Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Blev mer utåtriktad och initiativrik; levde som en lokalbo i Paris #Började studera franska; umgicks med många olika slags människor #Allt med Paris är underbart; frihet utanför Korea
Innan jag började med projektet och även efter att jag kom till Paris och satte igång med det fick jag ofta höra att jag behövde ändra min personlighet. Det var inte lätt att på en gång förändra den personlighet jag haft hela livet, men med mycket hjälp från gästerna och personalen kunde jag verkligen anstränga mig för att bli mer utåtriktad.
– Frankrike, Paris, Gap Year-vistelse / Choi Jonghun, deltagare i sabbatsår / 8 veckors sabbatsår |
I Sydkorea just nu,
Varje år hoppar 60 000 högstadie- och gymnasieelever av skolan; 346 000 personer i tjugoårsåldern går sysslolösa utan drömmar; och personalomsättningen under det första året efter anställning har nått 40 procent,75 procent av universitetsstudenterna är missnöjda med studentlivet, och mer än 80 procent av de yrkesverksamma säger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt andra att drömma, men för att ta itu med det här problemet, där det saknas realistiska metoder och stöd, vill vi introducera ”gap year” i Sydkorea.
”Gap year” (sabbatsår)syftar på en period då man stakar ut sin fortsatta riktning genom att kombinera studier och arbete eller ta en paus för att ägna sig åt olika aktiviteter, till exempel volontärarbete, resor, praktik, utbildning eller att starta företag,och är en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och på andra håll.
Att sätta foten i Paris – staden jag alltid velat besöka åtminstone en gång innan jag dör!
Under mina samtal med Gap Year uppmuntrades jag att delta i projektet <Frankrike, Paris, Gap Year-vistelse>. Men jag hade inte gott om pengar, så det kändes som en tung börda att delta. Vistelsen hade ingen separat deltagaravgift, men jag hade inte pengar till en tur- och returbiljett eller ens grundläggande levnadskostnader, och jag hade inte heller bestämt mig helt.
Men eftersom jag alltid hade velat besöka Paris åtminstone en gång bestämde jag mig lite förhastat för att delta i projektet, på impuls och med tanken ”nu åker jag”. Efter ungefär en månads arbete med att lasta av paketleveranser hade jag fått ihop förutsättningarna för att åka till Paris.
Jag fick för första gången sätta foten på europeisk mark och bo i Paris – en stad jag velat besöka innan jag dör. Jag uthärdade gärna den ungefär 13 timmar långa flygresan och åt måltiderna ombord.Det var fantastiskt att Frankrike ligger åtta timmar efter Korea (sju timmar under sommartid), så trots en tolv timmar lång flygresa kom jag fram samma dag – det tyckte jag var helt otroligt. Med hjärtat bultande åkte jag till boendet och började mitt liv i Paris tillsammans med den varmt välkomnande familjen på pensionatet.
När jag först kom till Paris tog jag bara tunnelbanan direkt till boendet och kände inte riktigt av staden, men efter ett tag, när jag började ströva omkring utomhus, insåg jag att jag faktiskt var i Paris. Första gången jag gick ut var allt nytt och fascinerande: tunnelbanedörrar som öppnades manuellt, människor som spelade instrument i tunnelbanan, parisare som korsade gatan så lättvindigt – något som knappt förekommer ens i Korea – människor som öppet visade sin kärlek till sina närstående på offentliga platser och de vackra gamla byggnaderna som bevarats. Allt det här med Paris var helt enkelt älskvärt för mig.
När jag först kom till Paris hade jag inga stora mål eller något särskilt jag ville uppnå, men med tiden växte det fram saker jag ville göra.Eftersom jag skulle stanna ett tag ville jag lära mig mer om Paris och, i vidare bemärkelse, Frankrike. Därför började jag så smått studera franska. Till en början kunde jag inte säga ett enda ord och visste inte mycket, men gradvis lärde jag mig att läsa och började känna igen enkla ord, så att jag snabbt kunde kasta en blick på en meny och lista ut vilka ingredienser en rätt innehöll.
Att bo i Paris gjorde mig naturligtvis nyfiken på den lokala maten, och eftersom det fanns bagerier nästan i varje gathörn blev jag väldigt intresserad av bröd. I Korea åt jag sällan bröd, men i Paris åt jag till slut mer än en limpa om dagen – jag var helt enkelt en brödälskare.
