Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Större vilja att anta utmaningar; upptäckte en mer initiativrik sida hos mig själv #Förbättrat mitt engelska uttal; nya erfarenheter #Jag insåg att jag bara hade stått ut med saker
När jag kom tillbaka kände jag mycket; jag insåg verkligen att jag hade stått ut med väldigt mycket. Efter att ha varit i Filippinerna tror jag inte att jag någonsin skulle kunna leva så igen. Och min inre utmaningslust har väckts till liv på nytt.. Jag tycker att koreaner ofta är lite mer initiativrika. Därför kom jag ofta på mig själv med att ta täten utan att ens märka det. Det känns som om jag har upptäckt en ny sida av mig själv.
– Om du studerar engelska på ett roligt och stressfritt sätt är det allt som behövs! / Yang Hye-young, familjens gapper under ett 12 veckor långt sabbatsår |
Just nu är situationen i Sydkorea sådan att
60 000 högstadie- och gymnasieelever hoppar av skolan varje år, 346 000 personer i tjugoårsåldern saknar sysselsättning och framtidsdrömmar, och andelen som byter jobb inom ett år efter anställningen har nått 40 procent.75 procent av universitetsstudenterna är missnöjda med studentlivet, och över 80 procent av de anställda uppger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt andra att drömma, men för att lösa det här problemet, som saknar praktiska metoder och stöd, vill vi även introducera ”gap year” i Sydkorea.
”Gap Year (gap year)”innebär att ta en paus från studier eller arbete, eller kombinera dem, för att ägna sig åt olika aktiviteter som volontärarbete, resor, praktik, utbildning eller att starta ett företag,som en period för att staka ut riktningen för framtiden. Det är en kultur som rekommenderas i USA, Europa, Japan och på andra håll.
# Jag sökte på impuls med tanken: ”Om jag åker blir resultatet annorlunda.”
Hej! Jag är arbetssökande och har just tagit examen från universitetet. Jag studerade restaurang- och matlagning i fyra år och hade redan innan jag började på universitetet siktet inställt på en enda karriärväg.När jag väl gick sista året insåg jag att jag inte var intresserad av mitt huvudämne.Medan jag funderade på vad jag annars kunde göra fick jag höra talas om ”Korea Gap Year” och hamnade så småningom hos en karriärvägledare.
Först fick jag rådgivning om ett sabbatsår. Under en mörk period då jag oroade mig för min framtida yrkesbana valde jag det efter en stark rekommendation från rådgivaren.När jag fick höra att jag annars troligen skulle söka hjälp hos sådana organisationer senare ändå, om jag inte genomförde ett lösningsprojekt nu, bestämde jag mig för att kasta mig ut i det och grep efter halmstrån.Examen närmade sig och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra med mitt liv.Jag sökte impulsivt med tanken: ”Om jag åker blir allt annorlunda.”
Jag hade aldrig bott ensam utomlands tidigare, så jag var väldigt rädd. Mina föräldrar var också oerhört oroliga, vilket gjorde mig tveksam till att försöka. Men för att minska osäkerheten kring min framtid bestämde jag mig för att våga, och när avresedagen väl närmade sig kände jag inte längre samma oro.
Jag ville studera engelska lite innan jag åkte, men jag skulle resa direkt efter sista terminen på mitt sista universitetsår, så jag var personligen väldigt upptagen och överväldigad. Jag oroade mig för mina poäng för examen. Jag hade tänkt göra det parallellt med ett annat projekt, men blev inte antagen, vilket gjorde mig ännu mer orolig. Jag ville ofta få pengarna tillbaka, men eftersom jag var tvungen att vänta till augusti på examensbeviset tyckte jag ännu mindre om att behöva vänta och kände en ännu starkare lust att åka så snart som möjligt.
# Jag insåg att jag hade stått ut med alldeles för mycket när jag bodde i Korea.
Efter att ha kommit tillbaka till Korea insåg jag tydligt att jag verkligen hade typiskt koreanska vanor. När jag umgicks med vänner från olika länder blev jag frustrerad och ville få saker gjorda snabbt och smidigt.
Dessutominsåg jag att jag hade stått ut med alldeles för mycket när jag bodde i Korea. I Filippinerna lade ingen sig egentligen i vad jag gjorde, och ingen skällde på mig om jag inte gjorde mina läxor. Den självständiga miljön var verkligen härlig. Jag behövde inte oroa mig för vad andra tyckte. När jag kom tillbaka sa rådgivaren att en av mina murar hade rasat.
