Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Befriad från tvånget att känna att jag måste #Fick göra allt jag ville i Paris #En känsla av tillfredsställelse; fick se olika sätt att leva
Men när det gäller att besöka ”måste-se”-platser och leta upp berömda restauranger tänkte jag: ”Måste jag verkligen uppskatta allt? Vad är det för fel med att missa några saker?” Det var den inställningen jag utvecklade.
Även om man ser samma utsikt om och om igen är vädret olika varje gång, personerna man ser den med är olika och tyngden av samlade minnen förändras — så om jag väljer att sitta sysslolös vid Seine hela dagen, vem kan då säga något om det? Bonjour! En månad i Paris, Frankrike Jeong Ji-young, deltagare i ett sabbatsår (gap year) (26, kontorsanställd) / 4 veckors sabbatsår |
# Jag måste åka till Paris. Jag tänker säga upp mig.
Uppsägning. Vilket storslaget ord. Är det för att ”dagens unga” saknar uthållighet? Allt fler lämnar frimodigt in sina uppsägningsbrev och bestämmer sig för att bo någon annanstans i en månad.Jag tror att den (inte riktigt) trendiga företeelsen att bo någon annanstans i en månad kan hänga ihop med att unga säger upp sig tidigt.
Även om jag använde ordet ”uppsägning” var det tekniskt sett fråga om att ”kontraktet löpte ut”. En visstidsanställds uppsägning är inte särskilt glamorös. Till och med ”kontraktets utgång” efter ett år hade först förlängts från fem månader till tre månader, sedan två månader, sedan en månad och därefter ytterligare en månad. Det var ett kontrakt jag var trött på och ville avsluta. Varför fortsatte jag att förlänga det? För att jag var en så lojal ”anställd” — med andra ord en dörrmatta.
Utmattad av den återkommande cykeln av att hoppas att det skulle ta slut och gång på gång bli besviken bestämde jag mig för att åka till Paris när den sista kontraktsförlängningen var över.”Jag har redan bestämt mig för att sluta, så det blir inga fler kontraktsförlängningar.” Jag gjorde det klart. Beslutet att åka till Paris kom på ett ögonblick. På Facebooks Korea Gap Year-sida såg jag”Bonjour, bo i Paris, Frankrike i en månad!”— de orden.
* För Ji-young, som ville hitta tillbaka till lugnet, ordnades dagliga, skräddarsydda personliga 1:1-uppdrag för självreflektion och sinnesro. Hon fick också en sabbatsårsdagbok där hon kunde reflektera och planera.
# Varje gång jag kände mig utmattad och ville komma bort fortsatte jag att besöka webbplatsen Gap Year.
För tre år sedan, när jag reste i Europa, råkade jag stöta på en vän på en gata i Rom. Hon berättade att hon skulle bo i Frankrike i två månader genom ett sabbatsårsprojekt. Hon sa att hon kunde boka flygbiljetterna fritt, så hon skulle resa till andra länder innan hon åkte till Paris.
Det var första gången jag fick höra talas om Korea Gap Year.Sedan dess fortsatte jag att besöka webbplatsen Gap Year varje gång jag kände mig trött och ville komma bort.Demipar i Kanada, språkkurs på Malta, italiensk möbelakademi ... Det fanns så många lockande program. Men jag hade inga pengar. Efter att ha gjort av med alla mina besparingar på Europaresan sjönk saldot på mitt bankkonto ofta till noll. Studenten Ji-young hade förlikat sig med det.
Jag fick ett kontraktsjobb på ett företag jag gillade, på en plats jag tyckte om. För mig, som hade jobbat extra medan jag sökte jobb, var det en bra karriärmöjlighet. Men kontraktsperioden innebar att jag skulle missa rekryteringssäsongen för fasta tjänster, så jag planerade att använda pengarna jag tjänade under fem månader till att resa i Sydostasien. Därför trodde jag att mina möjligheter att uppfylla punkten på min bucketlist ”resa med mamma” var begränsade till Asien.
Jag visste att min mammas önskan, eftersom hon knappt hade rest utomlands, var att besöka slottet i Versailles. Min mamma, som fortfarande drömmer om den plats hon beundrade som flicka när hon såg tecknade serien ”Versaillesrosen”, är en flicka i hjärtat. Hon lät sin dotter fritt åka på studieresor till USA och resa runt i Europa med vänner, men själv hade hon aldrig varit någonstans. Jag ville resa med min mamma.
