Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Fick större glädje och självförtroende i engelskan #Filippinernas charm; värdefulla kontakter #Återfick livsglädjen
– Om du studerar engelska på ett roligt sätt utan stress, då är det klart! Jo Minjeong, sabbatsårsfirare / 12 veckors sabbatsår
|
#Hur länge kan jag fortsätta leva på mina föräldrar?
Efter mitt sabbatsår hittade jag mitt sanna jag och lever ett lyckligt liv fullt av drömmar – jag är 26-åriga Jo Minjeong.
Jag kämpade hårt i skolan.Jag ägnade mig åt många fritidsaktiviteter och kämpade hårt för att hålla uppe mina betyg. Jag tyckte att det gick bra, men kände hela tiden att jag inte kunde andas, och ibland började tårarna plötsligt rinna när jag åkte buss, gick uppför trappor eller var ensam. Jag visste inte varför. Jag kände mig så kvävd att jag, så snart min praktik var över, gav mig av ensam utan någon plan.
(Ur min resedagbok)
Klockan fyra på morgonen – Jag vaknade av pratet bland människorna som hade följt med på resan med sina vänner. Jag trodde att det var morgon och skulle just stiga upp, men tittade på klockan och blev glad över att det fortfarande fanns lite tid kvar av resan. Jag log när jag föreställde mig hur jag skulle reta min vän.
Beroende på hur man ser på det kan man bli arg över att den bekväma tiden man hade för att förbereda sig inför morgondagen gick förlorad, eller så kan man vara glad över att man fick uppleva något annat, trots att man sov dåligt.
Och en flyktig tanke: vilken av de två känslorna borde jag ha? Jag insåg att jag någon gång hade utvecklat en vana att inte acceptera de känslor jag faktiskt kände i en situation, utan i stället fundera över vilken känsla jag borde känna.
Jag plågade mig själv med tankar som ”Jag måste göra bättre ifrån mig” och ”Jag måste vara perfekt.” Jag borde hitta mina egna måttstockar i stället för att leva efter andras.
Jag visste inte var eller hur jag skulle börja, och oroade mig för att hamna efter mina vänner som hade jobb, men kände att jag absolut måste åka. Efter att ha fått rådgivning om sabbatsår kom jag till slut att delta i tre projekt.
#Det fanns bara en enda anledning till att jag valde att studera språk på Filippinerna: ”att förbättra mina kunskaper i engelska”.
Det fanns bara en anledning till att jag valde att studera engelska på Filippinerna: att förbättra min engelska.
Jag ville åka till Thailand och undervisa barn i engelska, och jag ville också praktisera med demenspatienter i Grekland. Framför allt ville jag inte bara åka på en resa där man bockar av sevärdheter, utan verkligen uppleva och fördjupa mig i kulturen. Jag ville prata med många människor,och eftersom jag tänkte att resan skulle bli rikare om jag var bra på engelska bestämde jag mig för att inleda mitt sabbatsår med språkstudierDet bestämde jag mig för.
Egentligen funderade jag på om det inte vore bättre att åka till Kanada eller Storbritannien i stället för Filippinerna, eftersom jag ändå skulle studera utomlands. Men,Eftersom jag är blyg passade enskilda lektioner på Filippinerna mig perfekt. Jag ville hellre det än att sitta bland många elever och knappt säga några ord under en timmes lektion, så jag åkte till Filippinerna.
Jag är väldigt räddhågsen och har en tendens att föreställa mig alla möjliga hemska situationer. Även inför en inrikesresa på två nätter och tre dagar brukade jag ända fram till dagen före gå igenom bloggar skrivna av personer som rest ensamma och fråga lokala vänner så mycket att jag blev till besvär, samtidigt som jag våndades över om jag skulle åka. Men när jag väl kom iväg var det ingen stor sak! (Jag gick till mitt boende klockan sju på kvällen första dagen ... ^-^. Hahaha.)
