31:a årets gappareLee Gi-song
12 månaders sabbatsår
Pilgrimsvandring längs Camino de Santiago, sex månaders volontärarbete på en skola för döva i Nepal
En plats med många berättelser: pilgrimsfärden längs Camino de Santiago
År 2010 fick jag chansen att studera en kort tid i Spanien. Länge hade jag funderat: ”Vad ska jag göra med mitt liv framöver?” På förslag av en vän som var där ...pilgrimsfärden längs Camino de SantiagoJag åkte dit. Jag gav mig av utan några förberedelser, i tofflor och med bara en gammal väska.Den över 880 km långa leden skulle tillryggaläggas helt till fots och med ren viljestyrka.Längs vägen träffade jag många människor.
Bland dem som vandrade med tunga hjärtan av olika skäl träffade jag Natasha.Hon föddes i Tyskland och hade förlorat hela sin familj i en trafikolycka, vilket kastade henne in i djup förtvivlan. Genom volontärarbete utomlands, på inrådan av en bekant, återfann hon sin livsvilja. När jag hörde hennes berättelse om hur hon vandrar den här leden i tårar på årsdagen av familjens död började mitt hjärta bulta. När jag kom hem bestämde jag mig för att ta studieledigt. Under sex månader började jag förbereda mig systematiskt för ett sex månader långt volontärprogram i Nepal – samla in pengar, göra engelsktest och gå på intervjuer.
Sabbatsår på en skola för döva i Nepal
I sex månader arbetade jag som volontär och undervisade elever på Behirabaarak-skolan för döva i Katmandu i Nepal. Eftersom jag skulle undervisa elever med hörselnedsättning under en längre tid behövde jag lära mig nepalesiskt teckenspråk. De lokala lärarna var också döva, så det mesta av undervisningen och samtalen fördes på teckenspråk.
När jag blev en del av deras gemenskap, pratade med dem, gick på picknick och deltog i olika aktiviteter insåg jag att en hörselnedsättning inte innebär att man alltid behöver andras hjälp. Eleverna på Behirabaarak-skolan, som jag mötte utan fördomar, välkomnade mig varmare än någon annan.När de fyllde i där mitt begränsade tecknande inte räckte till log de blygt, log sedan brett och nickade, och jag tillbringade tid tillsammans med eleverna.Trots att det var en skola specialiserad på hörselnedsättning fick den nästan inget statligt stöd. Eftersom skolan drevs med stöd och sponsring från olika frivilligorganisationer runt om i världen rådde det stor brist på resurser, till exempel för säkerhet och hygien samt för konst- och idrottsundervisning, som kräver särskild omsorg.
Jag undervisade främst förskolebarn och elever i de lägre årskurserna i bild och höll idrottslektioner för de äldre eleverna.För barn som hade relativt få möjligheter att prova på olika slags lektioner anlade vi blomrabatter, sprang och lekte tillsammans. I takt med att mitt teckenspråk blev bättre minskade avståndet mellan barnen och mig.
Särskilt tillsammans med eleverna i årskurs tvåblev en UCC-video (användarskapat innehåll) som vi filmade för att samla in pengar till skolan ett tillfälle att komma närmare skolans barn.Under sex månader då vi bodde och arbetade tillsammans tog vi emot korttidsvolontärer och byggde till och med en egen pingisbana, så att barnen själva kunde upptäcka vad de kunde åstadkomma.
Den verkliga lycka jag fann under mitt sabbatsår
Det som förändrades under mitt sabbatsår var var jag placerade centrum för min lycka.
Innan jag gav mig av på mitt sabbatsår förstod jag inte varför känslor av rädsla och ensamhet plötsligt kunde uppstå trots att jag hade kontakt med många människor. Jag försökte fylla tomrummet med fler människor och försökte skaffa mig, en efter en, sakerna jag ville ha. Men lyckan jag fick på det sättet var flyktig, och den korta glädjekänslan försvann snart.
Anledningen till att något kändes tomt och mitt hjärta likaså var att centrum för min lycka låg utanför mig själv. Andras uppskattning och tillfredsställelsen av ägodelar är inget som kan göra en verkligt lycklig.Jag insåg att tillfredsställelsen i de beslut jag fattat själv och raden av prövningar och glädjeämnen som uppstod under processen stannar kvar tydligare än någon flyktig lyckokänsla.
Ett ord till unga som ger sig ut på ett sabbatsår: livet handlar mer om processen än om resultatet.
En av fallgroparna för den som planerar är att bli besatt av resultatet.
Ibland kan människor inte acceptera resultat som avviker från deras planer, eller så försöker de med våld styra processen mot ett önskat resultat. Jag tror att livet är summan av upprepade upptäckter och lösningar på det oväntade.I stället för att definiera processen utifrån resultatet hoppas jag att du har sinnesro nog att hitta resultatet i processernas samlade helhet.
Tillbaka till listan
Hem