Den personlighet jag ville förändra förändrades av sig själv när jag umgicks med människor.
Förutom livet med utflykter och sightseeing fanns också livet på pensionatet, där jag arbetade. De dagar jag inte var helt ledig deltog jag i kvällsaktiviteterna. Då ordnade jag trevliga vinfester med gästerna som kom på eftermiddagen, pratade med dem och skapade en varm stämning. Eftersom jag inte var särskilt bra på att ta kontakt med människor var det svårt i början, men så småningom upptäckte jag en ny sida av mig själv – en som naturligt kunde ta kontakt, skratta, prata och småprata.
Jag pratade med gästerna om många olika saker. Oftast frågade jag hur deras dag hade varit och vad de tänkte göra härnäst, och försökte komma med synpunkter när det passade för att hålla samtalet igång. När jag hade varit på samma plats länge samlade jag på mig erfarenhet, och jag tyckte det var roligt att dela information med gästerna. Ibland blev jag nära vän med gäster och reste med dem dagen därpå. Det gav mig många fina erfarenheter av att snabbt bli vän med människor jag just hade träffat.
För första gången skrev jag till och med brev – ett varje gång en gäst lämnade pensionatet. I början var det väldigt svårt att skriva brev, men med tiden kände jag mig besviken om jag inte hann ge en avresande gäst ett brev. Jag skrev medan jag mindes stunderna vi hade delat, gav gästen brevet och kände mig så tom när personen checkade ut och gick.
Innan jag började med projektet och även efter att jag kom till Paris och satte igång med det fick jag ofta höra att jag behövde ändra min personlighet. Det var inte lätt att på en gång förändra den personlighet jag haft hela livet, men med mycket hjälp från gästerna och personalen kunde jag verkligen anstränga mig för att bli mer utåtriktad.
Att njuta av Paris som en lokalbo, inte som en turist.
Efter att ha bott i Paris ett tag insåg jag att även det Paris jag hade fantiserat om trots allt är en plats där människor lever sina liv.I början njöt jag av vin och ost, åt ofta bröd, kebab, crêpes och olika desserter och tänkte på hur underbart det var. Men till slut blev det livet naturligt en del av min vardag. Med andra ord blev det som var vardag för parisarna också min vardag när jag stannade länge, och jag var tacksam över att kunna njuta av det som en lokalbo.
Om någon frågade vad jag tyckte bäst om med att bo i Paris skulle jag säga att jag älskade känslan och utseendet hos de gamla byggnaderna man ser i varje gränd. Men om jag måste välja en sak skulle det vara att se Eiffeltornet. Inte bara på soliga eller molniga dagar – jag ville se det dag efter dag. Kanske är det därför så många ser bilder av Eiffeltornet, blir förtrollade och vill komma till konstens stad, Paris.
Livet på ett pensionat är förstås kanske inte så fritt som man föreställer sig. Förutom en ledig vardag arbetar man varje dag och har ibland fasta arbetspass, så man kan inte alltid gå ut när man vill. Jag arbetade på eftermiddagarna, vilket gjorde mig lite besviken eftersom jag var nyfiken på Paris nattliv.
En tid då jag verkligen gjorde det jag ville utan att oroa mig för vad andra skulle tycka.
När jag var där hade terrorattackerna nyligen ägt rum och det var lågsäsong, så det var färre gäster. Därför skrev jag inlägg för att marknadsföra pensionatet och hjälpte ibland till med att sköta om lokalerna. Jag fick till och med prova på att lägga trägolv för första gången. Ägaren hjälpte mig ändå mycket med det praktiska, så det gick bra att bo där. Personalen jag arbetade med kompenserade för många av mina brister, och eftersom jag annars hade varit nästan helt ensam i Korea var jag väldigt tacksam över att bara ha människor omkring mig.
Dessutom var de koreanska måltider som pensionatsvärdinnan lagade morgon och kväll godare än maten hemma – förlåt, mamma! – så jag saknade inte ens Korea. Jag åt så mycket att jag tror att jag gick upp ungefär ett kilo i veckan. Ibland bakade ägaren till och med kaka åt oss och gjorde Monaco så att vi kunde prova en lokal dryck. Vi hade också roliga vinfester – överlag hade jag det väldigt bra i Paris.