Kontraktsperioden förlängdes från fem månader till ett år,och jag fick själv erfara vad det innebär att vara en arbetande person som har pengar men ingen tid att spendera dem.Jag började jobba klockan sju på morgonen och jobbade övertid som om det vore en måltid, samtidigt som jag sparade pengar. Den sista förlängningsmånaden var en tårfylld månad då jag kämpade för att få avgångsvederlag. Förlängningen skulle ta slut tolv dagar före ettårsdagen, vilket innebar att jag skulle gå miste om avgångsvederlaget precis framför ögonen på mig. Jag avskydde jobbet så mycket, men jag kunde inte förlåta mig själv om jag slutade och gick miste om avgångsvederlaget för de där tolv dagarna. Så jag stod ut och fick avgångsvederlaget. Äntligen var jag redo att ge mig av.
”Mamma, kom till Paris.”
# Jag lovade mig själv att bo här i en månad, göra allt jag ville utan att hålla tillbaka och sedan ge mig av.
Om jag bara hade passerat genom Paris snabbt skulle jag ha använt engelska. Fransmännen hälsar eller tackar inte ens på engelska. Frankrike är ett stolt land. Stolthet efter revolutionen? Stolthet som stormakt? Det kändes som om de sa: ”Det här är Frankrike, så du borde tala franska.”
Redan första dagen efter ankomsten fick jag panik i mataffären när jag skulle betala och inte förstod franskan. Så fort jag kom tillbaka från affären började jag en franskakurs på Si***. Lektion ett, lektion två. Efter två lektioner stängde jag laptopen. Nej — jag klarar inte det här.
Förutom det ovana uttalet var fransk grammatik ett helt annat spektakel. För att bilda nekande meningar sätter man ord före och efter verbet. När ”ne ... pas” dök upp gav jag upp. Jag lärde mig bara småsaker som att ”r” låter som ett h och ”i” som ett a, och sedan slutade jag med lektionen. Det var bara en femdagars provperiod, så min franska skulle ändå inte förbättras dramatiskt på fem dagar. Jag memorerade bara några meningar som jag trodde att jag skulle använda ofta.
Var finns toaletterna? (Où se trouve les toilettes?) Var finns toaletten?
Paris är en stad där man helt enkelt inte kan hitta toaletter. Till skillnad från hemma, där man hittar rena toaletter så fort man går in på en tunnelbanestation, är det svårt att hitta en ordentlig toalett i Paris. På vissa kaféer behövde man till och med mynt för att använda toaletten. De offentliga toalettbåsen på gatan saknade toalettlock och svämmade ibland över. Jag bestämde mig för att det var bättre att betala för att använda toaletten på ett kafé än att använda de offentliga toaletterna.
Jag hade inget emot ens det ogästvänliga Paris, där tunnelbanan knappt hade några hissar eller ens rulltrappor.Även om tunnelbanan var full av smuts älskade jag att den låg i Paris. Romantikens stad, Paris! När man promenerar slutar det med att man går hur länge som helst — 20 000 eller 30 000 steg om dagen. Paris, som jag hade utforskat på Google Earth under en arkitekturföreläsning, gick jag nu på med mina egna fötter.Det tyckte jag om.Jag lovade mig själv att medan jag bodde här i en månad skulle jag göra allt jag ville fullt ut innan jag åkte därifrån.
# Jag hade också gjort en sådan resa, och den här gången ville jag inte göra det.
”Bara Paris i en månad? Är inte det för länge?”
”Jag tyckte inte särskilt mycket om Paris; jag tror att fyra dagar räcker för att se allt.”
När jag berättade för folk att jag skulle åka till Paris i en månad reagerade de med ”En hel månad?” och ”Bara Paris?” Många, med det typiskt koreanska tankesättet att man måste få valuta för flygbiljetten till Europa, gör resor där de nästan varje dag förflyttar sig med resväskan i släptåg. Jag hade också gjort en sådan resa, men den här gången ville jag inte.
”Mina tankar på dag 3 i Paris”
I stället för en resa där man bara tar en uppställd bild kunde jag njuta av en avkopplande resa där jag åt frukost, lade mig ner och frågade mig: ”Vart ska jag ta vägen i dag?” och sedan bestämde mig. Även om det bara är en månad är det ändå ”att bo” här!
Vädret var så fint att jag inte ville gå raka vägen till boendet, så jag gick över en bro och där låg Notre-Dame. Gränderna var vackra och när jag promenerade hittade jag bokhandeln Shakespeare and Company — vardagsliv!
