Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Blev starkare och mindre hård; de tvångsmässiga tendenserna minskade #En erfarenhet som stärkte mig på egen hand; relationer med många olika människor #Tre månader i ungdomen känns långa; Paris väcker nostalgi
|
Jag upptäckte att det fanns många saker jag kunde göra på egen hand, och jag tror att de små erfarenheterna tillsammans kommer att bli drivkraften inför min nästa utmaning. När nästa utmaning kommer ska jag återigen göra mig själv starkare.
-Paris, Frankrike, vistelse under sabbatsår / Jo Hye-rimDeltagare under sabbatsår / 8 veckors sabbatsår |
I dagens Sydkorea
hoppar 60 000 högstadie- och gymnasieelever av skolan varje år; 346 000 personer i tjugoårsåldern saknar sysselsättning och drömmar; andelen som byter jobb inom ett år efter anställningen har nått 40 procent,är 75 procent av universitetsstudenterna missnöjda med sitt studentliv och känner sig fler än 80 procent av de yrkesverksamma inte lyckliga.Många säger åt dem att drömma, men för att lösa det här problemet, där det saknas praktiska metoder och stöd, vill vi också introducera ''sabbatsår'' i Sydkorea.
''Sabbatsår (Gapyear)''syftar på en period då man kombinerar studier och arbete eller tar en tillfällig paus och genom olika aktiviteter, såsom volontärarbete, resor, praktik, utbildning och entreprenörskap,skapar förutsättningar för att bestämma riktningen framåt – en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och på andra håll.
Jag bestämde mig för att göra mig själv starkare.
En sommarkväll år 2000 skickade min pappa ut mitt sjuåriga syskon på kullen bakom vårt bostadsområde klockan tio. Med en liten ryggsäck med en påse chips och vatten gav sig mitt syskon iväg längs stigen. När hen kom tillbaka långt senare berättade hen att hen hade klättrat upp till toppen och ätit snacks, och beskrev ett hisnande ögonblick då hen passerade namnlösa gravar. Det annars så lättgråtna och blyga barnet, med stora, ljusa ögon med dubbla ögonlock, var fortfarande rädd, men utstrålade samtidigt självförtroende. Jag kan inte glömma mitt syskons blick och tonfall den dagen. Jag minns också tydligt mina föräldrars stolta miner.
Att skicka ut sin sjuårige son i bergen mitt i natten var nog mina föräldrars drastiska åtgärd för mitt syskons skull, men mitt syskon växte faktiskt upp till en självsäker, positiv och ibland kaxig ung vuxen.När examen närmade sig och jag insåg att jag hade låtit den där inre pojken växa inom mig, hade jag inget annat val än att vidta lika drastiska åtgärder som mina föräldrar.
Jag var rädd för och tyngd av de val jag behövde göra i livet. Oro födde mer oro, och det gjorde rädslan också.För att inte fastna i den situationen startade jag ett projekt för barnet inom mig, som blev ''Projektet Sabbatsår i Paris''. Jag ville tvinga mig själv att ''klara mig på något sätt'' genom att arbeta med fullständiga främlingar på en helt ny plats.
Jag tror att min pappa nog hade liknande tankar. Min pappa, som ofta reste i tjänsten till Paris, visade mig en video av ett framträdande jag gjorde i Montmartre när jag gick på gymnasiet och hoppades att jag skulle stanna i Paris när jag blev vuxen. Eftersom jag inte riktigt förstod varför blev jag ännu mer nyfiken på Paris, och jag undrade vad som fanns på platsen där min pappa stod på fotot och vad han tittade på.Än i dag, efter att ha återvänt från Paris, kan jag bara gissa varför pappa sa så. Men jag känner åtminstone en viss stolthet över att ha återvänt välbehållen från det djungellika Europa, dit pappa kanske hade skickat mig utan att tveka.
Under tre månader tillbringade jag nästan all min lediga tid och hela resan ensam och tog in varje sinnesintryck fullt ut.Rädslan när tunnelbanan fick problem och folk strömmade ut, glädjen i att prata med utländska resenärer som reste ensamma och smaken av en söt crêpe med vit choklad och Nutella – allt det där var bara mitt.Och genom att på egen hand ta mig igenom och övervinna alla dessa stunder av rädsla, glädje och ensamhet blev jag starkare.
Tre månader av ungdomslivet är lång tid. Det var en period då jag kunde lära känna mig själv bättre.
