Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Jag blev mer engagerad i att göra mitt bästa för relationerna omkring mig #Lärde mig att ta emot hjälp från andra #Öm tillgivenhet; tacksam för de värdefulla minnena
Jag började känna att varje möte omkring mig förr eller senare oundvikligen skulle innebära ett avsked.
Efter att ha kommit tillbaka till Korea tror jag därför att jag började göra mitt bästa i varje stund, även sådana som jag ibland hade tyckt var långtråkiga. Den största förändringen verkar vara att jag nu anstränger mig mer än tidigare för alla människor i mitt liv. En grekisk bypraktik med tid för avkoppling och glädje Lee Ji-yoon, deltagare i sabbatsår (sabbatsårstagare), 24 år, universitetsstudent / sabbatsår på 4 veckor |
# Att bo i en miljövänlig miljö och dela gemenskapen med andra tilltalade mig verkligen.
Hej, jag heter Lee Ji-yoon och är 24 år gammal. Jag går sista terminen på universitetet. Jag hade så mycket att göra att folk omkring mig brukade säga: ”Ta en paus!” Jag pluggade samtidigt som jag arbetade på ett företag och klämde dessutom in fritidsaktiviteter och kortare extrajobb.
Jag levde i tron att allt detta skulle hjälpa mig mycket i framtiden, men vid någon tidpunkt insåg jag att jag var väldigt utmattad.Först när min sömnrytm rubbades och oförklarliga nässelutslag dök upp på kroppen insåg jag att jag behövde vila.
Med en vag känsla av att jag behövde åka långt bort och vila undersökte jag olika aktiviteter, fick veta mer om sabbatsårsalternativ i Korea och upptäckte ett praktikprojekt i en grekisk bygemenskap.Att bo tillsammans med andra i en miljövänlig miljö tilltalade mig. På något sätt kände jag att upplevelsen därJag kände också en oförklarlig dragning, som om upplevelsen skulle kunna förändra mitt stela och känsliga jag i grunden.
Om jag hade några farhågor innan jag åkte handlade de inte så mycket om vardagslivet, eftersom jag skulle bo i en bygemenskap. Jag var lite orolig för eventuella konflikter med andra där eller för att utsättas för rasism.Men när jag ser tillbaka verkar det som om det var farhågor jag inte behövde ha.
* Eftersom Lee Ji-yoon hade en stark önskan om att få varierande erfarenheter fick hon ett personligt dagligt uppdrag med individuell vägledning för att ge henne utrymme att reflektera över sina relationer. Hon fick också en sabbatsårsdagbok så att hon kunde se tillbaka på sig själv och göra planer.
>> Deltagaravgift: 100 won! Gå till sabbatsårsuppdraget
# Jag ville verkligen inte göra någonting.
Det var så jobbigt att förbereda avresan. Eftersom jag gick på universitetet hade jag bara veckan mellan terminens slut och avresan på mig att förbereda mig ordentligt. Att behöva ta ansvar för allt själv, från att packa väskan till att ordna försäkring och SIM-kort, var en stor börda, både när det gällde små och stora saker.
Även när jag läste europeiska reseforum och bloggar fanns det sådant som var svårt, så jag bad familj och vänner om mycket hjälp. Tidspressen gjorde mig dessutom tankspridd, så jag samlade allt – packlista, schema och uppgifter – i ett Excel-dokument. Jag tyckte att det kändes lite tvångsmässigt att dokumentera varenda liten sak, men tack vare det kunde jag genomföra sabbatsåret utan att glömma eller sakna något.
Ärligt talat tror jag inte att jag hade några storslagna mål med sabbatsåret. Det fanns bara två saker.För det första avskydde jag mitt liv så, så, så mycket. För det andra ville jag verkligen inte göra någonting.Vissa kanske skrattar och kallar det patetiska och fullständigt apatiska skäl, menjag var verkligen utmattad innan jag tog ett sabbatsår.
Mitt enda mål var att lämna Korea och få lite ledig tid att vila. Till en början kände jag mig orolig och tänkte: ”Är jag för impulsiv och naiv som bara åker iväg så här?” MenTvärtom tror jag att sabbatsåret blev lättare att njuta av eftersom det var enkelt och mina önskningar var tydliga.Tanken ”Vad som än händer, så länge jag får uppleva något nytt, njuta och vila!” gav mig alltid lugn och glädje.
# En vardag i Grekland
Frukosten serveras klockan 8.30. Om man vill kan man gå upp tidigare och delta i meditation eller yoga klockan 7. Efter frukosten deltog jag i morgonsamlingen tillsammans med volontärerna och personalen.Under morgonsamlingen höll vi varandra i händerna och mediterade, berättade hur vi kände oss, hade ett kort möte och fördelade sedan arbetsuppgifterna.
Det fanns ingen tvångsstämning, så om man inte ville prata kunde man vara tyst. Om det fanns en uppgift man inte ville göra kunde man fritt säga det.När samlingen var slut arbetade jag med mina tilldelade uppgifter fram till lunch. De flesta sysslorna var hushållsarbete som tvätt, städning, sömnad och trädgårdsskötsel.
När det blev dags för lunch avbröt vi det vi höll på med, åt och hade sedan strandtid.Vi åkte byns bil ner till stranden och hade ungefär två och en halv timmes fritid, då vi kunde simma eller läsa. Volos har många vackra stränder, så det var roligt att åka till en ny strand varje gång.
