Dyk ner i grönskans charm! Ett sabbatsårsboende på en gård i Hokkaido i Japan | Större självförtroende och självkänsla; övervann oron för vad andra skulle tycka.

#Större självförtroende och självkänsla; övervann oron för vad andra skulle tycka. #Internationella vänner; erfarenhet av japansk kultur. #Insikten att varje erfarenhet är värdefull.

Författare: Jo Hee-jin
Land / stad: Asien/Japan/Hokkaido
Visningar : 3726

Gapåret jag sökte till kanske var ett sätt att fly under de allra svåraste perioderna, men nu är jag full av förväntan och undrar vilka andra världar som finns där ute medan jag planerar för ännu ett gapår.Jag är så tacksam för människorna jag mötte under gapåret, familjemedlemmarna och volontärerna jag träffade under projekten. Jag kommer aldrig att glömma den här sommaren då jag var 22 år. Tack!

– Upptäck den gröna charmen! Gapår på en gård i Hokkaido, Japan

Jo Hee-jin, gapårsresenär från Korea / 8 veckors gapår

# Det var spännande och verkade roligt.

Jag fick först höra talas om gapår genom min storasysters rekommendation. Efter att ha fått rådgivning växte min längtan efter att åka någonstans. När jag sökte runt blev jag intresserad av minimalism och livet på landsbygden, och då upptäckte jag gårdsvistelsen i Hokkaido, Japan.

Jag deltog eftersom jag älskar naturen och Japans unika atmosfär och känsla.

Jag brukar ha dåligt självförtroende och har sällan umgåtts med främlingar. Så var jag förväntansfull och tyckte att det verkade roligt.Därför ville jag stärka mitt självförtroende och utan att tveka bli vän med människor från andra länder.
Med det här gapåret ville jag bygga upp mitt självförtroende och min självkänsla. Jag ville inte längre låta mig påverkas av vad andra säger, utan ville känna mig trygg i det jag gör och det jag vill göra.

# Allt var nytt och roligt.

När jag först kom till Hokkaido var landskapet så vackert. Molnen och de små byarna som jag bara hade sett i japansk anime gjorde mig upprymd. Så snart jag kom fram tillbringade jag en dag i Sapporo, och nästa morgon åkte jag till Shirataki, men jag missade tåget och klev av vid nästa station. Akito sa dock att det inte gjorde något och bad mig vänta där. Sedan gav han mig, med ett stort leende,

min första hälsning.　

Jag minns fortfarande vårt första möte. Det var en by på landsbygden, ännu mer lantlig än jag hade väntat mig. Men den kändes lite annorlunda än landsbygden i Korea. Det fanns otaliga berg runt omkring och långt borta gick mjölkkor på fälten.Allt var nytt och intressant.Första gången jag träffade Yoko-san blev jag förvånad över hennes matlagningskunskaper.

Jag hade provat japansk mat i Korea tidigare, men det här var första gången jag åt en riktig hemlagad japansk måltid, och den var så god. Jag kände att jag nog skulle gå upp i vikt. Trots att hon är liten till växten är hon som en superkvinna.

Jordbruksarbetet visade sig vara hårdare och mindre roligt än jag hade föreställt mig. Vid niotiden på kvällen somnade jag, och jag märkte inte ens hur tiden gick. På helgerna åkte jag i närheten för att se vattenfall, djurparker och blomsterträdgårdar. Det var då jag verkligen kände att jag befann mig i ett annat land.

Med tiden träffade jag nya människor. Till en början kändes det obekvämt att arbeta och bo tillsammans med människor från andra länder, och jag kunde inte ens inleda ett samtal.Jag frågade bara enkla saker som ”Var är det här?” och ”Vill du äta?”. När jag saknade självförtroende och kände mig lite överväldigad hjälpte Yoko-san mig mycket. Hon brukade inleda samtal och hjälpte mig till och med med mina engelskstudier.

# Jag kunde ta bilder tillsammans med volontärerna, prata med dem och dessutom stärka mitt självförtroende.

Om det inte hade varit för Yoko-san skulle det ha varit hundra gånger svårare att bo i Japan.

