Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Blev lyckligare och lärde mig att älska mig själv #Barnens villkorslösa leenden #Kände överväldigande kärlek och tacksamhet
”För att kunna säga ”Jag mår bra” oavsett vad andra säger måste du först känna dig bekväm med dig själv, tycka om dig själv och heja på dig själv. Så när du någon gång tappar bort dig själv, låt det bara vara. Om någon verkligen bryr sig om dig hittar den tillbaka. Efter mitt sabbatsår tänkte jag ofta: ”Jag tycker om mig själv.” Och när jag började älska mig själv började jag också älska människorna omkring mig.”
Giving love to Vietnamese children with my small talents alongside foreign friends Kim Young-joo — gap-year participant (gapper) / 12-week gap year
|
# Jag hoppades att jag genom mitt sabbatsår skulle bli lycklig och lära mig att älska mig själv.
Hej, jag heter Kim Young-joo och fyllde 23 i år; jag hade födelsedag under mitt sabbatsår. Efter att ha fått rådgivning avslutade jag mitt första sabbatsår på Filippinerna och planerade att åka till Thailand för volontärarbete, men ansökningstiden hade gått ut, så jag kom till Vietnam.
Jag tittade även på andra projekt – i Indien eller Afrika – men volontärprogram för barn med funktionsnedsättningar fanns bara inom projektet i Vietnam.Av någon anledning ville jag bara prova. Kanske för att det var ett ovanligt projekt ville jag helt enkelt göra det. Jag ville utmana mig själv.
Jag hoppades att jag genom mitt sabbatsår skulle bli lycklig och lära mig att älska mig själv.
# Jag är så glad – hur skulle det ha varit om jag inte hade fått veta det här?
Som det står i projektbeskrivningen får man efter ankomsten en introduktion till organisationen och projektet. Under den veckan gör vi också en rundtur i Hanoi tillsammans med de andra som kom samtidigt.
Veckan därpå börjar volontärarbetet. Man vaknar vid åttatiden, tvättar sig och äter en enkel frukost. Sedan tar man bussen till organisationen där man arbetar som volontär. Man arbetar en stund på morgonen, äter lunch och har lite fritid, innan man fortsätter med eftermiddagens schema.
Jag leker med barnen nästan varje dag. När jag inte har något att göra på egen hand försvinner tankarna på mig själv; oftast återvänder jag till boendet när dagens volontärarbete är slut, vilar, äter middag och avslutar dagen med att se en film jag tycker om.
I Vietnam är motorcyklar det vanligaste transportmedlet och de är fler än bilarna. När man promenerar på gatorna kan man därför bli överrumplad och ibland känna sig hotad av den oavbrutna strömmen av motorcyklar. Men en gång hoppade jag upp på en lokal medarbetares motorcykel och åkte längs en öppen, fri väg.
Solen värmde, och när jag såg de höga träden susa förbi ovanför mig och kände vinden rufsa om mitt hår upplevde jag en pirrande, lite riskfylld glädje som jag aldrig känt förut – och en berusande känsla av frihet.Medan jag åkte tänkte jag hela tiden på hur det skulle ha varit om jag inte hade sökt till ett sabbatsår i Vietnam: ”Jag är så glad – hur skulle det ha varit om jag inte hade fått uppleva det här?”
# Vem skulle le så här mot mig utan att förvänta sig något i gengäld? Är jag någon som förtjänar ett sådant leende?
Jag började i ett projekt där jag tog hand om barn med funktionsnedsättningar, men eftersom jag visste så lite om dem var det svårt i början. Jag visste inte hur jag skulle tillbringa tiden med dem eller hur jag skulle bemöta ett blygt barn – allt kändes pinsamt och frustrerande.
Jag tänkte hela tiden att jag behövde vara snäll mot barnen och att jag inte fick se på dem med en negativ inställning. När jag tillbringade tid med dem insåg jag att de bara är människor och inte så annorlunda än jag. Efter det kände jag inte längre att de var främmande för mig. Det var snarare jag själv som hade dragit en gräns mellan oss.