Genom min utbildning i specialpedagogik och mina tidigare erfarenheter (extrajobb, praktik med mera) trodde jag att jag visste mycket om att bemöta människor och hade många olika erfarenheter, men projektet under sabbatsåret fick mig att inse att det var högmod och gjorde mig ödmjukare.När jag förberedde mig för ett serviceyrke gick jag med i projektet under sabbatsåret, och när jag började som personal ville jag ge varje gäst bästa möjliga service.
Den avsikten är förstås god i sig, men sådant som känns obekvämt för mig märks oundvikligen också för andra.Överdriven vänlighet leder framför allt till att man gör av med för mycket energi. Dessutom tillbringar man mycket tid med gästerna när man arbetar på ett vandrarhem, vilket gör det svårt att behålla sin ursprungliga vänlighet. Jag insåg därför att den som ger service kan erbjuda den på ett jämnt och hållbart sätt genom att anpassa servicenivån.
Oavsett vad man gör går det inte alltid som man vill. Om situationen inte kan förändras måste man själv förändras. Arbetet som guide, som jag fick ansvar för, var inte det jag från början hade velat göra. Jag passade bättre för morgonaktiviteter – att gå upp tidigt, vara inomhus, ta hand om gästerna och hålla ordning på boendet. Men eftersom jag behövde göra det bestämde jag mig för att kombinera mitt huvudämne, ''pedagogik'', med ''guidning'' och se mig själv som lärare. Under den processen lärde jag mig att anpassa mig och rätta mig efter omständigheterna. När jag väl höll rundturer tyckte jag att det var ganska roligt och ansträngde mig. Senare sa gästerna: ''Du var en så bra guide, det var roligt'', och då blev jag stolt.
Jag lärde mig också vissa uppföranderegler som jag kan ta med mig in i arbetslivet. Jag insåg att en nybörjare måste göra misstag, få ta några smällar och arbeta hårt.Man ska arbeta hårt, men att erkänna det man är osäker på och rätta till sina misstag är också ett sätt att visa hänsyn till personalen som varit där före en. Efter att ha arbetat med flera olika chefer funderade jag också på: ''Om jag var i den situationen, hur skulle jag agera och vad skulle jag säga?'' Då insåg jag själv vad jag bör tänka på när jag börjar med något nytt i framtiden.
Till sist kände jag också att allt detta måste förstås och omsättas i praktiken av en själv. Oavsett var man befinner sig eller vem man är med är livet i Paris varken mer eller mindre än en resa om man inte är lyhörd för situationer, tänker igenom dem och reflekterar över dem.Tre månader av ungdomslivet är lång tid. Jag lärde mig att det är en period då man ska njuta så mycket som möjligt av Paris, sköta sina arbetsuppgifter och utveckla sin egen känsla av vem man är.
Dagar då vi alla utvecklades tillsammans genom att arbeta sida vid sida.
De som lärde mig mest var de andra i personalen som jag arbetade med. Under de sammanlagt tio veckor som jag arbetade i Paris hann man vanligtvis möta sex till sju kollegor, beroende på personalens rotationsschema. Innan man träffar sina kollegor vet man inte hur gamla de är, vilket kön de har eller vad de heter, och ändå måste man bo och arbeta tillsammans. Alla i personalen jag mötte var inte sådana som jag trivdes särskilt bra med.
Men det spelade ingen roll. Ingen kommer att vara precis som jag, och även om jag bodde med någon som var identisk med mig skulle det ändå uppstå många svårigheter.Jag tror inte att det handlar om huruvida man kommer överens med någon, utan om man är villig att ta hänsyn till varandras olikheter. Om någon är osäker eller saknar erfarenhet bör man också kunna lära personen och ge hen tid. Alla utvecklas genom den processen.
Under projektet var jag tvungen att byta boende en gång på grund av omständigheter på plats. När jag flyttade till det andra stället hade jag lärt mig arbetet på vandrarhemmet någorlunda väl, så jag kunde umgås med personalen utan större svårigheter och skötte arbetet ganska skickligt. Men när jag först lärde mig arbetsuppgifterna på det första vandrarhemmet var det inte lätt att komma nära personalen och gästerna. Arbete på ett vandrarhem kan aldrig skötas bekvämt sittande eller genom att man bara fokuserar på en enda uppgift.