Jag gör så här till och med i Korea, där jag kan kommunicera, så hur skulle det inte vara läskigt att åka utomlands ensam?Mina föräldrar motsatte sig det starkt, så det tog två eller tre månader att övertala dem. Men när beslutet väl var fattat minns jag att jag oroade mig så mycket att jag till och med övervägde att inte åka, eftersom jag var så rädd.
Men när du väl har kommit fram kan du hitta rätt och ta dig dit säkert bara genom att följa skolans skyltar. Det finns många varningar om att Filippinerna är farligt, men det går bra om du håller dig till vänner. Som överallt annars ska du inte gå omkring ensam sent på kvällen!
# Mina egna erfarenheter av projektetSex saker som gör det här projektet lockande!
För det första: engelska kan bli roligt!
Förutom det korta minnet av att ha tyckt om engelska på en konversationskurs när jag var 21 förknippade jag engelska med ”engelska–TOEIC–stress” eller ”engelska–bra betyg–bra jobb”, så jag tror att jag till och med kände ett visst motstånd.
MenPå Filippinerna hade jag motivationer som att vilja prata mer med lärarna, kommunicera med vänner från andra länder som Japan, Taiwan och Vietnam, och gå in till stan och komma närmare cafépersonalen, och så vidare.Jag hittade motivationen. Då började engelska kännas roligt. Jag tycker fortfarande att det är fantastiskt att engelska blev något jag tyckte om!
För det andra: jag kan!
På språkskolan hade jag japanska och vietnamesiska vänner som jag alltid umgicks med. Eftersom vi var tvungna att prata engelska, som inte var vårt modersmål, blev meningarna inte perfekta, men vi satte ihop ord, kommunicerade med ansiktsuttryck och använde ordböcker och foton för att prata med varandra.
Vi delade med oss av djupa berättelser om varför vi kommit för att lära oss engelska, vad vi ville göra i framtiden, vad vi hade gått igenom och hur vi hade övervunnit det. Det tog dubbelt så lång tid, men vi gav inte upp försöken att samtala på vår stapplande engelska, och den upprymdhet vi kände när vi till slut förstod varandra minns jag fortfarande tydligt.
Att utlänningar ibland svarar dåligt eller undviker ögonkontakt när man frågar om vägen verkar bero mindre på att de inte kan engelska och mer på att de är rädda för att ha fel eller inte förstå. Genom samtal med mina vänner lärde jag mig att enkla meningar och ord räcker, och jag fick självförtroende.
Jag fick inte bara självförtroende av att utvecklas genom att använda engelska ofta, utan utvecklade också inställningen: ”Än sen om jag inte är bra? Räcker det inte att vi förstår varandra?” Jag fick självförtroendet att det är okej att göra misstag och att jag klarar det.
För det tredje: att förälska sig i Filippinernas charm
Eftersom jag bodde på Filippinerna i tre månader kunde jag lära mig mycket mer än bara engelska. Filippinerna verkade hitta glädje och lycka i små saker. När jag såg alla vara så glada som barn på julafton, byta presenter och ta foton, undrade jag när jag själv någonsin hade njutit av julen på det sättet. Bara att se dem gjorde mig upprymd.
En enda låt kunde förvandla en rast till ett dansparty. Och jag minns hur de alltid brukade säga: ”Från och med nu ska jag göra så här!”
Deras förmåga att hitta glädje i små saker och att sträva efter sin egen lycka utan att älta det förflutna blev ett fint föredöme för mig.
För det fjärde: fantastiska människor som fick mig att gråta
Min rumskamrat, som hjälpte mig så mycket, och en nära vän skulle åka hem ungefär samtidigt. Jag visste förstås att vi skulle skiljas åt och trodde att jag skulle klara det, men när dagen väl kom kunde jag inte sluta gråta. Jag grät hela dagen och ögonen svullnade upp. Jag hade träffat så fantastiska människor, och än i dag blir jag glad och varm inombords när jag tänker på dem.
