Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Upptäckte mitt sanna jag; reflekterade över vad lycka innebär #Uppskattning av tidens värde; intressanta möten #En ny värld öppnar sig när man finner modet
Innan jag åkte frågade jag mig själv: Kan jag verkligen vara fri? För att kunna besvara den frågan tror jag att jag fortfarande har en lång väg kvar. Mitt sabbatsår är inte över än.
– Frankrike, Paris, sabbatsårsboende / Son Boram, gapyear tribe-deltagare / 8 veckors sabbatsår |
För närvarande ser det ut så här i Sydkorea:
60 000 elever på högstadiet och gymnasiet hoppar av skolan varje år, 346 000 personer i tjugoårsåldern går mest sysslolösa eftersom de saknar drömmar, och personalomsättningen under det första året efter anställning har nått 40 procent,75 procent av universitetsstudenterna är missnöjda med studentlivet, och över 80 procent av de anställda säger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt dem att drömma, men för att ta itu med det här problemet, där praktiska metoder och stöd saknas, vill vi introducera sabbatsåret i Sydkorea.
”Sabbatsår”innebär att ta en paus från eller hitta en balans mellan studier och arbete och, genom olika aktiviteter som volontärarbete, resor, praktik, utbildning och företagande,ge sig tid att staka ut riktningen framåt – en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och på andra håll.
#En rutin där tiden bara försvinner utan minsta paus.
Jag var rädd när jag märkte att jag så småningom började vänja mig vid de här enformiga dagarna. Jag kände att jag en dag, med tiden, kanske skulle bli rädd för förändring. Om jag inte hade kraften inom mig att förändra mig själv, var jag tvungen att förändra situationen på något sätt.”Just det, vi drar härifrån!” Så hamnade jag i Paris. Där fick jag den ”tid” som jag så länge inte hade haft tillgång till. Och med den kom spännande möten.
Jag var inte särskilt intresserad av att resa runt i Europa, men Paris var en plats jag absolut ville besöka. Det är en stad som välkomnat många konstnärer – full av ledighet, romantik och kärlek! Jag studerade skulptur och hade alltid varit intresserad av kulturlivet och konstnärernas liv,Paris var i sig ett levande konstverk.
”När man tänker på Paris hör väl jazz till bilden? Det började faktiskt 1929, när jazzmusiker från USA,afroamerikanska musiker som hade svårt att försörja sig, kom till Frankrike under den ekonomiska depressionen och behandlades som musiker i stället för att utsättas för rasdiskriminering.”
”Har du sett filmen Midnight in Paris? Picasso, Hemingway, Gertrude Stein och de andra brukade hålla till i Montmartre. Och när man tänker på Montmartre får man ju inte glömma Moulin Rouge!””Suzanne Valadon, som var musa åt många konstnärer med anknytning till Moulin Rouge, kallades till och med Montmartres älskling ...”
När jag fick tid över började jag läsa på om Paris. Det jag minns bäst är när jag besökte platser fulla av berättelser och berättade om dem för andra. Om vi råkade stöta på en gatumusikant medan jag berättade kändes det som att kliva in i en tidsmaskin – ett magiskt ögonblick då man verkligen kunde uppleva Paris.
# När i livet får man chansen att träffa så många människor på så kort tid?!
Det fina med sabbatsårsboenden är att de är platser där resenärer bor.Människorna jag träffade där packade upp sina liv som när man öppnar resväskor, och var och en visade upp sin egen värld. De många olika livsberättelser jag fick en glimt av under alla möten fick mig att reflektera över mitt eget liv.Jag började allt tydligare se mitt verkliga jag.Jag fick tid att långsamt hitta tillbaka till och återta, eller upptäcka på nytt, de delar av mig själv som jag hade tappat bort i tristessen. Och sabbatsåret blev det första steget.
Jag började fundera på ”lycka”, något jag inte hade tänkt särskilt djupt på tidigare.Ett äldre par som håller varandra hårt i handen och tar hand om varandra; människor som värdesätter tiden med familjen högre än allt annat; en självkänsla som inte överges trots åldern; unga människor som samlas i små grupper för att njuta av sin lediga tid, bara de får vin och någonstans att sitta.