Det som var så härligt var helt enkelt att befinna sig utanför Korea – själva miljön var fantastisk. När jag var i Korea kändes allt svårt, kanske på grund av vad människor omkring mig tyckte. Mina föräldrar och till och med nära vänner såg inte med blida ögon på att jag inte gick till skolan ordentligt eller på att folk sa att jag kanske skulle sluta gå dit,Efter att ha kommit till Paris insåg jag att tiden jag tillbringade med att gå dit jag ville, äta det jag ville och göra det jag ville var verkligen viktig. I stället för att leva efter andras måttstock, som i Korea, kunde jag tillbringa en lyckligare tid än någon annan.
Drömmar skapas inte i skolan, och det verkar absurt att tro att man blir något bara genom att plugga blint och hårt. Självklart har jag inte heller någon dröm eller stark önskan om att bli något särskilt, trots att jag säger så här. Men nuförtiden är jag lyckligare än när jag levde efter vad andra sa åt mig att göra. Jag tror att mitt liv gradvis förändras genom både korta och långa resor och mitt sabbatsår i Paris.
När jag frågade lokalbor och utlänningar jag träffade här hur de hade kommit hit sa många att de hade slutat eller tagit en paus från det de höll på med. När jag senare frågade: ”Vad ska du göra när du åker tillbaka till ditt hemland?” svarade de så enkelt: ”Jag åker hem och bygger upp det igen.” Jag blev förvånad över hur självklart de sa det.
Koreaner verkar vara alltför upptagna av andras åsikter för att kunna tänka så enkelt,Nu tror jag att jag kan leva friare och göra som jag vill om jag återvänder till Korea, utan att oroa mig så mycket för vad andra tycker. Och om jag träffar någon jag tycker om har jag fått mycket större självförtroende att visa det utan att hålla tillbaka.Om jag alltid hade levt som andra och bara följt med strömmen omkring mig tror jag att jag vid det här laget hade varit en av de riktigt olyckliga människorna.
Många oförglömliga och dyrbara minnen från Paris
Kebabstället nära huset i Gallieni där pensionatet låg, snabbköpet Auchan som jag brukade handla i, crêpesen jag åt på gatan, Paul där jag tittade in och köpte bröd när jag hade tråkigt, Eiffeltornet som alltid muntrade upp mig, tunnelbanedörrarna som öppnades manuellt, värdinnans måltider som var godare än maten jag åt i Korea och var huvudorsaken till att jag gick upp i vikt, det hemtrevliga pensionatet, den varma personalen och den vänliga ägaren, trevliga gäster, Montmartres kulle full av turister och sevärdheter, Amorino-glass, häften med enkelbiljetter, ordet ”sortie” för utgång, de svarta fransmännen vid Trocadéro som visade Eiffeltornet och ropade ”un, deux, trois”, och musikerna i tunnelbanan.
Kakan och Monaco som ägaren bjöd på under vinfesten, gästen Jihyun som följde med mig till Louvren, gästerna som följde med mig till sevärdheten med den rörliga stenen, de enorma tolv churrosarna som friterades på plats och kostade fem euro, ett bakverk som jag trodde var en chokladbulle men som hette éclair, den livliga loppmarknaden i Saint-Ouen, Parc Monceau där jag kunde se parisarnas vardagsliv, mille-feuille-bakelsen jag åt på Pain de Sucre nära République, Pierre Hermé där jag gick för att köpa berömda macarons men slutade med att köpa en tårta, Café Les Deux Magots på Boulevard Saint-Germain där jag försökte känna mig som en parisare men darrade inför priset, den lugna trädgården nära Louvren som heter Palais-Royal, Fauchons madeleine vid Place de la Madeleine och stämningen i Madeleine-kyrkan, som var svår att fånga på bild.
Bageriet vid Opéra Garnier som först fick mig att känna att jag verkligen var i Paris när jag kom till stationen Opéra, Stohrers baba au rhum och baba au chantilly indränkta i rom, en klippning som kostade 44 euro på Saravy, nattutsikten över Paris från Montparnasse-tornet, kapplöpningsbanan i Paris som jag upptäckte av en slump, en koreansk matbutik jag hittade i Paris, de jättestora Ferrero Rocher-skyltningarna kring påsk, det vackra Place des Vosges, falafeln på L’As du Fallafel i Le Marais som doftade starkt av Mellanöstern, personalen Eunbin och Juyoung-nuna som jag bodde med, den pirriga stunden då jag såg frost utanför flygplansfönstret under den tolv timmar långa flygresan, tiden då jag gick fram och tillbaka utan att veta hur jag skulle ta mig från flygplatsen till boendet, ögonblicket då jag först fick min flygbiljett och morgonen då jag packade resväskan och begav mig till Incheon-flygplatsen – jag tror inte att jag någonsin kommer att glömma något av allt detta.