Man kan njuta av Paris som när man får en glimt av Gyeongbokgung-palatset på väg till bussen efter att ha träffat en vän i Seoul — det blir knappast bättre.Varje dag i Paris gjorde mig glad, eftersom jag kunde tänka: ”Jag kommer tillbaka nästa gång”, ”Jag kommer hit med en vän”, ”Jag kommer hit med mamma” :)
Kan du se hur upprymd jag var i dagboksanteckningen från min tredje dag i Paris? Jag var helt uppfylld av lugn och frihet; jag blev glad av att vakna varje dag utan några planer.
”Mina tankar på dag 13 i Paris”
Om du fick chansen att bo i Paris i en månad, vad skulle du vilja göra?
När jag tittar på listan jag skrev innan jag åkte till Paris ser jag bland annat ”tillbringa hela dagen på ett museum och gå runt i lugn och ro”, ”sitta vid Seine hela dagen och stirra ut i tomma intet” och ”promenera utan mål”. Jag tror att jag romantiserade tanken på att fullt ut njuta av den tiden och platsen utan tidsbegränsningar. Gemensamt för allt verkar vara en önskan att få ”vila” utan att tänka på någonting.
Kort sagt, jag provade allt. Verkligen. Alltihop. I Paris var det faktiskt inget särskilt.
När jag skrev blogginlägget på dag 13 i Paris kom jag att tänka på dagen då jag satt vid Seine och dagdrömde i två timmar och skrev om det.
Jag besökte faktiskt inte alla turistmål i Paris.Men jag började tänka: ”Måste jag verkligen uppskatta allt? Vad gör det om jag missar något?” när det gällde att besöka ”måsten” och leta upp berömda restauranger.
Även om man ser samma utsikt om och om igen är vädret olika varje gång, människorna man är med är olika och minnena man samlat på sig har olika tyngd – om jag väljer att tillbringa en hel dag med att dagdrömma vid Seine, vem kan då klaga?
# Det är inte bara en resa – det är ett sabbatsår, så jag ville fokusera på mig själv.
En kvinna ensam i Paris, som är känt för sin dåliga säkerhet. Många frågade om jag verkligen skulle vara trygg ensam och om jag inte skulle ha tråkigt.Jag ville faktiskt få vara ensam en stund, ställa frågor till mig själv och njuta av att begrunda saker. Det är inte bara en resa – det är ett sabbatsår, så jag ville fokusera på mig själv.
Kanske för att jag är orädd oroade jag mig inte alls för säkerheten. Jag tänkte att det räckte med att vara lagom försiktig. (Självklart kan man bli offer för ficktjuvar i Paris även om man är hur försiktig som helst.)
Redan första dagen i Paris tog jag fram datorn och började blogga. Jag satte mig på bänken på balkongen, tittade ut över innergården och började skriva. Just då kom de andra på pensionatet tillbaka med glass. De bjöd in mig att äta tillsammans med dem.
Innan jag kom till Paris,var jag känslomässigt utmattad, så i Paris ville jag inte ha någon stimulans alls och var mycket skeptisk till relationer.Jag var redan helt trött på människor och ville inte lägga energi på att komma nära nya.
Men det slutade med att jag kom nära dem. På bara två dagar.
Människor som hade sökt till ett sabbatsårsprogram för att bo i Frankrike i en månad samlades på samma boende. När jag kom i slutet av maj bodde det åtta långtidsgäster på vårt vandrarhem. Deltagare i månadsboendet, studenter som förberedde sig för utlandsstudier – alla hade olika skäl till att stanna länge i Paris. Men eftersom människor i ungefär samma ålder bodde tillsammans på en främmande plats och tillbringade tid ihop blev vi snabbt sammansvetsade.
Det hjälpte också att de flesta av oss hade det gemensamt att vi hade sagt upp oss eller sökte jobb.Vintimmen (vinfesten) som började klockan nio varje kväll verkade aldrig ta slut.Förutom jag hade de flesta bott på boendet sedan början eller mitten av maj, och så fort jag kom började de en efter en förbereda sig för att återvända till Korea. Därför kändes varje dag som en avskedsfest. Jag festade också som om det inte fanns någon morgondag. Faktum är att det verkligen inte fanns någon morgondag :)
Vi umgicks tillsammans dag och natt i tio dagar, och även efter att sabbatsårsresenärerna hade åkt fanns vännerna som studerade utomlands kvar. En gång i veckan träffades vi för att se Eiffeltornet glittra klockan ett på natten och laga tteokbokki tillsammans. Jag levde mina dagar med att träffa vänner, precis som i Korea – det enda som skilde sig var att jag befann mig i Paris.
