Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Förändrat känslotillstånd; oron inför framtiden har minskat #Att knyta band till barnen; utbyten med studenter från lokala universitet #Barnens oskuldsfullhet och gripande stunder; de vietnamesiska ungdomarnas engagemang
Jag minns barnen som redan vid vårt första möte, trots att jag var en främling de aldrig hade sett förut, varmt kom fram till mig och sa mitt namn. De som uttalade mitt namn allra mest korrekt var ingen mindre än barnen.
-Volontärarbete för barn med funktionsnedsättning i Vietnam – hopp för barn med sår / Jang Ji-eun, deltagare i ett sabbatsår / 12 veckors sabbatsår |
Just nu i Sydkorea,
hoppar varje år 60 000 högstadie- och gymnasieelever av skolan, 346 000 personer i 20-årsåldern går sysslolösa utan drömmar, och andelen som byter jobb inom ett år efter anställning har nått 40 procent,75 procent av universitetsstudenterna är missnöjda med studentlivet, och över 80 procent av kontorsanställda säger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt andra att drömma, men för att lösa problemet att det saknas praktiska metoder och stöd, vill vi introducera ”sabbatsår” i Sydkorea.
”Sabbatsår”är en tid för att ta en paus eller kombinera studier och arbete och, genom olika aktiviteter som volontärarbete, resor, praktik, utbildning eller nystartade företag,en period då man kan staka ut riktningen för framtiden. Det är en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och andra länder.
Tid att förbereda sig för framtiden efter att ha slutat på jobbet: sabbatsår
Hej! Jag heter Jang Ji-eun. I slutet av november förra året slutade jag på företaget där jag hade arbetat i över tio år. Jag ville ge mig själv en paus efter allt hårt arbete och få tid att förbereda mig för framtiden, så jag tog ett sabbatsår.
Det jag ville förändra var mitt sinnestillstånd: oron för framtiden, ett liv utan fritid, otåligheten över att känna att jag måste få ut så mycket som möjligt av varje dag och en törst som aldrig släcktes...Jag ville ge mig själv, som hade arbetat hårt i över tio år, en gåva i form av vila och tid att söka efter och förbereda mig för det jag ville göra härnäst.
Efter att ha avslutat ett tremånadersprogram under mitt sabbatsår i Hanoi i Vietnam deltar jag nu i ytterligare ett program i Phnom Penh i Kambodja.
Vietnam var en stad jag aldrig hade besökt tidigare. Eftersom projektet verkade kunna hjälpa barnen och min tidigare utbildning inom barnomsorg kunde komma till nytta valde jag det utan större tvekan.
När det gällde att bo utomlands hade jag dessutom bott i Frankrike i ett år och fyra månader under studietiden och därefter rest ensam många gånger under kortare perioder, så jag var inte orolig. Däremot kändes det betungande att behöva avsluta mitt arbete på företaget jag jobbade på, med tanke på tidsplaneringen.
#Förberedelser inför avresan
Med inställningen att jag skulle ta med så lite bagage som möjligt minskade jag packningen till ett minimum och packade kläder som jag kunde göra mig av med. Eftersom jag ville resa mycket köpte jag en Lonely Planet-guidebok och läste den under hela förberedelsetiden.Jag tittade på material för bildterapi som kunde hjälpa barnen och studerade även böcker om att undervisa i koreanska, ifall de skulle be om koreansklektioner.
Jag köpte ordkort, men de var så tunga att jag till slut lämnade dem hemma. (I stället hade jag nytta av att jag lärt mig POP-bokstäver och löste det själv med hjälp av teckningar.) AJag ville ta med souvenirer med anknytning till landet, så jag köpte klistermärken med hanbokmotiv, ett pennset, Pororo-klistermärken och annat. Jag köpte också ett set gonggi (ett traditionellt koreanskt barnspel). Jag förberedde min engelska genom att titta på brittiska och amerikanska tv-serier, men det hjälpte inte särskilt mycket. Jag fortsatte att läsa berättelser om sabbatsår för att stärka min beslutsamhet.
