vara svåra att lösa.
Överväldigad av ensamhet
Men ibland överväldigades jag plötsligt av ensamhet när jag reste ensam. Den ensamhet som ibland dök upp – till exempel när jag var den enda personen i en tågvagn som körde genom ett snötäckt landskap, eller när jag kom till Egypten där ingen talade engelska och letade i tre timmar efter någon som kunde språket – var en känsla som fick mig att känna mig svag och samtidigt gjorde mig starkare.
Även när det fanns många människor omkring mig kände jag mig ensam. Trots att det fanns massor att se kände jag mig på något sätt instängd i ett fängelse. Varje gång jag kände så började jag prata med utlänningar i närheten och försökte säga åtminstone ett ord till för att känna mänsklig värme.
Även när jag var på väg att återvända till Korea efter att ha avslutat mitt gap year upphörde inte incidenterna och olyckorna. Jag befann mig i Nepal när en incident med Turkish Airlines inträffade på Nepals internationella flygplats. Flygplatsen stängdes och jag blev strandsatt i Nepal. Därför kom jag tillbaka till Korea ungefär fyra dagar senare än planerat, efter att ha gjort ett stopp i Kina för att vila. Först blev jag överrumplad av den plötsliga händelsen, men de oväntade fyra dagarna som jag fick under mitt gap year kändes som en stor gåvaoch jag kände mig tacksam för den.
Efter mitt gap year återvände jag till vardagen.
Men jag återvände som en student som lärde mig att bli den jag själv ville vara, inte den person som samhället ville att jag skulle vara.
Än i dag tar jag mig lite tid då och då för att försöka hitta tillbaka till den version av mig själv som var lyckligast – den som irrade omkring utan mål, den unge mannen som alltid gick på gatorna med ett leende.
Innan jag tog ett gap year var jag helt enkelt en person som gillade att vara aktiv och dra igång projekt. Jag startar fortfarande projekt, men jag har lagt till en vana: att dokumentera. Jag började skriva ner saker allt eftersom de hände.
Ett exempel är boken jag skriver för att behålla själv. Den är tänkt att hjälpa mig hitta tillbaka till den glada unga person jag var – så att jag, när jag öppnar den igen om 10, 30 eller 50 år, får se det där glada leendet.
Utöver vanan att dokumentera fick jag något annat av mitt gap year: övertygelsen om att ”allt börjar med mig och jag kan lösa det”. Under resan föll ordet ”ge upp” mig aldrig in. När en ny situation dök upp försökte jag inte fly, utan kastade mig hela tiden in i att lösa saker och fick …modoch ficktillit till mig självpå köpet.
När är du som lyckligast?
Det sägs att ens kall är det arbete man utför med ett lyckligt leende som ett barns. Jag tror att man måste våga anta utmaningar för att hitta ett sådant glädjefyllt arbete. Varje utmaning berikar ditt liv och gör det speciellt. Jag hoppas att du upptäcker en ny sida av dig själv genom att ta dig an de situationer du möter i en ny miljö, en i taget.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