Tidigare hade jag svårt att känna känslor på riktigt eller leva mig in i någon annans känslor, men på det första centret där jag bodde kände jag ”känslor” för första gången.När vi umgicks blev jag ibland irriterad på barn som inte samarbetade och trött på frustrationen. Men när de barnen hälsade på mig, log, kramade mig och visade sin kärlek blev jag så småningom likadan.
Jag kände verkligen samma känslor. Något jag inte kan glömma är en vän som brukade le strålande mot mig, som vanligt, där jag var. Just då funderade jag på att byta volontärcenter, men den vännen log så varmt att jag blev så ledsen, så glad och så tacksam – och alldeles överväldigad.
Vem skulle le så här mot mig utan att förvänta sig något i gengäld? Är jag någon som förtjänar ett sådant leende? När skulle jag någonsin få se ett så strålande leende igen? Tankarna fick mig nästan att börja gråta.Jag var därför oerhört tacksam mot den vännen. Det är ett värdefullt minne som fick mig att inse att jag är någon som förtjänar det.
# Mina personliga resmål i Vietnam
I Vietnam besökte jag Halongbukten och Ninh Binh. De flesta åker till Halongbukten, Sapa och Da Nang. I Halongbukten följde jag med på en kryssning med en övernattning och två dagar, där vi tillbringade en dag på en liten båt som ordnats av en lokal resebyrå.
Det finns så många resebyråer, till och med bara i gamla stan, att de är lätta att hitta. Du kan också söka på ortens namn på Google för att se många alternativ. Jag gjorde en dagsutflykt till Ninh Binh med en annan resebyrå. Båda platserna är vackra, och Vietnams miljö påminner om Kinas – inte precis likadan, men med en liknande atmosfär.
# Mina tips inför sabbatsåret
(Språk)
Faktum är att jag lärde mig lite engelska på Filippinerna och kände mig självsäker. Jag tänkte: ”Det här går ju bra~” Men det fanns en förklaring. På Filippinerna umgicks jag bara med andra asiatiska vänner. Även om lektionerna främst fokuserade på tal var samtalen inte särskilt praktiska eftersom det var en språkskola, och tempot skilde sig från verkliga livet. Därför tyckte jag inte att det var särskilt svårt då, men i Vietnam var det helt annorlunda.
Då var jag den enda koreanen och, bortsett från personalen på det lokala kontoret, var alla vänner som jag bodde med varje dag européer. Därför var det verkligen svårt i början. Jag hade hoppats på att kunna prata mycket med dem, men kände stor förtvivlan inför deras verkliga engelska – de pratade utan större besvär som om de hade engelska som modersmål. Dessutom tyckte jag att det var ännu svårare med alla olika accenter.
Jag minns att jag nästan en hel månad kastades mellan ytterligheter. Men …Eftersom jag lyssnade på engelska varje dag och använde språket, om så bara i korta stunder, tills jag nästan tröttnade på det, började jag efter ett tag härma mina vänners uttal och intonation. Jag memorerade vanliga uttryck från vardagen och började använda dem av bara farten.Det finns fortfarande delar av det jag hör som är svåra att förstå, men det viktiga är att engelska med lokal accent inte längre skär i öronen.
Det jag insåg senare är att det viktigaste är att prata mycket. Oroa dig inte för grammatiken – det viktiga är att bara säga några ord eller till och med korta fraser.Om du oroar dig för hur den andra personen ska reagera, släpp den oron. Om någon verkligen vill prata med dig och lära känna dig bryr personen sig inte om misstag i grammatiken eller uttalet.
(Boende)
Husen i Vietnam har flera våningar och vanligtvis fem. Det kan vara ovant för koreaner. Det är många trappor, så se till att du orkar gå upp och ner för dem varje dag. Wifi är inte lika snabbt som i Korea, men ändå helt okej. Ibland fungerar det dock inte, så ta med dig lite tålamod.
I genomsnitt bor fler än fem personer i ett rum, vilket kan vara roligt men också obekvämt. Alla har olika vanor, och även om det kan vara besvärligt behöver du inte alltid vara den som anpassar dig när du känner dig obekväm. Om något känns jobbigt tycker jag att det är bättre att säga det, för bådas skull. Det lärde jag mig och insåg när jag bodde med utländska vänner som var mer individualistiska.
