Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Blev mindre otålig och anpassade mig mer avslappnat #Planerade miniprojekt; fick större självförtroende #Blev tacksam för varje stund och motiverad att göra mitt bästa
Om jag inte hade kommit hit skulle jag förmodligen fortfarande leva under press och känna oro. Under ett tre månader långt sabbatsår i Thailand lärde jag mig en enkel och självklar, men mycket viktig läxa: att vara tacksam för varje ögonblick och göra mitt bästa i varje stund. Om jag tar vara på ögonblicket och handlar utan att skynda eller oroa mig, tror jag att jag kan ta ett steg till och avsluta ett kapitel i mitt liv.
– Harvardstudent som ger sig av till Thailand för att göra världen ljusare! / Moon Yoojin, gap year-deltagare hos Gapyear Tribe / 12 veckors sabbatsår |
Just nu ser Sydkorea ut så här:
60 000 elever i högstadie- och gymnasieåldern hoppar av skolan varje år, 346 000 personer i 20-årsåldern går sysslolösa utan några drömmar och den årliga personalomsättningen har nått 40-procentsnivån,75 % av universitetsstudenterna är missnöjda med campuslivet och över 80 % av de yrkesverksamma säger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt andra att drömma, men för att lösa det här problemet, där praktiska metoder och stöd saknas, vill vi även introducera ”gap year” i Sydkorea.
”Gap year” (sabbatsår)innebär att man tar en paus från studier eller arbete, eller kombinerar dem, och ägnar sig åt olika aktiviteter som volontärarbete, resor, praktik, utbildning och startups,för att hitta en riktning för framtiden. Det är en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och på andra håll.
# Jag sprang i 25 år för att inte hamna på efterkälken.
Innan jag tog ett sabbatsår tillbringade jag, precis som de flesta unga i Korea, 25 år med att ständigt kämpa för att åstadkomma något och för att inte hamna på efterkälken. Ironiskt nog såg jag bara framåt och sprang utan att veta varför.
Som tur var fick jag ett jobb innan jag ens hade tagit examen från universitetet och började på ett företag, men kort efter att jag börjat arbeta insåg jag att jobbet inte passade mig.Men eftersom jag hade kämpat mig så här långt vågade jag inte säga upp mig, och jag tror att jag höll ut eftersom jag tänkte att andra måste leva på samma sätt.
Men efter mer än ett år hade situationen inte blivit bättre, och efter mycket övervägande bestämde jag mig för att prova på nya upplevelser och ta ett sabbatsår. Medan jag funderade på vilka nya upplevelser jag ville få planerade jag att volontärarbeta utomlands, något jag länge hade velat göra, och resa till platser jag aldrig besökt för att upptäcka andra världar. Så började mina två projekt: tre månader som volontär med undervisning på en grundskola i Kambodja och tre månader som volontär på en thailändsk NGO.
# Det tog faktiskt ganska lång tid att vänja mig vid att bo och arbeta här.
Så snart jag hade avslutat mitt volontärarbete med engelskundervisning i Phnom Penh i Kambodja flyttade jag direkt till en thailändsk NGO för att påbörja det andra projektet. När jag kom till organisationen kände jag mig lugn i den fridfulla atmosfären, som var raka motsatsen till Phnom Penh. Samtidigt tänkte jag att det skulle krävas mycket anpassning för att bo här i tre månader.
Första dagen på organisationen stod jag i duschen när vattnet plötsligt stängdes av och strömmen gick – jag fick fullständig panik. Sådana ovanliga saker hände redan från första dagen. Det var första gången jag bodde ute på landsbygden, långt från bekvämligheter och med dåliga transportmöjligheter, så det var fullt av besvär och till en början hade jag svårt att anpassa mig.
Det tog verkligen ett bra tag att vänja mig vid att bo och arbeta här. Allt var så nytt – det mycket lantliga boendet, att behöva köra motorcykel själv i stället för att åka kollektivt och så vidare. Under de första veckorna kunde jag inte vänja mig vid miljön, så om ingen skjutsade mig lämnade jag knappt boendet eller organisationen.
Dessutom oroade jag mig i flera veckor efter projektstarten bara för vad jag skulle göra och kom ingenstans. I början hade jag till och med svårt att gå till volontärernas kontor, där alla arbetade hårt.
I början var jag väldigt orolig för om det fanns något jag kunde göra här. En dag insåg jag att jag behövde tid för att vänja mig vid levnadsförhållandena och atmosfären här.