Jag träffade faktiskt koreanska vänner i Paris – tre vänner kom dit under månaden. Jag uppförde mig som en lokalbo, visade dem runt i olika delar av Paris och tog med dem till mina favoritrestauranger, så för dem var jag redan en parisisk kvinna.
Jag träffade också många människor via olika gemenskaper. Ibland letade jag bara efter sällskap att umgås med, men oftare knöt jag kontakter genom gemenskaperna och hjälpte andra. En person som arbetade och gillade fotografering erbjöd sig att ta gratisbilder, så vi åkte till Fontainebleau-slottet för att fotografera. Jag lånade också ut min reservtelefon till någon vars telefon hade blivit stulen av ficktjuvar i Storbritannien. (Jag hade tagit med en extra telefon ifall jag skulle bli av med min.) De här människorna träffas fortfarande när vi återvänder till Korea för att lämna saker vidare, så de känns inte alls som främlingar längre.
Du kanske tänker: ”Du åkte ända till Paris och träffade bara koreaner – fick du inga utländska vänner?” Men i verkligheten är det inte lätt att träffa lokalbor genom program där man inte gör saker tillsammans med utlänningar, till exempel språkskolor eller volontärprogram. Det kan också vara mitt eget fel att jag av rädsla för ficktjuvar avböjde alla vänliga inviter. Men vad spelar det för roll om de är utlänningar eller koreaner? Det finns människor som delar mina minnen från Paris.
# Jag sträckte stolt på mig och sa att jag hade planerat hela resan.
Min mamma kom till Paris. Det var dags att visa henne Paris, som jag hade vandrat runt i under en månad. Vi åkte också till hennes drömresmål – slottet i Versailles!
Skulle min mamma, som sover lätt, kunna sova gott i sovsalen där jag bodde? Tänk om maten inte passade henne? Tänk om hon blev besviken och tyckte att det inte var så bra som hon hade förväntat sig?
Men mamma är ju ändå mamma. Med mycket mer ork och viljestyrka än jag klagade hon inte en enda gång. Hon litade fullständigt på mig, som hade planerat resan, och var nöjd oavsett vad.Folk frågade hur vi hade rest, och jag ryckte stolt på axlarna och sa att jag hade planerat hela resan.
# Jag är trots allt jag och kommer inte att förändras. I stället utökar jag bara antalet liv jag får se och uppleva.
En månad i Paris och tre veckors resa genom Europa. Sammanlagt tillbringade jag 52 dagar i Europa. För en arbetssökande är juni och juli gyllene månader för att dag för dag höja sina meriter – genom språkstudier, certifieringar, lämplighetstester och företagsanalyser – inför höstens rekryteringar. Man måste hitta sätt att göra sig åtminstone lite synlig för de nålsögonsmå öppningarna hos storföretagen.
Var det resetröttheten? Jag trodde inte att jag skulle återhämta mig så lätt, men efterverkningarna av Europaresan var betydande.
Det var inte bara en enkel längtan efter något i stil med ”det var så fantastiskt~”. Varför måste jag förbereda mig för arbetslivet just nu? Varför blir en 26-åring i Korea dömd om hen inte försöker få ett fast jobb? Skulle jag kunna vara den som säger upp sig vid 30, reser jorden runt och skriver en bok om det? Är det själviskt att leva med fokus på sig själv i stället för på sin samhällsstatus? Jag älskar att resa, dokumentera och träffa människor – måste jag verkligen hitta ett jobb som kräver att jag pendlar till ett kontor?
Kanske vill jag bara inte förbereda mig för arbetslivet eller studera, och vill hitta en ursäkt åt mig själv. Jag tog till mig utländska erfarenheter och installerade på två månader en europeisk mentalitetsuppdatering, men sedan återvände jag till Korea. Verkligheten. Jag hängav mig åt slösaktigt nöje och ropade ”YOLO”, men snart var jag tvungen att hitta ett jobb för att fylla både luckan i mitt cv och hålet på bankkontot.
Det vore ett stort misstag att tro att ett sabbatsår skulle ge mig svaren. Redan innan jag åkte grubblade jag nästan varje dag över vad jag skulle arbeta med och hur jag skulle leva. Om ett sabbatsår på bara en månad skulle kunna ge mig svaren skulle jag inte ha oroat mig så mycket.Jag är trots allt jag och förändras inte. I stället utökar jag bara sätten jag får se och uppleva olika liv på.
Och utöver det en månad långa ”sabbatsårsprogrammet” planerade jag att göra hela året till mitt sabbatsår.Mitt sabbatsår är inte över än, så det är okej att irra omkring lite till!
