Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Större självständighet, personlighetsförändringar, bättre kommunikation med utlänningar #Konststudier; värdefulla minnen #Jag tog mig tid att reflektera över mig själv
”Kommer något sådant också att hända mig?” ”Kommer jag att bli lyckligare efter det här projektet?” Det är inte för sent att tänka så även efter att du har avslutat projektet.OchNu när jag har avslutat projektet har saker hänt mig som jag aldrig hade kunnat föreställa mig, och jag kan säga att jag blev lyckligare efter att ha åkt.
– Jag vill visa mina utländska vänner mitt eget Seoul | Gap Year Stay Seoul / Jang Sohyun / Gap-Year Tribe Gapper / 8 veckors sabbatsår |
#Hur länge kan jag fortsätta förlita mig på mina föräldrar?
Egentligen var anledningen till att jag deltog i sabbatsårsprojektet densamma som anledningen till att jag tog studieledigt. Jag tog ledigt för att komma bort från mina huvudämnesstudier och ägna mig åt de ”konststudier” jag alltid hade velat göra, och jag valde projektet ”Seoul Gap Year Stay” som ett sätt att ägna mig åt dessa konststudier.
Eftersom provinsen där jag bodde var en så liten stad var det svårt att ta del av kulturupplevelser som utvecklar den konstnärliga känslan, som teater, museer och utställningar. Jag bedömde att det skulle vara mycket effektivare att lära mig om konst i Hongdae – som är känt för konst i vårt land – än att studera i min hemstad.
För det andra ville jag prova på en ”utmaning”. Min skola låg bara 20 minuter med buss från hemmet, så jag var som en växthusplanta som vuxit upp i ett varmt hem och hela livet ätit mammas mat. Men plötsligt slog det mig:”Hur länge kan jag fortsätta förlita mig på mina föräldrar?”Det var allt.
Det var förstås ett skrämmande och läskigt beslut att flytta ensam till Seoul, men jag var säker på att jag skulle fatta det beslutet någon gång. Därför ville jag anta den här utmaningen för min egen skull.
Eftersom jag hade en tydlig anledning till att åka till Seoul blev mina mål tydligare. Eftersom det första skälet till flytten var att studera konst och utveckla min konstnärliga känsla var det första målet: låt oss utveckla den konstnärliga känslan!
Det andra målet var materiellt oberoende och det tredje att bli självständig i tanken! För att bli ekonomiskt självständig bestämde jag mig för att inte ta emot det månatliga bidrag jag brukade få av mina föräldrar, utan att försörja mig helt och hållet på extrajobb.I stället för att vara känslomässigt beroende tänkte jag att jag borde ta ansvar för de beslut jag fattade.
På den tiden hade jag dessutom en väldigt orolig personlighet och stressade över det. Så innan jag tog studieledigt gick jag till och med på rådgivning på skolan om min personlighet. SåGenom det här sabbatsåret ville jag förändra den här sidan av mig själv så att jag inte skulle stressa upp mig!tänkte jag.
På grund av min oroliga läggning oroade jag mig i förväg när jag ville göra något och tänkte ”Tänk om det här händer?”, och förlitade mig på andras beslut. Därför ville jag verkligen bryta mig loss från mitt beroende och bli självständig i tanken.
Två månader senare var jag säker på att konst var min väg. Jag hade försörjt mig på extrajobb i två månader utan bidrag, och både vänner och min rådgivare sa att mitt sätt att vara och mina ansiktsuttryck hade förändrats – så man kan säga att jag uppnådde alla tre målen.
#Men ju längre jag stannade, desto mer tacksam blev jag över att jag bodde på ett ”gästhus”.
När jag först ansökte till projektet var det framför allt staden ”Seoul” som lockade mig. Jag hade bott på landsbygden hela mitt liv, så bara Seoul var skäl nog att ansöka. Jag sökte med blicken fäst på ”Seoul” utan att tänka på ordet ”gästhuset”.
Men ju längre jag stannade, desto mer tacksam blev jag över att jag bodde på ett ”gästhuset”.Ägaren sa en gång att jag skulle tänka mig att jag skulle träffa alla utländska människor jag någonsin skulle möta i livet på gästhuset, och det blev verkligen så. Nya gäster kom utan undantag varje dag.