Det sägs att man återvänder till Paris om man sätter foten på Point Zéro. Jag har aldrig stått på eller ens sett Point Zéro, men en dag ska jag återvända till Paris. När jag är tillbaka i Korea och köper bröd, dricker vin, äter ost eller kebab eller tar en crêpe kommer jag förmodligen att sakna mina minnen från Paris oerhört mycket.
Mitt sabbatsår är
Upplevelse★★★★☆
Det var faktiskt första gången jag bodde utomlands så här länge, och det har definitivt en annan charm än en kort resa. Om jag får chansen vill jag nästa gång bo utomlands under en längre period.
Lärande★★★★☆
När jag bodde på pensionatet lärde jag mig att ta hand om gäster, och genom att promenera runt i Paris fick jag lära mig hur människor här lever.
Miljö★★★★★
Boendemiljön var så bra – mosterns goda mat, den vänliga personalen som jag bodde med, ägaren och de trevliga gästerna – att jag inte längtade tillbaka till livet i Korea. Jag tycker att jag hade en underbar tid.
Säkerhet★★★★☆
Jag tror att det är ungefär likadant överallt där människor bor. Det inträffade inga särskilda faror under min vistelse, men brott som fickstölder riktade mot utlänningar förekommer, så det är bra att vara lite vaksam.
Fritid★★★★☆
När jag inte arbetade lämnade jag oftast boendet och ägnade mig åt fritidsaktiviteter.
<Clean Comment Campaign>
Vi på GapYear tycker om alla som tar ett sabbatsår!
Även om aktiviteterna eller erfarenheterna hos medlemmar i sabbatsårsgemenskapen (gappers) under deras sabbatsår
skiljer sig från dina egna åsikterär elaka kommentarer inte tillåtna!:(
För att skydda sabbatsårsgemenskapens medlemmars värdighet och rättighetergodtyckliga elaka kommentarer riktade mot personer som tar sabbatsår
kommer inte bara att hanteras och tas bort internt, utanvi kommer också att agera aktivt och kraftfullt.
Innan jag började med projektet och även efter att jag kom till Paris och satte igång med det fick jag ofta höra att jag behövde ändra min personlighet. Det var inte lätt att på en gång förändra den personlighet jag haft hela livet, men med mycket hjälp från gästerna och personalen kunde jag verkligen anstränga mig för att bli mer utåtriktad.
– Frankrike, Paris, Gap Year-vistelse / Choi Jonghun, deltagare i sabbatsår / 8 veckors sabbatsår |
I Sydkorea just nu,
Varje år hoppar 60 000 högstadie- och gymnasieelever av skolan; 346 000 personer i tjugoårsåldern går sysslolösa utan drömmar; och personalomsättningen under det första året efter anställning har nått 40 procent,75 procent av universitetsstudenterna är missnöjda med studentlivet, och mer än 80 procent av de yrkesverksamma säger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt andra att drömma, men för att ta itu med det här problemet, där det saknas realistiska metoder och stöd, vill vi introducera ”gap year” i Sydkorea.
”Gap year” (sabbatsår)syftar på en period då man stakar ut sin fortsatta riktning genom att kombinera studier och arbete eller ta en paus för att ägna sig åt olika aktiviteter, till exempel volontärarbete, resor, praktik, utbildning eller att starta företag,och är en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och på andra håll.
Att sätta foten i Paris – staden jag alltid velat besöka åtminstone en gång innan jag dör!
Under mina samtal med Gap Year uppmuntrades jag att delta i projektet <Frankrike, Paris, Gap Year-vistelse>. Men jag hade inte gott om pengar, så det kändes som en tung börda att delta. Vistelsen hade ingen separat deltagaravgift, men jag hade inte pengar till en tur- och returbiljett eller ens grundläggande levnadskostnader, och jag hade inte heller bestämt mig helt.
Men eftersom jag alltid hade velat besöka Paris åtminstone en gång bestämde jag mig lite förhastat för att delta i projektet, på impuls och med tanken ”nu åker jag”. Efter ungefär en månads arbete med att lasta av paketleveranser hade jag fått ihop förutsättningarna för att åka till Paris.