(Måltider)
I början kommer du att tycka om maten. Den skiljer sig inte så mycket från det vi brukar äta, så du lär nog inte vara kräsen. Men det varar bara ett tag – eftersom maten följer ett fast schema kan du bli uttråkad efter ett tag. För min del handlade det inte bara om att jag tröttnade; ibland tyckte jag också att maten var för fet, och därför undvek jag vissa rätter.
Om du vill äta något annat går det alltså bra att gå ut och äta ibland.Bäst är att äta koreansk mat, så det är en bra idé att ta med snabbnudlar eller de grundläggande kryddor du kan tänkas vilja ha..
(Vad du bör ta med)
Nästan alla tar med sig en bärbar dator för att ha något att göra på fritiden, så det är bra att ta med en. Boendet tillhandahåller inte tofflor, och om du inte har dem på dig när du äter kan fötterna bli smutsiga och det kännas obekvämt – ta därför med ett par.
Medicin är viktigt; det är bra att ta med läkemedel för olika situationer. Utan hjälp från lokal personal kan det vara svårt att köpa rätt läkemedel på ett apotek på grund av kommunikationssvårigheter.
# Till dig som planerar ett sabbatsår
Du kommer hit med många olika drömmar, men när du väl är framme kanske allt inte går så bra som du hade hoppats. Då kan du bli otålig, och pressen att känna att du måste göra något inom ramen för volontärarbetet och att du måste förändras kan göra att du tappar bort dig.
Om en sådan nedstämd period kommer hoppas jag att du ger dig själv tillräckligt med tid att bara vara ledsen.Om du är irriterad, känn efter; om du är ledsen, känn efter — uttryck det du känner och ta dig tid. Det viktigaste är att du efter en sådan sorgsenhet tar dig tid att trösta dig själv.
Jag hoppas att du släpper den där otåligheten — tankar som ”det borde vara så här”, ”jag verkar svag” eller ”jag borde förändras”. Även på den här platsen som du själv valt att komma till tycker jag att det är rätt att leva fritt och bekvämt utan att oroa sig för andras åsikter. Nyligen råkade jag se Kalle och chokladfabriken och fastnade för en replik som stämde med mina känslor.
”Du behöver inte vara till nytta — det är ju choklad.”
När jag såg filmen kände jag att repliken passade både mig under mitt sabbatsår och mig nu. När man väl har påbörjat ett sabbatsår vill man göra bättre ifrån sig än alla andra, man vill inte slösa bort det och man tänker att man måste leva upp till de drömmar man har föreställt sig. Men jag tror inte att det är nödvändigt.
Det finns ingen anledning att jämföra sig med någon annan, och det här är en tid du har skapat för att du behövde den — hur skulle det du gör kunna vara bortkastat? Även om någon annan ser det som ”värdelös” tid kan just den ”onyttigheten” vara den tid du behöver.
Jag brukade tro att det bara var andra människor som gjorde mig ledsen, men insåg att jag också gör det svårt för mig själv. Oavsett vad andra säger behöver jag först göra det bekvämt för mig själv, tycka om mig själv och heja på mig själv för att må bra.
Så när du tappar bort dig, låt det bara vara. Om någon verkligen bryr sig om mig hittar den tillbaka.Efter mitt sabbatsår tänkte jag ofta: ”Jag tycker om mig själv.” Och när jag började älska mig själv kom jag också att älska människorna omkring mig.
Mitt sabbatsår var
Upplevelse★★★★★
Bara att komma bort från en miljö jag känner väl ger det ett högt betyg.
Lärande★★★★☆
Även om volontärarbetet ger lärdomar i linje med programmets syfte var lärdomarna jag fick under min egentid större.
Miljö★★★☆☆
Som väntat innebär en annorlunda miljö vissa olägenheter: vädret, maten och människorna omkring en.
Säkerhet★★★★☆
Det är relativt säkert, men det verkar bero på personen.