Ibland promenerade vi också till ett vattenfall. Tack vare det fick jag se många delar av Volos. När strandtiden var slut återvände vi till byn för att avsluta eventuellt återstående arbete eller ta en kort vila innan middagen. Efter middagen kunde vi delta i sånglektioner, meditationsprogram och gemenskapsaktiviteter som leddes av andra volontärer eller workshopdeltagare. Ibland samlades vi också med andra på byns kafé långt in på natten, där vi drack och pratade.
Vi åkte också till andra byar för att se pjäser eller konserter. Även om organisationen inte var grekisk verkade den lokala organisationen göra stora ansträngningar för att få en naturlig kontakt med den grekiska kulturen. Tack vare det fick vi gå på byfestivalen, ochvi lärde oss traditionella grekiska danser av en grekisk danslärare som kom varje vecka, vilket hjälpte oss att komma närmare den grekiska kulturen.
# När jag berättade att jag kände mig obekväm respekterade alla mina känslor.
Det fanns så många härliga upplevelser! Det var roligt att sjunga med de andra på sånglektionerna som hölls ungefär en gång i veckan. Byfestivalen var också rolig, och det var härligt att lära sig grekisk dans varje torsdag.
Framför allt var kvällarna då jag drack och skrattade tillsammans med folk i byn nog de allra härligaste stunderna. Jag hade bara en obehaglig upplevelse, men det tog inte ens en halv dag att reda ut den.
Det fanns alltid människor i närheten som lyssnade på mig, och när jag berättade att jag kände mig obekväm respekterade alla mina känslor.Det enda var att det var svårt att samla mod nog att öppna sig och berätta om de känslorna,Om man ber om hjälp och berättar hur man känner finns det alltid människor i närheten som pratar igenom problemet med en och hjälper till att hitta en lösning.
# Det viktigaste jag lärde mig var hur man tar emot hjälp från andra.
Månaden jag tillbringade i den grekiska bygemenskapen var en mycket värdefull och varm tid för mig.Jag blev rörd, fick många insikter och lärde mig mycket. Det viktigaste jag lärde mig var hur man tar emot hjälp från andra.
När jag ser tillbaka känns både förberedelserna inför resan till Grekland och de tio dagar då jag reste ensam runt i Grekland efter att ha lämnat bygemenskapen som en del av lärandet att ta emot hjälp från andra. Det finns så mycket i världen som man inte kan göra ensam.
Framför allt hjälpte volontärerna och personalen i byn, liksom deltagarna som kom på korta workshopbesök, mig väldigt mycket. För mig, som kände mig ovan vid den nya miljön, förklarade de vänligt inte bara byns regler utan ocksåde delade vänligt med sig av små tips om vardagslivet och tog alltid själva initiativ till att börja prata med mig.
Till en börjantänkte jag: ”Är jag till besvär för dem?” Därför var det väldigt svårt att be om hjälp eller ställa frågor, men så småningom insåg jag att sådant är naturligt och sunt.Och när jag började ta emot sådant på ett naturligt sätt och känna tacksamhet mot dem i stället för att be om ursäkt, kände jag att jag blev ett med människorna i byn och att vi bildade en gemenskap.
Det var överraskande att känna så inför människor med annan kulturell bakgrund och som var i andra åldrar än jag, då jag var i tjugoårsåldern.Ibland tror jag att den där känslan av samhörighet uppstod bara genom ett varmt leende, utan att vi behövde ha ett långt samtal, och ibland genom att vi fick ögonkontakt på avstånd.
# Jag kunde utan minsta tvivel känna: ”Jag är så älskad just nu!”
Ochnär jag bodde i bygemenskapen kunde jag utan minsta tvivel känna: ”Jag är så älskad just nu.”Jag är en sådan person som ofta tänker: ”Tänk om den personen inte tycker om mig?”
Det var förvånande att jag, som är en sådan person, inte tvivlade på kärleken jag fick av andra utan naturligt kände tacksamhet för den. Jag tyckte också väldigt mycket om människorna i byn.
Att uppriktigt kunna känna tillgivenhet för andra utan några villkor och leva tillsammans med människorna jag kände tillgivenhet för var verkligen en fantastisk upplevelse och en stor glädje.Dessutom visste jag att den tiden inte skulle vara för evigt och att det skulle bli svårt att uppleva den igen,så jag försökte göra mitt bästa varje dag.
Jag försökte tillbringa varje dag i bygemenskapen utan att ångra något, men när det var dags att åka kunde jag inte låta bli att gråta och känna en stor saknad. Ändå tror jag inte att sorgen tog över helt. Jag var säker på att den lilla byn där jag bodde, de underbara människorna jag mötte där och de otaliga samtal och känslor jag delade med dem skulle finnas kvar länge.
Att det finns en plats i mitt hjärta fylld av vänliga människor och vackra minnen, och att jag har dyrbara minnen att plocka fram när jag är trött.Det känns som en värdefull gåva jag fått genom sabbatsårsprojektet.
# Människor jag träffade i Grekland
De volontärer och anställda som jag tillbringade månaden med är det jag minns bäst. A, som hjälpte mig att snabbt komma till rätta med sin unika glädje och vänlighet.