#Dagarna i Vietnam
Första projektet | Andra projektet |
06:30 Vakna och göra sig i ordning 07:30 Åka till jobbet, byta buss två gånger 08:30 Komma fram till centret. Förmiddagslektionerna börjar 10:30 Lunch och rast 14:00 Eftermiddagslektionerna börjar 16:00 Eftermiddagslektionen slutar. Avsluta arbetet. 17:00 Komma fram till boendet. Vila. 18:00 Middag. Egen tid. 23:00 Läggdags. | 07:30 Vakna och göra sig i ordning. 08:45 Ta bussen till jobbet. 09:30 Komma fram till sjukhusskolan, förmiddagslektionerna börjar. 11:00 Förmiddagsarbetet slutar. Åka tillbaka till boendet. 12:00 Lunch på boendet, vila. 13:00 Gå till eftermiddagslektionen. 14:00 Eftermiddagslektionen börjar. 16:00 Eftermiddagslektionen slutar. 17:00 Åka hem. Vila och sedan äta middag. Därefter är schemat detsamma som för det första projektet. |
I det första projektet arbetade jag som lärarassistent i en klass där barnen fick lära sig matlagning och praktiska vardagsfärdigheter.Om barnen ville undervisade jag dem i engelska eller matematik, och jag hjälpte läraren att tillverka undervisningsmaterial, skapa lektionsunderlag och dekorera klassrummet. Programmet var vanligtvis uppdelat i förmiddags- och eftermiddagspass. På förmiddagen hade barnen matlagningslektion, där de lagade lokal mat själva, åt tillsammans och städade efteråt. Vanligtvis fanns det matlagnings- och städuppgifter, så de barn som inte lagade mat ägnade tiden åt att rita, studera engelska och liknande.
Under eftermiddagslektionerna arbetade barnen på egen hand med uppgifter anpassade efter deras individuella intellektuella förmåga. Eftersom läraren hade planerat lektionsinnehållet tog barnen fram material, öppnade sina anteckningsböcker och förberedde sig själva. Jag satt bredvid varje barn – de som tränade stavning eller siffror, eller ville studera engelska – och visade vad de skulle göra och övade tillsammans med dem.
Då och då gjorde jag läroböcker eller undervisningsmaterial som läraren bad om. I januari kom fem studenter i socialt arbete från ett lokalt universitet för praktik. Tre av dem arbetade som lärarassistenter, medan de andra två och jag dekorerade klassrummet, gjorde namnskyltar till barnen och utförde andra utsmyckningsuppgifter. Jag uppskattade tiden med barnen och de lokala studenterna. Tack vare studenterna fick jag också stor hjälp med att lära mig det lokala språket.
Det första projektet behövde göra ett uppehåll på ungefär en månad på grund av organisationens omständigheter. Eftersom jag letade efter en annan plats att arbeta på blev jag inbjuden att delta i ett nystartat projekt inom organisationen och satte i gång.
Det andra projektet varJag arbetade på en sjukhusskola som drevs av socialvårdsteamet vid Vietnams nationella barnsjukhus.Den heter ”Hope Class”.
Varje dag planerade vi i förväg lektionsinnehåll med aktiviteter att pyssla med och leka tillsammans med barnen, och förberedde och genomförde sedan lektionerna. Schemat fastställdes på ett möte varje tisdag eftermiddag, där den lokala personalen och volontärerna gick igenom innehållet och gjorde upp schemat tillsammans. Jag deltog också och bidrog med förslag. Ofta stod bara temat i schemat, så vi fick själva ta reda på vilka metoder och material vi skulle använda. Eftersom jag ansvarade för att hålla i lektionerna som lärare var erfarenheterna från det första projektet till stor hjälp.
På sjukhusskolan fokuserade aktiviteterna på barn som var inlagda under lång tid och barn som kunde röra sig obehindrat. Trots att vi bara hade känt varandra en kort tid kände barnen igen mig, hälsade först och deltog engagerat, vilket gjorde mig glad.
I båda projekten deltog lokala stödpersoner – volontärer knutna till organisationen, främst universitetsstudenter från trakten – i lektionerna och hjälpte mig. Jag kunde inte tala det lokala språket och eleverna på lektionerna kunde inte engelska, så volontärerna var oumbärliga som mellanhänder. Jag fick också mycket hjälp genom att prata engelska med dem.
Rörande ögonblick i Vietnam
Jag minns barnen som redan vid vårt första möte kom fram till mig så varmt och berättade vad de hette, trots att jag var en främling som de aldrig hade träffat förut. De som uttalade mitt namn allra bäst var ingen mindre än barnen.Till och med läraren kallade mig ”Yuneui” (de uttalade ”Eun” så), men det var bara barnen som uttalade det rätt: ”Ji-eun”.
Även barn som inte kunde prata alls var väldigt omtänksamma mot mig – de kramade mig när jag kom eller tog min hand och bad mig sätta mig bredvid dem. När dagen då jag skulle åka närmade sig sa de att de var ledsna och bad mig att inte glömma dem. Det berörde mig djupt.Varje stund jag tillbringade med barnen var rörande.