Under den tiden kunde jag ta bilder tillsammans med volontärerna, prata med dem och få bättre självförtroende. Språket innebar många svårigheter. Jag var inte bra på japanska, och inte heller på engelska, så jag oroade mig mycket. Det var svårt eftersom jag inte kunde uttrycka de känslor jag ville förmedla på ett bra sätt.

Därför fanns det också tuffa stunder. Men jag kunde inte bara låta tiden här gå till spillo, så jag ansträngde mig för att börja studera igen och försöka prata med andra. Jag träffade också några vänner, de flesta var japaner. Men eftersom de också kunde engelska kunde vi prata lite grann och blev nära vänner. Vi reste till och med tillsammans och gick på en festival klädda i yukata.

# Jag började till och med nynna medan jag arbetade.

Jag fick alltså några vänner, och så småningom började livet här bli allt roligare.

Jag kunde nynna lite medan jag arbetade. Till en början var det tufft, men med tiden vande jag mig, eller så hade jag kanske vant mig vid det här laget, för det var inte särskilt svårt längre. Jag hade till och med gott om tid att göra annat efter jobbet.

Så jag tog en cykeltur för att utforska omgivningarna. Ärligt talat bestod de mest av åkrar och berg, men om jag fortsatte lite längre kom jag till en liten stad. Där fanns en järnvägsstation och barn som var på väg hem från skolan. Jag gick omkring på egen hand och tänkte verkligen att det var ett bra beslut att komma hit.

Att cykla medan jag lyssnade på musik var kanske ingen särskilt meningsfull aktivitet, men jag känner att jag kunde tänka mycket då. Om jag hade varit i Korea skulle jag ha vaknat när solen gått ner, ätit, tittat på film till sent och levt ett liv som kändes meningslöst. Jag tyckte förstås att jag hade roligt på mitt eget sätt, men genom att komma hit, utföra lite produktivt och meningsfullt arbete, vakna på morgonen, sova på natten, leva ett regelbundet liv och känna att jag hade fått hälsan tillbaka.

# Trots att det bara har gått två månader har jag blivit så fäst vid den här platsen.

Varje gång jag åkte på en utflykt under min lediga dag följde Yoko-san alltid med mig till bussterminalen för att vinka av mig.

Det var första gången jag reste ensam, och jag var ganska orolig. När hon såg mitt bekymrade ansikte lugnade hon mig genom att skriva ner det jag behövde på ett papper och säga att jag skulle kontakta henne om något hände. Sedan såg hon mig åka, och Nono sprang efter bussen.

Jag kan fortfarande inte glömma hur allt var. Trots att det bara var två korta månader blev jag så fäst vid platsen. Det hände så mycket under de två månaderna. Ibland var det tufft, ibland roligt, och det fanns stunder då jag ville åka hem. Men jag tog mig igenom allt, och just när det började bli roligt och välbekant var det dags att åka hem.

I september var det potatisskördesäsong, så vi hade fullt upp. Akito-san arbetade dag och natt, så mycket att jag knappt fick se honom. Jag beundrade verkligen hans hängivenhet. Därför hjälpte jag till med potatisskörden ända till slutet.

# Allt med den här platsen är verkligen så värdefullt och meningsfullt.

Den sista kvällen hade vi en fest tillsammans. Vi åt all min favoritmat ... det kändes overkligt. Efter middagen gav jag ett brev till Yoko-san. Sedan tog Yoko-san också fram något. Det var ett brev skrivet på papper som hade tillverkats av ett foto vi tagit tillsammans för länge sedan. När jag fick det kändes det som att det verkligen var slut, och jag var nära att börja gråta. Allt här har varit så värdefullt för mig. Oavsett om det var bra eller dåligt tror jag att alla minnen kommer att bli fina minnen i framtiden. Det kanske redan håller på att hända, men de här människorna betyder verkligen mycket för mig, och jag känner att jag har skapat oförglömliga minnen och upplevelser.

Innan jag åkte till Hokkaido hade jag många tvivel, men nu verkar de oviktiga eftersom jag hade så fina människor omkring mig och fick oförglömliga upplevelser. Nu när jag är tillbaka i Korea känns allt som en dröm. Men när jag skriver det här börjar jag minnas de stunderna och tänka på dem igen.