Den generösa kärleken mellan par – att få en snabb inblick i kulturen i Paris, så full av ledighet, kärlek och romantik,fick mig under sabbatsårets ”långa ledighet” att fundera över vilket slags liv jag vill leva. Om det är något hos mig som har förändrats sedan tidigare, så är det detta: ”Om du vill göra något, skjut inte upp det – gör det bara! Oro och bekymmer kan vänta; njut av stunden! Låt oss leva det liv jag vill leva!”
# Det finns inget särskilt med resmålet jag rekommenderar. Börja med att gå vilse.
Gå vilse! Då får du se det verkliga Paris i gränderna. Det enda du behöver ha med dig innan du ger dig av är nyfikenhet! Om du går dit hjärtat leder dig blir den vägen din egen rutt.
# ”Vilken väg ska jag välja i livet?”
Under mitt sabbatsår funderade jag mycket på ”lycka”, något jag inte hade tänkt särskilt djupt på förut.I Paris, Frankrike, som är fullt av ledighet, kärlek och romantik, fick jag en kort inblick i kulturen. Jag blev verkligen avundsjuk och insåg att livet inte behöver vara så svårt.
Det blev ett tillfälle att se värdet av ”lycka” ur ett bredare perspektiv. Innan sabbatsåret visste jag inte riktigt vad som gjorde mig lycklig, men under sabbatsåret fick jag tid att ta det lugnt och började göra sådant jag skjutit upp med ursäkten ”jag har inte tid”. När jag gjorde sakerna en efter en upptäckte jag att de gjorde mig allt lyckligare. Det lärde mig vad jag verkligen vill, vad som gör mig lycklig och vilket slags liv jag bör leva i framtiden för att vara lycklig.
Personalen jag arbetade med kommer nog alltid att finnas kvar i mitt minne. De två månader vi bodde och arbetade tillsammans gjorde oss lika nära som en familj. När jag tänker tillbaka på Paris kommer stunderna då vi lagade mat tillsammans, skrattade och hade roligt att vara de mest minnesvärda.
Det krävs kanske stort mod för att våga leva det liv man vill.Jag drömde också en gång om ett ”liv på vägarna”. Ett liv som motsvarar det romantiska ordet ”bohemisk” – att anpassa sig efter tid och omständigheter och omfamna de nya möten som livet för med sig.Innan jag åkte frågade jag mig själv: Kan jag också verkligen vara fri? För att besvara den frågan tror jag att jag fortfarande har en lång väg kvar. Mitt sabbatsår är inte över än.
# Om du ser sabbatsåret som enbart en tid för vila tror jag att du kommer att ha svårt att utföra arbetet.
Om du ser sabbatsåret som enbart en tid för vila tror jag att du kommer att ha svårt att utföra arbetet. Arbetet på ett vandrarhem – ett boende för resenärer – kan vara svårt eller väldigt enkelt, beroende på vem man är.
Förvånansvärt nog kan den mentala tröttheten vara större än den fysiska, men om du tänker ”jag är också en resenär” tror jag att du snabbt kan vänja dig vid arbetsuppgifterna.
Mitt sabbatsår är
Erfarenhet★★★★★
Att arbeta på ett vandrarhem, träffa många människor och knyta kontakter var en upplevelse utan motstycke för en sådan människovän som jag.
Lärande★★★★☆
När gäster bodde hos oss lärde jag mig mycket om att ta ansvar för arbetet och att inte göra något vårdslöst, så att de skulle känna sig så bekväma som möjligt, precis som hemma.
Environment★★★★☆
Pensionatet var ett fristående hus med en gräsmatta framför, och det var en så fridfull och avkopplande plats.
Säkerhet★★★★★
Det låg en bit från centrala Paris, så det kändes faktiskt tryggare. Området var lugnt, och bäst av allt var att boendet låg en minuts promenad från tunnelbanan.
Fritid★★★★★
Jag tog vara på den fritid jag hade utanför arbetstid. Jag ägnade den främst åt att studera Paris kultur och historia, se filmer med anknytning till Paris eller, eftersom jag tycker om att laga mat, laga mat och njuta av goda måltider tillsammans med andra.