När jag gav mitt otåliga jag lite svängrum kunde jag naturligt anpassa mig till de andra volontärerna och byn, och jag hittade saker jag ville göra. Först då började jag äntligen njuta av resten av min tid i Thailand och på den här NGO:n.
Därför fokuserade jag inte bara på ett enda projekt, utan planerade flera små projekt och hjälpte andra volontärer. Jag pratade mycket med en koreansk volontärvän som hette Minju. Eftersom hon skötte organisationens koreanska Naver-blogg bestämde jag mig för att vara med. Så började mitt första projekt.
Jag hade aldrig skrivit ett blogginlägg tidigare, men vi tänkte att något var bättre än inget och bestämde oss för att samarbeta. Jag lärde mig mycket om att blogga av Minju, och vi drev bloggen med idéer från oss båda. Genom bloggen ville jag presentera Chiang Mai, som är mindre känt än Bangkok, och även lyfta fram den lokala NGO:n.
Minju och jag planerade också en musik- och engelskalektion efter skolan en gång i veckan. Minju ville lära barnen musik, och eftersom jag hade erfarenhet av att undervisa i engelska i Kambodja tänkte vi att det skulle bli roligare att göra det tillsammans. Trots att vi arbetade hårt hade vi inte mycket tid att umgås med barnen och kunde inte lägga upp lektionerna på det sätt barnen ville, så ärligt talat blev resultatet inte särskilt bra.Men om en ny möjlighet dyker upp vill jag ta lärdom av den här erfarenheten och skapa en mer givande undervisning.
# I felt that I wanted to live simply, and I am still trying to live that way.
Ungefär en månad innan min tid på NGO:n var slut började mitt huvudprojekt. NGO:n hade fått en bit mark i Phrao och planerade att bygga en ekoresort för att använda marken på ett meningsfullt sätt. Jag fick i uppdrag att göra det inledande researcharbetet. Platsen för resorten var vacker, omgiven av små kullar och bäckar, och låg ungefär 20 minuters bilresa från organisationen.
Efter att ha besökt platsen diskuterade vi vilket koncept resorten skulle ha. Vi arbetade med projektet tillsammans med Fei, en kinesisk arkitekt och professor, och jag fick i uppgift att stötta Fei. Min främsta uppgift var att sammanställa befintliga ekoresorter i Thailand och undersöka hur de drivs och vad som kännetecknar dem.
Ibland hjälpte jag personal eller volontärer när de behövde stöd. Det fanns en thailändsk medarbetare som hette Aom och ansvarade för NGO:ns huvudprojekt, biokol, och jag hjälpte ofta till. Vi röjde ett fält för att tillverka biokolgödsel, och jag hjälpte också till att genomföra en tvådagars workshop för 100 thailändska bönder. Jag fick höra talas om biokol för första gången på den här NGO:n. Genom att själv tillverka gödseln och delta i produktionsprocessen lärde jag mig om det här nya alternativa materialet.
En lördag under det thailändska nyåret åkte jag tillsammans med den thailändska personalen och andra volontärvänner till en by i höglandet, vid gränsen mellan Chiang Mai och Chiang Rai, för att delta i byns nyårsfestival. Vi åkte lastbil i ungefär en och en halv timme uppför slingrande bergsvägar och fortsatte längs obelagda spår som knappt såg ut som vägar, tills vi kom fram till byn.
Ärligt talat hade jag aldrig kunnat föreställa mig en by där människor bor halvvägs upp på ett berg, och en vän som var höjdrädd var nästan i tårar. Människorna där levde mycket enkelt men såg verkligen lyckliga ut, och vi var tacksamma för att de tog emot oss främlingar så varmt. Vi dansade byns traditionella danser tillsammans, åt nyårsmat och firade nyåret med byborna.
Det var en anspråkslös by utan något särskilt, men invånarna verkade verkligen lyckliga. När jag jämförde mig med dem tänkte jag på hur mycket jag hade och ändå levde utan att känna mig lycklig. Sedan dess har jag känt att jag vill leva enkelt, och jag försöker fortfarande leva så.
Resmål jag rekommenderar
Nimmanhaemin– Nimmanhaemin är ett område där du kan komma bort från de fullpackade turistgatorna och uppleva Chiang Mais unika atmosfär. Det är trevligt att koppla av bland charmiga butiker, stämningsfulla restauranger och populära ställen som kaféet ”Ristr8to”, där en barista som deltagit i World Barista Championship gör latte.