Under det här sabbatsåret har inte mycket förändrats, men jag känner att jag har lärt mig att se världen ur ett lite annorlunda perspektiv. Jag vet inte om jag har fått det självförtroende jag ville ha eller om jag har förändrats som jag planerade, men när jag tänker på vad jag försöker göra nu och vilka tankar jag har, och när jag fortfarande håller kontakten med de vännerna från den tiden,tror jag att jag åtminstone har förändrats lite.

# Mina personliga tips för sabbatsåret

(Språk)
När det gäller språk som japanska brukar jag först fråga efter betydelsen på engelska och sedan skriva ner den japanska jag tror att jag kommer att behöva i ett anteckningsblock. Det är mycket hjälpsamt att titta på japanska dramaserier eller filmer, och det är också viktigt att ofta lyssna på samtal.
När det gäller engelska är det bra att använda översättningsverktyg, men jag försöker också skriva meningar själv och sedan jämföra dem med översättningsverktygen. Jag skriver även ner viktiga vardagliga samtal, idiom och ord från tv-program, filmer och YouTube-videor i mitt anteckningsblock. Det är bäst att skriva ner dem där du enkelt kan komma åt dem när du behöver dem.

(Boende)

Eftersom det här är ett hemvistelseboende kan det kännas lite obekvämt, men rummen är privata. I gemensamma utrymmen som vardagsrummet, badrummet och köket är det viktigt att känna sig mer hemma och hjälpa till med städning och ordning. Om alla hjälps åt och gör sin del blir det inga problem.

(Måltider)

Jag upplevde inga besvär alls med måltiderna, och eftersom maten serverades varje gång behövde jag bara hjälpa till att plocka undan och förbereda maten. Om du kan laga något själv vore det trevligt att bjuda de andra också.

(Packlista)

Du behöver många par strumpor, och bekväma kläder som träningskläder eller T-shirts är ett måste. Det är också en bra idé att ta med några plagg för helgens utflykter, men i stort sett passar lediga kläder bäst. Eftersom temperaturskillnaderna är stora bör du se till att packa olika sorters kläder, bland annat kortärmat och sweatshirts.

(Till framtida deltagare)

Ibland undrade jag varför jag hade kommit hit och om jag verkligen borde göra allt det här. Men när jag tänkte tillbaka på varför jag ville komma hit från början försökte jag tänka positivt. Genom att utföra det här arbetet hjälper jag de här människorna, och det ger mig i sin tur en känsla av stolthet.

Jag skulle inte säga att jag kom hit för att få ut något stort av det. Det är snarare bara härligt att få uppleva livet i naturen, utan några särskilda tankar eller planer.

# Jag skulle inte ha upplevt de känslor jag kände om det inte vore för sabbatsåret.

Jag träffade så många människor under tiden med värdfamiljen, volontärerna jag arbetade med och bröderna och systrarna jag mötte på vandrarhemmet. De var alla underbara människor, och jag fick så mycket hjälp av dem under min vistelse. Jag är verkligen tacksam.

Det är så mycket jag har insett tack vare det här sabbatsåret.Först och främst insåg jag att det finns så många människor i världen som lever sina liv målmedvetet, var och en på sitt sätt.Om jag inte hade kommit hit skulle jag inte ha förstått hur stor världen är och hur många fantastiska människor som lever så fina liv..

Därför tycker jag inte längre att det är självklart att bara gå på universitetet och följa den ”trygga” och ”utstakade” vägen. Den vägen är inte den enda rätta.Jag har förstått att jag inte måste göra något bara för att andra gör det. Mitt perspektiv har vidgats lite. De känslor jag har upplevt hade inte varit möjliga utan det här sabbatsåret.

Jag känner att mina vyer har vidgats. Jag har alltid känt en viss oro inför framtiden, men nu tycker jag att det är okej att ta det lugnt och ägna mig mer åt sådant jag tycker om. Det finns ingen rätt eller fel väg – jag tror att om jag gör det som gör mig lycklig, så är det rätt väg för mig.

Sabbatsåret jag sökte till kanske till en början var en flykt från en svår period, men nu funderar jag på att påbörja ännu ett sabbatsår, fylld av spänning och nyfikenhet på vilka andra världar som finns där ute.

Jag är så tacksam för alla människor jag mötte under det här sabbatsåret och för familjemedlemmarna och volontärerna jag träffade under projektet. Tack allihop!