OchJag har fortfarande kontakt med lärarna och vännerna jag träffade. Det är svårt att ses på grund av avståndet, men ibland har vi i stället gruppsamtal med röstsamtal som varar i två eller tre timmar. Det känns verkligen tryggt att ha vänner som stöttar mig på avstånd och ger mig styrka. Jag tror att det här kanske är den varmaste fördelen med att ta ett sabbatsår.
Åh! En japansk vän kommer hit den här veckan, och vi bestämde oss för att åka till Hanfloden tillsammans! ^^
Femte: livets drivkraft
Man träffar alla möjliga sorters människor: ett par som åkte iväg på ett working holiday och kom tillbaka en kort period för att studera mer engelska, vänner som kom med planer på att göra ett working holiday i Australien, Kanada eller Nya Zeeland, en kvinna som studerade inför TOEIC-provet för att bli befordrad på sitt företag, personer som kom impulsivt eftersom de var frustrerade över jobbet, en tonårstjej som förberedde sig för att söka till universitet i USA, lågstadiebarn som kom med sina mammor för att få ett tidigt försprång i engelska, yngre killar som kom direkt efter avslutad militärtjänst och till och med en filippinsk lärare som gillade K-pop och lärde ut danser till Apinks låtar.
Att få inblick i allas livsstil gav mig massor av inspiration och motivation. Än i dag får jag uppdateringar från dem och tänker att jag också borde prova sådant, vilket ger mitt liv ny energi.
Sjätte: ungdomens utmaningar
Var det för att själva ögonblicket då jag begav mig till en ny plats var en modig handling?
Jag tror att jag gjorde saker som jag aldrig hade kunnat föreställa mig: kysste en orm och, trots att jag har höjdskräck och inte kan simma – tidigare plaskade jag bara nära sanden – hittade jag på något sätt modet att hoppa från en 11 meter hög klippa ner i havet, där till och med männen gav upp. Plask! (Jag gör nog inte om det – nej, det gör jag inte, haha. Jag trodde att jag skulle få en hjärtattack...) Men tack vare det är jag nu ganska bra på saker som att åka zipline.
Jag reste mycket med vänner på helgerna, och genom utflykter där vi njöt av Filippinernas fantastiska natur, snorklade och simmade med delfiner och valhajar skapade jag många riktigt fina och unika minnen.
#Mina egna favoritresmål i Filippinerna
För det första: Camotesöarna!!!!!!!!!!!!!!
Jag rekommenderar Camotesöarna utan att tveka! Det är en otroligt vacker ögrupp, och när en nära vän frågade ”Följer du med mig?” bestämde jag mig plötsligt för att åka. Jag är säker på att jag hade ångrat mig om jag inte hade gjort det.
Jag är fortfarande tacksam mot den vännen (Tack, Brian ♥) De största utmaningarna i mitt liv: att dyka från en 11 meter hög klippa, simma inne i en grotta, paddla kajak – och stjärnorna. Om stjärnorna du har sett hittills är som små godisbitar, så var de jag såg här gigantiska godisbitar.
Det här var boendet jag bodde på. Det finns förstås kanske finare ställen, men det ligger precis vid havet, och när jag åkte dit på morgonen fanns det någon som kunde ta en till den närliggande ön i en liten båt för 3 000 won. Faciliteterna var medelmåttiga, men poolen med utsikt över havet i kombination med den fantastiska naturen gör det till en verkligt oförglömlig och vacker plats. Rekommenderas varmt!
För det andra: Top Hills!
Att åka bakom en motorcykelförare från Gaisano Mall och susa fram längs vägarna, de läckra rätterna på Lantao Restaurant och nattvyn över Cebu nedanför, med månljuset som speglas i havet bakom — här saknas ingenting. Det är ett perfekt ställe. Två gånger!!!!!!! Åk dit tre gånger!!!!!!!