Mina tips
(Språk)
Eftersom jag hade bott i Kambodja och använt engelska hela tiden tror jag inte att jag var rädd för engelska. Ändå var det mycket jag inte förstod när jag pratade med vänner som hade engelska som modersmål. Då ska du inte tappa modet,bry dig inte om vad andra tycker, utan fråga igen eller be dem tala lite långsammare.
(Boende)
Platsen där jag bodde var inte ett vanligt familjehus, utan ett hus som volontärerna hade byggt själva. Det ligger i skogen (?), så det blir väldigt mörkt på natten och kan kännas lite skrämmande. Badrummet och köket ligger utomhus, och elförsörjningen kan vara opålitlig, så det är bra att ha en portabel lampa på natten. Dessutom händer det att lokala hundar tar sig in i köket och öppnar kylskåpet för att stjäla mat, så du bör hålla noga koll på dina matvaror. ^^;;
(Måltider)
I köket serverades lokala rätter från Chiang Mai till varje måltid, så man kunde njuta av den lokala maten så mycket man ville. Men eftersom liknande rätter serverades ofta tog jag personligen med mig enkel koreansk mat, som snabbnudlar eller gim (torkat sjögräs), för att inte tröttna och ha något att äta.
(Packning)
Jag hade mycket egentid, så jag kunde ta med filmer eller böcker och njuta av tiden för mig själv. Jag tog med mig alldeles för mycket kosmetika, vilket bara gjorde bagaget onödigt tungt. Till slut fanns det sminkprodukter jag aldrig använde. Du behöver inte packa så mycket smink eftersom det inte finns många tillfällen att använda färgmakeup.
De flesta saker finns på marknader eller i butiker. Det blir ännu billigare att handla på marknaden. Jag hade till exempel packat massor av kläder, kosmetika och diverse saker från Korea, men när jag packade ångrade jag mig och kände mig osäker helt i onödan.
#Om jag inte hade kommit hit skulle jag förmodligen fortfarande leva under press och känna oro.
Om jag inte hade kommit hit skulle jag förmodligen fortfarande leva under press och känna oro. En tre månader lång paus från vardagen i Thailand lärde mig en helt vanlig och självklar, men ändå mycket viktig, läxa: att vara tacksam för varje ögonblick och göra mitt bästa i varje stund. Om jag inte skyndar mig och i stället tar vara på nuet och agerar utan att oroa mig,
tror jag att jag kan ta ett steg till och skriva klart en sida i mitt liv.
Mitt sabbatsår är
Erfarenhet★★★★★
Thailand som man upplever det som resenär skiljer sig verkligen från Thailand som man upplever när man bor där och ser landet ur lokalbefolkningens perspektiv. Det var en tid då jag fick uppleva den lokala kulturen på riktigt: en byfestival i en bergsby, en lokalinvånares begravning, livet med människor i Chiang Mai och mycket mer. Det var också första gången jag bodde på landsbygden under en längre period, och jag upptäckte att jag passar ganska bra för livet där.
Lärande★★★☆☆
När jag träffade de utländska volontärerna som kom hit med yrkeskunskaper kände jag ofta att jag ville komma bättre förberedd nästa gång. Jag ångrar att jag inte tror att jag var till särskilt stor hjälp för organisationen under min tid här.
Miljö★★★☆☆
Atmosfären är mycket renare och lugnare än i staden. Jordbrukarna i Chiang Mai använder dock svedjebruk och bränner sina fält, vilket orsakar allvarliga luftföroreningar och skogsbränder. Därför rekommenderas det att bära mask när man kör motorcykel eller under dagar med mycket aska.
Säkerhet★★★☆☆
Eftersom det är en by på landsbygden utan kollektivtrafik behöver man ta en skoter för att åka in till centrum eller till närliggande förorter på utflykter. Jag är noga med säkerheten, så jag körde aldrig sent på kvällen eller när jag mådde dåligt, och jag höll låg hastighet. Man måste verkligen vara försiktig när man kör skoter. Prao, där organisationen ligger, är en by på landsbygden och därför en trygg plats, men precis som överallt bör man vara försiktig sent på natten.
Fritid★★★★★
Bara en kort bit från organisationen finns det många platser att tillbringa tiden på, till exempel vattenfall, varma källor och ställen där man kan lära sig muay thai. På helgerna är det trevligt att åka skoter och utforska området eller koppla av på något av de många kaféerna i Prao. Man kan också ta sig till Chiang Mai på en och en halv timme med songthaew (ett thailändskt kollektivtrafikfordon byggt av en ombyggd lastbil), så man kan använda en långhelg till att bo på vandrarhem i Chiang Mai och tillbringa tiden som resenär.