Min engelska blev mycket bättre, särskilt uttalet förbättrades rejält. Jag tror att det berodde på att jag tittade på amerikanska tv-serier där och kunde använda engelska uttryck direkt i vardagen.
Jag hade inga problem med att anpassa mig. De vietnamesiska vänner jag först träffade som rumskamrater var verkligen snälla, så det gick lätt att komma in i det. Lärarna undervisade bra, och även om två månader är kort tid för att skaffa vänner var jag åtminstone glad under de tre månaderna jag var där tack vare människorna omkring mig.
På sistone saknar jag mest de vänner jag kom nära under resan. Den sista månaden var jag utmattad av att studera engelska och ville verkligen åka tillbaka till Korea. Jag hade dessutom nästan inga fickpengar kvar och oroade mig redan innan resan. Dessutom var vi inte nära vänner, så jag kunde inte åka därifrån på särskilt gott humör.
När jag väl kom dit visade det sig att jag var en av dem som pratade bättre engelska. Kanske för att koreaner ofta är initiativrika skapade jag den sista kvällen en stämning där alla kunde ha roligt tillsammans, och vi fick verkligen oförglömliga minnen.Vanligtvis umgås vänner från andra länder mest med personer från det egna landet, men vi bröt det mönstret och för första gången umgicks alla tillsammans och hade roligt.
Mina fyra rumskamrater (Cam, Ersa, Mayu och Jenny) och vännerna jag reste med mot slutet minns jag bäst. De koreanska vännerna var antingen yngre än jag (Paul) eller bara lite äldre (Yoon, Jay och Jason), men alla var snälla och det var verkligen trevligt att få njuta av livet tillsammans.
Det taiwanesiska paret (Mia och Dank) var också väldigt snälla. Jag umgicks mest med studentmedarbetare som var bättre på engelska än jag (Tee och Yves) och deras vän Hana. Lärarna var också mycket vänliga. Eftersom jag är ganska reserverad och inte pratar så mycket hjälpte de mig att prata så mycket som möjligt under enskilda lektioner och lektioner i små grupper.
Det fanns också Kayla från ett gap year-program. Hon var den första koreanska vännen jag träffade och trots att hon var yngre än jag var hon mer mogen och pratade bra engelska, så jag kom att förlita mig en hel del på henne. Kaylas nära vän och rumskamrat, den taiwanesiska ”storasystern” Alice, var äldre än oss men kom bra överens med oss yngre. Tack vare henne kunde jag anpassa mig väl till livet i Filippinerna. Hennes inflytande gjorde också att jag senare, när jag fick en ledarroll, kunde hjälpa andra vänner ännu mer.
Mitt tips på resmål!
Jag brukar boka resor genom en resebyrå. Alla åker på öutflykter på helgerna, så restiden är lång, men resan till Bantayan Island var den bästa jag gjorde. Vi tillbringar också ofta tid på boendet med vänner, så det är toppen att ta med spel som alla kan vara med på.
Japanska och taiwanesiska vänner umgås ofta bara med sina egna grupper, så i sådana situationer är det troligt att de andra följer efter om koreaner tar initiativet.
Mitt tips för sabbatsåret
(Längd)
Två månader verkar vara lagom. Tre månader var för länge.
(Språk)
I deliberately chose a triple room to make many roommates of different nationalities. I purposely kept speaking only English and stuck with my roommates so I wouldn''t hang out with Koreans. Personally, rather than studying alone, going out and conversing with foreign friends helped my English more.
När jag hade tid tittade jag på amerikanska tv-serier. Det hjälpte verkligen, eftersom jag kunde använda uttrycken jag hörde på lektionerna direkt. Lärarna berömde mitt uttal. När jag kom dit var det inte särskilt bra, men det förbättrades gradvis och på slutprovet låg mina resultat på en nivå som en modersmålstalare. Jag tror att hemligheten var att titta på de där serierna.
Jag ägnade aldrig mer än en till två timmar åt självstudier. Jag utvecklades mer av att prata med vänner än av att studera ensam. Eftersom jag behövde ett TOEIC-resultat fokuserade jag främst på del 7. I stället för att memorera långa ordlistor slog jag bara upp betydelsen av ord jag inte kunde.
När jag läste böcker högt överdrev jag medvetet och försökte läsa som en person med engelska som modersmål. Tack vare det kunde jag senare till och med gå en kurs i amerikanskt uttal, där man måste klara ett prov för att bli antagen.
