Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Större självförtroende i engelska och stolthet över mitt hemland #Värdefulla kontakter, självförtroende #Vikten av att leva i nuet
Jag vet inte om jag någonsin kommer att få uppleva en sådan stund igen – att vara tillsammans med vänner från hela världen, med olika yrken och i olika åldrar. Även om vi hade olika språk och utseenden var det fantastiskt att vi kunde mötas genom arbete, mat, sång och dans.
- Glädjefyllt volontärarbete med engelskundervisning tillsammans med utländska vänner i Chiang Rai, Thailand / Kim Hae-in, deltagare i sabbatsår / 8 veckors sabbatsår |
I Sydkorea i dag
hoppar varje år 60 000 elever på högstadiet och gymnasiet av skolan, 346 000 personer i tjugoårsåldern går sysslolösa utan drömmar och andelen som byter jobb inom ett år har stigit till 40-procentsnivån,är 75 % av universitetsstudenterna missnöjda med studielivet, och över 80 % av de yrkesverksamma uppger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt dem att drömma, men för att ta itu med problemet – där det saknas praktiska metoder och stöd – vill vi introducera ”sabbatsår” i Sydkorea.
”Sabbatsår (Gapyear)”syftar på en period då man varvar eller tillfälligt pausar studier och arbete för att hitta sin riktning genom olika aktiviteter, som volontärarbete, resor, praktik, utbildning och nystartade företag,en tid för att staka ut sin framtida riktning – en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och på andra håll.
#Eftersom jag åkte utan några större förväntningar tror jag att jag kunde vara mer närvarande i varje stund.
Hej! Jag har läst industridesign och tog ett års studieuppehåll efter mitt tredje år~ Efter åtta veckors volontärarbete med att undervisa barn i engelska i Chiang Rai i Thailand reste jag en vecka i Laos och Bangkok och därefter tre veckor i Europa. Nu när sabbatsårsprogrammet är över är jag tillbaka och njuter av svanlivet (om än med lite tunn plånbok).
Jag är mycket intresserad av miljöfrågor. Jag bestämde mig för att ta studieledigt för att ta reda på hur jag kunde arbeta inom miljöområdet med min utbildning. När jag letade efter miljörelaterat volontärarbete hittade jag webbplatsen Korea Gap Year. Eftersom det fanns så många alternativ bokade jag en konsultation om projektet.
Efter ungefär en timmes rådgivning valde jag ett volontärprogram inom utbildning i Sydostasien. Om jag hade haft mer pengar och varit bättre på engelska då kanske jag hade åkt någon annanstans, lol. Men när jag ser tillbaka lyssnade samordnaren på min situation och verkade rekommendera en aktivitet som passade mig bra. DåOm jag inte hade åkt till Thailand skulle jag inte ha träffat de där änglalika barnen och vännerna från hela världen.
Precis som andra hade jag inga särskilda mål eller tydliga önskningar inför sabbatsåret. Förutom att jag ville bo någon annanstans bland främlingar ett tag och volontärarbeta för andra...? MenEftersom jag åkte utan att tänka så mycket tror jag att jag kunde vara mer närvarande i varje stund.Jag kunde helt enkelt fokusera på volontärarbetet och tänka: ”Jag hoppas verkligen att barnen lär sig engelska ordentligt” och ”Jag hoppas att de tycker om att ha lektioner med oss.”
#Det fina med programmet verkar vara att umgås med och komma nära de andra volontärerna och lokalbefolkningen i Thailand.
Jag pratade en gång med en deltagare som hade varit med i ett sabbatsårsprojekt i Kambodja, och personen berättade om sådant som är svårt att hitta i andra program.Det fina med programmet verkar vara att umgås med och komma nära de andra volontärerna och lokalbefolkningen i Thailand.
Det var särskilt överraskande hur det internationella intresset för Korea har ökat på sistone – många utländska vänner kom fram till oss och visade intresse för koreansk kultur, det koreanska språket och koreansk kosmetika. Trots mina begränsade engelskakunskaper var jag glad att kort kunna berätta om Koreas historia, livsstil och kultur. Jag kände mig också stolt när jag såg hur de tog väl hand om en papperslapp med sina namn skrivna på koreanska.
Om jag måste välja den mest minnesvärda kvällen under sabbatsåret var det kvällen då vi turades om att sjunga sånger från våra olika länder och nynnade med tillsammans, trots att vi inte förstod vad de betydde. Jag glömmer aldrig den kvällen då vi alla sjöng ”Arirang” tillsammans och filmade en video.