Fritid★★★★☆
Vietnam har många platser att besöka, men utöver resor finns det inte så många olika enkla, korta utflykter.
”För att kunna säga ”Jag mår bra” oavsett vad andra säger måste du först känna dig bekväm med dig själv, tycka om dig själv och heja på dig själv. Så när du någon gång tappar bort dig själv, låt det bara vara. Om någon verkligen bryr sig om dig hittar den tillbaka. Efter mitt sabbatsår tänkte jag ofta: ”Jag tycker om mig själv.” Och när jag började älska mig själv började jag också älska människorna omkring mig.”
Giving love to Vietnamese children with my small talents alongside foreign friends Kim Young-joo — gap-year participant (gapper) / 12-week gap year
|
# Jag hoppades att jag genom mitt sabbatsår skulle bli lycklig och lära mig att älska mig själv.
Hej, jag heter Kim Young-joo och fyllde 23 i år; jag hade födelsedag under mitt sabbatsår. Efter att ha fått rådgivning avslutade jag mitt första sabbatsår på Filippinerna och planerade att åka till Thailand för volontärarbete, men ansökningstiden hade gått ut, så jag kom till Vietnam.
Jag tittade även på andra projekt – i Indien eller Afrika – men volontärprogram för barn med funktionsnedsättningar fanns bara inom projektet i Vietnam.Av någon anledning ville jag bara prova. Kanske för att det var ett ovanligt projekt ville jag helt enkelt göra det. Jag ville utmana mig själv.
Jag hoppades att jag genom mitt sabbatsår skulle bli lycklig och lära mig att älska mig själv.
# Jag är så glad – hur skulle det ha varit om jag inte hade fått veta det här?
Som det står i projektbeskrivningen får man efter ankomsten en introduktion till organisationen och projektet. Under den veckan gör vi också en rundtur i Hanoi tillsammans med de andra som kom samtidigt.
Veckan därpå börjar volontärarbetet. Man vaknar vid åttatiden, tvättar sig och äter en enkel frukost. Sedan tar man bussen till organisationen där man arbetar som volontär. Man arbetar en stund på morgonen, äter lunch och har lite fritid, innan man fortsätter med eftermiddagens schema.
Jag leker med barnen nästan varje dag. När jag inte har något att göra på egen hand försvinner tankarna på mig själv; oftast återvänder jag till boendet när dagens volontärarbete är slut, vilar, äter middag och avslutar dagen med att se en film jag tycker om.
I Vietnam är motorcyklar det vanligaste transportmedlet och de är fler än bilarna. När man promenerar på gatorna kan man därför bli överrumplad och ibland känna sig hotad av den oavbrutna strömmen av motorcyklar. Men en gång hoppade jag upp på en lokal medarbetares motorcykel och åkte längs en öppen, fri väg.
Solen värmde, och när jag såg de höga träden susa förbi ovanför mig och kände vinden rufsa om mitt hår upplevde jag en pirrande, lite riskfylld glädje som jag aldrig känt förut – och en berusande känsla av frihet.Medan jag åkte tänkte jag hela tiden på hur det skulle ha varit om jag inte hade sökt till ett sabbatsår i Vietnam: ”Jag är så glad – hur skulle det ha varit om jag inte hade fått uppleva det här?”
# Vem skulle le så här mot mig utan att förvänta sig något i gengäld? Är jag någon som förtjänar ett sådant leende?
Jag började i ett projekt där jag tog hand om barn med funktionsnedsättningar, men eftersom jag visste så lite om dem var det svårt i början. Jag visste inte hur jag skulle tillbringa tiden med dem eller hur jag skulle bemöta ett blygt barn – allt kändes pinsamt och frustrerande.
Jag tänkte hela tiden att jag behövde vara snäll mot barnen och att jag inte fick se på dem med en negativ inställning. När jag tillbringade tid med dem insåg jag att de bara är människor och inte så annorlunda än jag. Efter det kände jag inte längre att de var främmande för mig. Det var snarare jag själv som hade dragit en gräns mellan oss.