Innan jag åkte frågade jag mig själv: Kan jag verkligen vara fri? För att kunna besvara den frågan tror jag att jag fortfarande har en lång väg kvar. Mitt sabbatsår är inte över än.
– Frankrike, Paris, sabbatsårsboende / Son Boram, gapyear tribe-deltagare / 8 veckors sabbatsår |
För närvarande ser det ut så här i Sydkorea:
60 000 elever på högstadiet och gymnasiet hoppar av skolan varje år, 346 000 personer i tjugoårsåldern går mest sysslolösa eftersom de saknar drömmar, och personalomsättningen under det första året efter anställning har nått 40 procent,75 procent av universitetsstudenterna är missnöjda med studentlivet, och över 80 procent av de anställda säger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt dem att drömma, men för att ta itu med det här problemet, där praktiska metoder och stöd saknas, vill vi introducera sabbatsåret i Sydkorea.
”Sabbatsår”innebär att ta en paus från eller hitta en balans mellan studier och arbete och, genom olika aktiviteter som volontärarbete, resor, praktik, utbildning och företagande,ge sig tid att staka ut riktningen framåt – en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och på andra håll.
#En rutin där tiden bara försvinner utan minsta paus.
Jag var rädd när jag märkte att jag så småningom började vänja mig vid de här enformiga dagarna. Jag kände att jag en dag, med tiden, kanske skulle bli rädd för förändring. Om jag inte hade kraften inom mig att förändra mig själv, var jag tvungen att förändra situationen på något sätt.”Just det, vi drar härifrån!” Så hamnade jag i Paris. Där fick jag den ”tid” som jag så länge inte hade haft tillgång till. Och med den kom spännande möten.
Jag var inte särskilt intresserad av att resa runt i Europa, men Paris var en plats jag absolut ville besöka. Det är en stad som välkomnat många konstnärer – full av ledighet, romantik och kärlek! Jag studerade skulptur och hade alltid varit intresserad av kulturlivet och konstnärernas liv,Paris var i sig ett levande konstverk.
”När man tänker på Paris hör väl jazz till bilden? Det började faktiskt 1929, när jazzmusiker från USA,afroamerikanska musiker som hade svårt att försörja sig, kom till Frankrike under den ekonomiska depressionen och behandlades som musiker i stället för att utsättas för rasdiskriminering.”
”Har du sett filmen Midnight in Paris? Picasso, Hemingway, Gertrude Stein och de andra brukade hålla till i Montmartre. Och när man tänker på Montmartre får man ju inte glömma Moulin Rouge!””Suzanne Valadon, som var musa åt många konstnärer med anknytning till Moulin Rouge, kallades till och med Montmartres älskling ...”
När jag fick tid över började jag läsa på om Paris. Det jag minns bäst är när jag besökte platser fulla av berättelser och berättade om dem för andra. Om vi råkade stöta på en gatumusikant medan jag berättade kändes det som att kliva in i en tidsmaskin – ett magiskt ögonblick då man verkligen kunde uppleva Paris.
# När i livet får man chansen att träffa så många människor på så kort tid?!
Det fina med sabbatsårsboenden är att de är platser där resenärer bor.Människorna jag träffade där packade upp sina liv som när man öppnar resväskor, och var och en visade upp sin egen värld. De många olika livsberättelser jag fick en glimt av under alla möten fick mig att reflektera över mitt eget liv.Jag började allt tydligare se mitt verkliga jag.Jag fick tid att långsamt hitta tillbaka till och återta, eller upptäcka på nytt, de delar av mig själv som jag hade tappat bort i tristessen. Och sabbatsåret blev det första steget.
Jag började fundera på ”lycka”, något jag inte hade tänkt särskilt djupt på tidigare.Ett äldre par som håller varandra hårt i handen och tar hand om varandra; människor som värdesätter tiden med familjen högre än allt annat; en självkänsla som inte överges trots åldern; unga människor som samlas i små grupper för att njuta av sin lediga tid, bara de får vin och någonstans att sitta.