A var en veteran som hade arbetat på centret i nästan tio år och visste mycket om den lokala kulturen och staden Volos. Ibland tog A med folk till ett vattenfall, ibland till en teater och ibland till en liten jazzklubb. A gjorde livet på centret rikare. Jag minns fortfarande tydligt den första dagen då vi kom till Volos, när vi handlade på mataffären med A och utforskade varje hörn av staden.
Volontären D, som kom till centret samma dag som jag, skrattade mycket och spred glädje omkring sig. D var också den som hjälpte mig mest på centret. Tack vare D, som tog hand om mig som en mamma, var det inte svårt att vänja sig vid livet på centret.
C, som delade rum med mig i en vecka, hade en talang för att få alla att skratta med sina glada skämt. Bakom den lekfulla ytan fanns alltid värme. D och C pratade öppet med mig trots att jag var mycket yngre än de, och de var de personer som tillbringade mest tid med mig.
P, som ansvarade för köket, lagade alltid god mat åt alla. P tyckte om att retas med mig på ett skämtsamt sätt, men jag tror att P hade ett varmare hjärta, mer omtanke och större tillgivenhet än någon annan. Den dag jag lämnade centret gick P upp tidigt för att laga frukost och packade en lunchlåda åt mig, eftersom jag skulle åka klockan sju på morgonen. Jag kände en enorm tacksamhet mot P.
I, som var min rumskamrat och dryckeskompis i två veckor, kunde dra roliga skämt trots min knackiga engelska. I pratade mycket och var lekfull, och tack vare I hade jag roligt även i de avlägsna grekiska bergen.
Al, som var tillgiven som en lärare, och den tystlåtna Pe var ett äldre par som hade tillbringat lång tid på centret. Trots att Al hade svårt att röra sig hjälpte hen till mycket med sysslorna på centret och visade stort intresse för mitt liv i Korea och resorna jag skulle påbörja efter att livet i gemenskapen var över.
Den lugna och tystlåtna Pe påminde mig om min avlidne farfar. Pe brukade inte säga så mycket. Men när Pe sjöng gjorde hen det mer entusiastiskt och högljutt än någon annan, njöt av chokladkaka varje kväll på ett sätt som gjorde alla som såg det nöjda och drog ibland ett skämt som fick alla att kikna av skratt. Till en början var det svårt att närma sig Pe, men hen såg på mig med den allra varmaste blicken och tog tyst hand om mig. Snart blev Pe en av de mest älskade personerna på centret. Jag saknar fortfarande Pe väldigt mycket.
Från matlagning och sömnad till trädgårdsarbete – G, den mångsidiga allt-i-allon som kunde göra allt, blev en bra lärare för mig.
Tack vare G blev jag bra på att sy, något jag aldrig hade provat förut, och jag lärde mig att laga grekisk mat. G hjälpte mig också mycket och vägledde mig i att vara sann mot mina egna känslor.
Gr var mer omtänksam och pålitlig än någon annan och tog hand om centrets små och stora sysslor. Vi pratade inte så mycket, men jag minns att vi alltid kommunicerade genom blickar och leenden.
S, som kallades ”trädgårdsfen”, skötte centrets trädgård, full av hortensior och solrosor. S hade alltid ett milt leende, och när D och C lämnade centret och jag grät mycket tröstade S mig genom att ge mig en lugnande blomsterolja. Jag är mycket tacksam mot S.
Förutom dem är också workshopdeltagarna som kom till och lämnade bygemenskapen varje vecka, liksom byborna och andra personer på centret som jag bara träffade en kort stund, värdefulla människor som jag mötte genom sabbatsårsprojektet. Jag saknar dem alla mycket.
# Den största förändringen är att jag lägger mer kraft än tidigare på alla relationer omkring mig.
Alla möten jag hade på centret hade avskedet som utgångspunkt. Centret är bara öppet till september, och eftersom många kommer dit för korta workshoppar eller semestrar var tiden vi kunde vara tillsammans strikt begränsad.Därför kändes de mötena väldigt värdefulla för mig.
Jag försökte naturligtvis göra mitt bästa för alla och försökte tillbringa mer tid tillsammans med dem. Men när jag tänkte efter insåg jag att inte bara på det grekiska centret, utan också med mina föräldrar och vänner i Korea och med människor jag möter i vardagen, är det kanske så att varje möte omkring mig redan bär på ett avsked.
När jag kom tillbaka till Korea började jag därför göra mitt bästa i varje stund som jag tidigare ibland tyckte var långtråkig. Den största förändringen verkar vara att jag anstränger mig mer för alla människor omkring mig än tidigare.
# Till blivande deltagare
Ha roligt och njut! Själv tappade jag orken ungefär under den andra veckan, så jag kunde inte gå ner till stranden särskilt ofta och gick inte ut så mycket. Spara därför på krafterna i början, och om du deltar i alla aktiviteter och promenader som erbjuds kommer ditt sabbatsår på centret att bli ännu roligare.
# Mitt eget tips inför sabbatsåret
- Språk
Kanske för att jag hade erfarenhet av att bo utomlands hade jag inga svårigheter med språket. Men även om någon inte är flytande i engelska förstår alla på centret vad man säger och lyssnar uppmärksamt på andra, så språket borde inte vara något stort problem.
Personligen tycker jag att även om man inte är så bra på språk är det viktigare att ta initiativ till att prata med folk och hela tiden försöka tala engelska än att ha goda språkkunskaper. Eftersom det också finns många britter på centret blir kommunikationen smidigare om man lär sig några brittiska engelska uttryck.