Jag fick för första gången sätta foten på europeisk mark och bo i Paris – en stad jag velat besöka innan jag dör. Jag uthärdade gärna den ungefär 13 timmar långa flygresan och åt måltiderna ombord.Det var fantastiskt att Frankrike ligger åtta timmar efter Korea (sju timmar under sommartid), så trots en tolv timmar lång flygresa kom jag fram samma dag – det tyckte jag var helt otroligt. Med hjärtat bultande åkte jag till boendet och började mitt liv i Paris tillsammans med den varmt välkomnande familjen på pensionatet.
När jag först kom till Paris tog jag bara tunnelbanan direkt till boendet och kände inte riktigt av staden, men efter ett tag, när jag började ströva omkring utomhus, insåg jag att jag faktiskt var i Paris. Första gången jag gick ut var allt nytt och fascinerande: tunnelbanedörrar som öppnades manuellt, människor som spelade instrument i tunnelbanan, parisare som korsade gatan så lättvindigt – något som knappt förekommer ens i Korea – människor som öppet visade sin kärlek till sina närstående på offentliga platser och de vackra gamla byggnaderna som bevarats. Allt det här med Paris var helt enkelt älskvärt för mig.
När jag först kom till Paris hade jag inga stora mål eller något särskilt jag ville uppnå, men med tiden växte det fram saker jag ville göra.Eftersom jag skulle stanna ett tag ville jag lära mig mer om Paris och, i vidare bemärkelse, Frankrike. Därför började jag så smått studera franska. Till en början kunde jag inte säga ett enda ord och visste inte mycket, men gradvis lärde jag mig att läsa och började känna igen enkla ord, så att jag snabbt kunde kasta en blick på en meny och lista ut vilka ingredienser en rätt innehöll.
Att bo i Paris gjorde mig naturligtvis nyfiken på den lokala maten, och eftersom det fanns bagerier nästan i varje gathörn blev jag väldigt intresserad av bröd. I Korea åt jag sällan bröd, men i Paris åt jag till slut mer än en limpa om dagen – jag var helt enkelt en brödälskare.
Den personlighet jag ville förändra förändrades av sig själv när jag umgicks med människor.
Förutom livet med utflykter och sightseeing fanns också livet på pensionatet, där jag arbetade. De dagar jag inte var helt ledig deltog jag i kvällsaktiviteterna. Då ordnade jag trevliga vinfester med gästerna som kom på eftermiddagen, pratade med dem och skapade en varm stämning. Eftersom jag inte var särskilt bra på att ta kontakt med människor var det svårt i början, men så småningom upptäckte jag en ny sida av mig själv – en som naturligt kunde ta kontakt, skratta, prata och småprata.
Jag pratade med gästerna om många olika saker. Oftast frågade jag hur deras dag hade varit och vad de tänkte göra härnäst, och försökte komma med synpunkter när det passade för att hålla samtalet igång. När jag hade varit på samma plats länge samlade jag på mig erfarenhet, och jag tyckte det var roligt att dela information med gästerna. Ibland blev jag nära vän med gäster och reste med dem dagen därpå. Det gav mig många fina erfarenheter av att snabbt bli vän med människor jag just hade träffat.
För första gången skrev jag till och med brev – ett varje gång en gäst lämnade pensionatet. I början var det väldigt svårt att skriva brev, men med tiden kände jag mig besviken om jag inte hann ge en avresande gäst ett brev. Jag skrev medan jag mindes stunderna vi hade delat, gav gästen brevet och kände mig så tom när personen checkade ut och gick.
Innan jag började med projektet och även efter att jag kom till Paris och satte igång med det fick jag ofta höra att jag behövde ändra min personlighet. Det var inte lätt att på en gång förändra den personlighet jag haft hela livet, men med mycket hjälp från gästerna och personalen kunde jag verkligen anstränga mig för att bli mer utåtriktad.
Att njuta av Paris som en lokalbo, inte som en turist.
Efter att ha bott i Paris ett tag insåg jag att även det Paris jag hade fantiserat om trots allt är en plats där människor lever sina liv.I början njöt jag av vin och ost, åt ofta bröd, kebab, crêpes och olika desserter och tänkte på hur underbart det var. Men till slut blev det livet naturligt en del av min vardag. Med andra ord blev det som var vardag för parisarna också min vardag när jag stannade länge, och jag var tacksam över att kunna njuta av det som en lokalbo.