Även i det andra projektet såg barnet som hade varit med på vår lektion två gånger mig och vinkade först när jag gick till avdelningen för att hämta barnen. Ett annat barn fick syn på mig i korridoren, kom fram och tog min hand. Jag var så otroligt tacksam över att barnen tog kontakt med mig först.Även om vi inte förstod varandras ord var jag glad över att få tillbringa tid med barnen.
Mötet med de lokala universitetsstudenterna och andra unga människor blev också ett oförglömligt minne.
Bland de lokala stödpersonerna fanns en vän som hette LinH. Hon var inte bara snäll mot de utländska volontärerna, utan skötte också sina volontäruppgifter bra och var därför omtyckt av barnen på organisationen. En del stödpersoner verkade ha som mål att ”skaffa sig utländska vänner” och småpratade under hela lektionen innan de gick därifrån. Men den här vännen ställde upp som volontär och hjälpte oss, så läraren hade en positiv bild av henne.
De hjälpte mig mycket även utanför lektionerna – de skjutsade mig till mitt boende när jag hade problem med bussen eller skyndade sig dit när jag ringde efter att ha klivit av på fel ställe. En fantastisk ung person som alltid bryr sig om sitt lands utveckling och säger att han hoppas att utländska volontärer bara tar med sig fina minnen från landet. Tack vare de lokala stödpersonerna kunde vi genomföra projektet utan större svårigheter.
Samtalen med de här vännerna fick mig att undra om människor i mitt eget land någonsin har oroat sig för och funderat så mycket över sitt land.Tack vare de här engagerade ungdomarna, som reflekterar, studerar och arbetar hårt, kände jag att Vietnams framtid är ljus.
Under det här sabbatsåret knöt jag fantastiska kontakter över nationsgränserna och fick genom volontärarbete i områden där landet behövde hjälp uppleva både smärtan och hoppet genom landets unga människor.Det var en tid jag aldrig skulle ha fått uppleva om jag inte tagit sabbatsåret. CAM ON!! (Kham on!! – ”tack” på vietnamesiska~!)
#Människor som var med mig under sabbatsåret
Lärarna och eleverna på den första institutionen, de lokala stödpersonerna och vietnamesiska universitetsstudenter som övade med mig. Lan, den första vietnames jag träffade på min första resa. Många andra bekantskaper från olika resmål, bland annat min thailändska vän Sin. Ungdomarna från den koreanska kyrkan. Vännerna på boendet som tog sabbatsår tillsammans med mig och personalen där.
Min vietnamesiska vän Lan, som jag träffade på min första resa. Hon studerade koreanska i fem år och åkte senare till Thailand som statsstipendiat, så hon är en smart vän som talar både koreanska och thailändska flytande. Vi råkade hamna bredvid varandra på den första destinationen och blev nära vänner. Hon bjöd hem mig på en julfest, där jag fick känna värmen i en vietnamesisk familj. Vi tog farväl den dag jag reste därifrån och lovade att träffas nästa gång i Korea – jag vill verkligen träffa henne igen.
När det gäller ungdomarna på boendet,fick jag träffa vänner från många olika länder.Melissa, den nederländska vännen som sa att hon gillade koreansk barbecue och tog med alla till en koreansk restaurang den sista dagen innan vi åkte. Martin, den slovakiska vännen som berättade att han hade arbetat på en Kia-fabrik i sin stad och hade ett gott intryck av koreanska företag. Ida, den danska vännen som var som storasyster på boendet och föregick med gott exempel i allt.
Mighty, som fick höra att jag hade läst franska och redan från första dagen insisterade på att prata franska med mig och blev min fransklärare. Melody, en annan mycket snäll fransklärare. Maggie, en udda fransk tjej som på allvar frågade mig varför koreaner inte borde träffa nordkoreaner. Och Sara, en fransk vän som kunde koreanska dryckesspel ännu bättre än jag och lärde ut dem till de andra.
Vår rumskamrat Samantha, en engelsk tjej, stannade bara i tre veckor men var alltid hjälpsam när någon bad om det och drog så roliga skämt att alla tyckte om henne. Oavsett om de stannade kort eller länge hade alla kommit för att ”hjälpa till”, så jag minns dem som vänliga, trevliga och underbara människor.
Jag minns också min brittiska vän Lucy, som följde med mig på det sista projektet. Efter gymnasiet och innan hon började på universitetet tog hon ett sabbatsår och undervisade i engelska i Kambodja i fem veckor. När hon sedan flyttade till Vietnam ansvarade hon och jag för Hope Class. Hon berättade att hon hade haft fem extrajobb för att spara ihop pengar till sabbatsåret. När jag frågade om hon inte fortfarande var ung och kunde ha fått hjälp av sina föräldrar svarade hon självsäkert att hon inte längre var ett barn och ville klara förberedelserna på egen hand.