Att resa i Paris är på sätt och vis också en del av arbetet som personal på ett vandrarhem, och att lära känna gästerna och prata med dem hör till jobbet. Ibland måste man kanske avbryta städningen för att hjälpa en gäst med resvägen eller lyssna på gästernas klagomål. När jag började arbeta där kändes allt ovant, jag tvekade till och med inför att prata med gästerna och anklagade mig själv mycket. När jag ser tillbaka är jag väldigt tacksam mot personalen på det första boendet, som i tysthet höll ett öga på mig och gav mig tid.
Mitt tips på ett ställe att besöka i Paris: kyrkogårdar!
Intressant nog ville jag besöka kyrkogårdarna redan innan jag kom till Paris. När jag väl var där, på platsen där många berömda franska konstnärer och filosofer ligger begravda, fann jag den fridfull och rofylld.När jag såg berömda personer och vanliga medborgare ligga sida vid sida, jämlika och utan åtskillnad efter rang, pengar eller berömmelse, påmindes jag om Paris historia. Jag märkte också att döden inte är tabu där, vilket fick mig att känna av de kulturella skillnaderna.
När jag såg blomsterbäddar på gravarna efter dem som återvänt till jorden kände jag naturens ordning, och grenarna eller stenarna som lagts dit som minnesmärken förmedlade en uppriktighet bortom den formella ytan. Det var något nytt, eftersom sådant skulle vara otänkbart i Korea, och samtidigt avundades jag parisarna för att de på så många uppriktiga sätt hedrar de döda.
Bland de kyrkogårdar som liknar vackra parker och där berömda personer hedras finns Montparnassekyrkogården och Père-Lachaise-kyrkogården. Man kan också besöka kyrkogårdar i Paris förorter, till exempel i Auvers-sur-Oise och Giverny.
Paris – platsen som kommer att väcka nostalgi i mitt liv.
I Paris blev jag starkare, men mindre hård. Innan jag tillbringade tre månader i Paris visste jag inte vad det innebar att bli sårad och ledsen när man var ensam, hur det kändes att sakna ''mina nära och kära'' eller vad det betydde att längta efter sin familj. Jag trodde bara att jag visste. Men att vara åtskild från alla som tar hand om mig och bryr sig om mig, däribland familj och vänner, och att anpassa sig till en helt ny miljö var aldrig lätt. Det var också en upplevelse jag helst inte skulle vilja göra om.
Innan jag åkte till Paris trodde jag att jag skulle klara mig bra utan att återvända till Korea på flera år, men bara en vecka efter att jag lämnat hemmet upptäckte jag att jag saknade ''mina nära och kära'' och längtade efter dem. Även efter att jag hade anpassat mig kände jag ofta hemlängtan och saknade människor och mat. Även om det kändes ovant tror jag att det var tack vare resan till Paris som jag upptäckte den här sidan av mig själv.
Under de ungefär tre månaderna i Paris var det omöjligt att hitta min dröm, upptäcka min identitet eller bli av med min oro. Jag tror att sådant är livslånga uppgifter. Jag lyckades inte heller bli av med ytterligare ett problem – mina tvångsmässiga vanor. Jag hade hoppats att under tiden i Europa kunna släppa de små tvångsmässiga hygienregler jag följde i Korea – att tvätta sängkläderna en gång i veckan, desinficera mina saker med alkohol och alltid tvätta händerna med handsprit – och bli en mer flexibel person.
Under resan i Europa verkade de här reglerna bli lite mindre strikta, men så snart jag kom tillbaka till Korea upptäckte jag att jag tvättade händerna tio gånger om dagen och satte på tvättmaskinen varannan dag. Men jag bestämde mig för att acceptera de här sidorna som en del av den jag är. Så jag är fortfarande rädd och ibland orolig, och jag tvättar händerna om och om igen.Men jag upptäckte flera saker som jag kunde göra genom att anstränga mig, och jag tror att de här små erfarenheterna kommer att förenas och bli drivkraften inför nästa utmaning. I nästa utmaning ska jag också fortsätta att utvecklas.
En dag kommer Paris också att vara en plats som väcker nostalgi hos mig. Kanske en dag när den kalla luften känns och regnet duggregnar, eller en dag då jag känner doften av en smörig croissant. Jag tror att människorna jag träffade där, de otaliga konstverken och gatumusikanterna tillsammans har gjort mig till den jag är i dag. Jag är så tacksam mot Paris, och jag vill tacka dem som gjorde det möjligt för mig att delta i Paris Stay Project.
Små tips till nästa deltagare
Jag rekommenderar att du tar väl hand om din hälsa.Särskilt för deltagare på vintern är det lätt att tro att Paris är varmare än Korea om man bara ser till temperaturen. Men vintrarna i Paris är mycket kallare och längre än man kan tro. Om du söker efter reseberättelser på nätet hittar du personer som säger att de bar vadderade jackor ända till början av april – och det stämmer verkligen.