Om någon frågade vad jag tyckte bäst om med att bo i Paris skulle jag säga att jag älskade känslan och utseendet hos de gamla byggnaderna man ser i varje gränd. Men om jag måste välja en sak skulle det vara att se Eiffeltornet. Inte bara på soliga eller molniga dagar – jag ville se det dag efter dag. Kanske är det därför så många ser bilder av Eiffeltornet, blir förtrollade och vill komma till konstens stad, Paris.
Livet på ett pensionat är förstås kanske inte så fritt som man föreställer sig. Förutom en ledig vardag arbetar man varje dag och har ibland fasta arbetspass, så man kan inte alltid gå ut när man vill. Jag arbetade på eftermiddagarna, vilket gjorde mig lite besviken eftersom jag var nyfiken på Paris nattliv.
En tid då jag verkligen gjorde det jag ville utan att oroa mig för vad andra skulle tycka.
När jag var där hade terrorattackerna nyligen ägt rum och det var lågsäsong, så det var färre gäster. Därför skrev jag inlägg för att marknadsföra pensionatet och hjälpte ibland till med att sköta om lokalerna. Jag fick till och med prova på att lägga trägolv för första gången. Ägaren hjälpte mig ändå mycket med det praktiska, så det gick bra att bo där. Personalen jag arbetade med kompenserade för många av mina brister, och eftersom jag annars hade varit nästan helt ensam i Korea var jag väldigt tacksam över att bara ha människor omkring mig.
Dessutom var de koreanska måltider som pensionatsvärdinnan lagade morgon och kväll godare än maten hemma – förlåt, mamma! – så jag saknade inte ens Korea. Jag åt så mycket att jag tror att jag gick upp ungefär ett kilo i veckan. Ibland bakade ägaren till och med kaka åt oss och gjorde Monaco så att vi kunde prova en lokal dryck. Vi hade också roliga vinfester – överlag hade jag det väldigt bra i Paris.
Det som var så härligt var helt enkelt att befinna sig utanför Korea – själva miljön var fantastisk. När jag var i Korea kändes allt svårt, kanske på grund av vad människor omkring mig tyckte. Mina föräldrar och till och med nära vänner såg inte med blida ögon på att jag inte gick till skolan ordentligt eller på att folk sa att jag kanske skulle sluta gå dit,Efter att ha kommit till Paris insåg jag att tiden jag tillbringade med att gå dit jag ville, äta det jag ville och göra det jag ville var verkligen viktig. I stället för att leva efter andras måttstock, som i Korea, kunde jag tillbringa en lyckligare tid än någon annan.
Drömmar skapas inte i skolan, och det verkar absurt att tro att man blir något bara genom att plugga blint och hårt. Självklart har jag inte heller någon dröm eller stark önskan om att bli något särskilt, trots att jag säger så här. Men nuförtiden är jag lyckligare än när jag levde efter vad andra sa åt mig att göra. Jag tror att mitt liv gradvis förändras genom både korta och långa resor och mitt sabbatsår i Paris.
När jag frågade lokalbor och utlänningar jag träffade här hur de hade kommit hit sa många att de hade slutat eller tagit en paus från det de höll på med. När jag senare frågade: ”Vad ska du göra när du åker tillbaka till ditt hemland?” svarade de så enkelt: ”Jag åker hem och bygger upp det igen.” Jag blev förvånad över hur självklart de sa det.
Koreaner verkar vara alltför upptagna av andras åsikter för att kunna tänka så enkelt,Nu tror jag att jag kan leva friare och göra som jag vill om jag återvänder till Korea, utan att oroa mig så mycket för vad andra tycker. Och om jag träffar någon jag tycker om har jag fått mycket större självförtroende att visa det utan att hålla tillbaka.Om jag alltid hade levt som andra och bara följt med strömmen omkring mig tror jag att jag vid det här laget hade varit en av de riktigt olyckliga människorna.
Många oförglömliga och dyrbara minnen från Paris
Kebabstället nära huset i Gallieni där pensionatet låg, snabbköpet Auchan som jag brukade handla i, crêpesen jag åt på gatan, Paul där jag tittade in och köpte bröd när jag hade tråkigt, Eiffeltornet som alltid muntrade upp mig, tunnelbanedörrarna som öppnades manuellt, värdinnans måltider som var godare än maten jag åt i Korea och var huvudorsaken till att jag gick upp i vikt, det hemtrevliga pensionatet, den varma personalen och den vänliga ägaren, trevliga gäster, Montmartres kulle full av turister och sevärdheter, Amorino-glass, häften med enkelbiljetter, ordet ”sortie” för utgång, de svarta fransmännen vid Trocadéro som visade Eiffeltornet och ropade ”un, deux, trois”, och musikerna i tunnelbanan.