- Boende
Det finns flera rum inne på centret. De flesta delar rum med andra; själv bodde jag i tre veckor i en fyrbäddssal för kvinnor. (Trots att rummet hade fyra bäddar bodde det aldrig fler än tre personer där.) Ärligt talat blev jag ganska överrumplad när jag först kom in i rummet jag hade blivit tilldelad.
Det kröp myror i badrummet och det fanns spindlar i hörnen. Eftersom jag verkligen ogillar insekter undrade jag ett ögonblick: ”Kommer jag att klara av att bo här?” Men centret bekämpar myror regelbundet och utför annat underhåll, så jag kunde bo där bekvämt utan några större problem.
Det fanns gott om varmvatten, och eftersom centret ligger i bergen är det mycket svalt även mitt i sommaren. Om man släpper förväntningen på att boendet ska vara som ett hotell kan man bli nöjd med det. Till skillnad från i typiska västerländska hus måste man ta av sig skorna innan man går in på centret, så golven var rena och det kändes mycket behagligt.
Ibland, men sällan, kan man behöva byta rum beroende på hur många workshopdeltagare som kommer. Det finns också rum i souterrängplan, och de är mycket fuktiga. Om du måste bo i ett sådant rum kan det hjälpa lite mot fukten att hämta ett element från förrådet och sätta på det då och då.
- Måltider
Det fanns ett måltidsschema med ansvar för frukost, lunch och middag varje dag. Jag deltog vanligtvis som kock eller måltidsansvarig två till tre gånger i veckan. Måltiderna var helt vegetariska, och på tisdagskvällarna – Taverna Night – kunde vi gå till byns restaurang och äta kötträtter.
Att vara vegetarian betydde inte att vi åt sallad hela tiden. Eftersom människor kom från många länder kunde vi prova olika nationella kök och ibland smaka på grekiska rätter. Jag åt flera goda rätter som couscous, paj, pasta, thailändsk curry och nudlar, och eftersom jag kunde laga mat samtidigt som jag skrattade tillsammans med andra var måltiderna på centret alltid trevliga.
– Vad du bör ta med dig
Centret tillhandahåller nästan alla grundläggande förnödenheter för vardagen (förutom hygienartiklar. Ta med hygienartiklar hemifrån Korea, och det är bättre att köpa tyngre saker som schampo och balsam i en lokal mataffär). Handdukar och badlakan finns också, så utöver en extra handduk behövde jag inte ta med några andra handdukar.
Jag var mest orolig för tvätten, men centret hade tvättmaskin, miljövänligt tvättmedel och allt annat som behövdes för tvätten, så tvättmedelspappret jag hade tagit med från Korea var bara extra bagage (det finns en volontär på centret som ansvarar för tvätten, och personlig tvätt kostar 2 euro per tvätt. Praktikanter och volontärer tvättade gratis).
Det fanns gott om galgar på centret, så du behöver inte ta med några. Personligen tycker jag att hudvårdsprodukter och insektsmedel är sådant man definitivt bör ta med! Solen är mycket stark och man går till stranden varje dag, så solkräm och en hatt är nödvändiga. Dessutom finns det många insekter, bland annat myggor, på centret, så det är bra att ta med flera myggsprayer eller myggplåster.
När man äter vegetarisk mat eller västerländsk mat blir man säkert sugen på något starkt, så om du har plats i väskan kan det vara bra att ta med en eller två snabbmåltider. Dessutom finns det mer tid än man tror för att läsa, så det är en god idé att ta med gott om böcker som du vill läsa.
# My personal Greece travel TIP
Vi hade en ledig dag i veckan, och varje gång brukade jag gå ner till stranden. Stigen ner till stranden är verkligen vacker och skuggig, så det blir inte varmt och promenaden är härlig. Jag gick också ofta till vattenfallet nära centret. Det lilla vattenfallet, 30 minuters promenad bort, är fint, men om man fortsätter längre upp finns det ett annat, verkligen storslaget och stort vattenfall. Stigen upp är mycket ojämn och ganska farlig, men jag kan ändå inte glömma det mäktiga vattenfallet som man ser uppifrån och det svala vattnet i dalen.
Efter att jag lämnat centret reste jag runt ensam i Grekland, och landet verkar verkligen ha många platser att besöka. Inte bara de vackra öarna, utan även museer och ruiner – jag var så uppslukad av resandet att jag knappt åt och tappade tidsuppfattningen. Jag reste till Mykonos, Naxos, Kreta, Meteora och Aten. Av dessa blev Meteora min favoritplats, så jag rekommenderar verkligen alla som åker till Grekland att besöka platsen.
Mitt sabbatsår är
Erfarenhet ★★★★★
Jag fick en värdefull erfarenhet av att komma nära människor utan barriärer och känna att vi var förbundna med varandra.
Lärande ★★★★★
Jag kunde lära mig mycket, inte bara om olika länders kulturer utan också om livet i en gemenskap.
Miljö ★★★★★
Eftersom centret låg i bergen kunde jag njuta fullt ut av den vackra naturen, och det fanns många fina stränder i närheten.
Säkerhet★★★★★
Eftersom många saker var öppna kände jag mig faktiskt trygg.