Den mest minnesvärda dagen var idrottsdagen med barnen. Att leka och prata med volontärerna blev oförglömliga minnen från programmet, men det som gjorde programmet verkligt meningsfullt för mig var barnen.
Jag hade blivit fäst vid barnen under månaden och förberedde olika lekar och priser samt handgjorda medaljer av frigolit innan jag gick för att träffa dem. När vi lekte tillsammans och delade på snacks blev jag ännu gladare av att se barnen ha roligare än någonsin. Under det sista passet kom alla fram och sjöng en engelsk sång. Det var ett stolt ögonblick att se hur mycket barnens kunskaper hade utvecklats efter att de lärt sig engelska lite i taget under månaden.
Samordnaren rekommenderade projektet och sa att det tar tid att komma in i det och att det är bäst att delta i mer än åtta veckor. Jag var glad över att få många olika erfarenheter under åtta veckor, men jag såg många som hade anmält sig för längre perioder (2–3 månader) lämna i förtid.Det kanske låter som en småsak, men det var lite jobbigt att behöva ta farväl och vänja sig på nytt varje gång.
Jag tror också att det beror på att rutinerna upprepar sig. Volontärerna får oftast veckovisa uppgifter snarare än längre projekt, så eleverna de undervisar byts ofta ut. Då blir det svårt att knyta an eller se hur deras kunskaper utvecklas, vilket var lite nedslående.
#Jag fick mycket självförtroende på flera sätt under det här projektet.
En vanlig dag ser ut så här: klockan åtta äter vi frukost och har morgonmöte i matsalen. Mötet är inget särskilt; vi går bara igenom dagens schema. Vid niotiden tar vi en lastbil till platsen för förmiddagens aktivitet! Efter att ha undervisat barnen med stor entusiasm återvänder vi och äter lunch. Efter lunch åker vi till platsen för eftermiddagens aktivitet och kommer sedan tillbaka för ett eftermiddagsmöte klockan fyra. Vanligtvis delas vi in i grupper med två till tre klasser, och då får volontärerna utbyta information om hur dagens lektioner har gått.
Sedan är det fritid – oftast tillbringar vi den på baslägret, och ibland tar vi en songthaew in till stan. Vi har gott om fritid, men om man förbereder nästa dags lektioner eller laddar upp lektionsresultaten på webbplatsen kan det hända att man blir kvar på kontoret till sent på kvällen.
Jag fick mycket självförtroende på flera sätt under det här projektet. För det första fick jag självförtroende när det gäller min engelska.När jag kom dit och de höll en introduktion förstod jag knappt hälften, så jag kände mig ganska osäker. Då...”Det är verkligen bra med tanke på att det inte är ditt modersmål!” (De sa faktiskt att min engelska var fantastisk, haha.)Jag fick mycket mod av de utländska vänner som sa sådana saker!
Det andra är självförtroendet för vårt land.Jag hade ingen aning om att Korea var så känt eller att så många utlänningar gillade landet. Jag blev verkligen förvånad över att både thailändare och vänner från Kina, USA och Europa var intresserade av det koreanska språket, koreansk musik, tv-dramer, filmer och kosmetika.
Och slutligen: självförtroende för mig själv!Kanske lärde jag mig att älska mig själv genom att hjälpa andra? Eller blev jag lycklig av att vara med änglalika barn? Kanske blev jag glad av att höra att Korea är ett fantastiskt land och att koreanska kvinnor är väldigt vackra? Jag vet inte vad det berodde på, men ett obefogat självförtroende växte fram inom mig, till och med bland sydamerikanska vänner med stora, uttrycksfulla ögon som utstrålade gudinnor. Kunde jag i början av projektet ha föreställt mig att jag skulle vara den som först hälsade på de nya volontärerna på morgonen? Haha
Ärligt talat tror jag inte att det förändrar mitt liv eller min personlighet att komma till Korea. Men när jag står inför ett val kanske minnet av den här sabbatsårsperioden kan återuppliva mitt självförtroende och ge mig mod att agera.