Men när det gäller att besöka ”måste-se”-platser och leta upp berömda restauranger tänkte jag: ”Måste jag verkligen uppskatta allt? Vad är det för fel med att missa några saker?” Det var den inställningen jag utvecklade.
Även om man ser samma utsikt om och om igen är vädret olika varje gång, personerna man ser den med är olika och tyngden av samlade minnen förändras — så om jag väljer att sitta sysslolös vid Seine hela dagen, vem kan då säga något om det? Bonjour! En månad i Paris, Frankrike Jeong Ji-young, deltagare i ett sabbatsår (gap year) (26, kontorsanställd) / 4 veckors sabbatsår |
# Jag måste åka till Paris. Jag tänker säga upp mig.
Uppsägning. Vilket storslaget ord. Är det för att ”dagens unga” saknar uthållighet? Allt fler lämnar frimodigt in sina uppsägningsbrev och bestämmer sig för att bo någon annanstans i en månad.Jag tror att den (inte riktigt) trendiga företeelsen att bo någon annanstans i en månad kan hänga ihop med att unga säger upp sig tidigt.
Även om jag använde ordet ”uppsägning” var det tekniskt sett fråga om att ”kontraktet löpte ut”. En visstidsanställds uppsägning är inte särskilt glamorös. Till och med ”kontraktets utgång” efter ett år hade först förlängts från fem månader till tre månader, sedan två månader, sedan en månad och därefter ytterligare en månad. Det var ett kontrakt jag var trött på och ville avsluta. Varför fortsatte jag att förlänga det? För att jag var en så lojal ”anställd” — med andra ord en dörrmatta.
Utmattad av den återkommande cykeln av att hoppas att det skulle ta slut och gång på gång bli besviken bestämde jag mig för att åka till Paris när den sista kontraktsförlängningen var över.”Jag har redan bestämt mig för att sluta, så det blir inga fler kontraktsförlängningar.” Jag gjorde det klart. Beslutet att åka till Paris kom på ett ögonblick. På Facebooks Korea Gap Year-sida såg jag”Bonjour, bo i Paris, Frankrike i en månad!”— de orden.
* För Ji-young, som ville hitta tillbaka till lugnet, ordnades dagliga, skräddarsydda personliga 1:1-uppdrag för självreflektion och sinnesro. Hon fick också en sabbatsårsdagbok där hon kunde reflektera och planera.
# Varje gång jag kände mig utmattad och ville komma bort fortsatte jag att besöka webbplatsen Gap Year.
För tre år sedan, när jag reste i Europa, råkade jag stöta på en vän på en gata i Rom. Hon berättade att hon skulle bo i Frankrike i två månader genom ett sabbatsårsprojekt. Hon sa att hon kunde boka flygbiljetterna fritt, så hon skulle resa till andra länder innan hon åkte till Paris.
Det var första gången jag fick höra talas om Korea Gap Year.Sedan dess fortsatte jag att besöka webbplatsen Gap Year varje gång jag kände mig trött och ville komma bort.Demipar i Kanada, språkkurs på Malta, italiensk möbelakademi ... Det fanns så många lockande program. Men jag hade inga pengar. Efter att ha gjort av med alla mina besparingar på Europaresan sjönk saldot på mitt bankkonto ofta till noll. Studenten Ji-young hade förlikat sig med det.
Jag fick ett kontraktsjobb på ett företag jag gillade, på en plats jag tyckte om. För mig, som hade jobbat extra medan jag sökte jobb, var det en bra karriärmöjlighet. Men kontraktsperioden innebar att jag skulle missa rekryteringssäsongen för fasta tjänster, så jag planerade att använda pengarna jag tjänade under fem månader till att resa i Sydostasien. Därför trodde jag att mina möjligheter att uppfylla punkten på min bucketlist ”resa med mamma” var begränsade till Asien.
Jag visste att min mammas önskan, eftersom hon knappt hade rest utomlands, var att besöka slottet i Versailles. Min mamma, som fortfarande drömmer om den plats hon beundrade som flicka när hon såg tecknade serien ”Versaillesrosen”, är en flicka i hjärtat. Hon lät sin dotter fritt åka på studieresor till USA och resa runt i Europa med vänner, men själv hade hon aldrig varit någonstans. Jag ville resa med min mamma.