Om jag inte hade kommit hit skulle jag förmodligen fortfarande leva under press och känna oro. Under ett tre månader långt sabbatsår i Thailand lärde jag mig en enkel och självklar, men mycket viktig läxa: att vara tacksam för varje ögonblick och göra mitt bästa i varje stund. Om jag tar vara på ögonblicket och handlar utan att skynda eller oroa mig, tror jag att jag kan ta ett steg till och avsluta ett kapitel i mitt liv.
– Harvardstudent som ger sig av till Thailand för att göra världen ljusare! / Moon Yoojin, gap year-deltagare hos Gapyear Tribe / 12 veckors sabbatsår |
Just nu ser Sydkorea ut så här:
60 000 elever i högstadie- och gymnasieåldern hoppar av skolan varje år, 346 000 personer i 20-årsåldern går sysslolösa utan några drömmar och den årliga personalomsättningen har nått 40-procentsnivån,75 % av universitetsstudenterna är missnöjda med campuslivet och över 80 % av de yrkesverksamma säger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt andra att drömma, men för att lösa det här problemet, där praktiska metoder och stöd saknas, vill vi även introducera ”gap year” i Sydkorea.
”Gap year” (sabbatsår)innebär att man tar en paus från studier eller arbete, eller kombinerar dem, och ägnar sig åt olika aktiviteter som volontärarbete, resor, praktik, utbildning och startups,för att hitta en riktning för framtiden. Det är en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och på andra håll.
# Jag sprang i 25 år för att inte hamna på efterkälken.
Innan jag tog ett sabbatsår tillbringade jag, precis som de flesta unga i Korea, 25 år med att ständigt kämpa för att åstadkomma något och för att inte hamna på efterkälken. Ironiskt nog såg jag bara framåt och sprang utan att veta varför.
Som tur var fick jag ett jobb innan jag ens hade tagit examen från universitetet och började på ett företag, men kort efter att jag börjat arbeta insåg jag att jobbet inte passade mig.Men eftersom jag hade kämpat mig så här långt vågade jag inte säga upp mig, och jag tror att jag höll ut eftersom jag tänkte att andra måste leva på samma sätt.
Men efter mer än ett år hade situationen inte blivit bättre, och efter mycket övervägande bestämde jag mig för att prova på nya upplevelser och ta ett sabbatsår. Medan jag funderade på vilka nya upplevelser jag ville få planerade jag att volontärarbeta utomlands, något jag länge hade velat göra, och resa till platser jag aldrig besökt för att upptäcka andra världar. Så började mina två projekt: tre månader som volontär med undervisning på en grundskola i Kambodja och tre månader som volontär på en thailändsk NGO.
# Det tog faktiskt ganska lång tid att vänja mig vid att bo och arbeta här.
Så snart jag hade avslutat mitt volontärarbete med engelskundervisning i Phnom Penh i Kambodja flyttade jag direkt till en thailändsk NGO för att påbörja det andra projektet. När jag kom till organisationen kände jag mig lugn i den fridfulla atmosfären, som var raka motsatsen till Phnom Penh. Samtidigt tänkte jag att det skulle krävas mycket anpassning för att bo här i tre månader.
Första dagen på organisationen stod jag i duschen när vattnet plötsligt stängdes av och strömmen gick – jag fick fullständig panik. Sådana ovanliga saker hände redan från första dagen. Det var första gången jag bodde ute på landsbygden, långt från bekvämligheter och med dåliga transportmöjligheter, så det var fullt av besvär och till en början hade jag svårt att anpassa mig.
Det tog verkligen ett bra tag att vänja mig vid att bo och arbeta här. Allt var så nytt – det mycket lantliga boendet, att behöva köra motorcykel själv i stället för att åka kollektivt och så vidare. Under de första veckorna kunde jag inte vänja mig vid miljön, så om ingen skjutsade mig lämnade jag knappt boendet eller organisationen.
Dessutom oroade jag mig i flera veckor efter projektstarten bara för vad jag skulle göra och kom ingenstans. I början hade jag till och med svårt att gå till volontärernas kontor, där alla arbetade hårt.
I början var jag väldigt orolig för om det fanns något jag kunde göra här. En dag insåg jag att jag behövde tid för att vänja mig vid levnadsförhållandena och atmosfären här.
När jag gav mitt otåliga jag lite svängrum kunde jag naturligt anpassa mig till de andra volontärerna och byn, och jag hittade saker jag ville göra. Först då började jag äntligen njuta av resten av min tid i Thailand och på den här NGO:n.