Vädret i Paris är så omväxlande att man kan uppleva alla fyra årstiderna på en dag, med stora svängningar i den upplevda temperaturen. I stället för att ta med många fina eller dyra kläder är det därför bättre att packa en eller två av varje typ och köpa det du behöver på plats. Det finns många kläder att köpa lokalt till rimliga priser och med snygg design. Ett tips: när säsongen snart skiftar och det känns krångligt att köpa kläder – särskilt tunga och dyra kappor – är det bättre att köpa dem billigt i second hand-butiker eller på utförsäljningar, använda dem och lämna kvar dem än att köpa helt nya.
Och se till att ta med läkemedel som passar just dig.När det gäller förkylningsmedicin finns det välkända produkter i Frankrike, men det är till stor hjälp att ta med mat som är bra vid rinit eller för halsen och kosttillskott för den dagliga hälsan. Och när det gäller hygienprodukter för kvinnor …I franska mataffärer finns många hygienprodukter som kostar ungefär lika mycket eller mindre än i Korea. När det gäller mensskydd behöver du inte ta med så många från Korea.
Till sist: själv tyckte jag inte om franska måltider, men brödet var så gott att jag åt mig riktigt mätt.Om du njuter av allt som verkligen är gott så mycket du vill, kommer du inte att ångra dina matval när du återvänder till Korea.
Mitt sabbatsår är
Erfarenhet★★★★★
Du kan träffa, prata med och resa tillsammans med många olika människor – gäster, personal och ägaren. Det är något annat än de flyktiga mötena mellan kund och servicepersonal. Vi åt och bodde tillsammans, drack tillsammans och reste ibland ihop. Under två månader fick jag träffa många människor; det var en erfarenhet som är svår att få på annat sätt.
Lärande★★★★★
Pensionatet där du kommer att arbeta är litet, men det är ett litet samhälle i sig, så det finns många tillfällen att lära sig om och reflektera över arbetslivet. Själv gick jag med i sabbatsårsprogrammet direkt efter universitetsexamen och strax innan jag skulle börja arbeta. Jag fick tillfälle att fundera mycket på vad som kännetecknar en bra ledare och en bra nyanställd. Vad du lär dig beror på vilka ämnen du är intresserad av, men med ansträngning kan du lära dig mycket.
Miljö★★★★☆
Boendet låg en bit från stadskärnan, men just därför var jag nöjd över att få se många olika sidor av Paris. Dessutom skiljer sig Paris från Seoul genom att man kan ta sig mellan nästan alla turistmål med tunnelbanan på ungefär 30 minuter, så det kändes inte långt från centrum. För den som också är resenär kan det till och med vara en bättre miljö.
Säkerhet★★★★☆
Om du följer de vanliga reglerna för att resa säkert är Paris ingen farlig stad. Det är bra att i förväg läsa på om ficktjuvar och grupper som lurar folk med falska namninsamlingar.
Fritid★★★★☆
På grund av ”kip”-systemet kan det kännas som att man inte har särskilt mycket fritid. Men jag såg själva vistelsen i Paris som fritid, så jag trivdes med mitt arbete. Om du hittar ett sätt att trivas på boendet kan du göra arbetstiden till din egen. Som jag nämnde tidigare handlar arbete på ett pensionat inte om att helt koncentrera sig på en enda sak. Om du tycker om att ta hand om gästerna och prata med dem suddas gränsen mellan arbete och fritid snart ut.
Det kan vara både en fördel och en nackdel. På det första boendet lärde jag mig spela gitarr tillsammans med annan personal, och en av gästerna var skicklig på gitarr, så vi fick en fin gemenskap kring det. På det andra boendet hade jag trevligt på fritiden genom att dela små snacks med personalen. Att ta en paus när det inte fanns några gäster för att dricka te eller äta bröd är fortfarande ett mycket fint minne.
<Kampanj för respektfulla kommentarer>
Vi på GapYear älskar alla som tar ett sabbatsår!