(Boende)
Det dyker ibland upp insekter, så det är en bra idé att ta med insektsmedel.
(Måltider)
Koreanska snabbnudlar och gim (sjögräs) är ett måste. Se till att ta med dem.
(Bagage)
Det är klokt att ta med kläder som du inte har något emot att slänga, så att du kan minimera bagaget. Jag trodde att jag skulle anteckna mycket och tog med många anteckningsböcker, men en räcker. Grammatik på engelska kan ibland vara svår att förstå, så det är bra att slå upp saker i en koreansk grammatikbok i sådana fall.
#Jag kände verkligen att jag hade stått ut med mycket. Efter att ha kommit tillbaka från Filippinerna tror jag inte att jag skulle kunna leva så längre. Dessutom väcktes min utmaningslust till liv igen.
Till en början kände jag mest att jag bara måste åka utan att tänka för mycket.Konsulten sa också att min omgivning hade hållit mig tillbaka och hämmat mig alltför mycket. Jag behövde aktivt byta miljö.Och eftersom jag kände mig vilsen när det gällde min karriärväg tänkte jag: ”Jag åker först, så kommer resultaten senare.”
När jag kom tillbaka kände jag mycket; jag insåg verkligen att jag hade uthärdat mycket. Efter Filippinerna tror jag inte att jag skulle kunna leva så längre. Och min utmaningslust vaknade till liv.Jag tror att koreaner tenderar att vara lite mer framåt. Därför märkte jag att jag oftare tog initiativ utan att tänka på det. Jag känner att jag upptäckte en ny sida av mig själv.
Mitt sabbatsår är
Erfarenhet★★★★★
För någon som nästan inte hade någon erfarenhet av att vara utomlands var det kanske en tid jag verkligen behövde.
Lärande★★★★★
Jag lärde mig verkligen mycket – om engelska, hur man anpassar sig till olika miljöer och om mig själv.
Miljö★★★☆☆
Eftersom jag mest höll till på språkskolan blev det ibland tråkigt.
Säkerhet★★★☆☆
Filippinerna kan vara farligt; man måste alltid vara försiktig.
Fritid★★★☆☆
Det finns inte så mycket att göra i närheten av språkskolan.
När jag kom tillbaka kände jag mycket; jag insåg verkligen att jag hade stått ut med väldigt mycket. Efter att ha varit i Filippinerna tror jag inte att jag någonsin skulle kunna leva så igen. Och min inre utmaningslust har väckts till liv på nytt.. Jag tycker att koreaner ofta är lite mer initiativrika. Därför kom jag ofta på mig själv med att ta täten utan att ens märka det. Det känns som om jag har upptäckt en ny sida av mig själv.
– Om du studerar engelska på ett roligt och stressfritt sätt är det allt som behövs! / Yang Hye-young, familjens gapper under ett 12 veckor långt sabbatsår |
Just nu är situationen i Sydkorea sådan att
60 000 högstadie- och gymnasieelever hoppar av skolan varje år, 346 000 personer i tjugoårsåldern saknar sysselsättning och framtidsdrömmar, och andelen som byter jobb inom ett år efter anställningen har nått 40 procent.75 procent av universitetsstudenterna är missnöjda med studentlivet, och över 80 procent av de anställda uppger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt andra att drömma, men för att lösa det här problemet, som saknar praktiska metoder och stöd, vill vi även introducera ”gap year” i Sydkorea.
”Gap Year (gap year)”innebär att ta en paus från studier eller arbete, eller kombinera dem, för att ägna sig åt olika aktiviteter som volontärarbete, resor, praktik, utbildning eller att starta ett företag,som en period för att staka ut riktningen för framtiden. Det är en kultur som rekommenderas i USA, Europa, Japan och på andra håll.
# Jag sökte på impuls med tanken: ”Om jag åker blir resultatet annorlunda.”
Hej! Jag är arbetssökande och har just tagit examen från universitetet. Jag studerade restaurang- och matlagning i fyra år och hade redan innan jag började på universitetet siktet inställt på en enda karriärväg.När jag väl gick sista året insåg jag att jag inte var intresserad av mitt huvudämne.Medan jag funderade på vad jag annars kunde göra fick jag höra talas om ”Korea Gap Year” och hamnade så småningom hos en karriärvägledare.