Kontraktsperioden förlängdes från fem månader till ett år,och jag fick själv erfara vad det innebär att vara en arbetande person som har pengar men ingen tid att spendera dem.Jag började jobba klockan sju på morgonen och jobbade övertid som om det vore en måltid, samtidigt som jag sparade pengar. Den sista förlängningsmånaden var en tårfylld månad då jag kämpade för att få avgångsvederlag. Förlängningen skulle ta slut tolv dagar före ettårsdagen, vilket innebar att jag skulle gå miste om avgångsvederlaget precis framför ögonen på mig. Jag avskydde jobbet så mycket, men jag kunde inte förlåta mig själv om jag slutade och gick miste om avgångsvederlaget för de där tolv dagarna. Så jag stod ut och fick avgångsvederlaget. Äntligen var jag redo att ge mig av.
”Mamma, kom till Paris.”
# Jag lovade mig själv att bo här i en månad, göra allt jag ville utan att hålla tillbaka och sedan ge mig av.
Om jag bara hade passerat genom Paris snabbt skulle jag ha använt engelska. Fransmännen hälsar eller tackar inte ens på engelska. Frankrike är ett stolt land. Stolthet efter revolutionen? Stolthet som stormakt? Det kändes som om de sa: ”Det här är Frankrike, så du borde tala franska.”
Redan första dagen efter ankomsten fick jag panik i mataffären när jag skulle betala och inte förstod franskan. Så fort jag kom tillbaka från affären började jag en franskakurs på Si***. Lektion ett, lektion två. Efter två lektioner stängde jag laptopen. Nej — jag klarar inte det här.
Förutom det ovana uttalet var fransk grammatik ett helt annat spektakel. För att bilda nekande meningar sätter man ord före och efter verbet. När ”ne ... pas” dök upp gav jag upp. Jag lärde mig bara småsaker som att ”r” låter som ett h och ”i” som ett a, och sedan slutade jag med lektionen. Det var bara en femdagars provperiod, så min franska skulle ändå inte förbättras dramatiskt på fem dagar. Jag memorerade bara några meningar som jag trodde att jag skulle använda ofta.
Var finns toaletterna? (Où se trouve les toilettes?) Var finns toaletten?
Paris är en stad där man helt enkelt inte kan hitta toaletter. Till skillnad från hemma, där man hittar rena toaletter så fort man går in på en tunnelbanestation, är det svårt att hitta en ordentlig toalett i Paris. På vissa kaféer behövde man till och med mynt för att använda toaletten. De offentliga toalettbåsen på gatan saknade toalettlock och svämmade ibland över. Jag bestämde mig för att det var bättre att betala för att använda toaletten på ett kafé än att använda de offentliga toaletterna.
Jag hade inget emot ens det ogästvänliga Paris, där tunnelbanan knappt hade några hissar eller ens rulltrappor.Även om tunnelbanan var full av smuts älskade jag att den låg i Paris. Romantikens stad, Paris! När man promenerar slutar det med att man går hur länge som helst — 20 000 eller 30 000 steg om dagen. Paris, som jag hade utforskat på Google Earth under en arkitekturföreläsning, gick jag nu på med mina egna fötter.Det tyckte jag om.Jag lovade mig själv att medan jag bodde här i en månad skulle jag göra allt jag ville fullt ut innan jag åkte därifrån.
# Jag hade också gjort en sådan resa, och den här gången ville jag inte göra det.
”Bara Paris i en månad? Är inte det för länge?”
”Jag tyckte inte särskilt mycket om Paris; jag tror att fyra dagar räcker för att se allt.”
När jag berättade för folk att jag skulle åka till Paris i en månad reagerade de med ”En hel månad?” och ”Bara Paris?” Många, med det typiskt koreanska tankesättet att man måste få valuta för flygbiljetten till Europa, gör resor där de nästan varje dag förflyttar sig med resväskan i släptåg. Jag hade också gjort en sådan resa, men den här gången ville jag inte.
”Mina tankar på dag 3 i Paris”
I stället för en resa där man bara tar en uppställd bild kunde jag njuta av en avkopplande resa där jag åt frukost, lade mig ner och frågade mig: ”Vart ska jag ta vägen i dag?” och sedan bestämde mig. Även om det bara är en månad är det ändå ”att bo” här!
Vädret var så fint att jag inte ville gå raka vägen till boendet, så jag gick över en bro och där låg Notre-Dame. Gränderna var vackra och när jag promenerade hittade jag bokhandeln Shakespeare and Company — vardagsliv!