När jag frågade om hon saknade sin familj sa hon att det gick bra eftersom hon pratade med dem på Skype varje dag och att hon var lycklig nu. Det finns alltså europeiska vänner som tar ett sabbatsår efter gymnasiet, sådana som praktiserar innan de tar examen från universitetet och sådana som åker iväg innan de börjar på forskarutbildningen, och så vidare.Jag träffade vänner från många länder runt om i världen – Europa, USA, Australien, Nya Zeeland och så vidare – som verkligen njuter av sitt ”sabbatsår”.
Det fanns också personer som reste runt i olika asiatiska länder och kom till institutionen med avsikten att volontärarbeta i två veckor. För dem var volontärarbetet inget som de hade planerat särskilt, utan något som naturligt passade in i resandet. Bland dem fanns två lågstadielärare från USA, en italiensk doktorand vid namn Angelina och Susan, en kvinna i femtioårsåldern från Australien.Själva idén att volontärarbeta medan man reser kändes uppfriskande.
Även om volontärarbete är en särskild upplevelse för dem tyckte jag om deras syn på att det inte är något märkvärdigt, utan något som vävs in i vardagen. Det fick mig också att vilja lägga min tid på platser där det behövs hjälp när jag kommer tillbaka till Korea. På nästa resa vill jag tillbringa åtminstone en eller två dagar på en plats där det behövs hjälp. Tack vare dem vill jag också prova att kombinera resande med volontärarbete.
#Jag före och efter sabbatsåret
1.Världen är stor, det finns så mycket att göra och det finns många olika slags jobb.Därför skulle jag, oavsett om jag var i Vietnam eller Kambodja, lockas att stanna längre och arbeta om det dök upp ett jobb.
2. Jag ser yngre ut än jag är. När folk får veta hur gammal jag egentligen är blir de förvånade och behandlar mig som om jag vore i tjugoårsåldern – tack vare de här omtänksamma vännerna har min oro över åldern minskat mycket. Därför,Bli inte alltför nedslagen över att närma dig fyrtio.
3.Man behöver inte ha yrkesmässiga kunskaper.. Precis som mina ganska anspråkslösa teckningar fick beröm och användes på många olika sätt ska du inte tänka att du inte klarar det – säg bara ja till allt och försök. Den fras jag sa oftast här var ”Okej. Jag ska försöka.”
4.Det gör inget om det inte blir just den vägen.Det går att ta en annan väg. Det finns andra sätt, så om ett sätt inte fungerar kan du pröva något annat. Och ge det ett försök.
5. Tillbaka till början – världen är verkligen enorm.Jag har fortfarande så mycket jag vill göra och så många platser jag vill besöka.Så jag vill vara någon som kan dela med mig av det jag har lärt mig.
#Mina egna resrutter som jag upptäckte under sabbatsåret
Om du får chansen att bo hos en lokal familj när du reser till Sapa i norra Vietnam, så gör det definitivt.
Dagen jag åkte dit var en av Sapas sällsynta snödagar. I kylan, med snö och regn hela dagen, halkade och föll vi under den fyra timmar långa vandringen och kom nätt och jämnt fram till homestay-boendet.
Det fanns knappt någon elektricitet eller belysning och det var mörkt. Det traditionella huset hade ventilationsöppningar under taket som släppte in kylan utifrån, men alla samlades i det varma köket för att torka blöta kläder och sneakers vid spisen, sitta kring en liten kolbädd och äta middag samt umgås. Det fanns inget annat att göra och det var för kallt utanför köket, så både värdfamiljen och resenärerna samlades helt naturligt där.
HoDen kvällen spelade vi kort, ritade och lekte andra lekar som Bong, värdfamiljens treåriga dotter, ledde. Vi var fyra: min vän Hyojeong, som följde med mig, jag själv och min australiska vän Shamus. De två hundarna var också med oss. Det var en oförglömlig ”fridfull stund”.Den där stunden då vi, utan något annat att göra, satt tätt tillsammans kring den lilla eldstaden under glödlampans sken och lekte med barnet.Det var så kallt att vi inte kunde tvätta ansiktet. Vi klädde på oss alla plagg vi hade och sov under fler än tre filtar, men vaknade välbehållna utan att ha blivit förkylda. De vietnamesiska nudlarna som serverades till frukost smakade utsökt. Det var den enda gången jag kom bort från stadens glamour, tv:n och sociala medier.
#Tips till framtida deltagare i projektet för ett mellanår.
Det är toppen om du tycker om att leka med barn, är öppen för lokal mat och kan le åt de prövningar bussresan än kan bjuda på. Om du kan rita lite eller gillar att pyssla kommer du att vara till stor nytta.Oavsett vad som händer, ta emot det med en positiv inställning.. Du kan arbeta med glädje.