Fritid★★★★☆
Eftersom vi bodde tillsammans i en grupp hade jag inte så mycket fritid.
Jag började känna att varje möte omkring mig förr eller senare oundvikligen skulle innebära ett avsked.
Efter att ha kommit tillbaka till Korea tror jag därför att jag började göra mitt bästa i varje stund, även sådana som jag ibland hade tyckt var långtråkiga. Den största förändringen verkar vara att jag nu anstränger mig mer än tidigare för alla människor i mitt liv. En grekisk bypraktik med tid för avkoppling och glädje Lee Ji-yoon, deltagare i sabbatsår (sabbatsårstagare), 24 år, universitetsstudent / sabbatsår på 4 veckor |
# Att bo i en miljövänlig miljö och dela gemenskapen med andra tilltalade mig verkligen.
Hej, jag heter Lee Ji-yoon och är 24 år gammal. Jag går sista terminen på universitetet. Jag hade så mycket att göra att folk omkring mig brukade säga: ”Ta en paus!” Jag pluggade samtidigt som jag arbetade på ett företag och klämde dessutom in fritidsaktiviteter och kortare extrajobb.
Jag levde i tron att allt detta skulle hjälpa mig mycket i framtiden, men vid någon tidpunkt insåg jag att jag var väldigt utmattad.Först när min sömnrytm rubbades och oförklarliga nässelutslag dök upp på kroppen insåg jag att jag behövde vila.
Med en vag känsla av att jag behövde åka långt bort och vila undersökte jag olika aktiviteter, fick veta mer om sabbatsårsalternativ i Korea och upptäckte ett praktikprojekt i en grekisk bygemenskap.Att bo tillsammans med andra i en miljövänlig miljö tilltalade mig. På något sätt kände jag att upplevelsen därJag kände också en oförklarlig dragning, som om upplevelsen skulle kunna förändra mitt stela och känsliga jag i grunden.
Om jag hade några farhågor innan jag åkte handlade de inte så mycket om vardagslivet, eftersom jag skulle bo i en bygemenskap. Jag var lite orolig för eventuella konflikter med andra där eller för att utsättas för rasism.Men när jag ser tillbaka verkar det som om det var farhågor jag inte behövde ha.
* Eftersom Lee Ji-yoon hade en stark önskan om att få varierande erfarenheter fick hon ett personligt dagligt uppdrag med individuell vägledning för att ge henne utrymme att reflektera över sina relationer. Hon fick också en sabbatsårsdagbok så att hon kunde se tillbaka på sig själv och göra planer.
>> Deltagaravgift: 100 won! Gå till sabbatsårsuppdraget
# Jag ville verkligen inte göra någonting.
Det var så jobbigt att förbereda avresan. Eftersom jag gick på universitetet hade jag bara veckan mellan terminens slut och avresan på mig att förbereda mig ordentligt. Att behöva ta ansvar för allt själv, från att packa väskan till att ordna försäkring och SIM-kort, var en stor börda, både när det gällde små och stora saker.
Även när jag läste europeiska reseforum och bloggar fanns det sådant som var svårt, så jag bad familj och vänner om mycket hjälp. Tidspressen gjorde mig dessutom tankspridd, så jag samlade allt – packlista, schema och uppgifter – i ett Excel-dokument. Jag tyckte att det kändes lite tvångsmässigt att dokumentera varenda liten sak, men tack vare det kunde jag genomföra sabbatsåret utan att glömma eller sakna något.
Ärligt talat tror jag inte att jag hade några storslagna mål med sabbatsåret. Det fanns bara två saker.För det första avskydde jag mitt liv så, så, så mycket. För det andra ville jag verkligen inte göra någonting.Vissa kanske skrattar och kallar det patetiska och fullständigt apatiska skäl, menjag var verkligen utmattad innan jag tog ett sabbatsår.
Mitt enda mål var att lämna Korea och få lite ledig tid att vila. Till en början kände jag mig orolig och tänkte: ”Är jag för impulsiv och naiv som bara åker iväg så här?” MenTvärtom tror jag att sabbatsåret blev lättare att njuta av eftersom det var enkelt och mina önskningar var tydliga.Tanken ”Vad som än händer, så länge jag får uppleva något nytt, njuta och vila!” gav mig alltid lugn och glädje.
# En vardag i Grekland
Frukosten serveras klockan 8.30. Om man vill kan man gå upp tidigare och delta i meditation eller yoga klockan 7. Efter frukosten deltog jag i morgonsamlingen tillsammans med volontärerna och personalen.Under morgonsamlingen höll vi varandra i händerna och mediterade, berättade hur vi kände oss, hade ett kort möte och fördelade sedan arbetsuppgifterna.
Det fanns ingen tvångsstämning, så om man inte ville prata kunde man vara tyst. Om det fanns en uppgift man inte ville göra kunde man fritt säga det.När samlingen var slut arbetade jag med mina tilldelade uppgifter fram till lunch. De flesta sysslorna var hushållsarbete som tvätt, städning, sömnad och trädgårdsskötsel.
När det blev dags för lunch avbröt vi det vi höll på med, åt och hade sedan strandtid.Vi åkte byns bil ner till stranden och hade ungefär två och en halv timmes fritid, då vi kunde simma eller läsa. Volos har många vackra stränder, så det var roligt att åka till en ny strand varje gång.