Till en början kändes det väldigt obekvämt att prata engelska när jag jobbade, och jag var rädd för att använda språket eftersom jag kunde göra misstag. Varje gång jag såg de mer erfarna medarbetarna småprata på engelska tänkte jag ”Jaha, det är så man gör” och lärde mig mycket. Sakta försvann min rädsla. En gång kom tre australiska tjejer som gäster.
Vi hade planer på att gå ut på kvällen med dem, och de australiska tjejerna var så livliga att de nästan lyckades få med sig alla gäster från tjejrummet. Jag minns att jag gick på klubb med ungefär elva tjejer den gången.
De flesta gästerna bodde dessutom där länge, så vi festade dagen därpå och även dagen efter det – vi umgicks verkligen mycket,Då kändes det verkligen som att bo på ett studenthem utomlands.Ärligt talat var det här inget planerat, och jag hade inte heller kunnat föreställa mig det.Det är något som bara kan hända på ett gästhus.Om jag hade bott i en etta eller lägenhet i Seoul hade det aldrig hänt.
#Det var ett dyrbart minne som jag aldrig hade fått uppleva om det inte vore för gästhuset.
# Kaos på jjimjilbang
När jag kom till Seoul i september var det ibland varmt och jag hade kortärmat, men i november blev det så kallt att man behövde en vadderad jacka. För att värma oss och introducera koreansk kultur för mina utländska vänner som bodde på gästhuset åkte vi till ett jjimjilbang på vår andra utflykt.
Patrick, Sean, Kimi, medarbetaren Minyoung och jag åkte dit, och det hände många roliga saker på jjimjilbanget. Först tog vi tunnelbanan till Yongsan station, där jjimjilbanget skulle ligga. Men när vi sökte efter det på Naver Maps visade appen hela tiden att vår nuvarande plats var jjimjilbanget.
Men runt omkring oss såg vi bara vägar med bilar, så vi fortsatte att irra omkring. Vi frågade några förbipasserande, men de sa att de inte heller visste. Medan vi undrade vad vi skulle göra råkade jag vända huvudet åt höger – och där var det, med en jättestor skylt. Alla brast ut i skratt och vi gick in på jjimjilbanget.
Ärligt talat trodde jag att det skulle uppstå många hinder från och med då. När vi hade kommit fram och skulle gå in gick mina vänner in i området där man ska ta av sig skorna, fortfarande med skorna på. Så vi sa: ”Nej, nej, nej, nej, ta av er skorna”, och de bad om ursäkt med ett ”Åh, förlåt” och gick in. Men när vi skulle lägga skorna i skoskåpen var vår amerikanska väns skor så stora att de inte fick plats.
Jag minns hur vi alla hjälptes åt för att få in skorna i skåpet. När vi till slut hade fått våra jjimjilbangkläder och handdukar och skulle dela upp oss inför badet frågade vår tyska vän allvarligt om alla där skulle ta av sig alla kläder. Vi svarade ”Ja, nakna” och förklarade att jjimjilbanget är ett gemensamt utrymme för både män och kvinnor.
De såg chockade ut. Vi förstod inte vad som var fel och såg neutrala ut, men det visade sig att de trodde att alla skulle vara nakna tillsammans. Så vi sa: ”Nej, nej, nej, nej, separat”, och bytte om utan problem innan vi träffades igen på jjimjilbanget.
Efter att vi hade köpt ägg skulle vi sätta oss på golvet på jjimjilbanget och äta dem, men mina vänner skällde på oss och sa: ”Det finns ju massor av bord där, varför sitter ni på golvet och äter?” Eftersom det var svårt att förklara på vår begränsade engelska sa vi ”koreansk tradition”, och alla höll med och satte sig på golvet för att skala och äta äggen.
Det visade sig att mina utländska vänner inte var vana vid att sitta på golvet och tyckte att det var obekvämt. När vi hade ätit upp äggen började vi utforska jjimjilbanget på allvar. Först gick vi in i det närmaste saltrummet. Där virade jag en handduk som ett fårhuvud och satte den på huvudet. De andra vännerna verkade se avundsjukt på mig.