Jag minns barnen som redan vid vårt första möte, trots att jag var en främling de aldrig hade sett förut, varmt kom fram till mig och sa mitt namn. De som uttalade mitt namn allra mest korrekt var ingen mindre än barnen.
-Volontärarbete för barn med funktionsnedsättning i Vietnam – hopp för barn med sår / Jang Ji-eun, deltagare i ett sabbatsår / 12 veckors sabbatsår |
Just nu i Sydkorea,
hoppar varje år 60 000 högstadie- och gymnasieelever av skolan, 346 000 personer i 20-årsåldern går sysslolösa utan drömmar, och andelen som byter jobb inom ett år efter anställning har nått 40 procent,75 procent av universitetsstudenterna är missnöjda med studentlivet, och över 80 procent av kontorsanställda säger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt andra att drömma, men för att lösa problemet att det saknas praktiska metoder och stöd, vill vi introducera ”sabbatsår” i Sydkorea.
”Sabbatsår”är en tid för att ta en paus eller kombinera studier och arbete och, genom olika aktiviteter som volontärarbete, resor, praktik, utbildning eller nystartade företag,en period då man kan staka ut riktningen för framtiden. Det är en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och andra länder.
Tid att förbereda sig för framtiden efter att ha slutat på jobbet: sabbatsår
Hej! Jag heter Jang Ji-eun. I slutet av november förra året slutade jag på företaget där jag hade arbetat i över tio år. Jag ville ge mig själv en paus efter allt hårt arbete och få tid att förbereda mig för framtiden, så jag tog ett sabbatsår.
Det jag ville förändra var mitt sinnestillstånd: oron för framtiden, ett liv utan fritid, otåligheten över att känna att jag måste få ut så mycket som möjligt av varje dag och en törst som aldrig släcktes...Jag ville ge mig själv, som hade arbetat hårt i över tio år, en gåva i form av vila och tid att söka efter och förbereda mig för det jag ville göra härnäst.
Efter att ha avslutat ett tremånadersprogram under mitt sabbatsår i Hanoi i Vietnam deltar jag nu i ytterligare ett program i Phnom Penh i Kambodja.
Vietnam var en stad jag aldrig hade besökt tidigare. Eftersom projektet verkade kunna hjälpa barnen och min tidigare utbildning inom barnomsorg kunde komma till nytta valde jag det utan större tvekan.
När det gällde att bo utomlands hade jag dessutom bott i Frankrike i ett år och fyra månader under studietiden och därefter rest ensam många gånger under kortare perioder, så jag var inte orolig. Däremot kändes det betungande att behöva avsluta mitt arbete på företaget jag jobbade på, med tanke på tidsplaneringen.
#Förberedelser inför avresan
Med inställningen att jag skulle ta med så lite bagage som möjligt minskade jag packningen till ett minimum och packade kläder som jag kunde göra mig av med. Eftersom jag ville resa mycket köpte jag en Lonely Planet-guidebok och läste den under hela förberedelsetiden.Jag tittade på material för bildterapi som kunde hjälpa barnen och studerade även böcker om att undervisa i koreanska, ifall de skulle be om koreansklektioner.
Jag köpte ordkort, men de var så tunga att jag till slut lämnade dem hemma. (I stället hade jag nytta av att jag lärt mig POP-bokstäver och löste det själv med hjälp av teckningar.) AJag ville ta med souvenirer med anknytning till landet, så jag köpte klistermärken med hanbokmotiv, ett pennset, Pororo-klistermärken och annat. Jag köpte också ett set gonggi (ett traditionellt koreanskt barnspel). Jag förberedde min engelska genom att titta på brittiska och amerikanska tv-serier, men det hjälpte inte särskilt mycket. Jag fortsatte att läsa berättelser om sabbatsår för att stärka min beslutsamhet.