Ibland promenerade vi också till ett vattenfall. Tack vare det fick jag se många delar av Volos. När strandtiden var slut återvände vi till byn för att avsluta eventuellt återstående arbete eller ta en kort vila innan middagen. Efter middagen kunde vi delta i sånglektioner, meditationsprogram och gemenskapsaktiviteter som leddes av andra volontärer eller workshopdeltagare. Ibland samlades vi också med andra på byns kafé långt in på natten, där vi drack och pratade.
Vi åkte också till andra byar för att se pjäser eller konserter. Även om organisationen inte var grekisk verkade den lokala organisationen göra stora ansträngningar för att få en naturlig kontakt med den grekiska kulturen. Tack vare det fick vi gå på byfestivalen, ochvi lärde oss traditionella grekiska danser av en grekisk danslärare som kom varje vecka, vilket hjälpte oss att komma närmare den grekiska kulturen.
# När jag berättade att jag kände mig obekväm respekterade alla mina känslor.
Det fanns så många härliga upplevelser! Det var roligt att sjunga med de andra på sånglektionerna som hölls ungefär en gång i veckan. Byfestivalen var också rolig, och det var härligt att lära sig grekisk dans varje torsdag.
Framför allt var kvällarna då jag drack och skrattade tillsammans med folk i byn nog de allra härligaste stunderna. Jag hade bara en obehaglig upplevelse, men det tog inte ens en halv dag att reda ut den.
Det fanns alltid människor i närheten som lyssnade på mig, och när jag berättade att jag kände mig obekväm respekterade alla mina känslor.Det enda var att det var svårt att samla mod nog att öppna sig och berätta om de känslorna,Om man ber om hjälp och berättar hur man känner finns det alltid människor i närheten som pratar igenom problemet med en och hjälper till att hitta en lösning.
# Det viktigaste jag lärde mig var hur man tar emot hjälp från andra.
Månaden jag tillbringade i den grekiska bygemenskapen var en mycket värdefull och varm tid för mig.Jag blev rörd, fick många insikter och lärde mig mycket. Det viktigaste jag lärde mig var hur man tar emot hjälp från andra.
När jag ser tillbaka känns både förberedelserna inför resan till Grekland och de tio dagar då jag reste ensam runt i Grekland efter att ha lämnat bygemenskapen som en del av lärandet att ta emot hjälp från andra. Det finns så mycket i världen som man inte kan göra ensam.
Framför allt hjälpte volontärerna och personalen i byn, liksom deltagarna som kom på korta workshopbesök, mig väldigt mycket. För mig, som kände mig ovan vid den nya miljön, förklarade de vänligt inte bara byns regler utan ocksåde delade vänligt med sig av små tips om vardagslivet och tog alltid själva initiativ till att börja prata med mig.
Till en börjantänkte jag: ”Är jag till besvär för dem?” Därför var det väldigt svårt att be om hjälp eller ställa frågor, men så småningom insåg jag att sådant är naturligt och sunt.Och när jag började ta emot sådant på ett naturligt sätt och känna tacksamhet mot dem i stället för att be om ursäkt, kände jag att jag blev ett med människorna i byn och att vi bildade en gemenskap.
Det var överraskande att känna så inför människor med annan kulturell bakgrund och som var i andra åldrar än jag, då jag var i tjugoårsåldern.Ibland tror jag att den där känslan av samhörighet uppstod bara genom ett varmt leende, utan att vi behövde ha ett långt samtal, och ibland genom att vi fick ögonkontakt på avstånd.
# Jag kunde utan minsta tvivel känna: ”Jag är så älskad just nu!”
Ochnär jag bodde i bygemenskapen kunde jag utan minsta tvivel känna: ”Jag är så älskad just nu.”Jag är en sådan person som ofta tänker: ”Tänk om den personen inte tycker om mig?”
Det var förvånande att jag, som är en sådan person, inte tvivlade på kärleken jag fick av andra utan naturligt kände tacksamhet för den. Jag tyckte också väldigt mycket om människorna i byn.
Att uppriktigt kunna känna tillgivenhet för andra utan några villkor och leva tillsammans med människorna jag kände tillgivenhet för var verkligen en fantastisk upplevelse och en stor glädje.Dessutom visste jag att den tiden inte skulle vara för evigt och att det skulle bli svårt att uppleva den igen,så jag försökte göra mitt bästa varje dag.
Jag försökte tillbringa varje dag i bygemenskapen utan att ångra något, men när det var dags att åka kunde jag inte låta bli att gråta och känna en stor saknad. Ändå tror jag inte att sorgen tog över helt. Jag var säker på att den lilla byn där jag bodde, de underbara människorna jag mötte där och de otaliga samtal och känslor jag delade med dem skulle finnas kvar länge.
Att det finns en plats i mitt hjärta fylld av vänliga människor och vackra minnen, och att jag har dyrbara minnen att plocka fram när jag är trött.Det känns som en värdefull gåva jag fått genom sabbatsårsprojektet.
# Människor jag träffade i Grekland
De volontärer och anställda som jag tillbringade månaden med är det jag minns bäst. A, som hjälpte mig att snabbt komma till rätta med sin unika glädje och vänlighet.