Tidigare hade jag svårt att känna känslor på riktigt eller leva mig in i någon annans känslor, men på det första centret där jag bodde kände jag ”känslor” för första gången.När vi umgicks blev jag ibland irriterad på barn som inte samarbetade och trött på frustrationen. Men när de barnen hälsade på mig, log, kramade mig och visade sin kärlek blev jag så småningom likadan.
Jag kände verkligen samma känslor. Något jag inte kan glömma är en vän som brukade le strålande mot mig, som vanligt, där jag var. Just då funderade jag på att byta volontärcenter, men den vännen log så varmt att jag blev så ledsen, så glad och så tacksam – och alldeles överväldigad.
Vem skulle le så här mot mig utan att förvänta sig något i gengäld? Är jag någon som förtjänar ett sådant leende? När skulle jag någonsin få se ett så strålande leende igen? Tankarna fick mig nästan att börja gråta.Jag var därför oerhört tacksam mot den vännen. Det är ett värdefullt minne som fick mig att inse att jag är någon som förtjänar det.
# Mina personliga resmål i Vietnam
I Vietnam besökte jag Halongbukten och Ninh Binh. De flesta åker till Halongbukten, Sapa och Da Nang. I Halongbukten följde jag med på en kryssning med en övernattning och två dagar, där vi tillbringade en dag på en liten båt som ordnats av en lokal resebyrå.
Det finns så många resebyråer, till och med bara i gamla stan, att de är lätta att hitta. Du kan också söka på ortens namn på Google för att se många alternativ. Jag gjorde en dagsutflykt till Ninh Binh med en annan resebyrå. Båda platserna är vackra, och Vietnams miljö påminner om Kinas – inte precis likadan, men med en liknande atmosfär.
# Mina tips inför sabbatsåret
(Språk)
Faktum är att jag lärde mig lite engelska på Filippinerna och kände mig självsäker. Jag tänkte: ”Det här går ju bra~” Men det fanns en förklaring. På Filippinerna umgicks jag bara med andra asiatiska vänner. Även om lektionerna främst fokuserade på tal var samtalen inte särskilt praktiska eftersom det var en språkskola, och tempot skilde sig från verkliga livet. Därför tyckte jag inte att det var särskilt svårt då, men i Vietnam var det helt annorlunda.
Då var jag den enda koreanen och, bortsett från personalen på det lokala kontoret, var alla vänner som jag bodde med varje dag européer. Därför var det verkligen svårt i början. Jag hade hoppats på att kunna prata mycket med dem, men kände stor förtvivlan inför deras verkliga engelska – de pratade utan större besvär som om de hade engelska som modersmål. Dessutom tyckte jag att det var ännu svårare med alla olika accenter.
Jag minns att jag nästan en hel månad kastades mellan ytterligheter. Men …Eftersom jag lyssnade på engelska varje dag och använde språket, om så bara i korta stunder, tills jag nästan tröttnade på det, började jag efter ett tag härma mina vänners uttal och intonation. Jag memorerade vanliga uttryck från vardagen och började använda dem av bara farten.Det finns fortfarande delar av det jag hör som är svåra att förstå, men det viktiga är att engelska med lokal accent inte längre skär i öronen.
Det jag insåg senare är att det viktigaste är att prata mycket. Oroa dig inte för grammatiken – det viktiga är att bara säga några ord eller till och med korta fraser.Om du oroar dig för hur den andra personen ska reagera, släpp den oron. Om någon verkligen vill prata med dig och lära känna dig bryr personen sig inte om misstag i grammatiken eller uttalet.
(Boende)
Husen i Vietnam har flera våningar och vanligtvis fem. Det kan vara ovant för koreaner. Det är många trappor, så se till att du orkar gå upp och ner för dem varje dag. Wifi är inte lika snabbt som i Korea, men ändå helt okej. Ibland fungerar det dock inte, så ta med dig lite tålamod.
I genomsnitt bor fler än fem personer i ett rum, vilket kan vara roligt men också obekvämt. Alla har olika vanor, och även om det kan vara besvärligt behöver du inte alltid vara den som anpassar dig när du känner dig obekväm. Om något känns jobbigt tycker jag att det är bättre att säga det, för bådas skull. Det lärde jag mig och insåg när jag bodde med utländska vänner som var mer individualistiska.