#Dagarna i Vietnam
Första projektet | Andra projektet |
06:30 Vakna och göra sig i ordning 07:30 Åka till jobbet, byta buss två gånger 08:30 Komma fram till centret. Förmiddagslektionerna börjar 10:30 Lunch och rast 14:00 Eftermiddagslektionerna börjar 16:00 Eftermiddagslektionen slutar. Avsluta arbetet. 17:00 Komma fram till boendet. Vila. 18:00 Middag. Egen tid. 23:00 Läggdags. | 07:30 Vakna och göra sig i ordning. 08:45 Ta bussen till jobbet. 09:30 Komma fram till sjukhusskolan, förmiddagslektionerna börjar. 11:00 Förmiddagsarbetet slutar. Åka tillbaka till boendet. 12:00 Lunch på boendet, vila. 13:00 Gå till eftermiddagslektionen. 14:00 Eftermiddagslektionen börjar. 16:00 Eftermiddagslektionen slutar. 17:00 Åka hem. Vila och sedan äta middag. Därefter är schemat detsamma som för det första projektet. |
I det första projektet arbetade jag som lärarassistent i en klass där barnen fick lära sig matlagning och praktiska vardagsfärdigheter.Om barnen ville undervisade jag dem i engelska eller matematik, och jag hjälpte läraren att tillverka undervisningsmaterial, skapa lektionsunderlag och dekorera klassrummet. Programmet var vanligtvis uppdelat i förmiddags- och eftermiddagspass. På förmiddagen hade barnen matlagningslektion, där de lagade lokal mat själva, åt tillsammans och städade efteråt. Vanligtvis fanns det matlagnings- och städuppgifter, så de barn som inte lagade mat ägnade tiden åt att rita, studera engelska och liknande.
Under eftermiddagslektionerna arbetade barnen på egen hand med uppgifter anpassade efter deras individuella intellektuella förmåga. Eftersom läraren hade planerat lektionsinnehållet tog barnen fram material, öppnade sina anteckningsböcker och förberedde sig själva. Jag satt bredvid varje barn – de som tränade stavning eller siffror, eller ville studera engelska – och visade vad de skulle göra och övade tillsammans med dem.
Då och då gjorde jag läroböcker eller undervisningsmaterial som läraren bad om. I januari kom fem studenter i socialt arbete från ett lokalt universitet för praktik. Tre av dem arbetade som lärarassistenter, medan de andra två och jag dekorerade klassrummet, gjorde namnskyltar till barnen och utförde andra utsmyckningsuppgifter. Jag uppskattade tiden med barnen och de lokala studenterna. Tack vare studenterna fick jag också stor hjälp med att lära mig det lokala språket.
Det första projektet behövde göra ett uppehåll på ungefär en månad på grund av organisationens omständigheter. Eftersom jag letade efter en annan plats att arbeta på blev jag inbjuden att delta i ett nystartat projekt inom organisationen och satte i gång.
Det andra projektet varJag arbetade på en sjukhusskola som drevs av socialvårdsteamet vid Vietnams nationella barnsjukhus.Den heter ”Hope Class”.
Varje dag planerade vi i förväg lektionsinnehåll med aktiviteter att pyssla med och leka tillsammans med barnen, och förberedde och genomförde sedan lektionerna. Schemat fastställdes på ett möte varje tisdag eftermiddag, där den lokala personalen och volontärerna gick igenom innehållet och gjorde upp schemat tillsammans. Jag deltog också och bidrog med förslag. Ofta stod bara temat i schemat, så vi fick själva ta reda på vilka metoder och material vi skulle använda. Eftersom jag ansvarade för att hålla i lektionerna som lärare var erfarenheterna från det första projektet till stor hjälp.
På sjukhusskolan fokuserade aktiviteterna på barn som var inlagda under lång tid och barn som kunde röra sig obehindrat. Trots att vi bara hade känt varandra en kort tid kände barnen igen mig, hälsade först och deltog engagerat, vilket gjorde mig glad.
I båda projekten deltog lokala stödpersoner – volontärer knutna till organisationen, främst universitetsstudenter från trakten – i lektionerna och hjälpte mig. Jag kunde inte tala det lokala språket och eleverna på lektionerna kunde inte engelska, så volontärerna var oumbärliga som mellanhänder. Jag fick också mycket hjälp genom att prata engelska med dem.
Rörande ögonblick i Vietnam
Jag minns barnen som redan vid vårt första möte kom fram till mig så varmt och berättade vad de hette, trots att jag var en främling som de aldrig hade träffat förut. De som uttalade mitt namn allra bäst var ingen mindre än barnen.Till och med läraren kallade mig ”Yuneui” (de uttalade ”Eun” så), men det var bara barnen som uttalade det rätt: ”Ji-eun”.
Även barn som inte kunde prata alls var väldigt omtänksamma mot mig – de kramade mig när jag kom eller tog min hand och bad mig sätta mig bredvid dem. När dagen då jag skulle åka närmade sig sa de att de var ledsna och bad mig att inte glömma dem. Det berörde mig djupt.Varje stund jag tillbringade med barnen var rörande.
Även i det andra projektet såg barnet som hade varit med på vår lektion två gånger mig och vinkade först när jag gick till avdelningen för att hämta barnen. Ett annat barn fick syn på mig i korridoren, kom fram och tog min hand. Jag var så otroligt tacksam över att barnen tog kontakt med mig först.Även om vi inte förstod varandras ord var jag glad över att få tillbringa tid med barnen.