Även om aktiviteterna eller upplevelserna som deltagare i sabbatsårsprogrammet har under sitt sabbatsår
skiljer sig från dina egna åsikter,inga elaka kommentarer.!:(
För att skydda sabbatsårsdeltagarnas värdighet och rättigheter,kommer urskillningslösa elaka kommentarer riktade mot deltagare
inte bara att modereras och raderas internt,utan vi kommer också att agera kraftfullt och aktivt.
|
Jag upptäckte att det fanns många saker jag kunde göra på egen hand, och jag tror att de små erfarenheterna tillsammans kommer att bli drivkraften inför min nästa utmaning. När nästa utmaning kommer ska jag återigen göra mig själv starkare.
-Paris, Frankrike, vistelse under sabbatsår / Jo Hye-rimDeltagare under sabbatsår / 8 veckors sabbatsår |
I dagens Sydkorea
hoppar 60 000 högstadie- och gymnasieelever av skolan varje år; 346 000 personer i tjugoårsåldern saknar sysselsättning och drömmar; andelen som byter jobb inom ett år efter anställningen har nått 40 procent,är 75 procent av universitetsstudenterna missnöjda med sitt studentliv och känner sig fler än 80 procent av de yrkesverksamma inte lyckliga.Många säger åt dem att drömma, men för att lösa det här problemet, där det saknas praktiska metoder och stöd, vill vi också introducera ''sabbatsår'' i Sydkorea.
''Sabbatsår (Gapyear)''syftar på en period då man kombinerar studier och arbete eller tar en tillfällig paus och genom olika aktiviteter, såsom volontärarbete, resor, praktik, utbildning och entreprenörskap,skapar förutsättningar för att bestämma riktningen framåt – en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och på andra håll.
Jag bestämde mig för att göra mig själv starkare.
En sommarkväll år 2000 skickade min pappa ut mitt sjuåriga syskon på kullen bakom vårt bostadsområde klockan tio. Med en liten ryggsäck med en påse chips och vatten gav sig mitt syskon iväg längs stigen. När hen kom tillbaka långt senare berättade hen att hen hade klättrat upp till toppen och ätit snacks, och beskrev ett hisnande ögonblick då hen passerade namnlösa gravar. Det annars så lättgråtna och blyga barnet, med stora, ljusa ögon med dubbla ögonlock, var fortfarande rädd, men utstrålade samtidigt självförtroende. Jag kan inte glömma mitt syskons blick och tonfall den dagen. Jag minns också tydligt mina föräldrars stolta miner.
Att skicka ut sin sjuårige son i bergen mitt i natten var nog mina föräldrars drastiska åtgärd för mitt syskons skull, men mitt syskon växte faktiskt upp till en självsäker, positiv och ibland kaxig ung vuxen.När examen närmade sig och jag insåg att jag hade låtit den där inre pojken växa inom mig, hade jag inget annat val än att vidta lika drastiska åtgärder som mina föräldrar.
Jag var rädd för och tyngd av de val jag behövde göra i livet. Oro födde mer oro, och det gjorde rädslan också.För att inte fastna i den situationen startade jag ett projekt för barnet inom mig, som blev ''Projektet Sabbatsår i Paris''. Jag ville tvinga mig själv att ''klara mig på något sätt'' genom att arbeta med fullständiga främlingar på en helt ny plats.
Jag tror att min pappa nog hade liknande tankar. Min pappa, som ofta reste i tjänsten till Paris, visade mig en video av ett framträdande jag gjorde i Montmartre när jag gick på gymnasiet och hoppades att jag skulle stanna i Paris när jag blev vuxen. Eftersom jag inte riktigt förstod varför blev jag ännu mer nyfiken på Paris, och jag undrade vad som fanns på platsen där min pappa stod på fotot och vad han tittade på.Än i dag, efter att ha återvänt från Paris, kan jag bara gissa varför pappa sa så. Men jag känner åtminstone en viss stolthet över att ha återvänt välbehållen från det djungellika Europa, dit pappa kanske hade skickat mig utan att tveka.
Under tre månader tillbringade jag nästan all min lediga tid och hela resan ensam och tog in varje sinnesintryck fullt ut.Rädslan när tunnelbanan fick problem och folk strömmade ut, glädjen i att prata med utländska resenärer som reste ensamma och smaken av en söt crêpe med vit choklad och Nutella – allt det där var bara mitt.Och genom att på egen hand ta mig igenom och övervinna alla dessa stunder av rädsla, glädje och ensamhet blev jag starkare.
Tre månader av ungdomslivet är lång tid. Det var en period då jag kunde lära känna mig själv bättre.