Först fick jag rådgivning om ett sabbatsår. Under en mörk period då jag oroade mig för min framtida yrkesbana valde jag det efter en stark rekommendation från rådgivaren.När jag fick höra att jag annars troligen skulle söka hjälp hos sådana organisationer senare ändå, om jag inte genomförde ett lösningsprojekt nu, bestämde jag mig för att kasta mig ut i det och grep efter halmstrån.Examen närmade sig och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra med mitt liv.Jag sökte impulsivt med tanken: ”Om jag åker blir allt annorlunda.”
Jag hade aldrig bott ensam utomlands tidigare, så jag var väldigt rädd. Mina föräldrar var också oerhört oroliga, vilket gjorde mig tveksam till att försöka. Men för att minska osäkerheten kring min framtid bestämde jag mig för att våga, och när avresedagen väl närmade sig kände jag inte längre samma oro.
Jag ville studera engelska lite innan jag åkte, men jag skulle resa direkt efter sista terminen på mitt sista universitetsår, så jag var personligen väldigt upptagen och överväldigad. Jag oroade mig för mina poäng för examen. Jag hade tänkt göra det parallellt med ett annat projekt, men blev inte antagen, vilket gjorde mig ännu mer orolig. Jag ville ofta få pengarna tillbaka, men eftersom jag var tvungen att vänta till augusti på examensbeviset tyckte jag ännu mindre om att behöva vänta och kände en ännu starkare lust att åka så snart som möjligt.
# Jag insåg att jag hade stått ut med alldeles för mycket när jag bodde i Korea.
Efter att ha kommit tillbaka till Korea insåg jag tydligt att jag verkligen hade typiskt koreanska vanor. När jag umgicks med vänner från olika länder blev jag frustrerad och ville få saker gjorda snabbt och smidigt.
Dessutominsåg jag att jag hade stått ut med alldeles för mycket när jag bodde i Korea. I Filippinerna lade ingen sig egentligen i vad jag gjorde, och ingen skällde på mig om jag inte gjorde mina läxor. Den självständiga miljön var verkligen härlig. Jag behövde inte oroa mig för vad andra tyckte. När jag kom tillbaka sa rådgivaren att en av mina murar hade rasat.
Min engelska blev mycket bättre, särskilt uttalet förbättrades rejält. Jag tror att det berodde på att jag tittade på amerikanska tv-serier där och kunde använda engelska uttryck direkt i vardagen.
Jag hade inga problem med att anpassa mig. De vietnamesiska vänner jag först träffade som rumskamrater var verkligen snälla, så det gick lätt att komma in i det. Lärarna undervisade bra, och även om två månader är kort tid för att skaffa vänner var jag åtminstone glad under de tre månaderna jag var där tack vare människorna omkring mig.
På sistone saknar jag mest de vänner jag kom nära under resan. Den sista månaden var jag utmattad av att studera engelska och ville verkligen åka tillbaka till Korea. Jag hade dessutom nästan inga fickpengar kvar och oroade mig redan innan resan. Dessutom var vi inte nära vänner, så jag kunde inte åka därifrån på särskilt gott humör.
När jag väl kom dit visade det sig att jag var en av dem som pratade bättre engelska. Kanske för att koreaner ofta är initiativrika skapade jag den sista kvällen en stämning där alla kunde ha roligt tillsammans, och vi fick verkligen oförglömliga minnen.Vanligtvis umgås vänner från andra länder mest med personer från det egna landet, men vi bröt det mönstret och för första gången umgicks alla tillsammans och hade roligt.
Mina fyra rumskamrater (Cam, Ersa, Mayu och Jenny) och vännerna jag reste med mot slutet minns jag bäst. De koreanska vännerna var antingen yngre än jag (Paul) eller bara lite äldre (Yoon, Jay och Jason), men alla var snälla och det var verkligen trevligt att få njuta av livet tillsammans.
Det taiwanesiska paret (Mia och Dank) var också väldigt snälla. Jag umgicks mest med studentmedarbetare som var bättre på engelska än jag (Tee och Yves) och deras vän Hana. Lärarna var också mycket vänliga. Eftersom jag är ganska reserverad och inte pratar så mycket hjälpte de mig att prata så mycket som möjligt under enskilda lektioner och lektioner i små grupper.