Mötet med de lokala universitetsstudenterna och andra unga människor blev också ett oförglömligt minne.
Bland de lokala stödpersonerna fanns en vän som hette LinH. Hon var inte bara snäll mot de utländska volontärerna, utan skötte också sina volontäruppgifter bra och var därför omtyckt av barnen på organisationen. En del stödpersoner verkade ha som mål att ”skaffa sig utländska vänner” och småpratade under hela lektionen innan de gick därifrån. Men den här vännen ställde upp som volontär och hjälpte oss, så läraren hade en positiv bild av henne.
De hjälpte mig mycket även utanför lektionerna – de skjutsade mig till mitt boende när jag hade problem med bussen eller skyndade sig dit när jag ringde efter att ha klivit av på fel ställe. En fantastisk ung person som alltid bryr sig om sitt lands utveckling och säger att han hoppas att utländska volontärer bara tar med sig fina minnen från landet. Tack vare de lokala stödpersonerna kunde vi genomföra projektet utan större svårigheter.
Samtalen med de här vännerna fick mig att undra om människor i mitt eget land någonsin har oroat sig för och funderat så mycket över sitt land.Tack vare de här engagerade ungdomarna, som reflekterar, studerar och arbetar hårt, kände jag att Vietnams framtid är ljus.
Under det här sabbatsåret knöt jag fantastiska kontakter över nationsgränserna och fick genom volontärarbete i områden där landet behövde hjälp uppleva både smärtan och hoppet genom landets unga människor.Det var en tid jag aldrig skulle ha fått uppleva om jag inte tagit sabbatsåret. CAM ON!! (Kham on!! – ”tack” på vietnamesiska~!)
#Människor som var med mig under sabbatsåret
Lärarna och eleverna på den första institutionen, de lokala stödpersonerna och vietnamesiska universitetsstudenter som övade med mig. Lan, den första vietnames jag träffade på min första resa. Många andra bekantskaper från olika resmål, bland annat min thailändska vän Sin. Ungdomarna från den koreanska kyrkan. Vännerna på boendet som tog sabbatsår tillsammans med mig och personalen där.
Min vietnamesiska vän Lan, som jag träffade på min första resa. Hon studerade koreanska i fem år och åkte senare till Thailand som statsstipendiat, så hon är en smart vän som talar både koreanska och thailändska flytande. Vi råkade hamna bredvid varandra på den första destinationen och blev nära vänner. Hon bjöd hem mig på en julfest, där jag fick känna värmen i en vietnamesisk familj. Vi tog farväl den dag jag reste därifrån och lovade att träffas nästa gång i Korea – jag vill verkligen träffa henne igen.
När det gäller ungdomarna på boendet,fick jag träffa vänner från många olika länder.Melissa, den nederländska vännen som sa att hon gillade koreansk barbecue och tog med alla till en koreansk restaurang den sista dagen innan vi åkte. Martin, den slovakiska vännen som berättade att han hade arbetat på en Kia-fabrik i sin stad och hade ett gott intryck av koreanska företag. Ida, den danska vännen som var som storasyster på boendet och föregick med gott exempel i allt.
Mighty, som fick höra att jag hade läst franska och redan från första dagen insisterade på att prata franska med mig och blev min fransklärare. Melody, en annan mycket snäll fransklärare. Maggie, en udda fransk tjej som på allvar frågade mig varför koreaner inte borde träffa nordkoreaner. Och Sara, en fransk vän som kunde koreanska dryckesspel ännu bättre än jag och lärde ut dem till de andra.
Vår rumskamrat Samantha, en engelsk tjej, stannade bara i tre veckor men var alltid hjälpsam när någon bad om det och drog så roliga skämt att alla tyckte om henne. Oavsett om de stannade kort eller länge hade alla kommit för att ”hjälpa till”, så jag minns dem som vänliga, trevliga och underbara människor.
Jag minns också min brittiska vän Lucy, som följde med mig på det sista projektet. Efter gymnasiet och innan hon började på universitetet tog hon ett sabbatsår och undervisade i engelska i Kambodja i fem veckor. När hon sedan flyttade till Vietnam ansvarade hon och jag för Hope Class. Hon berättade att hon hade haft fem extrajobb för att spara ihop pengar till sabbatsåret. När jag frågade om hon inte fortfarande var ung och kunde ha fått hjälp av sina föräldrar svarade hon självsäkert att hon inte längre var ett barn och ville klara förberedelserna på egen hand.