Så jag sa ”Får, får” och satte min handduks”mössa” på dem. Vår tyska vän tyckte så mycket om den att hen hade den på sig hela tiden på jjimjilbanget. Det var så varmt i saltrummet att de ville gå till isrummet, så vi sa ”Is, is” och gick dit.
När vi gick in i isrummet var det iskallt, så vi bestämde oss för att leka en lek. Den som förlorade i sten, sax, påse skulle trycka ansiktet mot isen i fem sekunder. Jag är jättedålig på sten, sax, påse och var orolig – och mycket riktigt förlorade jag och fick trycka ansiktet mot isen i fem sekunder.
Vi hade tänkt äta på jjimjilbanget, men maten var väldigt dyr. Så vi gick därifrån, åt ramen och åkte hem. När vi kom tillbaka var vi inte mindre trötta efter jjimjilbanget, utan ännu mer utmattade, och Minyoung somnade genast. Det var också en av de allra senaste händelserna.Det här förde oss närmare vännerna, så nästa dag gick vi ut och hade ännu roligare,Det var ett dyrbart minne som jag aldrig hade fått uppleva om det inte vore för gästhuset.
#Mina personliga favoritplatser i Seoul
Eftersom det var första gången jag bodde i Seoul kändes varje hörn nytt och underbart. För dig som inte vill resa långt rekommenderar jag några platser nära Hongdae: Gyeongui Line Forest Park, Hongdaes lekplats, Sinchon, området kring Ewha, Itaewon, Yeongdeungpo Times Square, Hanfloden, Samcheong-dong, DDP, Naksan Park och Insadong.
Personligen tyckte jag om att besöka Itaewon, Hanfloden och Gyeongui Line Forest Park på kvällen. Itaewon har särskilt en helt annan stämning på natten än Hongdae. För dem som bor i Seoul kanske det är vardag, men för mig blev till och med de här små picknickarna, när jag tänker tillbaka,till dyrbara minnen. Så ta in och njut ordentligt av dem!
Samcheong-dong och Insadong har en liknande känsla, men är ändå helt olika. När jag först besökte Samcheong-dong tyckte jag att det liknade Jeonju Hanok Village, men ju mer jag utforskade området, desto mer framträdde Samcheong-dongs unika charm.
Innan jag flyttade till Seoul hade jag lovat mig själv att ta del av kulturaktiviteter som jag inte kunde uppleva i min hemstad. Därför försökte jag besöka så många museer och utställningar som möjligt medan jag var i Seoul. Även i Hongdae finns det massor av museer gömda i gränderna, så om du gillar museer kan du strosa genom gränderna och även kika på gratisutställningarna.
Jag besökte nästan alla museer och gallerier i Hongdae på egen hand, och det finns verkligen så många, så se till att gå dit. Om du vill njuta ännu mer av konstverk ska du definitivt besöka Seoul Arts Center också! Inträdet är dyrt, men många utställningar är värda mer än vad de kostar.
#Mina tips för sabbatsåret
(Råd från personalen)
En gång frågade ägaren mig: ”Om du ändå ska gå ut på kvällen, kan du träffa och visa vägen för en gäst som anländer sent på kvällen?” Det var egentligen ingen svår förfrågan, men mitt arbetspass var slut och jag skulle gå ut med några vänner. Jag bad därför mina vänner att ha överseende och gick sedan iväg.
En gång blev jag också utskälld av ägaren för att jag duschade under arbetstid och fick höra att jag skulle passa tiderna.Arbetstider är en känslig fråga för både ägaren och sabbatsårsdeltagarna, så alla bör visa hänsyn och försöka hålla sig till dem!
(Språk)
Du behöver inte oroa dig alls för språket (engelskan).I skolan hade jag bara pluggat engelsk grammatik, och inte ens innan jag deltog i projektet kunde jag säga en enda mening på engelska i ett vanligt samtal.Jag gick med och lyckades på något sätt få fram de engelska ord jag kunde. Jag använde också gester och allt möjligt för att hålla samtalen med mina utländska vänner igång, och så småningom blev min vardagsengelska bättre.