Det fanns också Kayla från ett gap year-program. Hon var den första koreanska vännen jag träffade och trots att hon var yngre än jag var hon mer mogen och pratade bra engelska, så jag kom att förlita mig en hel del på henne. Kaylas nära vän och rumskamrat, den taiwanesiska ”storasystern” Alice, var äldre än oss men kom bra överens med oss yngre. Tack vare henne kunde jag anpassa mig väl till livet i Filippinerna. Hennes inflytande gjorde också att jag senare, när jag fick en ledarroll, kunde hjälpa andra vänner ännu mer.
Mitt tips på resmål!
Jag brukar boka resor genom en resebyrå. Alla åker på öutflykter på helgerna, så restiden är lång, men resan till Bantayan Island var den bästa jag gjorde. Vi tillbringar också ofta tid på boendet med vänner, så det är toppen att ta med spel som alla kan vara med på.
Japanska och taiwanesiska vänner umgås ofta bara med sina egna grupper, så i sådana situationer är det troligt att de andra följer efter om koreaner tar initiativet.
Mitt tips för sabbatsåret
(Längd)
Två månader verkar vara lagom. Tre månader var för länge.
(Språk)
I deliberately chose a triple room to make many roommates of different nationalities. I purposely kept speaking only English and stuck with my roommates so I wouldn''t hang out with Koreans. Personally, rather than studying alone, going out and conversing with foreign friends helped my English more.
När jag hade tid tittade jag på amerikanska tv-serier. Det hjälpte verkligen, eftersom jag kunde använda uttrycken jag hörde på lektionerna direkt. Lärarna berömde mitt uttal. När jag kom dit var det inte särskilt bra, men det förbättrades gradvis och på slutprovet låg mina resultat på en nivå som en modersmålstalare. Jag tror att hemligheten var att titta på de där serierna.
Jag ägnade aldrig mer än en till två timmar åt självstudier. Jag utvecklades mer av att prata med vänner än av att studera ensam. Eftersom jag behövde ett TOEIC-resultat fokuserade jag främst på del 7. I stället för att memorera långa ordlistor slog jag bara upp betydelsen av ord jag inte kunde.
När jag läste böcker högt överdrev jag medvetet och försökte läsa som en person med engelska som modersmål. Tack vare det kunde jag senare till och med gå en kurs i amerikanskt uttal, där man måste klara ett prov för att bli antagen.
(Boende)
Det dyker ibland upp insekter, så det är en bra idé att ta med insektsmedel.
(Måltider)
Koreanska snabbnudlar och gim (sjögräs) är ett måste. Se till att ta med dem.
(Bagage)
Det är klokt att ta med kläder som du inte har något emot att slänga, så att du kan minimera bagaget. Jag trodde att jag skulle anteckna mycket och tog med många anteckningsböcker, men en räcker. Grammatik på engelska kan ibland vara svår att förstå, så det är bra att slå upp saker i en koreansk grammatikbok i sådana fall.
#Jag kände verkligen att jag hade stått ut med mycket. Efter att ha kommit tillbaka från Filippinerna tror jag inte att jag skulle kunna leva så längre. Dessutom väcktes min utmaningslust till liv igen.
Till en början kände jag mest att jag bara måste åka utan att tänka för mycket.Konsulten sa också att min omgivning hade hållit mig tillbaka och hämmat mig alltför mycket. Jag behövde aktivt byta miljö.Och eftersom jag kände mig vilsen när det gällde min karriärväg tänkte jag: ”Jag åker först, så kommer resultaten senare.”
När jag kom tillbaka kände jag mycket; jag insåg verkligen att jag hade uthärdat mycket. Efter Filippinerna tror jag inte att jag skulle kunna leva så längre. Och min utmaningslust vaknade till liv.Jag tror att koreaner tenderar att vara lite mer framåt. Därför märkte jag att jag oftare tog initiativ utan att tänka på det. Jag känner att jag upptäckte en ny sida av mig själv.
Mitt sabbatsår är
Erfarenhet★★★★★
För någon som nästan inte hade någon erfarenhet av att vara utomlands var det kanske en tid jag verkligen behövde.
Lärande★★★★★
Jag lärde mig verkligen mycket – om engelska, hur man anpassar sig till olika miljöer och om mig själv.
Miljö★★★☆☆
Eftersom jag mest höll till på språkskolan blev det ibland tråkigt.
Säkerhet★★★☆☆
Filippinerna kan vara farligt; man måste alltid vara försiktig.
Fritid★★★☆☆
Det finns inte så mycket att göra i närheten av språkskolan.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