# Kom gärna till Songkranfestivalen~
Om du åker till Thailand rekommenderar jag Songkranfestivalen! Jag råkade vara i Thailand under vattenfestivalen Songkran! Numera har Songkran blivit så berömd att många planerar resor till Bangkok eller Chiang Rai för att uppleva den. Under den tiden bodde jag hos en familj i en by i höglandet medan jag volontärarbetade, och det var en rolig och speciell upplevelse på sitt sätt.
Först var jag lite besviken över att jag inte kunde uppleva festivalen i en storstad. Man kan ju inte uppleva de storslagna stadsfestivalerna i en liten by. Men nu skulle jag rekommendera alla som vill åka till Thailand för att uppleva Songkran att fira festivalen i en by på landsbygden.
Under den här tiden skvätter folk vatten som galningar. De stänker vatten på en vare sig man är bland människor eller i en bil, äter eller bara går förbi. Jag tänkte att det här ju bara är en vansinnig festival, men det visade sig......att det faktiskt är en meningsfull buddhistisk ritual där thailändarna tvättar bort orenheter inför det nya året och ber om att året ska bli lyckosamt, haha.
När vi blev inbjudna till byfesten och serverades en festmåltid, och såg alla från barn till vuxna stänka vatten på varandra, tyckte jag att jag kunde ana lite av Songkranfestivalens verkliga innebörd. I storstäderna verkar den här innebörden ha bleknat mycket. Fast det kanske hade varit annorlunda om jag verkligen hade firat festivalen i Bangkok eller Chiang Mai, haha.
#Jag vet inte om jag någonsin kommer att få uppleva en sådan stund igen – att vara tillsammans med vänner från hela världen, med alla möjliga yrken och i olika åldrar.
Jag träffade så många underbara människor. Varje volontär hade en så egen personlighet och sina särskilda styrkor att det är svårt att välja bara en.Jag vet inte om jag någonsin kommer att få uppleva en sådan stund igen. Trots att vi hade olika språk och utseenden är det fantastiskt att vi kunde komma samman genom arbete, mat, sång och dans.
Det fick mig också att tänka på att människor egentligen är likadana. Jag har så många minnen: att ligga i sängen om kvällarna och prata med tjejerna om mat tills vi somnade av hunger, att turas om att sjunga sorgliga sånger från våra respektive länder och bli känslosamma, att stappla fram på engelska när vi berättade spökhistorier och sedan vända om mitt under promenaden för att det blev för läskigt, och så vidare.
De jag tyckte var allra sorgligast att skiljas från var förstås barnen. Med de andra volontärerna kunde man åtminstone hålla kontakten, men när jag sa hejdå till barnen kändes det som om jag aldrig skulle få se dem igen. Barnen är inte så bra på engelska, så det är svårt att prata med dem. Ändå kommer barnen fram till en först och försöker bli ens vänner. På så sätt är de bättre än vuxna.
Och den viktigaste personen: min vän Bukmi (smeknamn). När vi åt tillsammans i Myeongdong sa vi: ”Ska vi ta ett sabbatsår? Ska vi? När vi ändå ska åka, ska vi lägga till en resa till Europa? Ska vi?!” (Efter att ha räknat ut kostnaden …) ”Det klarar vi!!! Vi åker!!!!!” Vi blev en trio som ödet fört samman i tre månader. Vår samordnare för sabbatsåret och alla omkring oss var mycket oroliga.
Innan vi åkte fick vi höra många oroliga kommentarer som ”Kommer ni inte att bråka när ni är där?” eller ”Kommer ni inte att få svårt att resa ordentligt?” Visst är det härligt att få tid för sig själv på en främmande plats, att känna efter, lära sig och växa! Men det finns definitivt saker man kan göra just för att man är två.
Och det bästa är att ha någon att dela den här värdefulla sabbatsårserfarenheten med och fortsätta minnas den tillsammans med – och den personen är min närmaste vän. Man kan alltid resa ensam, men att få göra det med en sådan vän kändes som ren tur.
# Tips för dig som ska åka på sabbatsår!
I förberedelselistan står det att man ska ta med snygga kläder, men det var så varmt att jag inte kunde ha långbyxor eller liknande. Det var faktiskt inga problem lokalt att ha byxor som täckte knäna och en kortärmad tröja (så länge den inte var för kort eller urringad). Det är bäst att ta med luftiga byxor och bekväma T-shirts. Om du inte har några bekväma långbyxor kan du köpa dem billigt när du kommer fram.