Jag lärde mig också en massa svordomar ... som ”holy shit” och så vidare. Jag minns att jag en gång sa ”holy shit” och att mina utländska vänner bredvid mig blev förvånade och sa att uttrycket hade en dålig betydelse och att jag aldrig skulle använda det, haha. När jag tog emot och visade gäster visste jag inte heller hur man säger ”Ska du betala nu?” på engelska, så jag sa alltid ”pay..?”, men ägaren såg det och sa att jag skulle säga ”Could you pay now?”
När jag blev frustrerad över att min engelska inte var bra och klagade för mina utländska vänner på att jag ville bli bättre, uppmuntrade de mig och sa att jag redan var duktig! Så oroa dig inte – många omkring dig kommer att hjälpa dig! (Jag var själv väldigt orolig för min engelska innan jag åkte, men det gick hur bra som helst!)
Det hjälper förstås att lära sig grundläggande samtalsfraser. Jag hade snappat upp uttrycket ”Have you ever~?” och kunde det, och det var väldigt användbart när jag pratade med vänner.
(Boendet)
Boendet var inte alls opraktiskt att bo i; det var verkligen lika bekvämt som hemma.Schampo, balsam, hårtork, plattång och så vidare. Nästan alla dagliga förnödenheter fanns där, så jag behövde ta med mindre, och det var skönt att slippa bära med mig dem varje gång jag skulle duscha. (Åh! Men det fanns ingen tandkräm eller ansiktstvätt ㅠㅠ)
Sängarna var dessutom så sköna att alla personalsystrarna berömde dem. Jag ville ta med täcket hem ... Så fort man lade sig ner var det så bekvämt att man somnade direkt..! Mitt råd ... ta bara med tandkräm och ansiktstvätt!
#Det fanns verkligen otaliga minnesvärda och roliga upplevelser.
Det fanns verkligen otaliga minnesvärda upplevelser: att gå ut med personalsystrarna, att umgås med utländska gäster och mycket mer. Senast blev jag guide och följde med några gäster på en ”tempeltur till Jogyesa och en tur till ett jjimjilbang (koreansk bastu)”. Jag blev väldigt nära vän med dem som följde med på turen, och vi skickar fortfarande meddelanden till varandra.
Innan jag åkte var jag faktiskt så rädd för att bo ensam att jag inte oroade mig särskilt mycket för arbetet på pensionatet. När jag tänkte på städningen föreställde jag mig bara att sopa och torka av, och så åkte jag upp till Seoul. Därför var de första tre dagarna i projektet ärligt talat jobbiga.
Då var jag så rädd för att komma nära utländska gäster och prata engelska. Personalsystrarna behövde gå till jobbet eller skolan, så jag var ensam på pensionatet och städade och vaxade duschrummet ända till kvällen. Jag ville verkligen bara åka hem. Från den tredje dagen började jag förstås snabbt vänja mig och ha roligt.
Till en början kan arbetet vara mycket jobbigare än du förväntat dig. Men om jag hade åkt hem då skulle jag aldrig ha fått uppleva allt det jag var med om under de två månaderna.
Du kanske räknar med att arbetet blir jobbigt, men om du har ett mål eller ett syfte – anta utmaningen! Se dig aldrig om.Efter att jag hade ansökt om att delta började jag ångra mig en vecka innan jag skulle åka till Seoul. ”Varför gjorde jag något så impulsivt?”, ”Hur ska jag klara mig på egen hand?”, ”Tänk om jag inte kan anpassa mig?” och så vidare. Särskilt dagen före och själva avresedagen försvann all entusiasm, och jag kände bara ånger.
Jag tänkte bara: ”Jag vill åka hem.” Men låt dig inte luras av tanken ”Jag vill åka hem”. Efter två månader på pensionatet i Seoul hade mina tankar förändrats till: ”Jag vill inte åka hem.”
Innan jag deltog i projektet läste jag andras recensioner och undrade ofta: ”Kommer det att hända mig också?” ”Kommer jag verkligen att bli lyckligare av att göra det här projektet?”
Jag känner en äldre tjej som hade rest mycket i Europa. Eftersom en resa till Europa bara var en dröm för mig frågade jag henne en gång om livet verkligen förändras efter en resa. Hon svarade:”Det är som skillnaden mellan de två sidorna av ett papper. När du kommer hem återgår livet till hur det var förut, men ditt sätt att tänka förändras, som de två sidorna av ett papper, och det förändrar hur du lever.”