Den generösa kärleken mellan par – att få en snabb inblick i kulturen i Paris, så full av ledighet, kärlek och romantik,fick mig under sabbatsårets ”långa ledighet” att fundera över vilket slags liv jag vill leva. Om det är något hos mig som har förändrats sedan tidigare, så är det detta: ”Om du vill göra något, skjut inte upp det – gör det bara! Oro och bekymmer kan vänta; njut av stunden! Låt oss leva det liv jag vill leva!”
# Det finns inget särskilt med resmålet jag rekommenderar. Börja med att gå vilse.
Gå vilse! Då får du se det verkliga Paris i gränderna. Det enda du behöver ha med dig innan du ger dig av är nyfikenhet! Om du går dit hjärtat leder dig blir den vägen din egen rutt.
# ”Vilken väg ska jag välja i livet?”
Under mitt sabbatsår funderade jag mycket på ”lycka”, något jag inte hade tänkt särskilt djupt på förut.I Paris, Frankrike, som är fullt av ledighet, kärlek och romantik, fick jag en kort inblick i kulturen. Jag blev verkligen avundsjuk och insåg att livet inte behöver vara så svårt.
Det blev ett tillfälle att se värdet av ”lycka” ur ett bredare perspektiv. Innan sabbatsåret visste jag inte riktigt vad som gjorde mig lycklig, men under sabbatsåret fick jag tid att ta det lugnt och började göra sådant jag skjutit upp med ursäkten ”jag har inte tid”. När jag gjorde sakerna en efter en upptäckte jag att de gjorde mig allt lyckligare. Det lärde mig vad jag verkligen vill, vad som gör mig lycklig och vilket slags liv jag bör leva i framtiden för att vara lycklig.
Personalen jag arbetade med kommer nog alltid att finnas kvar i mitt minne. De två månader vi bodde och arbetade tillsammans gjorde oss lika nära som en familj. När jag tänker tillbaka på Paris kommer stunderna då vi lagade mat tillsammans, skrattade och hade roligt att vara de mest minnesvärda.
Det krävs kanske stort mod för att våga leva det liv man vill.Jag drömde också en gång om ett ”liv på vägarna”. Ett liv som motsvarar det romantiska ordet ”bohemisk” – att anpassa sig efter tid och omständigheter och omfamna de nya möten som livet för med sig.Innan jag åkte frågade jag mig själv: Kan jag också verkligen vara fri? För att besvara den frågan tror jag att jag fortfarande har en lång väg kvar. Mitt sabbatsår är inte över än.
# Om du ser sabbatsåret som enbart en tid för vila tror jag att du kommer att ha svårt att utföra arbetet.
Om du ser sabbatsåret som enbart en tid för vila tror jag att du kommer att ha svårt att utföra arbetet. Arbetet på ett vandrarhem – ett boende för resenärer – kan vara svårt eller väldigt enkelt, beroende på vem man är.
Förvånansvärt nog kan den mentala tröttheten vara större än den fysiska, men om du tänker ”jag är också en resenär” tror jag att du snabbt kan vänja dig vid arbetsuppgifterna.
Mitt sabbatsår är
Erfarenhet★★★★★
Att arbeta på ett vandrarhem, träffa många människor och knyta kontakter var en upplevelse utan motstycke för en sådan människovän som jag.
Lärande★★★★☆
När gäster bodde hos oss lärde jag mig mycket om att ta ansvar för arbetet och att inte göra något vårdslöst, så att de skulle känna sig så bekväma som möjligt, precis som hemma.
Environment★★★★☆
Pensionatet var ett fristående hus med en gräsmatta framför, och det var en så fridfull och avkopplande plats.
Säkerhet★★★★★
Det låg en bit från centrala Paris, så det kändes faktiskt tryggare. Området var lugnt, och bäst av allt var att boendet låg en minuts promenad från tunnelbanan.
Fritid★★★★★
Jag tog vara på den fritid jag hade utanför arbetstid. Jag ägnade den främst åt att studera Paris kultur och historia, se filmer med anknytning till Paris eller, eftersom jag tycker om att laga mat, laga mat och njuta av goda måltider tillsammans med andra.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