Schemat är inte så hektiskt som jag hade väntat mig. På kvällarna finns det inte mycket att göra, så du får en del fritid.Även på vardagar hyr volontärerna ibland en songthaew och åker in till stan. Oftast en gång i veckan, ibland två. Man kan köpa saker man behöver eller mat man vill äta. Enkla saker som tvättmedel, schampo och myggmedel finns i butiker nära boendet, så du behöver inte ta med dem.
Elförsörjningen är bättre än väntat, men wifi är dåligt. Jag hörde att det kanske kunde slå ifrån strömmen om man använde hårtork på morgonen, men det fanns inga större elrestriktioner som i Korea. Både hårtorkar och plattänger fungerade. Ibland blir det strömavbrott vid kraftigt regn, men det händer inte ofta (kanske två eller tre gånger på två månader?).
Wifi-förhållandena varierar hela tiden. Ibland fungerar det tillräckligt bra för att använda på boendet, men oftast finns det bara wifi nära kontoret och bambuhyddan. Beroende på vädret och hur många som använder det blir uppkopplingen dock ofta opålitlig.
Det är inga större problem att undervisa barnen. Jag märkte främst att min engelska inte räckte till när jag pratade med andra volontärer eller fick instruktioner. Men om man ber folk att tala långsamt förklarar de flesta utlänningar gärna igen och uttrycker sig tydligt med enkla ord.
Det är förstås bra att vara duktig på engelska, men även om man är lite osäker tycker jag att det är viktigt att prata med självförtroendet: ”Jag kommer inte från ett engelskspråkigt land, så det här är ändå rätt bra!”Om du verkligen vill förbereda dig rekommenderar jag att vänja dig vid brittiska accenter. Jag är van vid amerikanskt uttal, så när brittiska volontärer pratade snabbt var det ofta svårt för mig att förstå.
Rekommenderas inte för dig som verkligen avskyr kryp. Man vänjer sig, och de flesta deltagarna anpassade sig bra till allt. Många hade till en början svårt med sådant som skilde sig från Korea – sommar utan luftkonditionering, insekter, myggor, kalla duschar, internet i snigelfart, ödlor, palmmårdar och så vidare – men alla vande sig till slut. För många kvinnor var det enda de inte kunde vänja sig vid att kryp tog sig in i huset.
I packlistan för sängkläder står det ”tjock sovsäck”, så många kanske tänker: ”Va? En tjock filt? Är det inte varmt i Thailand?” Du kan ta med en, precis som det står, eller låta bli helt – det är inget större problem. (Filtar ingår som standard, och om man behöver en sovsäck vid en hemvistelse lånar organisationen ibland ut en donerad sovsäck.) Jag tog med en tunn filt men använde den aldrig och skänkte den till slut bort.
En vän jag reste med använde filten som låg över madrassen att sova på. Om du vill hålla sängen ren verkar det vara ett bra alternativ. Det brukar ligga ett tunt lakan på madrassen.
Jag funderade mycket på om jag skulle ta med en bärbar dator och kamera. De gör packningen tyngre och är otympliga, men det är ändå trevligt att ha dem. Men glöm tanken på att använda internet på boendet med datorn. Vissa dagar kanske det går, men betydligt fler dagar går det inte.
Själv använde jag vandrarhemmens wifi på helgerna för att ladda upp och ner filer som samlats på hög. Det bästa jag gjorde med datorn under veckan var när vi köpte jordnötter på snabbköpet och samlades för att titta på film. Jag tog också bilder under lektionerna med kameran, redigerade dem på datorn, lät framkalla dem i en fotobutik på helgen och gav dem till barnen som present den sista dagen. Det var då jag för första gången tänkte: ”Vad glad jag är att jag tog med kameran.”
Det kan vara bra att ta med souvenirer eller hobbyaktiviteter som låter dig dela med dig av Korea. Om du stannar i åtta veckor hinner du säga hejdå till många vänner, och varje gång ångrade jag att jag inte hade någon souvenir att ge dem.
En vän bad mig om bara en enda koreansk sedel, men den minsta sedeln jag hade var på 5 000 won, så jag skrev ett brev på den och gav bort den – haha (ta alltså med en sedel på 1 000 won. Det kändes lite jobbigt för mig att ge bort 5 000 won, lol). Jag hade studerat kalligrafi lite innan jag åkte, så jag tog med en penselpenna och skrev varje väns namn med koreansk kalligrafi på baksidan av deras brev när de skulle åka! Det var inte mycket, men det kändes som en mycket mer meningsfull present än bara ett brev.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att få uppleva en sådan stund igen – att vara tillsammans med vänner från hela världen, med olika yrken och i olika åldrar. Även om vi hade olika språk och utseenden var det fantastiskt att vi kunde mötas genom arbete, mat, sång och dans.