A var en veteran som hade arbetat på centret i nästan tio år och visste mycket om den lokala kulturen och staden Volos. Ibland tog A med folk till ett vattenfall, ibland till en teater och ibland till en liten jazzklubb. A gjorde livet på centret rikare. Jag minns fortfarande tydligt den första dagen då vi kom till Volos, när vi handlade på mataffären med A och utforskade varje hörn av staden.
Volontären D, som kom till centret samma dag som jag, skrattade mycket och spred glädje omkring sig. D var också den som hjälpte mig mest på centret. Tack vare D, som tog hand om mig som en mamma, var det inte svårt att vänja sig vid livet på centret.
C, som delade rum med mig i en vecka, hade en talang för att få alla att skratta med sina glada skämt. Bakom den lekfulla ytan fanns alltid värme. D och C pratade öppet med mig trots att jag var mycket yngre än de, och de var de personer som tillbringade mest tid med mig.
P, som ansvarade för köket, lagade alltid god mat åt alla. P tyckte om att retas med mig på ett skämtsamt sätt, men jag tror att P hade ett varmare hjärta, mer omtanke och större tillgivenhet än någon annan. Den dag jag lämnade centret gick P upp tidigt för att laga frukost och packade en lunchlåda åt mig, eftersom jag skulle åka klockan sju på morgonen. Jag kände en enorm tacksamhet mot P.
I, som var min rumskamrat och dryckeskompis i två veckor, kunde dra roliga skämt trots min knackiga engelska. I pratade mycket och var lekfull, och tack vare I hade jag roligt även i de avlägsna grekiska bergen.
Al, som var tillgiven som en lärare, och den tystlåtna Pe var ett äldre par som hade tillbringat lång tid på centret. Trots att Al hade svårt att röra sig hjälpte hen till mycket med sysslorna på centret och visade stort intresse för mitt liv i Korea och resorna jag skulle påbörja efter att livet i gemenskapen var över.
Den lugna och tystlåtna Pe påminde mig om min avlidne farfar. Pe brukade inte säga så mycket. Men när Pe sjöng gjorde hen det mer entusiastiskt och högljutt än någon annan, njöt av chokladkaka varje kväll på ett sätt som gjorde alla som såg det nöjda och drog ibland ett skämt som fick alla att kikna av skratt. Till en början var det svårt att närma sig Pe, men hen såg på mig med den allra varmaste blicken och tog tyst hand om mig. Snart blev Pe en av de mest älskade personerna på centret. Jag saknar fortfarande Pe väldigt mycket.
Från matlagning och sömnad till trädgårdsarbete – G, den mångsidiga allt-i-allon som kunde göra allt, blev en bra lärare för mig.
Tack vare G blev jag bra på att sy, något jag aldrig hade provat förut, och jag lärde mig att laga grekisk mat. G hjälpte mig också mycket och vägledde mig i att vara sann mot mina egna känslor.
Gr var mer omtänksam och pålitlig än någon annan och tog hand om centrets små och stora sysslor. Vi pratade inte så mycket, men jag minns att vi alltid kommunicerade genom blickar och leenden.
S, som kallades ”trädgårdsfen”, skötte centrets trädgård, full av hortensior och solrosor. S hade alltid ett milt leende, och när D och C lämnade centret och jag grät mycket tröstade S mig genom att ge mig en lugnande blomsterolja. Jag är mycket tacksam mot S.
Förutom dem är också workshopdeltagarna som kom till och lämnade bygemenskapen varje vecka, liksom byborna och andra personer på centret som jag bara träffade en kort stund, värdefulla människor som jag mötte genom sabbatsårsprojektet. Jag saknar dem alla mycket.
# Den största förändringen är att jag lägger mer kraft än tidigare på alla relationer omkring mig.
Alla möten jag hade på centret hade avskedet som utgångspunkt. Centret är bara öppet till september, och eftersom många kommer dit för korta workshoppar eller semestrar var tiden vi kunde vara tillsammans strikt begränsad.Därför kändes de mötena väldigt värdefulla för mig.
Jag försökte naturligtvis göra mitt bästa för alla och försökte tillbringa mer tid tillsammans med dem. Men när jag tänkte efter insåg jag att inte bara på det grekiska centret, utan också med mina föräldrar och vänner i Korea och med människor jag möter i vardagen, är det kanske så att varje möte omkring mig redan bär på ett avsked.
När jag kom tillbaka till Korea började jag därför göra mitt bästa i varje stund som jag tidigare ibland tyckte var långtråkig. Den största förändringen verkar vara att jag anstränger mig mer för alla människor omkring mig än tidigare.
# Till blivande deltagare
Ha roligt och njut! Själv tappade jag orken ungefär under den andra veckan, så jag kunde inte gå ner till stranden särskilt ofta och gick inte ut så mycket. Spara därför på krafterna i början, och om du deltar i alla aktiviteter och promenader som erbjuds kommer ditt sabbatsår på centret att bli ännu roligare.
# Mitt eget tips inför sabbatsåret
- Språk
Kanske för att jag hade erfarenhet av att bo utomlands hade jag inga svårigheter med språket. Men även om någon inte är flytande i engelska förstår alla på centret vad man säger och lyssnar uppmärksamt på andra, så språket borde inte vara något stort problem.
Personligen tycker jag att även om man inte är så bra på språk är det viktigare att ta initiativ till att prata med folk och hela tiden försöka tala engelska än att ha goda språkkunskaper. Eftersom det också finns många britter på centret blir kommunikationen smidigare om man lär sig några brittiska engelska uttryck.
