Jag började ägna mycket mer tid åt mig själv. Förutom att lära mig hantverket att tillverka läderväskor lärde jag mig mycket av italienarna om deras livsstil, och jag har försökt ta till mig mycket av det sedan jag återvände till Korea. Tillverka lyxväskor – och få till och med yrkesutbildning – i Florens, den världsberömda staden för läderhantverk! Song Min-kyung, deltagare under ett sabbatsår (36 år, tog ett sabbatsår efter att ha slutat arbeta) / 12 veckors sabbatsår |
# Efter tio år på företaget hamnade jag i en svacka; jag kände mig håglös och tom.
Jag heter Song Min-kyung och fyller 36 i år. Innan jag deltog i sabbatsårsprogrammet var jag anställd på ett företag, men nu är jag arbetslös ^^
Jag arbetade i tio år på företaget där jag började efter universitetsexamen. Även när jag jobbade hade jag mycket jag ville lära mig, så jag gick på kurser efter jobbet och på helgerna. Jag är en person som får energi av att aktivt lära mig nya saker.
Efter tio år på företaget hamnade jag i en svacka, blev håglös och kände en tomhet, med många negativa känslor.Jag försökte komma över de känslorna genom att lära mig många nya saker, men så kom en stund då de metoderna inte längre fungerade.
Så jag tänkte att jag borde leta efter en ny väg, och på webbplatsen ”Gap Year” hittade jag en kurs i att tillverka läderväskor.Jag tycker om att skapa saker, och även om läderväskor var något nytt för mig ville jag prova något annorlunda, så jag tog reda på mer.Jag ansökte lite sent, men som tur var blev jag antagen och kunde åka.
# Mitt mål var att vila både kropp och själ, som slitits ut av vardagen.
Till en början bestämde jag mig helt enkelt för att jag ville åka iväg och lära mig något, men när jag på allvar funderade på att bo där blev jag orolig – över boendet och säkerheten. Jag hade också hört att vattnet i Italien inte var bra, så det bekymrade mig också.Jag tänkte att det bara var en plats där människor bor, så jag packade så lite som möjligt och planerade att köpa det jag behövde där. Till slut tog jag med mig mindre än jag hade trott.
Jag slutade på företaget den 8 september, flög den 9 september och skulle gå på min första lektion den 11 september – schemat var tajt, så jag hann inte förbereda mig ordentligt. När min plats i sabbatsårsprogrammet hade bekräftats bokade jag en flygbiljett, köpte en reseförsäkring och packade efter jobbet dagen före avresan. Nästa dag flög jag iväg.
När jag frågade om programmet och anmälde mig tänkte jag bara: ”Jag åker väl.” Jag trodde inte att min familj eller arbetsplats annars skulle låta mig göra det, så jag anmälde mig med en blandning av rädsla och förväntan – då började det kännas verkligt.Mina mål var att få erfarenhet inom ett nytt område, att uppleva den diffusa spänningen i att vilja bo i ett annat land och att vila kropp och själ, trötta av vardagen.Det gjorde det.
# En vanlig dag i Italien
Lektionerna pågår varje dag från 10.30 till 17.00. Det är lunchrast mellan 13.30 och 14.00. Eftersom lunchrasten är kort tar de flesta med sig smörgåsar eller något annat snabbt hemifrån, eller köper något i pizzerian precis utanför skolan.
Två lärare håller i undervisningen: den ena förklarar på italienska och den andra upprepar förklaringen på engelska,Tillverkningsprocessen är upplagd steg för steg, så om du följer instruktionerna kan du göra väskan.
Cirka 20 personer gick kursen tillsammans. Runt fyra var koreaner, och de övriga kom från andra delar av Europa, USA och Sydamerika. Man sitter vid samma bord med samma personer i tre månader. Vid mitt bord satt studenter från Schweiz och USA, men de gick bara en eller två månader långa kurser och åkte sedan hem. En israelisk vän från bordet bakom flyttade till deras plats och arbetade tillsammans med oss.
Alla var trevliga, och varje person hade sin egen personlighet präglad av sitt land. Det var roligt att arbeta tillsammans, prata medan vi jobbade och lära oss om varandras länder.
# Det bästa var känslan av att ha skapat något.
När folk frågade varför jag hade valt att åka just till Italien för att tillverka väskor svarade jag halvt på skämt och halvt på allvar att jag ville lära mig ett hantverk. Jag lockades av att lära mig något praktiskt med händerna. Mitt jobb hade varit kontorsarbete – att sitta framför en dator och använda huvudet för att utföra uppgifter enligt företagets regler.
Men projekten var precis tvärtom:det var praktiskt arbete. Även om det redan var bestämt vilken väska vi skulle tillverka fick vi själva bestämma formen och hur vi skulle göra den, och lärarna respekterade våra val. Känslan av att ha skapat något var det bästa.Det var det.
# Till dig som funderar på att delta
Den som har gjort väskor tidigare kan tycka att den första månaden är tråkig. Kursen börjar med mycket grundläggande moment, som att använda symaskinen och skära med kniv, så den som har tidigare erfarenhet kan känna att tiden går till spillo.
Å andra sidan behöver den som aldrig har provat på det inte vara rädd för att inte klara av det.Om du gör precis som lärarna instruerar kan du klara allt. För sådant du inte klarar kan du fråga lärarna och öva, så du behöver inte känna dig pressad.
Om du däremot inte kan någon engelska alls kan språket bli en källa till stress,så jag rekommenderar att du lär dig några grundläggande ord i förväg..
# Mitt personliga restips för Italien
På vardagarna kunde jag inte åka någonstans på grund av lektionerna, och på helgerna var de flesta butiker och restauranger stängda på söndagar, så på lördagarna gjorde jag bara kortare utflykter i närheten.
I stället för att åka till berömda platser kan du öppna Google Maps, välja små orter som tågen kanske går till och kontrollera om det finns tåg dit,Även om det inte finns så mycket information rekommenderar jag att besöka små orter som få människor åker till: kliv av vid stationen, promenera runt och utforska allt eftersom. Stanna sedan för lunch när du hittar en restaurang..
# Jag kom att ägna mycket mer tid åt mig själv.
Eftersom jag bara hade med mig det allra nödvändigaste var jag tvungen att leva enkelt. Saker som är oumbärliga i Korea saknade jag ibland inte alls där, och även om jag levde med bara det jag verkligen behövde kom jag att ägna mycket mer tid åt mig själv.
Förutom att lära mig hantverket att tillverka läderväskor lärde jag mig mycket av italienarna om deras livsstil, och jag har försökt ta till mig mycket av det sedan jag återvände till Korea.
I Korea brukade jag också pendla i gryningen varje dag och hade blivit likgiltig inför vädret och omgivningarna när jag gick från jobbet i mörkret. Men där beundrade jag vyerna som förändrades med vädret från dag till dag, fotograferade dem och skrev ner mina intryck. Jag insåg att sträckan jag brukade gå varje dag i Korea också kunde ha varit en vacker vy – men jag hade inte lagt märke till dessa värdefulla saker. Nu försöker jag därför verkligen uppskatta blommorna omkring mig, molnen på himlen, vädret och allt sådant, även när jag är i Korea.
Hem