- Glädjefyllt volontärarbete med engelskundervisning tillsammans med utländska vänner i Chiang Rai, Thailand / Kim Hae-in, deltagare i sabbatsår / 8 veckors sabbatsår |
I Sydkorea i dag
hoppar varje år 60 000 elever på högstadiet och gymnasiet av skolan, 346 000 personer i tjugoårsåldern går sysslolösa utan drömmar och andelen som byter jobb inom ett år har stigit till 40-procentsnivån,är 75 % av universitetsstudenterna missnöjda med studielivet, och över 80 % av de yrkesverksamma uppger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt dem att drömma, men för att ta itu med problemet – där det saknas praktiska metoder och stöd – vill vi introducera ”sabbatsår” i Sydkorea.
”Sabbatsår (Gapyear)”syftar på en period då man varvar eller tillfälligt pausar studier och arbete för att hitta sin riktning genom olika aktiviteter, som volontärarbete, resor, praktik, utbildning och nystartade företag,en tid för att staka ut sin framtida riktning – en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och på andra håll.
#Eftersom jag åkte utan några större förväntningar tror jag att jag kunde vara mer närvarande i varje stund.
Hej! Jag har läst industridesign och tog ett års studieuppehåll efter mitt tredje år~ Efter åtta veckors volontärarbete med att undervisa barn i engelska i Chiang Rai i Thailand reste jag en vecka i Laos och Bangkok och därefter tre veckor i Europa. Nu när sabbatsårsprogrammet är över är jag tillbaka och njuter av svanlivet (om än med lite tunn plånbok).
Jag är mycket intresserad av miljöfrågor. Jag bestämde mig för att ta studieledigt för att ta reda på hur jag kunde arbeta inom miljöområdet med min utbildning. När jag letade efter miljörelaterat volontärarbete hittade jag webbplatsen Korea Gap Year. Eftersom det fanns så många alternativ bokade jag en konsultation om projektet.
Efter ungefär en timmes rådgivning valde jag ett volontärprogram inom utbildning i Sydostasien. Om jag hade haft mer pengar och varit bättre på engelska då kanske jag hade åkt någon annanstans, lol. Men när jag ser tillbaka lyssnade samordnaren på min situation och verkade rekommendera en aktivitet som passade mig bra. DåOm jag inte hade åkt till Thailand skulle jag inte ha träffat de där änglalika barnen och vännerna från hela världen.
Precis som andra hade jag inga särskilda mål eller tydliga önskningar inför sabbatsåret. Förutom att jag ville bo någon annanstans bland främlingar ett tag och volontärarbeta för andra...? MenEftersom jag åkte utan att tänka så mycket tror jag att jag kunde vara mer närvarande i varje stund.Jag kunde helt enkelt fokusera på volontärarbetet och tänka: ”Jag hoppas verkligen att barnen lär sig engelska ordentligt” och ”Jag hoppas att de tycker om att ha lektioner med oss.”
#Det fina med programmet verkar vara att umgås med och komma nära de andra volontärerna och lokalbefolkningen i Thailand.
Jag pratade en gång med en deltagare som hade varit med i ett sabbatsårsprojekt i Kambodja, och personen berättade om sådant som är svårt att hitta i andra program.Det fina med programmet verkar vara att umgås med och komma nära de andra volontärerna och lokalbefolkningen i Thailand.
Det var särskilt överraskande hur det internationella intresset för Korea har ökat på sistone – många utländska vänner kom fram till oss och visade intresse för koreansk kultur, det koreanska språket och koreansk kosmetika. Trots mina begränsade engelskakunskaper var jag glad att kort kunna berätta om Koreas historia, livsstil och kultur. Jag kände mig också stolt när jag såg hur de tog väl hand om en papperslapp med sina namn skrivna på koreanska.
Om jag måste välja den mest minnesvärda kvällen under sabbatsåret var det kvällen då vi turades om att sjunga sånger från våra olika länder och nynnade med tillsammans, trots att vi inte förstod vad de betydde. Jag glömmer aldrig den kvällen då vi alla sjöng ”Arirang” tillsammans och filmade en video.