Därför fokuserade jag inte bara på ett enda projekt, utan planerade flera små projekt och hjälpte andra volontärer. Jag pratade mycket med en koreansk volontärvän som hette Minju. Eftersom hon skötte organisationens koreanska Naver-blogg bestämde jag mig för att vara med. Så började mitt första projekt.
Jag hade aldrig skrivit ett blogginlägg tidigare, men vi tänkte att något var bättre än inget och bestämde oss för att samarbeta. Jag lärde mig mycket om att blogga av Minju, och vi drev bloggen med idéer från oss båda. Genom bloggen ville jag presentera Chiang Mai, som är mindre känt än Bangkok, och även lyfta fram den lokala NGO:n.
Minju och jag planerade också en musik- och engelskalektion efter skolan en gång i veckan. Minju ville lära barnen musik, och eftersom jag hade erfarenhet av att undervisa i engelska i Kambodja tänkte vi att det skulle bli roligare att göra det tillsammans. Trots att vi arbetade hårt hade vi inte mycket tid att umgås med barnen och kunde inte lägga upp lektionerna på det sätt barnen ville, så ärligt talat blev resultatet inte särskilt bra.Men om en ny möjlighet dyker upp vill jag ta lärdom av den här erfarenheten och skapa en mer givande undervisning.
# I felt that I wanted to live simply, and I am still trying to live that way.
Ungefär en månad innan min tid på NGO:n var slut började mitt huvudprojekt. NGO:n hade fått en bit mark i Phrao och planerade att bygga en ekoresort för att använda marken på ett meningsfullt sätt. Jag fick i uppdrag att göra det inledande researcharbetet. Platsen för resorten var vacker, omgiven av små kullar och bäckar, och låg ungefär 20 minuters bilresa från organisationen.
Efter att ha besökt platsen diskuterade vi vilket koncept resorten skulle ha. Vi arbetade med projektet tillsammans med Fei, en kinesisk arkitekt och professor, och jag fick i uppgift att stötta Fei. Min främsta uppgift var att sammanställa befintliga ekoresorter i Thailand och undersöka hur de drivs och vad som kännetecknar dem.
Ibland hjälpte jag personal eller volontärer när de behövde stöd. Det fanns en thailändsk medarbetare som hette Aom och ansvarade för NGO:ns huvudprojekt, biokol, och jag hjälpte ofta till. Vi röjde ett fält för att tillverka biokolgödsel, och jag hjälpte också till att genomföra en tvådagars workshop för 100 thailändska bönder. Jag fick höra talas om biokol för första gången på den här NGO:n. Genom att själv tillverka gödseln och delta i produktionsprocessen lärde jag mig om det här nya alternativa materialet.
En lördag under det thailändska nyåret åkte jag tillsammans med den thailändska personalen och andra volontärvänner till en by i höglandet, vid gränsen mellan Chiang Mai och Chiang Rai, för att delta i byns nyårsfestival. Vi åkte lastbil i ungefär en och en halv timme uppför slingrande bergsvägar och fortsatte längs obelagda spår som knappt såg ut som vägar, tills vi kom fram till byn.
Ärligt talat hade jag aldrig kunnat föreställa mig en by där människor bor halvvägs upp på ett berg, och en vän som var höjdrädd var nästan i tårar. Människorna där levde mycket enkelt men såg verkligen lyckliga ut, och vi var tacksamma för att de tog emot oss främlingar så varmt. Vi dansade byns traditionella danser tillsammans, åt nyårsmat och firade nyåret med byborna.
Det var en anspråkslös by utan något särskilt, men invånarna verkade verkligen lyckliga. När jag jämförde mig med dem tänkte jag på hur mycket jag hade och ändå levde utan att känna mig lycklig. Sedan dess har jag känt att jag vill leva enkelt, och jag försöker fortfarande leva så.
Resmål jag rekommenderar
Nimmanhaemin– Nimmanhaemin är ett område där du kan komma bort från de fullpackade turistgatorna och uppleva Chiang Mais unika atmosfär. Det är trevligt att koppla av bland charmiga butiker, stämningsfulla restauranger och populära ställen som kaféet ”Ristr8to”, där en barista som deltagit i World Barista Championship gör latte.