När jag frågade om hon saknade sin familj sa hon att det gick bra eftersom hon pratade med dem på Skype varje dag och att hon var lycklig nu. Det finns alltså europeiska vänner som tar ett sabbatsår efter gymnasiet, sådana som praktiserar innan de tar examen från universitetet och sådana som åker iväg innan de börjar på forskarutbildningen, och så vidare.Jag träffade vänner från många länder runt om i världen – Europa, USA, Australien, Nya Zeeland och så vidare – som verkligen njuter av sitt ”sabbatsår”.
Det fanns också personer som reste runt i olika asiatiska länder och kom till institutionen med avsikten att volontärarbeta i två veckor. För dem var volontärarbetet inget som de hade planerat särskilt, utan något som naturligt passade in i resandet. Bland dem fanns två lågstadielärare från USA, en italiensk doktorand vid namn Angelina och Susan, en kvinna i femtioårsåldern från Australien.Själva idén att volontärarbeta medan man reser kändes uppfriskande.
Även om volontärarbete är en särskild upplevelse för dem tyckte jag om deras syn på att det inte är något märkvärdigt, utan något som vävs in i vardagen. Det fick mig också att vilja lägga min tid på platser där det behövs hjälp när jag kommer tillbaka till Korea. På nästa resa vill jag tillbringa åtminstone en eller två dagar på en plats där det behövs hjälp. Tack vare dem vill jag också prova att kombinera resande med volontärarbete.
#Jag före och efter sabbatsåret
1.Världen är stor, det finns så mycket att göra och det finns många olika slags jobb.Därför skulle jag, oavsett om jag var i Vietnam eller Kambodja, lockas att stanna längre och arbeta om det dök upp ett jobb.
2. Jag ser yngre ut än jag är. När folk får veta hur gammal jag egentligen är blir de förvånade och behandlar mig som om jag vore i tjugoårsåldern – tack vare de här omtänksamma vännerna har min oro över åldern minskat mycket. Därför,Bli inte alltför nedslagen över att närma dig fyrtio.
3.Man behöver inte ha yrkesmässiga kunskaper.. Precis som mina ganska anspråkslösa teckningar fick beröm och användes på många olika sätt ska du inte tänka att du inte klarar det – säg bara ja till allt och försök. Den fras jag sa oftast här var ”Okej. Jag ska försöka.”
4.Det gör inget om det inte blir just den vägen.Det går att ta en annan väg. Det finns andra sätt, så om ett sätt inte fungerar kan du pröva något annat. Och ge det ett försök.
5. Tillbaka till början – världen är verkligen enorm.Jag har fortfarande så mycket jag vill göra och så många platser jag vill besöka.Så jag vill vara någon som kan dela med mig av det jag har lärt mig.
#Mina egna resrutter som jag upptäckte under sabbatsåret
Om du får chansen att bo hos en lokal familj när du reser till Sapa i norra Vietnam, så gör det definitivt.
Dagen jag åkte dit var en av Sapas sällsynta snödagar. I kylan, med snö och regn hela dagen, halkade och föll vi under den fyra timmar långa vandringen och kom nätt och jämnt fram till homestay-boendet.
Det fanns knappt någon elektricitet eller belysning och det var mörkt. Det traditionella huset hade ventilationsöppningar under taket som släppte in kylan utifrån, men alla samlades i det varma köket för att torka blöta kläder och sneakers vid spisen, sitta kring en liten kolbädd och äta middag samt umgås. Det fanns inget annat att göra och det var för kallt utanför köket, så både värdfamiljen och resenärerna samlades helt naturligt där.
HoDen kvällen spelade vi kort, ritade och lekte andra lekar som Bong, värdfamiljens treåriga dotter, ledde. Vi var fyra: min vän Hyojeong, som följde med mig, jag själv och min australiska vän Shamus. De två hundarna var också med oss. Det var en oförglömlig ”fridfull stund”.Den där stunden då vi, utan något annat att göra, satt tätt tillsammans kring den lilla eldstaden under glödlampans sken och lekte med barnet.Det var så kallt att vi inte kunde tvätta ansiktet. Vi klädde på oss alla plagg vi hade och sov under fler än tre filtar, men vaknade välbehållna utan att ha blivit förkylda. De vietnamesiska nudlarna som serverades till frukost smakade utsökt. Det var den enda gången jag kom bort från stadens glamour, tv:n och sociala medier.
#Tips till framtida deltagare i projektet för ett mellanår.
Det är toppen om du tycker om att leka med barn, är öppen för lokal mat och kan le åt de prövningar bussresan än kan bjuda på. Om du kan rita lite eller gillar att pyssla kommer du att vara till stor nytta.Oavsett vad som händer, ta emot det med en positiv inställning.. Du kan arbeta med glädje.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