Den mest minnesvärda dagen var idrottsdagen med barnen. Att leka och prata med volontärerna blev oförglömliga minnen från programmet, men det som gjorde programmet verkligt meningsfullt för mig var barnen.
Jag hade blivit fäst vid barnen under månaden och förberedde olika lekar och priser samt handgjorda medaljer av frigolit innan jag gick för att träffa dem. När vi lekte tillsammans och delade på snacks blev jag ännu gladare av att se barnen ha roligare än någonsin. Under det sista passet kom alla fram och sjöng en engelsk sång. Det var ett stolt ögonblick att se hur mycket barnens kunskaper hade utvecklats efter att de lärt sig engelska lite i taget under månaden.
Samordnaren rekommenderade projektet och sa att det tar tid att komma in i det och att det är bäst att delta i mer än åtta veckor. Jag var glad över att få många olika erfarenheter under åtta veckor, men jag såg många som hade anmält sig för längre perioder (2–3 månader) lämna i förtid.Det kanske låter som en småsak, men det var lite jobbigt att behöva ta farväl och vänja sig på nytt varje gång.
Jag tror också att det beror på att rutinerna upprepar sig. Volontärerna får oftast veckovisa uppgifter snarare än längre projekt, så eleverna de undervisar byts ofta ut. Då blir det svårt att knyta an eller se hur deras kunskaper utvecklas, vilket var lite nedslående.
#Jag fick mycket självförtroende på flera sätt under det här projektet.
En vanlig dag ser ut så här: klockan åtta äter vi frukost och har morgonmöte i matsalen. Mötet är inget särskilt; vi går bara igenom dagens schema. Vid niotiden tar vi en lastbil till platsen för förmiddagens aktivitet! Efter att ha undervisat barnen med stor entusiasm återvänder vi och äter lunch. Efter lunch åker vi till platsen för eftermiddagens aktivitet och kommer sedan tillbaka för ett eftermiddagsmöte klockan fyra. Vanligtvis delas vi in i grupper med två till tre klasser, och då får volontärerna utbyta information om hur dagens lektioner har gått.
Sedan är det fritid – oftast tillbringar vi den på baslägret, och ibland tar vi en songthaew in till stan. Vi har gott om fritid, men om man förbereder nästa dags lektioner eller laddar upp lektionsresultaten på webbplatsen kan det hända att man blir kvar på kontoret till sent på kvällen.
Jag fick mycket självförtroende på flera sätt under det här projektet. För det första fick jag självförtroende när det gäller min engelska.När jag kom dit och de höll en introduktion förstod jag knappt hälften, så jag kände mig ganska osäker. Då...”Det är verkligen bra med tanke på att det inte är ditt modersmål!” (De sa faktiskt att min engelska var fantastisk, haha.)Jag fick mycket mod av de utländska vänner som sa sådana saker!
Det andra är självförtroendet för vårt land.Jag hade ingen aning om att Korea var så känt eller att så många utlänningar gillade landet. Jag blev verkligen förvånad över att både thailändare och vänner från Kina, USA och Europa var intresserade av det koreanska språket, koreansk musik, tv-dramer, filmer och kosmetika.
Och slutligen: självförtroende för mig själv!Kanske lärde jag mig att älska mig själv genom att hjälpa andra? Eller blev jag lycklig av att vara med änglalika barn? Kanske blev jag glad av att höra att Korea är ett fantastiskt land och att koreanska kvinnor är väldigt vackra? Jag vet inte vad det berodde på, men ett obefogat självförtroende växte fram inom mig, till och med bland sydamerikanska vänner med stora, uttrycksfulla ögon som utstrålade gudinnor. Kunde jag i början av projektet ha föreställt mig att jag skulle vara den som först hälsade på de nya volontärerna på morgonen? Haha
Ärligt talat tror jag inte att det förändrar mitt liv eller min personlighet att komma till Korea. Men när jag står inför ett val kanske minnet av den här sabbatsårsperioden kan återuppliva mitt självförtroende och ge mig mod att agera.
# Kom gärna till Songkranfestivalen~
Om du åker till Thailand rekommenderar jag Songkranfestivalen! Jag råkade vara i Thailand under vattenfestivalen Songkran! Numera har Songkran blivit så berömd att många planerar resor till Bangkok eller Chiang Rai för att uppleva den. Under den tiden bodde jag hos en familj i en by i höglandet medan jag volontärarbetade, och det var en rolig och speciell upplevelse på sitt sätt.