Genom min utbildning i specialpedagogik och mina tidigare erfarenheter (extrajobb, praktik med mera) trodde jag att jag visste mycket om att bemöta människor och hade många olika erfarenheter, men projektet under sabbatsåret fick mig att inse att det var högmod och gjorde mig ödmjukare.När jag förberedde mig för ett serviceyrke gick jag med i projektet under sabbatsåret, och när jag började som personal ville jag ge varje gäst bästa möjliga service.
Den avsikten är förstås god i sig, men sådant som känns obekvämt för mig märks oundvikligen också för andra.Överdriven vänlighet leder framför allt till att man gör av med för mycket energi. Dessutom tillbringar man mycket tid med gästerna när man arbetar på ett vandrarhem, vilket gör det svårt att behålla sin ursprungliga vänlighet. Jag insåg därför att den som ger service kan erbjuda den på ett jämnt och hållbart sätt genom att anpassa servicenivån.
Oavsett vad man gör går det inte alltid som man vill. Om situationen inte kan förändras måste man själv förändras. Arbetet som guide, som jag fick ansvar för, var inte det jag från början hade velat göra. Jag passade bättre för morgonaktiviteter – att gå upp tidigt, vara inomhus, ta hand om gästerna och hålla ordning på boendet. Men eftersom jag behövde göra det bestämde jag mig för att kombinera mitt huvudämne, ''pedagogik'', med ''guidning'' och se mig själv som lärare. Under den processen lärde jag mig att anpassa mig och rätta mig efter omständigheterna. När jag väl höll rundturer tyckte jag att det var ganska roligt och ansträngde mig. Senare sa gästerna: ''Du var en så bra guide, det var roligt'', och då blev jag stolt.
Jag lärde mig också vissa uppföranderegler som jag kan ta med mig in i arbetslivet. Jag insåg att en nybörjare måste göra misstag, få ta några smällar och arbeta hårt.Man ska arbeta hårt, men att erkänna det man är osäker på och rätta till sina misstag är också ett sätt att visa hänsyn till personalen som varit där före en. Efter att ha arbetat med flera olika chefer funderade jag också på: ''Om jag var i den situationen, hur skulle jag agera och vad skulle jag säga?'' Då insåg jag själv vad jag bör tänka på när jag börjar med något nytt i framtiden.
Till sist kände jag också att allt detta måste förstås och omsättas i praktiken av en själv. Oavsett var man befinner sig eller vem man är med är livet i Paris varken mer eller mindre än en resa om man inte är lyhörd för situationer, tänker igenom dem och reflekterar över dem.Tre månader av ungdomslivet är lång tid. Jag lärde mig att det är en period då man ska njuta så mycket som möjligt av Paris, sköta sina arbetsuppgifter och utveckla sin egen känsla av vem man är.
Dagar då vi alla utvecklades tillsammans genom att arbeta sida vid sida.
De som lärde mig mest var de andra i personalen som jag arbetade med. Under de sammanlagt tio veckor som jag arbetade i Paris hann man vanligtvis möta sex till sju kollegor, beroende på personalens rotationsschema. Innan man träffar sina kollegor vet man inte hur gamla de är, vilket kön de har eller vad de heter, och ändå måste man bo och arbeta tillsammans. Alla i personalen jag mötte var inte sådana som jag trivdes särskilt bra med.
Men det spelade ingen roll. Ingen kommer att vara precis som jag, och även om jag bodde med någon som var identisk med mig skulle det ändå uppstå många svårigheter.Jag tror inte att det handlar om huruvida man kommer överens med någon, utan om man är villig att ta hänsyn till varandras olikheter. Om någon är osäker eller saknar erfarenhet bör man också kunna lära personen och ge hen tid. Alla utvecklas genom den processen.
Under projektet var jag tvungen att byta boende en gång på grund av omständigheter på plats. När jag flyttade till det andra stället hade jag lärt mig arbetet på vandrarhemmet någorlunda väl, så jag kunde umgås med personalen utan större svårigheter och skötte arbetet ganska skickligt. Men när jag först lärde mig arbetsuppgifterna på det första vandrarhemmet var det inte lätt att komma nära personalen och gästerna. Arbete på ett vandrarhem kan aldrig skötas bekvämt sittande eller genom att man bara fokuserar på en enda uppgift.
Att resa i Paris är på sätt och vis också en del av arbetet som personal på ett vandrarhem, och att lära känna gästerna och prata med dem hör till jobbet. Ibland måste man kanske avbryta städningen för att hjälpa en gäst med resvägen eller lyssna på gästernas klagomål. När jag började arbeta där kändes allt ovant, jag tvekade till och med inför att prata med gästerna och anklagade mig själv mycket. När jag ser tillbaka är jag väldigt tacksam mot personalen på det första boendet, som i tysthet höll ett öga på mig och gav mig tid.