- Boende
Det finns flera rum inne på centret. De flesta delar rum med andra; själv bodde jag i tre veckor i en fyrbäddssal för kvinnor. (Trots att rummet hade fyra bäddar bodde det aldrig fler än tre personer där.) Ärligt talat blev jag ganska överrumplad när jag först kom in i rummet jag hade blivit tilldelad.
Det kröp myror i badrummet och det fanns spindlar i hörnen. Eftersom jag verkligen ogillar insekter undrade jag ett ögonblick: ”Kommer jag att klara av att bo här?” Men centret bekämpar myror regelbundet och utför annat underhåll, så jag kunde bo där bekvämt utan några större problem.
Det fanns gott om varmvatten, och eftersom centret ligger i bergen är det mycket svalt även mitt i sommaren. Om man släpper förväntningen på att boendet ska vara som ett hotell kan man bli nöjd med det. Till skillnad från i typiska västerländska hus måste man ta av sig skorna innan man går in på centret, så golven var rena och det kändes mycket behagligt.
Ibland, men sällan, kan man behöva byta rum beroende på hur många workshopdeltagare som kommer. Det finns också rum i souterrängplan, och de är mycket fuktiga. Om du måste bo i ett sådant rum kan det hjälpa lite mot fukten att hämta ett element från förrådet och sätta på det då och då.
- Måltider
Det fanns ett måltidsschema med ansvar för frukost, lunch och middag varje dag. Jag deltog vanligtvis som kock eller måltidsansvarig två till tre gånger i veckan. Måltiderna var helt vegetariska, och på tisdagskvällarna – Taverna Night – kunde vi gå till byns restaurang och äta kötträtter.
Att vara vegetarian betydde inte att vi åt sallad hela tiden. Eftersom människor kom från många länder kunde vi prova olika nationella kök och ibland smaka på grekiska rätter. Jag åt flera goda rätter som couscous, paj, pasta, thailändsk curry och nudlar, och eftersom jag kunde laga mat samtidigt som jag skrattade tillsammans med andra var måltiderna på centret alltid trevliga.
– Vad du bör ta med dig
Centret tillhandahåller nästan alla grundläggande förnödenheter för vardagen (förutom hygienartiklar. Ta med hygienartiklar hemifrån Korea, och det är bättre att köpa tyngre saker som schampo och balsam i en lokal mataffär). Handdukar och badlakan finns också, så utöver en extra handduk behövde jag inte ta med några andra handdukar.
Jag var mest orolig för tvätten, men centret hade tvättmaskin, miljövänligt tvättmedel och allt annat som behövdes för tvätten, så tvättmedelspappret jag hade tagit med från Korea var bara extra bagage (det finns en volontär på centret som ansvarar för tvätten, och personlig tvätt kostar 2 euro per tvätt. Praktikanter och volontärer tvättade gratis).
Det fanns gott om galgar på centret, så du behöver inte ta med några. Personligen tycker jag att hudvårdsprodukter och insektsmedel är sådant man definitivt bör ta med! Solen är mycket stark och man går till stranden varje dag, så solkräm och en hatt är nödvändiga. Dessutom finns det många insekter, bland annat myggor, på centret, så det är bra att ta med flera myggsprayer eller myggplåster.
När man äter vegetarisk mat eller västerländsk mat blir man säkert sugen på något starkt, så om du har plats i väskan kan det vara bra att ta med en eller två snabbmåltider. Dessutom finns det mer tid än man tror för att läsa, så det är en god idé att ta med gott om böcker som du vill läsa.
# My personal Greece travel TIP
Vi hade en ledig dag i veckan, och varje gång brukade jag gå ner till stranden. Stigen ner till stranden är verkligen vacker och skuggig, så det blir inte varmt och promenaden är härlig. Jag gick också ofta till vattenfallet nära centret. Det lilla vattenfallet, 30 minuters promenad bort, är fint, men om man fortsätter längre upp finns det ett annat, verkligen storslaget och stort vattenfall. Stigen upp är mycket ojämn och ganska farlig, men jag kan ändå inte glömma det mäktiga vattenfallet som man ser uppifrån och det svala vattnet i dalen.
Efter att jag lämnat centret reste jag runt ensam i Grekland, och landet verkar verkligen ha många platser att besöka. Inte bara de vackra öarna, utan även museer och ruiner – jag var så uppslukad av resandet att jag knappt åt och tappade tidsuppfattningen. Jag reste till Mykonos, Naxos, Kreta, Meteora och Aten. Av dessa blev Meteora min favoritplats, så jag rekommenderar verkligen alla som åker till Grekland att besöka platsen.
Mitt sabbatsår är
Erfarenhet ★★★★★
Jag fick en värdefull erfarenhet av att komma nära människor utan barriärer och känna att vi var förbundna med varandra.
Lärande ★★★★★
Jag kunde lära mig mycket, inte bara om olika länders kulturer utan också om livet i en gemenskap.
Miljö ★★★★★
Eftersom centret låg i bergen kunde jag njuta fullt ut av den vackra naturen, och det fanns många fina stränder i närheten.
Säkerhet★★★★★
Eftersom många saker var öppna kände jag mig faktiskt trygg.
Fritid★★★★☆
Eftersom vi bodde tillsammans i en grupp hade jag inte så mycket fritid.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