Man kan njuta av Paris som när man får en glimt av Gyeongbokgung-palatset på väg till bussen efter att ha träffat en vän i Seoul — det blir knappast bättre.Varje dag i Paris gjorde mig glad, eftersom jag kunde tänka: ”Jag kommer tillbaka nästa gång”, ”Jag kommer hit med en vän”, ”Jag kommer hit med mamma” :)
Kan du se hur upprymd jag var i dagboksanteckningen från min tredje dag i Paris? Jag var helt uppfylld av lugn och frihet; jag blev glad av att vakna varje dag utan några planer.
”Mina tankar på dag 13 i Paris”
Om du fick chansen att bo i Paris i en månad, vad skulle du vilja göra?
När jag tittar på listan jag skrev innan jag åkte till Paris ser jag bland annat ”tillbringa hela dagen på ett museum och gå runt i lugn och ro”, ”sitta vid Seine hela dagen och stirra ut i tomma intet” och ”promenera utan mål”. Jag tror att jag romantiserade tanken på att fullt ut njuta av den tiden och platsen utan tidsbegränsningar. Gemensamt för allt verkar vara en önskan att få ”vila” utan att tänka på någonting.
Kort sagt, jag provade allt. Verkligen. Alltihop. I Paris var det faktiskt inget särskilt.
När jag skrev blogginlägget på dag 13 i Paris kom jag att tänka på dagen då jag satt vid Seine och dagdrömde i två timmar och skrev om det.
Jag besökte faktiskt inte alla turistmål i Paris.Men jag började tänka: ”Måste jag verkligen uppskatta allt? Vad gör det om jag missar något?” när det gällde att besöka ”måsten” och leta upp berömda restauranger.
Även om man ser samma utsikt om och om igen är vädret olika varje gång, människorna man är med är olika och minnena man samlat på sig har olika tyngd – om jag väljer att tillbringa en hel dag med att dagdrömma vid Seine, vem kan då klaga?
# Det är inte bara en resa – det är ett sabbatsår, så jag ville fokusera på mig själv.
En kvinna ensam i Paris, som är känt för sin dåliga säkerhet. Många frågade om jag verkligen skulle vara trygg ensam och om jag inte skulle ha tråkigt.Jag ville faktiskt få vara ensam en stund, ställa frågor till mig själv och njuta av att begrunda saker. Det är inte bara en resa – det är ett sabbatsår, så jag ville fokusera på mig själv.
Kanske för att jag är orädd oroade jag mig inte alls för säkerheten. Jag tänkte att det räckte med att vara lagom försiktig. (Självklart kan man bli offer för ficktjuvar i Paris även om man är hur försiktig som helst.)
Redan första dagen i Paris tog jag fram datorn och började blogga. Jag satte mig på bänken på balkongen, tittade ut över innergården och började skriva. Just då kom de andra på pensionatet tillbaka med glass. De bjöd in mig att äta tillsammans med dem.
Innan jag kom till Paris,var jag känslomässigt utmattad, så i Paris ville jag inte ha någon stimulans alls och var mycket skeptisk till relationer.Jag var redan helt trött på människor och ville inte lägga energi på att komma nära nya.
Men det slutade med att jag kom nära dem. På bara två dagar.
Människor som hade sökt till ett sabbatsårsprogram för att bo i Frankrike i en månad samlades på samma boende. När jag kom i slutet av maj bodde det åtta långtidsgäster på vårt vandrarhem. Deltagare i månadsboendet, studenter som förberedde sig för utlandsstudier – alla hade olika skäl till att stanna länge i Paris. Men eftersom människor i ungefär samma ålder bodde tillsammans på en främmande plats och tillbringade tid ihop blev vi snabbt sammansvetsade.
Det hjälpte också att de flesta av oss hade det gemensamt att vi hade sagt upp oss eller sökte jobb.Vintimmen (vinfesten) som började klockan nio varje kväll verkade aldrig ta slut.Förutom jag hade de flesta bott på boendet sedan början eller mitten av maj, och så fort jag kom började de en efter en förbereda sig för att återvända till Korea. Därför kändes varje dag som en avskedsfest. Jag festade också som om det inte fanns någon morgondag. Faktum är att det verkligen inte fanns någon morgondag :)
Vi umgicks tillsammans dag och natt i tio dagar, och även efter att sabbatsårsresenärerna hade åkt fanns vännerna som studerade utomlands kvar. En gång i veckan träffades vi för att se Eiffeltornet glittra klockan ett på natten och laga tteokbokki tillsammans. Jag levde mina dagar med att träffa vänner, precis som i Korea – det enda som skilde sig var att jag befann mig i Paris.