Först var jag lite besviken över att jag inte kunde uppleva festivalen i en storstad. Man kan ju inte uppleva de storslagna stadsfestivalerna i en liten by. Men nu skulle jag rekommendera alla som vill åka till Thailand för att uppleva Songkran att fira festivalen i en by på landsbygden.
Under den här tiden skvätter folk vatten som galningar. De stänker vatten på en vare sig man är bland människor eller i en bil, äter eller bara går förbi. Jag tänkte att det här ju bara är en vansinnig festival, men det visade sig......att det faktiskt är en meningsfull buddhistisk ritual där thailändarna tvättar bort orenheter inför det nya året och ber om att året ska bli lyckosamt, haha.
När vi blev inbjudna till byfesten och serverades en festmåltid, och såg alla från barn till vuxna stänka vatten på varandra, tyckte jag att jag kunde ana lite av Songkranfestivalens verkliga innebörd. I storstäderna verkar den här innebörden ha bleknat mycket. Fast det kanske hade varit annorlunda om jag verkligen hade firat festivalen i Bangkok eller Chiang Mai, haha.
#Jag vet inte om jag någonsin kommer att få uppleva en sådan stund igen – att vara tillsammans med vänner från hela världen, med alla möjliga yrken och i olika åldrar.
Jag träffade så många underbara människor. Varje volontär hade en så egen personlighet och sina särskilda styrkor att det är svårt att välja bara en.Jag vet inte om jag någonsin kommer att få uppleva en sådan stund igen. Trots att vi hade olika språk och utseenden är det fantastiskt att vi kunde komma samman genom arbete, mat, sång och dans.
Det fick mig också att tänka på att människor egentligen är likadana. Jag har så många minnen: att ligga i sängen om kvällarna och prata med tjejerna om mat tills vi somnade av hunger, att turas om att sjunga sorgliga sånger från våra respektive länder och bli känslosamma, att stappla fram på engelska när vi berättade spökhistorier och sedan vända om mitt under promenaden för att det blev för läskigt, och så vidare.
De jag tyckte var allra sorgligast att skiljas från var förstås barnen. Med de andra volontärerna kunde man åtminstone hålla kontakten, men när jag sa hejdå till barnen kändes det som om jag aldrig skulle få se dem igen. Barnen är inte så bra på engelska, så det är svårt att prata med dem. Ändå kommer barnen fram till en först och försöker bli ens vänner. På så sätt är de bättre än vuxna.
Och den viktigaste personen: min vän Bukmi (smeknamn). När vi åt tillsammans i Myeongdong sa vi: ”Ska vi ta ett sabbatsår? Ska vi? När vi ändå ska åka, ska vi lägga till en resa till Europa? Ska vi?!” (Efter att ha räknat ut kostnaden …) ”Det klarar vi!!! Vi åker!!!!!” Vi blev en trio som ödet fört samman i tre månader. Vår samordnare för sabbatsåret och alla omkring oss var mycket oroliga.
Innan vi åkte fick vi höra många oroliga kommentarer som ”Kommer ni inte att bråka när ni är där?” eller ”Kommer ni inte att få svårt att resa ordentligt?” Visst är det härligt att få tid för sig själv på en främmande plats, att känna efter, lära sig och växa! Men det finns definitivt saker man kan göra just för att man är två.
Och det bästa är att ha någon att dela den här värdefulla sabbatsårserfarenheten med och fortsätta minnas den tillsammans med – och den personen är min närmaste vän. Man kan alltid resa ensam, men att få göra det med en sådan vän kändes som ren tur.
# Tips för dig som ska åka på sabbatsår!
I förberedelselistan står det att man ska ta med snygga kläder, men det var så varmt att jag inte kunde ha långbyxor eller liknande. Det var faktiskt inga problem lokalt att ha byxor som täckte knäna och en kortärmad tröja (så länge den inte var för kort eller urringad). Det är bäst att ta med luftiga byxor och bekväma T-shirts. Om du inte har några bekväma långbyxor kan du köpa dem billigt när du kommer fram.