Mitt tips på ett ställe att besöka i Paris: kyrkogårdar!
Intressant nog ville jag besöka kyrkogårdarna redan innan jag kom till Paris. När jag väl var där, på platsen där många berömda franska konstnärer och filosofer ligger begravda, fann jag den fridfull och rofylld.När jag såg berömda personer och vanliga medborgare ligga sida vid sida, jämlika och utan åtskillnad efter rang, pengar eller berömmelse, påmindes jag om Paris historia. Jag märkte också att döden inte är tabu där, vilket fick mig att känna av de kulturella skillnaderna.
När jag såg blomsterbäddar på gravarna efter dem som återvänt till jorden kände jag naturens ordning, och grenarna eller stenarna som lagts dit som minnesmärken förmedlade en uppriktighet bortom den formella ytan. Det var något nytt, eftersom sådant skulle vara otänkbart i Korea, och samtidigt avundades jag parisarna för att de på så många uppriktiga sätt hedrar de döda.
Bland de kyrkogårdar som liknar vackra parker och där berömda personer hedras finns Montparnassekyrkogården och Père-Lachaise-kyrkogården. Man kan också besöka kyrkogårdar i Paris förorter, till exempel i Auvers-sur-Oise och Giverny.
Paris – platsen som kommer att väcka nostalgi i mitt liv.
I Paris blev jag starkare, men mindre hård. Innan jag tillbringade tre månader i Paris visste jag inte vad det innebar att bli sårad och ledsen när man var ensam, hur det kändes att sakna ''mina nära och kära'' eller vad det betydde att längta efter sin familj. Jag trodde bara att jag visste. Men att vara åtskild från alla som tar hand om mig och bryr sig om mig, däribland familj och vänner, och att anpassa sig till en helt ny miljö var aldrig lätt. Det var också en upplevelse jag helst inte skulle vilja göra om.
Innan jag åkte till Paris trodde jag att jag skulle klara mig bra utan att återvända till Korea på flera år, men bara en vecka efter att jag lämnat hemmet upptäckte jag att jag saknade ''mina nära och kära'' och längtade efter dem. Även efter att jag hade anpassat mig kände jag ofta hemlängtan och saknade människor och mat. Även om det kändes ovant tror jag att det var tack vare resan till Paris som jag upptäckte den här sidan av mig själv.
Under de ungefär tre månaderna i Paris var det omöjligt att hitta min dröm, upptäcka min identitet eller bli av med min oro. Jag tror att sådant är livslånga uppgifter. Jag lyckades inte heller bli av med ytterligare ett problem – mina tvångsmässiga vanor. Jag hade hoppats att under tiden i Europa kunna släppa de små tvångsmässiga hygienregler jag följde i Korea – att tvätta sängkläderna en gång i veckan, desinficera mina saker med alkohol och alltid tvätta händerna med handsprit – och bli en mer flexibel person.
Under resan i Europa verkade de här reglerna bli lite mindre strikta, men så snart jag kom tillbaka till Korea upptäckte jag att jag tvättade händerna tio gånger om dagen och satte på tvättmaskinen varannan dag. Men jag bestämde mig för att acceptera de här sidorna som en del av den jag är. Så jag är fortfarande rädd och ibland orolig, och jag tvättar händerna om och om igen.Men jag upptäckte flera saker som jag kunde göra genom att anstränga mig, och jag tror att de här små erfarenheterna kommer att förenas och bli drivkraften inför nästa utmaning. I nästa utmaning ska jag också fortsätta att utvecklas.
En dag kommer Paris också att vara en plats som väcker nostalgi hos mig. Kanske en dag när den kalla luften känns och regnet duggregnar, eller en dag då jag känner doften av en smörig croissant. Jag tror att människorna jag träffade där, de otaliga konstverken och gatumusikanterna tillsammans har gjort mig till den jag är i dag. Jag är så tacksam mot Paris, och jag vill tacka dem som gjorde det möjligt för mig att delta i Paris Stay Project.
Små tips till nästa deltagare
Jag rekommenderar att du tar väl hand om din hälsa.Särskilt för deltagare på vintern är det lätt att tro att Paris är varmare än Korea om man bara ser till temperaturen. Men vintrarna i Paris är mycket kallare och längre än man kan tro. Om du söker efter reseberättelser på nätet hittar du personer som säger att de bar vadderade jackor ända till början av april – och det stämmer verkligen.