– Om du studerar engelska på ett roligt sätt utan stress, då är det klart! Jo Minjeong, sabbatsårsfirare / 12 veckors sabbatsår
|
#Hur länge kan jag fortsätta leva på mina föräldrar?
Efter mitt sabbatsår hittade jag mitt sanna jag och lever ett lyckligt liv fullt av drömmar – jag är 26-åriga Jo Minjeong.
Jag kämpade hårt i skolan.Jag ägnade mig åt många fritidsaktiviteter och kämpade hårt för att hålla uppe mina betyg. Jag tyckte att det gick bra, men kände hela tiden att jag inte kunde andas, och ibland började tårarna plötsligt rinna när jag åkte buss, gick uppför trappor eller var ensam. Jag visste inte varför. Jag kände mig så kvävd att jag, så snart min praktik var över, gav mig av ensam utan någon plan.
(Ur min resedagbok)
Klockan fyra på morgonen – Jag vaknade av pratet bland människorna som hade följt med på resan med sina vänner. Jag trodde att det var morgon och skulle just stiga upp, men tittade på klockan och blev glad över att det fortfarande fanns lite tid kvar av resan. Jag log när jag föreställde mig hur jag skulle reta min vän.
Beroende på hur man ser på det kan man bli arg över att den bekväma tiden man hade för att förbereda sig inför morgondagen gick förlorad, eller så kan man vara glad över att man fick uppleva något annat, trots att man sov dåligt.
Och en flyktig tanke: vilken av de två känslorna borde jag ha? Jag insåg att jag någon gång hade utvecklat en vana att inte acceptera de känslor jag faktiskt kände i en situation, utan i stället fundera över vilken känsla jag borde känna.
Jag plågade mig själv med tankar som ”Jag måste göra bättre ifrån mig” och ”Jag måste vara perfekt.” Jag borde hitta mina egna måttstockar i stället för att leva efter andras.
Jag visste inte var eller hur jag skulle börja, och oroade mig för att hamna efter mina vänner som hade jobb, men kände att jag absolut måste åka. Efter att ha fått rådgivning om sabbatsår kom jag till slut att delta i tre projekt.
#Det fanns bara en enda anledning till att jag valde att studera språk på Filippinerna: ”att förbättra mina kunskaper i engelska”.
Det fanns bara en anledning till att jag valde att studera engelska på Filippinerna: att förbättra min engelska.
Jag ville åka till Thailand och undervisa barn i engelska, och jag ville också praktisera med demenspatienter i Grekland. Framför allt ville jag inte bara åka på en resa där man bockar av sevärdheter, utan verkligen uppleva och fördjupa mig i kulturen. Jag ville prata med många människor,och eftersom jag tänkte att resan skulle bli rikare om jag var bra på engelska bestämde jag mig för att inleda mitt sabbatsår med språkstudierDet bestämde jag mig för.
Egentligen funderade jag på om det inte vore bättre att åka till Kanada eller Storbritannien i stället för Filippinerna, eftersom jag ändå skulle studera utomlands. Men,Eftersom jag är blyg passade enskilda lektioner på Filippinerna mig perfekt. Jag ville hellre det än att sitta bland många elever och knappt säga några ord under en timmes lektion, så jag åkte till Filippinerna.
Jag är väldigt räddhågsen och har en tendens att föreställa mig alla möjliga hemska situationer. Även inför en inrikesresa på två nätter och tre dagar brukade jag ända fram till dagen före gå igenom bloggar skrivna av personer som rest ensamma och fråga lokala vänner så mycket att jag blev till besvär, samtidigt som jag våndades över om jag skulle åka. Men när jag väl kom iväg var det ingen stor sak! (Jag gick till mitt boende klockan sju på kvällen första dagen ... ^-^. Hahaha.)