”Kommer något sådant också att hända mig?” ”Kommer jag att bli lyckligare efter det här projektet?” Det är inte för sent att tänka så även efter att du har avslutat projektet.OchNu när jag har avslutat projektet har saker hänt mig som jag aldrig hade kunnat föreställa mig, och jag kan säga att jag blev lyckligare efter att ha åkt.
– Jag vill visa mina utländska vänner mitt eget Seoul | Gap Year Stay Seoul / Jang Sohyun / Gap-Year Tribe Gapper / 8 veckors sabbatsår |
#Hur länge kan jag fortsätta förlita mig på mina föräldrar?
Egentligen var anledningen till att jag deltog i sabbatsårsprojektet densamma som anledningen till att jag tog studieledigt. Jag tog ledigt för att komma bort från mina huvudämnesstudier och ägna mig åt de ”konststudier” jag alltid hade velat göra, och jag valde projektet ”Seoul Gap Year Stay” som ett sätt att ägna mig åt dessa konststudier.
Eftersom provinsen där jag bodde var en så liten stad var det svårt att ta del av kulturupplevelser som utvecklar den konstnärliga känslan, som teater, museer och utställningar. Jag bedömde att det skulle vara mycket effektivare att lära mig om konst i Hongdae – som är känt för konst i vårt land – än att studera i min hemstad.
För det andra ville jag prova på en ”utmaning”. Min skola låg bara 20 minuter med buss från hemmet, så jag var som en växthusplanta som vuxit upp i ett varmt hem och hela livet ätit mammas mat. Men plötsligt slog det mig:”Hur länge kan jag fortsätta förlita mig på mina föräldrar?”Det var allt.
Det var förstås ett skrämmande och läskigt beslut att flytta ensam till Seoul, men jag var säker på att jag skulle fatta det beslutet någon gång. Därför ville jag anta den här utmaningen för min egen skull.
Eftersom jag hade en tydlig anledning till att åka till Seoul blev mina mål tydligare. Eftersom det första skälet till flytten var att studera konst och utveckla min konstnärliga känsla var det första målet: låt oss utveckla den konstnärliga känslan!
Det andra målet var materiellt oberoende och det tredje att bli självständig i tanken! För att bli ekonomiskt självständig bestämde jag mig för att inte ta emot det månatliga bidrag jag brukade få av mina föräldrar, utan att försörja mig helt och hållet på extrajobb.I stället för att vara känslomässigt beroende tänkte jag att jag borde ta ansvar för de beslut jag fattade.
På den tiden hade jag dessutom en väldigt orolig personlighet och stressade över det. Så innan jag tog studieledigt gick jag till och med på rådgivning på skolan om min personlighet. SåGenom det här sabbatsåret ville jag förändra den här sidan av mig själv så att jag inte skulle stressa upp mig!tänkte jag.
På grund av min oroliga läggning oroade jag mig i förväg när jag ville göra något och tänkte ”Tänk om det här händer?”, och förlitade mig på andras beslut. Därför ville jag verkligen bryta mig loss från mitt beroende och bli självständig i tanken.
Två månader senare var jag säker på att konst var min väg. Jag hade försörjt mig på extrajobb i två månader utan bidrag, och både vänner och min rådgivare sa att mitt sätt att vara och mina ansiktsuttryck hade förändrats – så man kan säga att jag uppnådde alla tre målen.
#Men ju längre jag stannade, desto mer tacksam blev jag över att jag bodde på ett ”gästhus”.
När jag först ansökte till projektet var det framför allt staden ”Seoul” som lockade mig. Jag hade bott på landsbygden hela mitt liv, så bara Seoul var skäl nog att ansöka. Jag sökte med blicken fäst på ”Seoul” utan att tänka på ordet ”gästhuset”.
Men ju längre jag stannade, desto mer tacksam blev jag över att jag bodde på ett ”gästhuset”.Ägaren sa en gång att jag skulle tänka mig att jag skulle träffa alla utländska människor jag någonsin skulle möta i livet på gästhuset, och det blev verkligen så. Nya gäster kom utan undantag varje dag.