Mina tips
(Språk)
Eftersom jag hade bott i Kambodja och använt engelska hela tiden tror jag inte att jag var rädd för engelska. Ändå var det mycket jag inte förstod när jag pratade med vänner som hade engelska som modersmål. Då ska du inte tappa modet,bry dig inte om vad andra tycker, utan fråga igen eller be dem tala lite långsammare.
(Boende)
Platsen där jag bodde var inte ett vanligt familjehus, utan ett hus som volontärerna hade byggt själva. Det ligger i skogen (?), så det blir väldigt mörkt på natten och kan kännas lite skrämmande. Badrummet och köket ligger utomhus, och elförsörjningen kan vara opålitlig, så det är bra att ha en portabel lampa på natten. Dessutom händer det att lokala hundar tar sig in i köket och öppnar kylskåpet för att stjäla mat, så du bör hålla noga koll på dina matvaror. ^^;;
(Måltider)
I köket serverades lokala rätter från Chiang Mai till varje måltid, så man kunde njuta av den lokala maten så mycket man ville. Men eftersom liknande rätter serverades ofta tog jag personligen med mig enkel koreansk mat, som snabbnudlar eller gim (torkat sjögräs), för att inte tröttna och ha något att äta.
(Packning)
Jag hade mycket egentid, så jag kunde ta med filmer eller böcker och njuta av tiden för mig själv. Jag tog med mig alldeles för mycket kosmetika, vilket bara gjorde bagaget onödigt tungt. Till slut fanns det sminkprodukter jag aldrig använde. Du behöver inte packa så mycket smink eftersom det inte finns många tillfällen att använda färgmakeup.
De flesta saker finns på marknader eller i butiker. Det blir ännu billigare att handla på marknaden. Jag hade till exempel packat massor av kläder, kosmetika och diverse saker från Korea, men när jag packade ångrade jag mig och kände mig osäker helt i onödan.
#Om jag inte hade kommit hit skulle jag förmodligen fortfarande leva under press och känna oro.
Om jag inte hade kommit hit skulle jag förmodligen fortfarande leva under press och känna oro. En tre månader lång paus från vardagen i Thailand lärde mig en helt vanlig och självklar, men ändå mycket viktig, läxa: att vara tacksam för varje ögonblick och göra mitt bästa i varje stund. Om jag inte skyndar mig och i stället tar vara på nuet och agerar utan att oroa mig,
tror jag att jag kan ta ett steg till och skriva klart en sida i mitt liv.
Mitt sabbatsår är
Erfarenhet★★★★★
Thailand som man upplever det som resenär skiljer sig verkligen från Thailand som man upplever när man bor där och ser landet ur lokalbefolkningens perspektiv. Det var en tid då jag fick uppleva den lokala kulturen på riktigt: en byfestival i en bergsby, en lokalinvånares begravning, livet med människor i Chiang Mai och mycket mer. Det var också första gången jag bodde på landsbygden under en längre period, och jag upptäckte att jag passar ganska bra för livet där.
Lärande★★★☆☆
När jag träffade de utländska volontärerna som kom hit med yrkeskunskaper kände jag ofta att jag ville komma bättre förberedd nästa gång. Jag ångrar att jag inte tror att jag var till särskilt stor hjälp för organisationen under min tid här.
Miljö★★★☆☆
Atmosfären är mycket renare och lugnare än i staden. Jordbrukarna i Chiang Mai använder dock svedjebruk och bränner sina fält, vilket orsakar allvarliga luftföroreningar och skogsbränder. Därför rekommenderas det att bära mask när man kör motorcykel eller under dagar med mycket aska.
Säkerhet★★★☆☆
Eftersom det är en by på landsbygden utan kollektivtrafik behöver man ta en skoter för att åka in till centrum eller till närliggande förorter på utflykter. Jag är noga med säkerheten, så jag körde aldrig sent på kvällen eller när jag mådde dåligt, och jag höll låg hastighet. Man måste verkligen vara försiktig när man kör skoter. Prao, där organisationen ligger, är en by på landsbygden och därför en trygg plats, men precis som överallt bör man vara försiktig sent på natten.
Fritid★★★★★
Bara en kort bit från organisationen finns det många platser att tillbringa tiden på, till exempel vattenfall, varma källor och ställen där man kan lära sig muay thai. På helgerna är det trevligt att åka skoter och utforska området eller koppla av på något av de många kaféerna i Prao. Man kan också ta sig till Chiang Mai på en och en halv timme med songthaew (ett thailändskt kollektivtrafikfordon byggt av en ombyggd lastbil), så man kan använda en långhelg till att bo på vandrarhem i Chiang Mai och tillbringa tiden som resenär.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