Jag gör så här till och med i Korea, där jag kan kommunicera, så hur skulle det inte vara läskigt att åka utomlands ensam?Mina föräldrar motsatte sig det starkt, så det tog två eller tre månader att övertala dem. Men när beslutet väl var fattat minns jag att jag oroade mig så mycket att jag till och med övervägde att inte åka, eftersom jag var så rädd.
Men när du väl har kommit fram kan du hitta rätt och ta dig dit säkert bara genom att följa skolans skyltar. Det finns många varningar om att Filippinerna är farligt, men det går bra om du håller dig till vänner. Som överallt annars ska du inte gå omkring ensam sent på kvällen!
# Mina egna erfarenheter av projektetSex saker som gör det här projektet lockande!
För det första: engelska kan bli roligt!
Förutom det korta minnet av att ha tyckt om engelska på en konversationskurs när jag var 21 förknippade jag engelska med ”engelska–TOEIC–stress” eller ”engelska–bra betyg–bra jobb”, så jag tror att jag till och med kände ett visst motstånd.
MenPå Filippinerna hade jag motivationer som att vilja prata mer med lärarna, kommunicera med vänner från andra länder som Japan, Taiwan och Vietnam, och gå in till stan och komma närmare cafépersonalen, och så vidare.Jag hittade motivationen. Då började engelska kännas roligt. Jag tycker fortfarande att det är fantastiskt att engelska blev något jag tyckte om!
För det andra: jag kan!
På språkskolan hade jag japanska och vietnamesiska vänner som jag alltid umgicks med. Eftersom vi var tvungna att prata engelska, som inte var vårt modersmål, blev meningarna inte perfekta, men vi satte ihop ord, kommunicerade med ansiktsuttryck och använde ordböcker och foton för att prata med varandra.
Vi delade med oss av djupa berättelser om varför vi kommit för att lära oss engelska, vad vi ville göra i framtiden, vad vi hade gått igenom och hur vi hade övervunnit det. Det tog dubbelt så lång tid, men vi gav inte upp försöken att samtala på vår stapplande engelska, och den upprymdhet vi kände när vi till slut förstod varandra minns jag fortfarande tydligt.
Att utlänningar ibland svarar dåligt eller undviker ögonkontakt när man frågar om vägen verkar bero mindre på att de inte kan engelska och mer på att de är rädda för att ha fel eller inte förstå. Genom samtal med mina vänner lärde jag mig att enkla meningar och ord räcker, och jag fick självförtroende.
Jag fick inte bara självförtroende av att utvecklas genom att använda engelska ofta, utan utvecklade också inställningen: ”Än sen om jag inte är bra? Räcker det inte att vi förstår varandra?” Jag fick självförtroendet att det är okej att göra misstag och att jag klarar det.
För det tredje: att förälska sig i Filippinernas charm
Eftersom jag bodde på Filippinerna i tre månader kunde jag lära mig mycket mer än bara engelska. Filippinerna verkade hitta glädje och lycka i små saker. När jag såg alla vara så glada som barn på julafton, byta presenter och ta foton, undrade jag när jag själv någonsin hade njutit av julen på det sättet. Bara att se dem gjorde mig upprymd.
En enda låt kunde förvandla en rast till ett dansparty. Och jag minns hur de alltid brukade säga: ”Från och med nu ska jag göra så här!”
Deras förmåga att hitta glädje i små saker och att sträva efter sin egen lycka utan att älta det förflutna blev ett fint föredöme för mig.
För det fjärde: fantastiska människor som fick mig att gråta
Min rumskamrat, som hjälpte mig så mycket, och en nära vän skulle åka hem ungefär samtidigt. Jag visste förstås att vi skulle skiljas åt och trodde att jag skulle klara det, men när dagen väl kom kunde jag inte sluta gråta. Jag grät hela dagen och ögonen svullnade upp. Jag hade träffat så fantastiska människor, och än i dag blir jag glad och varm inombords när jag tänker på dem.