Till en början kändes det väldigt obekvämt att prata engelska när jag jobbade, och jag var rädd för att använda språket eftersom jag kunde göra misstag. Varje gång jag såg de mer erfarna medarbetarna småprata på engelska tänkte jag ”Jaha, det är så man gör” och lärde mig mycket. Sakta försvann min rädsla. En gång kom tre australiska tjejer som gäster.
Vi hade planer på att gå ut på kvällen med dem, och de australiska tjejerna var så livliga att de nästan lyckades få med sig alla gäster från tjejrummet. Jag minns att jag gick på klubb med ungefär elva tjejer den gången.
De flesta gästerna bodde dessutom där länge, så vi festade dagen därpå och även dagen efter det – vi umgicks verkligen mycket,Då kändes det verkligen som att bo på ett studenthem utomlands.Ärligt talat var det här inget planerat, och jag hade inte heller kunnat föreställa mig det.Det är något som bara kan hända på ett gästhus.Om jag hade bott i en etta eller lägenhet i Seoul hade det aldrig hänt.
#Det var ett dyrbart minne som jag aldrig hade fått uppleva om det inte vore för gästhuset.
# Kaos på jjimjilbang
När jag kom till Seoul i september var det ibland varmt och jag hade kortärmat, men i november blev det så kallt att man behövde en vadderad jacka. För att värma oss och introducera koreansk kultur för mina utländska vänner som bodde på gästhuset åkte vi till ett jjimjilbang på vår andra utflykt.
Patrick, Sean, Kimi, medarbetaren Minyoung och jag åkte dit, och det hände många roliga saker på jjimjilbanget. Först tog vi tunnelbanan till Yongsan station, där jjimjilbanget skulle ligga. Men när vi sökte efter det på Naver Maps visade appen hela tiden att vår nuvarande plats var jjimjilbanget.
Men runt omkring oss såg vi bara vägar med bilar, så vi fortsatte att irra omkring. Vi frågade några förbipasserande, men de sa att de inte heller visste. Medan vi undrade vad vi skulle göra råkade jag vända huvudet åt höger – och där var det, med en jättestor skylt. Alla brast ut i skratt och vi gick in på jjimjilbanget.
Ärligt talat trodde jag att det skulle uppstå många hinder från och med då. När vi hade kommit fram och skulle gå in gick mina vänner in i området där man ska ta av sig skorna, fortfarande med skorna på. Så vi sa: ”Nej, nej, nej, nej, ta av er skorna”, och de bad om ursäkt med ett ”Åh, förlåt” och gick in. Men när vi skulle lägga skorna i skoskåpen var vår amerikanska väns skor så stora att de inte fick plats.
Jag minns hur vi alla hjälptes åt för att få in skorna i skåpet. När vi till slut hade fått våra jjimjilbangkläder och handdukar och skulle dela upp oss inför badet frågade vår tyska vän allvarligt om alla där skulle ta av sig alla kläder. Vi svarade ”Ja, nakna” och förklarade att jjimjilbanget är ett gemensamt utrymme för både män och kvinnor.
De såg chockade ut. Vi förstod inte vad som var fel och såg neutrala ut, men det visade sig att de trodde att alla skulle vara nakna tillsammans. Så vi sa: ”Nej, nej, nej, nej, separat”, och bytte om utan problem innan vi träffades igen på jjimjilbanget.
Efter att vi hade köpt ägg skulle vi sätta oss på golvet på jjimjilbanget och äta dem, men mina vänner skällde på oss och sa: ”Det finns ju massor av bord där, varför sitter ni på golvet och äter?” Eftersom det var svårt att förklara på vår begränsade engelska sa vi ”koreansk tradition”, och alla höll med och satte sig på golvet för att skala och äta äggen.
Det visade sig att mina utländska vänner inte var vana vid att sitta på golvet och tyckte att det var obekvämt. När vi hade ätit upp äggen började vi utforska jjimjilbanget på allvar. Först gick vi in i det närmaste saltrummet. Där virade jag en handduk som ett fårhuvud och satte den på huvudet. De andra vännerna verkade se avundsjukt på mig.