Vädret i Paris är så omväxlande att man kan uppleva alla fyra årstiderna på en dag, med stora svängningar i den upplevda temperaturen. I stället för att ta med många fina eller dyra kläder är det därför bättre att packa en eller två av varje typ och köpa det du behöver på plats. Det finns många kläder att köpa lokalt till rimliga priser och med snygg design. Ett tips: när säsongen snart skiftar och det känns krångligt att köpa kläder – särskilt tunga och dyra kappor – är det bättre att köpa dem billigt i second hand-butiker eller på utförsäljningar, använda dem och lämna kvar dem än att köpa helt nya.
Och se till att ta med läkemedel som passar just dig.När det gäller förkylningsmedicin finns det välkända produkter i Frankrike, men det är till stor hjälp att ta med mat som är bra vid rinit eller för halsen och kosttillskott för den dagliga hälsan. Och när det gäller hygienprodukter för kvinnor …I franska mataffärer finns många hygienprodukter som kostar ungefär lika mycket eller mindre än i Korea. När det gäller mensskydd behöver du inte ta med så många från Korea.
Till sist: själv tyckte jag inte om franska måltider, men brödet var så gott att jag åt mig riktigt mätt.Om du njuter av allt som verkligen är gott så mycket du vill, kommer du inte att ångra dina matval när du återvänder till Korea.
Mitt sabbatsår är
Erfarenhet★★★★★
Du kan träffa, prata med och resa tillsammans med många olika människor – gäster, personal och ägaren. Det är något annat än de flyktiga mötena mellan kund och servicepersonal. Vi åt och bodde tillsammans, drack tillsammans och reste ibland ihop. Under två månader fick jag träffa många människor; det var en erfarenhet som är svår att få på annat sätt.
Lärande★★★★★
Pensionatet där du kommer att arbeta är litet, men det är ett litet samhälle i sig, så det finns många tillfällen att lära sig om och reflektera över arbetslivet. Själv gick jag med i sabbatsårsprogrammet direkt efter universitetsexamen och strax innan jag skulle börja arbeta. Jag fick tillfälle att fundera mycket på vad som kännetecknar en bra ledare och en bra nyanställd. Vad du lär dig beror på vilka ämnen du är intresserad av, men med ansträngning kan du lära dig mycket.
Miljö★★★★☆
Boendet låg en bit från stadskärnan, men just därför var jag nöjd över att få se många olika sidor av Paris. Dessutom skiljer sig Paris från Seoul genom att man kan ta sig mellan nästan alla turistmål med tunnelbanan på ungefär 30 minuter, så det kändes inte långt från centrum. För den som också är resenär kan det till och med vara en bättre miljö.
Säkerhet★★★★☆
Om du följer de vanliga reglerna för att resa säkert är Paris ingen farlig stad. Det är bra att i förväg läsa på om ficktjuvar och grupper som lurar folk med falska namninsamlingar.
Fritid★★★★☆
På grund av ”kip”-systemet kan det kännas som att man inte har särskilt mycket fritid. Men jag såg själva vistelsen i Paris som fritid, så jag trivdes med mitt arbete. Om du hittar ett sätt att trivas på boendet kan du göra arbetstiden till din egen. Som jag nämnde tidigare handlar arbete på ett pensionat inte om att helt koncentrera sig på en enda sak. Om du tycker om att ta hand om gästerna och prata med dem suddas gränsen mellan arbete och fritid snart ut.
Det kan vara både en fördel och en nackdel. På det första boendet lärde jag mig spela gitarr tillsammans med annan personal, och en av gästerna var skicklig på gitarr, så vi fick en fin gemenskap kring det. På det andra boendet hade jag trevligt på fritiden genom att dela små snacks med personalen. Att ta en paus när det inte fanns några gäster för att dricka te eller äta bröd är fortfarande ett mycket fint minne.
<Kampanj för respektfulla kommentarer>
Vi på GapYear älskar alla som tar ett sabbatsår!
Även om aktiviteterna eller upplevelserna som deltagare i sabbatsårsprogrammet har under sitt sabbatsår
skiljer sig från dina egna åsikter,inga elaka kommentarer.!:(
För att skydda sabbatsårsdeltagarnas värdighet och rättigheter,kommer urskillningslösa elaka kommentarer riktade mot deltagare
inte bara att modereras och raderas internt,utan vi kommer också att agera kraftfullt och aktivt.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