OchJag har fortfarande kontakt med lärarna och vännerna jag träffade. Det är svårt att ses på grund av avståndet, men ibland har vi i stället gruppsamtal med röstsamtal som varar i två eller tre timmar. Det känns verkligen tryggt att ha vänner som stöttar mig på avstånd och ger mig styrka. Jag tror att det här kanske är den varmaste fördelen med att ta ett sabbatsår.
Åh! En japansk vän kommer hit den här veckan, och vi bestämde oss för att åka till Hanfloden tillsammans! ^^
Femte: livets drivkraft
Man träffar alla möjliga sorters människor: ett par som åkte iväg på ett working holiday och kom tillbaka en kort period för att studera mer engelska, vänner som kom med planer på att göra ett working holiday i Australien, Kanada eller Nya Zeeland, en kvinna som studerade inför TOEIC-provet för att bli befordrad på sitt företag, personer som kom impulsivt eftersom de var frustrerade över jobbet, en tonårstjej som förberedde sig för att söka till universitet i USA, lågstadiebarn som kom med sina mammor för att få ett tidigt försprång i engelska, yngre killar som kom direkt efter avslutad militärtjänst och till och med en filippinsk lärare som gillade K-pop och lärde ut danser till Apinks låtar.
Att få inblick i allas livsstil gav mig massor av inspiration och motivation. Än i dag får jag uppdateringar från dem och tänker att jag också borde prova sådant, vilket ger mitt liv ny energi.
Sjätte: ungdomens utmaningar
Var det för att själva ögonblicket då jag begav mig till en ny plats var en modig handling?
Jag tror att jag gjorde saker som jag aldrig hade kunnat föreställa mig: kysste en orm och, trots att jag har höjdskräck och inte kan simma – tidigare plaskade jag bara nära sanden – hittade jag på något sätt modet att hoppa från en 11 meter hög klippa ner i havet, där till och med männen gav upp. Plask! (Jag gör nog inte om det – nej, det gör jag inte, haha. Jag trodde att jag skulle få en hjärtattack...) Men tack vare det är jag nu ganska bra på saker som att åka zipline.
Jag reste mycket med vänner på helgerna, och genom utflykter där vi njöt av Filippinernas fantastiska natur, snorklade och simmade med delfiner och valhajar skapade jag många riktigt fina och unika minnen.
#Mina egna favoritresmål i Filippinerna
För det första: Camotesöarna!!!!!!!!!!!!!!
Jag rekommenderar Camotesöarna utan att tveka! Det är en otroligt vacker ögrupp, och när en nära vän frågade ”Följer du med mig?” bestämde jag mig plötsligt för att åka. Jag är säker på att jag hade ångrat mig om jag inte hade gjort det.
Jag är fortfarande tacksam mot den vännen (Tack, Brian ♥) De största utmaningarna i mitt liv: att dyka från en 11 meter hög klippa, simma inne i en grotta, paddla kajak – och stjärnorna. Om stjärnorna du har sett hittills är som små godisbitar, så var de jag såg här gigantiska godisbitar.
Det här var boendet jag bodde på. Det finns förstås kanske finare ställen, men det ligger precis vid havet, och när jag åkte dit på morgonen fanns det någon som kunde ta en till den närliggande ön i en liten båt för 3 000 won. Faciliteterna var medelmåttiga, men poolen med utsikt över havet i kombination med den fantastiska naturen gör det till en verkligt oförglömlig och vacker plats. Rekommenderas varmt!
För det andra: Top Hills!
Att åka bakom en motorcykelförare från Gaisano Mall och susa fram längs vägarna, de läckra rätterna på Lantao Restaurant och nattvyn över Cebu nedanför, med månljuset som speglas i havet bakom — här saknas ingenting. Det är ett perfekt ställe. Två gånger!!!!!!! Åk dit tre gånger!!!!!!!
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