Så jag sa ”Får, får” och satte min handduks”mössa” på dem. Vår tyska vän tyckte så mycket om den att hen hade den på sig hela tiden på jjimjilbanget. Det var så varmt i saltrummet att de ville gå till isrummet, så vi sa ”Is, is” och gick dit.
När vi gick in i isrummet var det iskallt, så vi bestämde oss för att leka en lek. Den som förlorade i sten, sax, påse skulle trycka ansiktet mot isen i fem sekunder. Jag är jättedålig på sten, sax, påse och var orolig – och mycket riktigt förlorade jag och fick trycka ansiktet mot isen i fem sekunder.
Vi hade tänkt äta på jjimjilbanget, men maten var väldigt dyr. Så vi gick därifrån, åt ramen och åkte hem. När vi kom tillbaka var vi inte mindre trötta efter jjimjilbanget, utan ännu mer utmattade, och Minyoung somnade genast. Det var också en av de allra senaste händelserna.Det här förde oss närmare vännerna, så nästa dag gick vi ut och hade ännu roligare,Det var ett dyrbart minne som jag aldrig hade fått uppleva om det inte vore för gästhuset.
#Mina personliga favoritplatser i Seoul
Eftersom det var första gången jag bodde i Seoul kändes varje hörn nytt och underbart. För dig som inte vill resa långt rekommenderar jag några platser nära Hongdae: Gyeongui Line Forest Park, Hongdaes lekplats, Sinchon, området kring Ewha, Itaewon, Yeongdeungpo Times Square, Hanfloden, Samcheong-dong, DDP, Naksan Park och Insadong.
Personligen tyckte jag om att besöka Itaewon, Hanfloden och Gyeongui Line Forest Park på kvällen. Itaewon har särskilt en helt annan stämning på natten än Hongdae. För dem som bor i Seoul kanske det är vardag, men för mig blev till och med de här små picknickarna, när jag tänker tillbaka,till dyrbara minnen. Så ta in och njut ordentligt av dem!
Samcheong-dong och Insadong har en liknande känsla, men är ändå helt olika. När jag först besökte Samcheong-dong tyckte jag att det liknade Jeonju Hanok Village, men ju mer jag utforskade området, desto mer framträdde Samcheong-dongs unika charm.
Innan jag flyttade till Seoul hade jag lovat mig själv att ta del av kulturaktiviteter som jag inte kunde uppleva i min hemstad. Därför försökte jag besöka så många museer och utställningar som möjligt medan jag var i Seoul. Även i Hongdae finns det massor av museer gömda i gränderna, så om du gillar museer kan du strosa genom gränderna och även kika på gratisutställningarna.
Jag besökte nästan alla museer och gallerier i Hongdae på egen hand, och det finns verkligen så många, så se till att gå dit. Om du vill njuta ännu mer av konstverk ska du definitivt besöka Seoul Arts Center också! Inträdet är dyrt, men många utställningar är värda mer än vad de kostar.
#Mina tips för sabbatsåret
(Råd från personalen)
En gång frågade ägaren mig: ”Om du ändå ska gå ut på kvällen, kan du träffa och visa vägen för en gäst som anländer sent på kvällen?” Det var egentligen ingen svår förfrågan, men mitt arbetspass var slut och jag skulle gå ut med några vänner. Jag bad därför mina vänner att ha överseende och gick sedan iväg.
En gång blev jag också utskälld av ägaren för att jag duschade under arbetstid och fick höra att jag skulle passa tiderna.Arbetstider är en känslig fråga för både ägaren och sabbatsårsdeltagarna, så alla bör visa hänsyn och försöka hålla sig till dem!
(Språk)
Du behöver inte oroa dig alls för språket (engelskan).I skolan hade jag bara pluggat engelsk grammatik, och inte ens innan jag deltog i projektet kunde jag säga en enda mening på engelska i ett vanligt samtal.Jag gick med och lyckades på något sätt få fram de engelska ord jag kunde. Jag använde också gester och allt möjligt för att hålla samtalen med mina utländska vänner igång, och så småningom blev min vardagsengelska bättre.
Jag lärde mig också en massa svordomar ... som ”holy shit” och så vidare. Jag minns att jag en gång sa ”holy shit” och att mina utländska vänner bredvid mig blev förvånade och sa att uttrycket hade en dålig betydelse och att jag aldrig skulle använda det, haha. När jag tog emot och visade gäster visste jag inte heller hur man säger ”Ska du betala nu?” på engelska, så jag sa alltid ”pay..?”, men ägaren såg det och sa att jag skulle säga ”Could you pay now?”