(Måltider)
I början kommer du att tycka om maten. Den skiljer sig inte så mycket från det vi brukar äta, så du lär nog inte vara kräsen. Men det varar bara ett tag – eftersom maten följer ett fast schema kan du bli uttråkad efter ett tag. För min del handlade det inte bara om att jag tröttnade; ibland tyckte jag också att maten var för fet, och därför undvek jag vissa rätter.
Om du vill äta något annat går det alltså bra att gå ut och äta ibland.Bäst är att äta koreansk mat, så det är en bra idé att ta med snabbnudlar eller de grundläggande kryddor du kan tänkas vilja ha..
(Vad du bör ta med)
Nästan alla tar med sig en bärbar dator för att ha något att göra på fritiden, så det är bra att ta med en. Boendet tillhandahåller inte tofflor, och om du inte har dem på dig när du äter kan fötterna bli smutsiga och det kännas obekvämt – ta därför med ett par.
Medicin är viktigt; det är bra att ta med läkemedel för olika situationer. Utan hjälp från lokal personal kan det vara svårt att köpa rätt läkemedel på ett apotek på grund av kommunikationssvårigheter.
# Till dig som planerar ett sabbatsår
Du kommer hit med många olika drömmar, men när du väl är framme kanske allt inte går så bra som du hade hoppats. Då kan du bli otålig, och pressen att känna att du måste göra något inom ramen för volontärarbetet och att du måste förändras kan göra att du tappar bort dig.
Om en sådan nedstämd period kommer hoppas jag att du ger dig själv tillräckligt med tid att bara vara ledsen.Om du är irriterad, känn efter; om du är ledsen, känn efter — uttryck det du känner och ta dig tid. Det viktigaste är att du efter en sådan sorgsenhet tar dig tid att trösta dig själv.
Jag hoppas att du släpper den där otåligheten — tankar som ”det borde vara så här”, ”jag verkar svag” eller ”jag borde förändras”. Även på den här platsen som du själv valt att komma till tycker jag att det är rätt att leva fritt och bekvämt utan att oroa sig för andras åsikter. Nyligen råkade jag se Kalle och chokladfabriken och fastnade för en replik som stämde med mina känslor.
”Du behöver inte vara till nytta — det är ju choklad.”
När jag såg filmen kände jag att repliken passade både mig under mitt sabbatsår och mig nu. När man väl har påbörjat ett sabbatsår vill man göra bättre ifrån sig än alla andra, man vill inte slösa bort det och man tänker att man måste leva upp till de drömmar man har föreställt sig. Men jag tror inte att det är nödvändigt.
Det finns ingen anledning att jämföra sig med någon annan, och det här är en tid du har skapat för att du behövde den — hur skulle det du gör kunna vara bortkastat? Även om någon annan ser det som ”värdelös” tid kan just den ”onyttigheten” vara den tid du behöver.
Jag brukade tro att det bara var andra människor som gjorde mig ledsen, men insåg att jag också gör det svårt för mig själv. Oavsett vad andra säger behöver jag först göra det bekvämt för mig själv, tycka om mig själv och heja på mig själv för att må bra.
Så när du tappar bort dig, låt det bara vara. Om någon verkligen bryr sig om mig hittar den tillbaka.Efter mitt sabbatsår tänkte jag ofta: ”Jag tycker om mig själv.” Och när jag började älska mig själv kom jag också att älska människorna omkring mig.
Mitt sabbatsår var
Upplevelse★★★★★
Bara att komma bort från en miljö jag känner väl ger det ett högt betyg.
Lärande★★★★☆
Även om volontärarbetet ger lärdomar i linje med programmets syfte var lärdomarna jag fick under min egentid större.
Miljö★★★☆☆
Som väntat innebär en annorlunda miljö vissa olägenheter: vädret, maten och människorna omkring en.
Säkerhet★★★★☆
Det är relativt säkert, men det verkar bero på personen.
Fritid★★★★☆
Vietnam har många platser att besöka, men utöver resor finns det inte så många olika enkla, korta utflykter.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