Jag träffade faktiskt koreanska vänner i Paris – tre vänner kom dit under månaden. Jag uppförde mig som en lokalbo, visade dem runt i olika delar av Paris och tog med dem till mina favoritrestauranger, så för dem var jag redan en parisisk kvinna.
Jag träffade också många människor via olika gemenskaper. Ibland letade jag bara efter sällskap att umgås med, men oftare knöt jag kontakter genom gemenskaperna och hjälpte andra. En person som arbetade och gillade fotografering erbjöd sig att ta gratisbilder, så vi åkte till Fontainebleau-slottet för att fotografera. Jag lånade också ut min reservtelefon till någon vars telefon hade blivit stulen av ficktjuvar i Storbritannien. (Jag hade tagit med en extra telefon ifall jag skulle bli av med min.) De här människorna träffas fortfarande när vi återvänder till Korea för att lämna saker vidare, så de känns inte alls som främlingar längre.
Du kanske tänker: ”Du åkte ända till Paris och träffade bara koreaner – fick du inga utländska vänner?” Men i verkligheten är det inte lätt att träffa lokalbor genom program där man inte gör saker tillsammans med utlänningar, till exempel språkskolor eller volontärprogram. Det kan också vara mitt eget fel att jag av rädsla för ficktjuvar avböjde alla vänliga inviter. Men vad spelar det för roll om de är utlänningar eller koreaner? Det finns människor som delar mina minnen från Paris.
# Jag sträckte stolt på mig och sa att jag hade planerat hela resan.
Min mamma kom till Paris. Det var dags att visa henne Paris, som jag hade vandrat runt i under en månad. Vi åkte också till hennes drömresmål – slottet i Versailles!
Skulle min mamma, som sover lätt, kunna sova gott i sovsalen där jag bodde? Tänk om maten inte passade henne? Tänk om hon blev besviken och tyckte att det inte var så bra som hon hade förväntat sig?
Men mamma är ju ändå mamma. Med mycket mer ork och viljestyrka än jag klagade hon inte en enda gång. Hon litade fullständigt på mig, som hade planerat resan, och var nöjd oavsett vad.Folk frågade hur vi hade rest, och jag ryckte stolt på axlarna och sa att jag hade planerat hela resan.
# Jag är trots allt jag och kommer inte att förändras. I stället utökar jag bara antalet liv jag får se och uppleva.
En månad i Paris och tre veckors resa genom Europa. Sammanlagt tillbringade jag 52 dagar i Europa. För en arbetssökande är juni och juli gyllene månader för att dag för dag höja sina meriter – genom språkstudier, certifieringar, lämplighetstester och företagsanalyser – inför höstens rekryteringar. Man måste hitta sätt att göra sig åtminstone lite synlig för de nålsögonsmå öppningarna hos storföretagen.
Var det resetröttheten? Jag trodde inte att jag skulle återhämta mig så lätt, men efterverkningarna av Europaresan var betydande.
Det var inte bara en enkel längtan efter något i stil med ”det var så fantastiskt~”. Varför måste jag förbereda mig för arbetslivet just nu? Varför blir en 26-åring i Korea dömd om hen inte försöker få ett fast jobb? Skulle jag kunna vara den som säger upp sig vid 30, reser jorden runt och skriver en bok om det? Är det själviskt att leva med fokus på sig själv i stället för på sin samhällsstatus? Jag älskar att resa, dokumentera och träffa människor – måste jag verkligen hitta ett jobb som kräver att jag pendlar till ett kontor?
Kanske vill jag bara inte förbereda mig för arbetslivet eller studera, och vill hitta en ursäkt åt mig själv. Jag tog till mig utländska erfarenheter och installerade på två månader en europeisk mentalitetsuppdatering, men sedan återvände jag till Korea. Verkligheten. Jag hängav mig åt slösaktigt nöje och ropade ”YOLO”, men snart var jag tvungen att hitta ett jobb för att fylla både luckan i mitt cv och hålet på bankkontot.
Det vore ett stort misstag att tro att ett sabbatsår skulle ge mig svaren. Redan innan jag åkte grubblade jag nästan varje dag över vad jag skulle arbeta med och hur jag skulle leva. Om ett sabbatsår på bara en månad skulle kunna ge mig svaren skulle jag inte ha oroat mig så mycket.Jag är trots allt jag och förändras inte. I stället utökar jag bara sätten jag får se och uppleva olika liv på.
Och utöver det en månad långa ”sabbatsårsprogrammet” planerade jag att göra hela året till mitt sabbatsår.Mitt sabbatsår är inte över än, så det är okej att irra omkring lite till!
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