När jag blev frustrerad över att min engelska inte var bra och klagade för mina utländska vänner på att jag ville bli bättre, uppmuntrade de mig och sa att jag redan var duktig! Så oroa dig inte – många omkring dig kommer att hjälpa dig! (Jag var själv väldigt orolig för min engelska innan jag åkte, men det gick hur bra som helst!)
Det hjälper förstås att lära sig grundläggande samtalsfraser. Jag hade snappat upp uttrycket ”Have you ever~?” och kunde det, och det var väldigt användbart när jag pratade med vänner.
(Boendet)
Boendet var inte alls opraktiskt att bo i; det var verkligen lika bekvämt som hemma.Schampo, balsam, hårtork, plattång och så vidare. Nästan alla dagliga förnödenheter fanns där, så jag behövde ta med mindre, och det var skönt att slippa bära med mig dem varje gång jag skulle duscha. (Åh! Men det fanns ingen tandkräm eller ansiktstvätt ㅠㅠ)
Sängarna var dessutom så sköna att alla personalsystrarna berömde dem. Jag ville ta med täcket hem ... Så fort man lade sig ner var det så bekvämt att man somnade direkt..! Mitt råd ... ta bara med tandkräm och ansiktstvätt!
#Det fanns verkligen otaliga minnesvärda och roliga upplevelser.
Det fanns verkligen otaliga minnesvärda upplevelser: att gå ut med personalsystrarna, att umgås med utländska gäster och mycket mer. Senast blev jag guide och följde med några gäster på en ”tempeltur till Jogyesa och en tur till ett jjimjilbang (koreansk bastu)”. Jag blev väldigt nära vän med dem som följde med på turen, och vi skickar fortfarande meddelanden till varandra.
Innan jag åkte var jag faktiskt så rädd för att bo ensam att jag inte oroade mig särskilt mycket för arbetet på pensionatet. När jag tänkte på städningen föreställde jag mig bara att sopa och torka av, och så åkte jag upp till Seoul. Därför var de första tre dagarna i projektet ärligt talat jobbiga.
Då var jag så rädd för att komma nära utländska gäster och prata engelska. Personalsystrarna behövde gå till jobbet eller skolan, så jag var ensam på pensionatet och städade och vaxade duschrummet ända till kvällen. Jag ville verkligen bara åka hem. Från den tredje dagen började jag förstås snabbt vänja mig och ha roligt.
Till en början kan arbetet vara mycket jobbigare än du förväntat dig. Men om jag hade åkt hem då skulle jag aldrig ha fått uppleva allt det jag var med om under de två månaderna.
Du kanske räknar med att arbetet blir jobbigt, men om du har ett mål eller ett syfte – anta utmaningen! Se dig aldrig om.Efter att jag hade ansökt om att delta började jag ångra mig en vecka innan jag skulle åka till Seoul. ”Varför gjorde jag något så impulsivt?”, ”Hur ska jag klara mig på egen hand?”, ”Tänk om jag inte kan anpassa mig?” och så vidare. Särskilt dagen före och själva avresedagen försvann all entusiasm, och jag kände bara ånger.
Jag tänkte bara: ”Jag vill åka hem.” Men låt dig inte luras av tanken ”Jag vill åka hem”. Efter två månader på pensionatet i Seoul hade mina tankar förändrats till: ”Jag vill inte åka hem.”
Innan jag deltog i projektet läste jag andras recensioner och undrade ofta: ”Kommer det att hända mig också?” ”Kommer jag verkligen att bli lyckligare av att göra det här projektet?”
Jag känner en äldre tjej som hade rest mycket i Europa. Eftersom en resa till Europa bara var en dröm för mig frågade jag henne en gång om livet verkligen förändras efter en resa. Hon svarade:”Det är som skillnaden mellan de två sidorna av ett papper. När du kommer hem återgår livet till hur det var förut, men ditt sätt att tänka förändras, som de två sidorna av ett papper, och det förändrar hur du lever.”
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