Schemat är inte så hektiskt som jag hade väntat mig. På kvällarna finns det inte mycket att göra, så du får en del fritid.Även på vardagar hyr volontärerna ibland en songthaew och åker in till stan. Oftast en gång i veckan, ibland två. Man kan köpa saker man behöver eller mat man vill äta. Enkla saker som tvättmedel, schampo och myggmedel finns i butiker nära boendet, så du behöver inte ta med dem.
Elförsörjningen är bättre än väntat, men wifi är dåligt. Jag hörde att det kanske kunde slå ifrån strömmen om man använde hårtork på morgonen, men det fanns inga större elrestriktioner som i Korea. Både hårtorkar och plattänger fungerade. Ibland blir det strömavbrott vid kraftigt regn, men det händer inte ofta (kanske två eller tre gånger på två månader?).
Wifi-förhållandena varierar hela tiden. Ibland fungerar det tillräckligt bra för att använda på boendet, men oftast finns det bara wifi nära kontoret och bambuhyddan. Beroende på vädret och hur många som använder det blir uppkopplingen dock ofta opålitlig.
Det är inga större problem att undervisa barnen. Jag märkte främst att min engelska inte räckte till när jag pratade med andra volontärer eller fick instruktioner. Men om man ber folk att tala långsamt förklarar de flesta utlänningar gärna igen och uttrycker sig tydligt med enkla ord.
Det är förstås bra att vara duktig på engelska, men även om man är lite osäker tycker jag att det är viktigt att prata med självförtroendet: ”Jag kommer inte från ett engelskspråkigt land, så det här är ändå rätt bra!”Om du verkligen vill förbereda dig rekommenderar jag att vänja dig vid brittiska accenter. Jag är van vid amerikanskt uttal, så när brittiska volontärer pratade snabbt var det ofta svårt för mig att förstå.
Rekommenderas inte för dig som verkligen avskyr kryp. Man vänjer sig, och de flesta deltagarna anpassade sig bra till allt. Många hade till en början svårt med sådant som skilde sig från Korea – sommar utan luftkonditionering, insekter, myggor, kalla duschar, internet i snigelfart, ödlor, palmmårdar och så vidare – men alla vande sig till slut. För många kvinnor var det enda de inte kunde vänja sig vid att kryp tog sig in i huset.
I packlistan för sängkläder står det ”tjock sovsäck”, så många kanske tänker: ”Va? En tjock filt? Är det inte varmt i Thailand?” Du kan ta med en, precis som det står, eller låta bli helt – det är inget större problem. (Filtar ingår som standard, och om man behöver en sovsäck vid en hemvistelse lånar organisationen ibland ut en donerad sovsäck.) Jag tog med en tunn filt men använde den aldrig och skänkte den till slut bort.
En vän jag reste med använde filten som låg över madrassen att sova på. Om du vill hålla sängen ren verkar det vara ett bra alternativ. Det brukar ligga ett tunt lakan på madrassen.
Jag funderade mycket på om jag skulle ta med en bärbar dator och kamera. De gör packningen tyngre och är otympliga, men det är ändå trevligt att ha dem. Men glöm tanken på att använda internet på boendet med datorn. Vissa dagar kanske det går, men betydligt fler dagar går det inte.
Själv använde jag vandrarhemmens wifi på helgerna för att ladda upp och ner filer som samlats på hög. Det bästa jag gjorde med datorn under veckan var när vi köpte jordnötter på snabbköpet och samlades för att titta på film. Jag tog också bilder under lektionerna med kameran, redigerade dem på datorn, lät framkalla dem i en fotobutik på helgen och gav dem till barnen som present den sista dagen. Det var då jag för första gången tänkte: ”Vad glad jag är att jag tog med kameran.”
Det kan vara bra att ta med souvenirer eller hobbyaktiviteter som låter dig dela med dig av Korea. Om du stannar i åtta veckor hinner du säga hejdå till många vänner, och varje gång ångrade jag att jag inte hade någon souvenir att ge dem.
En vän bad mig om bara en enda koreansk sedel, men den minsta sedeln jag hade var på 5 000 won, så jag skrev ett brev på den och gav bort den – haha (ta alltså med en sedel på 1 000 won. Det kändes lite jobbigt för mig att ge bort 5 000 won, lol). Jag hade studerat kalligrafi lite innan jag åkte, så jag tog med en penselpenna och skrev varje väns namn med koreansk kalligrafi på baksidan av deras brev när de skulle åka! Det var inte mycket, men det kändes som en mycket mer meningsfull present än bara ett brev.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