Kakan och Monaco som ägaren bjöd på under vinfesten, gästen Jihyun som följde med mig till Louvren, gästerna som följde med mig till sevärdheten med den rörliga stenen, de enorma tolv churrosarna som friterades på plats och kostade fem euro, ett bakverk som jag trodde var en chokladbulle men som hette éclair, den livliga loppmarknaden i Saint-Ouen, Parc Monceau där jag kunde se parisarnas vardagsliv, mille-feuille-bakelsen jag åt på Pain de Sucre nära République, Pierre Hermé där jag gick för att köpa berömda macarons men slutade med att köpa en tårta, Café Les Deux Magots på Boulevard Saint-Germain där jag försökte känna mig som en parisare men darrade inför priset, den lugna trädgården nära Louvren som heter Palais-Royal, Fauchons madeleine vid Place de la Madeleine och stämningen i Madeleine-kyrkan, som var svår att fånga på bild.
Bageriet vid Opéra Garnier som först fick mig att känna att jag verkligen var i Paris när jag kom till stationen Opéra, Stohrers baba au rhum och baba au chantilly indränkta i rom, en klippning som kostade 44 euro på Saravy, nattutsikten över Paris från Montparnasse-tornet, kapplöpningsbanan i Paris som jag upptäckte av en slump, en koreansk matbutik jag hittade i Paris, de jättestora Ferrero Rocher-skyltningarna kring påsk, det vackra Place des Vosges, falafeln på L’As du Fallafel i Le Marais som doftade starkt av Mellanöstern, personalen Eunbin och Juyoung-nuna som jag bodde med, den pirriga stunden då jag såg frost utanför flygplansfönstret under den tolv timmar långa flygresan, tiden då jag gick fram och tillbaka utan att veta hur jag skulle ta mig från flygplatsen till boendet, ögonblicket då jag först fick min flygbiljett och morgonen då jag packade resväskan och begav mig till Incheon-flygplatsen – jag tror inte att jag någonsin kommer att glömma något av allt detta.
Det sägs att man återvänder till Paris om man sätter foten på Point Zéro. Jag har aldrig stått på eller ens sett Point Zéro, men en dag ska jag återvända till Paris. När jag är tillbaka i Korea och köper bröd, dricker vin, äter ost eller kebab eller tar en crêpe kommer jag förmodligen att sakna mina minnen från Paris oerhört mycket.
Mitt sabbatsår är
Upplevelse★★★★☆
Det var faktiskt första gången jag bodde utomlands så här länge, och det har definitivt en annan charm än en kort resa. Om jag får chansen vill jag nästa gång bo utomlands under en längre period.
Lärande★★★★☆
När jag bodde på pensionatet lärde jag mig att ta hand om gäster, och genom att promenera runt i Paris fick jag lära mig hur människor här lever.
Miljö★★★★★
Boendemiljön var så bra – mosterns goda mat, den vänliga personalen som jag bodde med, ägaren och de trevliga gästerna – att jag inte längtade tillbaka till livet i Korea. Jag tycker att jag hade en underbar tid.
Säkerhet★★★★☆
Jag tror att det är ungefär likadant överallt där människor bor. Det inträffade inga särskilda faror under min vistelse, men brott som fickstölder riktade mot utlänningar förekommer, så det är bra att vara lite vaksam.
Fritid★★★★☆
När jag inte arbetade lämnade jag oftast boendet och ägnade mig åt fritidsaktiviteter.
<Clean Comment Campaign>
Vi på GapYear tycker om alla som tar ett sabbatsår!
Även om aktiviteterna eller erfarenheterna hos medlemmar i sabbatsårsgemenskapen (gappers) under deras sabbatsår
skiljer sig från dina egna åsikterär elaka kommentarer inte tillåtna!:(
För att skydda sabbatsårsgemenskapens medlemmars värdighet och rättighetergodtyckliga elaka kommentarer riktade mot personer som tar sabbatsår
kommer inte bara att hanteras och tas bort internt, utanvi kommer också att agera aktivt och kraftfullt.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
